Eskil
Hela kvarteret ingick in på 1860-talet i Helgonagården, som behandlats i områdeshistoriken, förutom ett markområde längs med Bredgatan. De äldre uppgifterna om området är inte helt entydiga och det är något oklart hur de skall tolkas. I hörnet Bredgatan-Allhelgona Kyrkogata låg under medeltiden S:t Olofs kyrka och kyrkogård. Själva kyrkan har inte återfunnits men när Allhelgonakyrkan byggdes påträffades gravar och senare har ytterligare ett par hittats på planen väster om kyrkan. Den medeltida kyrkan övergick senast 1534 i Allhelgonaklostrets ägo. Till området hänför sig förmodligen också en uppgift om att Allhelgonaklostret 1647 till Hans Lauritsen Landstingsskriver sålt en mölleplats och hage med en förfallen väderkvarn "vden bredgade port".
På 1704 års karta är området längs Bredgatan markerat som tillhörigt stadens gemensamma fäladsmark, förutom en liten, Nils Jonsson tillhörig, lycka längst i norr, och centralt på området finns en väderkvarn inritad. Redan på den mycket schematiska Vedelska kartskissen från 1580-talet finns en "veijrmölle" utsatt i närheten av S:t Olof och från 1704 finns kvarnen regelbundet med på kartorna. På 1763 års karta är större delen av området markerat som en sammanhängande lycka i enskild ägo och kvarnen nämns Bourdals mölla. På en karta 1784 är området delat i två delar.
Den norra delen (senare nr 374 A-B och 375) köptes 1831 av möllarsvennen Nils Pehrsson på Sliparebacken och benämndes då "Malmqvistska wäderqvarnen med tillhörande jord och åbyggnader", och Malmqvistska kvarnen skulle den komma att kallas under större delen av 1800-talet. Kvarnen tycks ha legat på den norra delen av planen framför Allhelgonakyrkan, medan åbyggnaderna låg på nuvarande tomten nr 3 och strax norr därom. Vid ägarskiften styckades efterhand två tomter av från kvarnen (nr 375 1831 och 374 1873) genom att de gamla ägarna behöll delar av fastigheten. Sista gången kvarnen nämns ("en s k stubbeqvarn") är när den 1871 köps av mjölnare Anders Andersson i Åkarp. När han 1873 åter säljer fastigheten tycks kvarnen ha försvunnit och 1893 införlivades mölleplatsen med planen framför Allhelgonakyrkan.
Den södra delen (senare nr 376 A och B) förvärvades 1789 av drängen Nils Svensson och 1811 fick timmermästare Lars Johnsson lagfart på den då obebyggda lyckan. Där uppförde han så småningom ett hus som troligen är identiskt med det korsvirkeshus som senare kom att få nr 376 B. Det låg i den sydligaste delen av tomten, längs med N Wallvägen, nu under Allhelgona Kyrkogata. Strax norr därom, längs med Bredgatan uppförde han 1826 en länga i ekekorsvirke med tegeltak och 1829 sålde han sitt "nybyggda hus" till "min käre svärson O Kjäderqvist". Förutom en bostad om fyra rum och kök var huset då inrett till kopparslagareverkstad och kopparbod och det hade inte som sedvanligt stuprännor av zink eller trä, utan av koppar. Kjederqvist lät 1848 uppföra en vinkelbyggnad i tegel med bl a stall, drängkammare och brygghus. Året därpå tillkom ett korsvirkeshus, med halmdockat tegeltak, innehållande bl a vagnsport och foderlada. Kjederqvist övertog successivt allt större del av svärfaderns mark och 1848 även bostadshuset 376 B. Det sålde han 1863 till målaren Nils Hansson som i en brandförsäkring 1868 uppger att det då innehöll sju rum, tre kök samt en verkstad. Efter Kjederqvists död drevs troligen verkstaden vidare av kopparslagare Winell som hyrde en lägenhet där. Tomten köptes dock 1876 av dekorationsmålare Svante Thulin som inredde en målarverkstad i stallet. De bägge tomterna inköptes senare till Lunds stad och husen revs i samband med uppförandet av Allhelgonakyrkan.