Eskil 20
| Eskil 20 | |
 Eskil 20, numrerad karta. | |
| Information | |
|---|---|
| Namn | Lasarettet |
| Adress | Getingevägen 4-14, Sölvegatan 17 och Helgonavägen 1 |
| Kulturhistorisk värdering | Kulturhistoriskt värdefull byggnad / Byggnad som ingår i, eller tillsammans med andra, bygger upp en kulturhistorisk värdefull miljö |
Lasarettet öppnade 1768 i ett f d bostadshus på nuvarande universitetsplatsen, men efter ett par år flyttades verksamheten över till kv Paradis norr därom. Ända sedan starten har lasarettet byggts ut i vågor. Efter varje stor utbyggnadsetapp har följt en period med mindre om- och tillbyggnader tills nästa stora utbyggnadsetapp, i ständigt ökande skala, kommit. Vid utbyggnaden 1901-05 hade i stort sett hela det då tillgängliga tomtutrymmet i kv Paradis utnyttjats. Då behovet av ytterligare utvidgning efter ett tiotal år åter gjorde sig gällande kastade man blickarna på det långsmala kvarteret Norrtull mellan den numera igenlagda Norra Vallgatan och Allhelgona Kyrkogata, men även på den norr därom belägna Allhelgonagården. Ett utbyggnadsförslag låg i stort sett klart 1912 men kunde av olika skäl genomföras först 1915-18. Det omfattade en administrationsbyggnad med poliklinik och röntgenavdelning söder om Allhelgona Kyrkogata och norr därom byggnader för kvinnokliniken (23), medicinska kliniken (22) och ett ångpannehus (26). Byggnaderna knöts samman med det gamla området med en förbindelsegång som i mäktiga valv ledde över Allhelgona Kyrkogata, och sambandet med det gamla området underströks av att huvudfasaderna på de nya byggnaderna förlades mot söder. Byggnaderna ritades av Salomon Sörensen och de fick en enhetlig utformning i en kärv, nationalromantisk stil som i hög grad bygger på en material/volymverkan. Mot fasadernas brunröda murytor i handslaget Börringetegel kontrasterade de småspröjsade, vitmålade fönsterna. De dominerande, oftast brutna takfallen kläddes med glänsande, svartglaserat tegel. Socklar och enstaka dekorativa detaljer utfördes i prickhuggen granit. En viss medeltidsromantik gör sig påmind speciellt i förbindelsegångens tornuppbyggnader och en del mönstermurade partier. Fönsterna grupperades rytmiskt, ofta tre och tre med större, snarast kölbågade fönster på bottenvåningen. Symmetrin var inte helig utan i viss mån tilläts rumsdispositionen komma till uttryck i fasaderna.
Under 1800-talet hade man skyllt spridningen av sjukhussmitta och andra infektioner på förskämd luft och man betonade vikten av en god luftcirkulation, och även senare ansågs en god luftväxling viktig. För att garantera att rummen blev lättvädrade och fick rikligt med solljus gjordes byggnaderna enkelsidiga med sidokorridorer längs nordfasaderna medan sjukrummen förlades mot söder. Av samma skäl försågs byggnaderna med öppna loggior dit patienterna kunde föras vid tjänlig väderlek. Att medicinska kliniken (22) försetts med två slutna gårdar var mot bakgrund av kraven på en god luftväxling inte okontroversiellt. Man försvarade sig med det blåsiga läget och gårdarnas storlek, att inga sjukrum vette in mot dem och att där inte heller fanns några "piskbalkonger eller annat, som kan förorena luften". Dessutom hade nordlängan gjorts lägre. Även invändigt hade byggnaderna en likartad disposition med mottagnings- och undersökningslokaler på bottenvåningen, sjuksalar på de bägge våningarna däröver och i mansardvåningen enskilda rum. Till de byggnadsdelar som saknade sydfasad förlades tjänstebostäder, laboratorie- och operationssalar samt diverse biutrymmen. I sjuksalarna var väggarna "kalkmålade i milda ljusa färgtoner" och golven belagda med "prima linoleummattor." I övrigt var golven lagda med klinkers "s k mettlacherplattor" och väggarna helt eller delvis klädda med glaserat tegel och kakel, i operationssalarna var t o m taken kakelklädda. Fönsterbänkarna var av "hyvlad, polerad svensk kalksten."
Valet av de stora byggnadsvolymerna var inte självklart, men motiverades av ekonomiska skäl och att tomtens form inte passade ett mera utspritt paviljongsystem. Stor vikt lades vid den yttre miljön. För att man skulle få en rejäl parkyta framför kvinnokliniken förlades den relativt långt norrut. Detta fastän man var mån om kontakten mellan de gamla och nya klinikerna och att de dåliga förbindelserna var den punkt 1912 års plan hade fått omarbetas på. Men parken ansågs värd såväl spillet av tomtmark som utbyggnaden av en över 100 meter lång förbindelsegång. På tomten hade tidigare funnits en handelsträdgård och många av träden sparades som en början till den nya sjukhusparken. Lasarettet var en sluten miljö. Området hölls inhägnat och in- och utpassage skedde förbi portvakten. En stor del av personalen bodde på området och för en del rådde bostadstvång.
Nästa stora utbyggnadsetapp genomfördes 1927-29 och omfattade förutom ett nytt centralkök i kv Paradis, ortopediska kliniken (30), kliniken för öron-, näsa- och halssjukdomar (20) och lite utanför programmet med egen finansiering, reumatologen (32). De nya byggnaderna disponerades i princip på samma sätt som vid föregående utbyggnad, men av kostnadsskäl och under viss tveksamhet, med bl a konsultation av medicinalstyrelsen, tvingades man dock frångå systemet med sidokorridorer. Istället använde man sig av mittkorridorer, men i görligaste mån undvek man att lägga sjukrummen mot norr. Loggiorna ersattes också av större solningsterrasser. Ortopeden och öronkliniken lades i vinkel mot varandra och var tänkta att utgöra det sydvästra hörnet i en skisserad framtida borggård.
På två tomter väster om lasarettet uppfördes vid samma tid två institutioner med nära anknytning till lasarettet, men med andra huvudmän, nämligen 1923-24 sjuksköterskehemmet och 1927 epidemisjukhuset (29). Samtliga byggnader ritades även denna gång av Salomon Sörensen. Genom det likartade materialvalet har de en nära samhörighet med den föregående utbyggnadsetappen. Formspråket är dock till delar annorlunda och klart påverkat av nyklassicismen, vilket tydligast kommer till uttryck i epidemisjukhusets administrationsbyggnad (29).
Byggnaderna sluter sig ofta inom en rektangel och har mindre markerade, ofta valmade, sadeltak. Symmetrin blir viktigare. De småspröjsade fönsterna överges till förmån för de sexrutade och de ges en jämn, regelbunden placering. Efter de två stora utbyggnadsetapperna skulle det följa en lång period med endast begränsad byggnadsverksamhet. Psykiatriska kliniken (34) uppfördes visserligen 1929-31, men byggnaden som helt finansierades av staten uppfördes av byggnadsstyrelsen och låg utanför landstingets egentliga verksamhet, vilket motiverar byggnadens sidoordnade placering. Den är uppförd i en 20-talsklassicism av hög kvalité och har sin nära motsvarighet i geografiska institutionen, men är annars lite av en främmande fågel i Lund. Så är den också troligen ritad av en Stockholmsarkitekt.
Två kliniker med en likartad utformning, radiologen (13) och ögonkliniken (33) uppfördes omkring 1940 efter ritningar av Hans Westman. Det röda, handslagna teglet i fasaderna knyter an till den äldre bebyggelsen, men den för Westman typiska "lekfulla" fasadutformningen demonstrerar att teglet inte längre har någon bärande funktion. Byggnadernas placering känns lite slumpmässig och i och med den hade den strikta gruppering kring en borggård som Sörensen skisserat omöjliggjorts.
Mot slutet av 30-talet hade lasarettet ett stort uppdämt nybyggnadsbehov. Medicinalstyrelsen hade 1936 kraftigt kritiserat överbeläggningen på vissa kliniker och flertalet av byggnaderna på södra lasarettsområdet var hopplöst föråldrade. Universitetet hade också gjort framstötar om att få överta kv Paradis och 1939 föreslogs att hela lasarettet skulle flyttas till det norra området. Landstinget beslutade 1944 att en generalplan för lasarettet skulle utarbetas och arkitekt Hakon Ahlberg fick i uppdrag att göra ett program för en idétävling. I ett PM talar han om hur:
"Byggnaderna har planlöst uppradats bakom och vid sidan av varandra, man har byggt där en fri plats erbjudit sig och sedan förbundit dessa byggnader inbördes med ett tillfälligt hopkommet slingrande och invecklat system av gångar. Det mest slående exemplet på denna planlöshet är den senast på området uppförda och tillika mest moderna byggnaden - Radiologiska kliniken."
Till det kan sägas att så länge Salomon Sörensen ansvarade för utbyggnaden så fanns det en mycket bestämd gestaltningsmässig tanke bakom placeringen av byggnaderna.
Landstinget och medicinalstyrelsen var eniga om att lasarettet vid en framtida utbyggnad borde maximeras till totalt ca 12-1400 vårdplatser. Tävlingsförslagen skulle ange en principiell disponering av det framtida sjukhusområdet samt mera detaljerade skissförslag till några kliniker. Till tävlingen inbjöds förutom Hans Westman från Lund tre Stockholmskontor med stor erfarenhet av sjukhus. Förutom en viss ersättning utgick inga priser men vinnaren skulle få rita ett par av de närmast förestående klinikerna. Det vinnande förslaget "Nytt centrum i centrum" av Gustaf Birch-Lindgren, med Stefan Hornyánszky och E Lokh som medhjälpare, förutsatte att den planerade Tornavägen skulle flyttas så att den kom att mynna i Baravägen istället för som tidigare tänkt Kung Oscars väg, och att seminarietomten skulle införlivas med lasarettet. I sin beskrivning av förslaget, som så småningom ledde fram till byggandet av blocket, talar Birch-Lindgren inledningsvis om hur den i tävlingsprogrammet betonade nödvändigheten av koncentration, korta förbindelser och ekonomisk drift ledde tanken till höghusbebyggelse, men fortsätter:
"Stark koncentration, som innebär sammanförandet av olika slags avdelningar invid och över varandra innebär ofta olämplig stelhet och bundenhet (...). Att från det nuvarande, mycket splittrade byggnadssättet övergå till den extrema motsatsen, utpräglad höghusbebyggelse, leder därför lätt till, att man kommer ur askan i elden. Även frånsett att en högbebyggelse väl är ett för Lund ganska främmande byggnadssätt (...) tala åtskilligt för en gyllene medelväg. (...) Det föreslås därför ett sammanhängande centralt beläget block (...). Detta block bildar hela sjukhusets kärna, kring vilket specialklinikerna grupperar sig. Med föreslaget läge kommer centralblocket att ligga exakt i mitten av det utvidgade lasarettsområdet. På grund av sin storlek (...) kommer det säkerligen (...) att dominera hela lasarettsområdet. (...) Bland övriga synpunkter, som varit avgörande vid grupperingen i stort, bör nämnas önskan att dels få alla vårdavdelningarna mot söder, dels arkitektoniskt inrama uppfarten till centralblocket, så att hela lasarettet får ett nytt och monumentalt ansikte."
Det centralblock som beskrevs var tänkt att bli sex våningar högt.
Tävlingsförslaget godkändes med vissa jämkningar av landstinget 1945 och förvaltningsutskottet fick i uppdrag att vidta nödvändiga åtgärder för dess genomförande. Det mest brådskande var barnkliniken (11) som därför förlades till mark som redan disponerades av landstinget, och den uppfördes 1948-51. I enlighet med önskemålen fick den direkt entré från Getingevägen. Förverkligandet av generalplanen i sin helhet kunde man på allvar ta sig an 1951 efter det att ett avtal träffats mellan kommun, stat och landsting om de komplicerade markbytena och landstinget ånyo principgodkänt generalplanen. Lokalbehoven ökade dock kontinuerligt och ledde till ett antal omprojekteringar med ständigt ökande byggnadsvolymer till följd. Innan blocket förverkligades måste ett par byggnader för dess försörjning byggas och inom den norra delen av området uppfördes 1954-57 en ång- och kraftcentral, varefter centralköket påbörjades. Generalplanens byggnader ritades till en början gemensamt av Birch-Lindgren och Hornyánszky, efterhand av Hornyánszky ensam. Genom att följa byggnaderna får man en snabb arkitekturhistorisk exposé. I barnkliniken märks det att man är på väg bort från tegelarkitekturen. Trots att teglet är det huvudsakliga fasadmaterialet är det partierna med stenimiterande plattor som dominerar visuellt. Byggnadens uttryck bygger på en sammanfogning av ett antal byggnadsvolymer och man har känslan att byggnadens utformning skett oberoende av valet av fasadmaterial. Blockets första etapp, bestående av den nordliga längan, uppfördes 1956-59. Blockets storlek hade kritiserats och för att minska byggnadshöjden bröts administrationen ut till en egen byggnad (10), uppförd 1958-60. Här har man frångått teglet som fasadmaterial. Istället indelas fasaden av ett fackverk av betongbalkar som markerar det konstruktiva systemet. Facken fylls ut av klarblå plattor. Motsvarande fasadutformning hade tidigare blockets äldsta del. Blocket uppfördes till huvuddelen 1962-68 och utgör en tämligen intrikat sammanfogning av olika volymer. De markerade horisontalerna i fasaderna ger blocket, sin stora höjd till trots, en vilande karaktär. I fasaderna kommer byggnadens karaktär av elementbygge, där fasadelementen hängts utanpå en färdig stomme, tydligt till uttryck. I tillbyggnaden för kvinnokliniken (30) har Hornyánszky använt sig av samma uppdelning av fasaderna med hjälp av horisontella fönsterband. Det för 70-talet så typiska mörkbruna fasadteglet ger dock den byggnaden en helt annan karaktär.
Flera av de äldre klinikerna försågs under 50-talet med tämligen känsligt utformade tillbyggnader, där man medvetet anpassade de nytillkommande delarna till den äldre arkitekturen.
Efter 60-talets stora utbyggnad följde en mellanperiod då inga nya byggnader uppfördes. Istället byggdes flera av de gamla husen om och försågs i en del fall med omfattande tillbyggnader som delvis helt kapslar in den äldre arkitekturen. Under 70- och 80-talet har lasarettet utseendemässigt alltmer antagit karaktären av industriområde där nya behov lett till strikt nyttoanpassade ombyggnader, som lösts med moderna material av standardutförande. Som exempel på detta kan framförallt fönsterbytena och de signalgula entrépartierna tjäna.
Inom sjukvården betonade man tidigare av tradition den betydelse en tilltalande yttre miljö hade för patienternas tillfrisknande. Successivt har dock de rent kroppsliga sjukdomsorsakerna alltmer framhävts, vilket är klart utläsbart i sjukhusmiljön. Den efterhand ökande bilismen har också lett till att de förr så frikostiga grönytorna i hög grad har ersatts av parkeringsplatser. I programmet för generalplanen 1944 talades det visserligen om behovet av ett femtiotal parkeringsplatser i anslutning till huvudentrén men det betonades särskilt att ställ för personalens cyklar i tillräcklig omfattning skulle anordnas "bekvämt tillgängliga från de nya klinikerna". Så småningom har man börjat reagera mot den torftiga utemiljön och 1990-91 anlades en påkostad trädgård med rinnande vatten i den sydvästra vinkeln på blocket. En ny generalplan för lasarettet påbörjades 1984, fyrtio år efter den föregående, och 1990 presenterades ett antal arkitektförslag som medger en ny kraftig utbyggnad norrut, i byggnadsyta som mest motsvarande ett nytt block.
Litteratur
- Borelius, Jacques: Malmöhus läns lasarett i Lund 1768-1918: de äldre lasarettsbyggnadernas historia, Lund 1918, Kungl. Fysiografiska sällskapets i Lund handlingar, 99-1288828-6Lunds universitets årsskrift. Andra avdelningen, Medicin samt matematiska och naturvetenskapliga ämnen, 0368-8151 ; 14:1 (swe). Libris 1844501.
- Forssman, J.: Berättelse över nybyggnadsarbetena vid Lunds lasarett åren 1927-1930., H. Ohlsson, Lund 1930 (swe). Libris 1330025.
- Flaum, Alfred: Lasarettet i Lund 1768-1968: en historik, Landstinget, Lund 1968 (swe). Libris 146252.
Sjukhusbyggnader
- Numren hänvisar till kartan ovan.
- 24: Portvaktsbyggnad och förbindelsegång
- 23: Fd Kvinnokliniken
- 22: Fd Medicinska kliniken
- 26: Fd Ångcentralen
- 29: Fd Epidemisjukhusets administrationsbyggnad
- 27: Infektionskliniken
- 20: Öronkliniken
- 30: Fd Ortopediska kliniken
- 32: Reumatologen
- 33: Ögonkliniken
- 35: Fd Barn- o ungdomspsykiatrisk klinik
- 34: Psykiatriska kliniken
- 13: Radiologiska jubileumskliniken
- 12: Tandpoliklinik
- 11: Barnsjukhus
- 10: Administrationsbyggnad
- Blocket
- 41: Gamla seminariet