Helgonagården
| ” | Backen är härlig att se, han är full av minnen och dikter Absalon, Saxo och Finn skymta bland skuggor der. |
„ |
| — Tegnér, Kväde vid Jakob Faxes graf | ||
Helgonagården, eller som den också kallades Hellne Kyrkas grund, senare omtolkat till S:t Helene, utgjordes av Allhelgonaklostrets forna inägor. Allhelgonagården motsvaras i stort sett av det här behandlade området, frånsett att även Söderbergska lyckan, med biskopshuset, och en markremsa längs Bredgatan har tagits med och att gränsen i nordöst, mot Smörlyckan, inte har kunnat följas.
Efter reformationen förblev området i offentlig ägo och utnyttjas ännu för allmännyttiga ändamål, universitetet och lasarettet, vilket gör att området till stora delar ännu är fullt urskiljbart i dagens stadsbild. Särskilt tydligt är detta vid Sölvegatan där bostadsbebyggelsen på Hyphoffslyckan abrupt avslutas med två höga brandgavlar precis på gränsen till institutionsstaden på Helgonagården. Ur Allhelgonaklostrets ruiner framdrogs 1690 den s k Lundagårdsstenen som med sina fyra meter är Danmarks högsta runsten. Stenen är från tidigt 1000-tal och texten lyder: Torgisl, son av Esge Björnsson, reste dessa stenar efter sina båda bröder Olof och Ottar, goda landmän. Stenen var hel när den hittades och då den knappast transporterats någon längre sträcka i ett stycke bör den ha varit rest på platsen. En rimlig tanke är att det är Torgils gård som så småningom överlåtits till Allhelgonaklostret och att det alltså skulle vara gränserna till en stormansgård från 900-talet som avspeglar sig i dagens stadsbild.
Alla helgons kloster utanför Lunds murar
Klostret tillhörde benediktinerordens cluniacenskongregation och grundlades någon gång före 1089, eventuellt på 1070-talet. Från början var förmodligen endast klosterkyrkan uppförd i sten medan övriga byggnader var av trä. Efter en brand 1192 byggdes en treskeppig tegelkyrka med absid och omgång. Enligt en teckning över slaget vid Lund 1676, bestod klosterbyggnaderna av en fyrlängad gård strax söder om själva kyrkan. I klostret ingick, enligt inventarieförteckningar från 1500-talet, förutom kapitelsalar o dyl även kök, brygghus, bagarstuga, ölkällare, smörkällare och komlada. I kyrktornet hängde två klockor och i en klockstapel fanns två mindre. Klostret hade betydande tillgångar, förutom inägorna kring klostret och utmarkerna på Ladugårdsmarken (norr om Norra Fäladen) innehade det 150 gårdar och patronatsrätten över flera kyrkor. Det utsågs 1206 till överhuvud för de danska benediktinerna. Klosterbyggnadernas läge motsvaras idag av platsen mellan UB och reumatologen. Strax nordost om klosterkyrkan låg en större, oregelbunden damm, varav ännu en pöl återstår. Under 1800-talet benämndes den Vanningadammen. Söder om den låg i en rad tre avlånga, rektangulära fiskdammar och längst i söder, ungefär i Finngatans förlängning, i vinkel västerut, ytterligare en damm. I början av 1800-talet hade en damm fyllts och inför hotet av en annalkande koleraepidemi 1892 fylldes ytterligare en. Då UB skulle uppföras fylldes de övriga frånsett den damm som ännu finns öster om UB.
Helne Kyrko säteri
Allhelgonaklostret var ett s k herrekloster och fick därför bestå en tid efter reformationen 1536. Abboten Christiern Severinsen satt i orubbat bo till 1552 men anpassade sig till tidens sed och gifte sig. En av kyrkklockorna överfördes dock 1538 till S:t Petri i Malmö och dopfunten finns sedan 1595 i Genarps kyrka. Klostret förlänades 1552 till kungens kammartjänare Erik Walckendorf.
Det övertogs 1558 av Mogens Gyldenstierne som enligt ett kungligt brev 1563 hade skyldighet att hålla klostret med präst, degn, sång och annan gudstjänst, på samma sätt som abboten tidigare hade haft. Han lyckades dock slippa undan med hänvisning till att gudstjänsterna sedan länge hade upphört. Från 1619 innehades länet av en rad skånska landsdomare.
Efter reformationen började klosterbyggnaderna snart förfalla. Enligt en besiktning 1560 var taken i uselt tillstånd och 1567 saknade kyrkan både fönster och andra tillbehör. Takblyet hade delvis ersatts av tegel och såväl ladugården som stallgården hade bristfälliga tak. Kapitelbröderna befalldes 1634 av kungen att bidra till kyrkans iståndsättning och 1647 sålde klostret en mölleplats för att bekosta reparationer på kyrkan. På en teckning över slaget vid Lund 1676 framställs kyrkan som en ruin, medan klosterlängorna synes vara tämligen intakta. Efter slaget inhystes fångar och sårade i klostret. Den 23 augusti och 4 september 1693 sprängdes kyrkans norra och östra murar med minor. Enligt en uppgift skulle stenen användas till Caroli kyrka i Malmö. Tornet sprängdes 1695 och 1707 gick koret i luften. Ytterligare sten bröts 1749 till det pågående orangeribygget i Lundagård, men ännu 1765 uppger Gillberg att det fanns skådevärda kvarlevor av helgedomen.
Biskops Wången
Allhelgonagården med 13 därunder liggande hemman i Östra Torn och Stora Råby förlänades 1682 till biskopen som lönejord. På Helgonabacken skulle nya ekonomibyggnader uppföras, men därav blev det intet, istället utnyttjades förmodligen de gamla klosterbyggnaderna. Hur länge dessa brukades är oklart men troligen förföll de ganska snart efter det att nya ekonomibyggnader 1690 uppförts vid själva biskopsgården, strax nordöst om domkyrkan.
Biskop Celsius anhöll 1779 om att ekonomibyggnaderna vid biskopsgården, såsom eldfarliga för domkyrkan, skulle ersättas av nya på Helgonabacken. Året därpå uppfördes också, efter ritningar av kapten C Dehn från Landskrona, två byggnader i vinkel av gråsten som brutits ur ruinerna. Den norra längan innehöll loge och ladugolv medan den västra, fähuslängan kallad, var inredd med 24 dubbla bås för hästar, samt ett fårhus. Lite söder om själva gårdsplanen uppfördes 1783 ett boningshus för ladufogden. Det var ett niobinningars korsvirkeshus med högt valmat tak, byggt av material från biskopsgårdens rivna ekonomibyggnader, enligt Brunius rakt över den gamla kyrkans altare. I öster tillkom år 1800 en länga med lerväggar innehållande nytt stall. Ett svinhus i korsvirke uppfördes 1810 av biskop Faxe som även lät bygga en potatiskällare.
"En inbjudande promenadplats"
| ” | På Helgonabacken vid Lund, der nu mamsell och fru spatsera i doftande lunder, Der bodde fordom en kämpe så gram Af jättestam han hade sin kula derunder |
„ |
| — Tegnér, Gerda | ||
Tidigt blev Helgonabacken en omtyckt promenadplats och det berättas hur den store nationalromantikern Thomas Thorild på 1770-talet sökte sig dit på morgnarna för att se soluppgången. Även Tegnér hölls gärna där, en gång när han i full karriär skulle rida genom den portlucka, den s k biskopsbommen, som ledde in till backen slog han i och berättar därom i ett brev 1826 att han höll på "att förlora en bagatell, nemiigen hufvudet" och fortsätter "jag tänker jag derigenom blivit så mycket bättre qvalificerad till biskopsembetet". På tillskyndan av biskopinnan planterades det under biskop Engeströms tid (1748-77) träd mellan dammarna och uppe på höjden. Från Sandgatan förde sedan gammalt en allé upp till Helgonagården.
"Det war biskop Faxe, som med priswärd liberalitet lät förwandla betesmarken till en herrlig park och i densamma gaf Lund hwad det dittils alldeles saknat, en inbjudande, för alla klasser tillgänglig promenadplats. En ny period af heder uppgick för Helgonabacken, ett favoritföremål för den sköna werldens besök"
skriver Berling i sin Lundaskildring 1859. I en handskrift på landsarkivet har Wilhelm Faxe, biskop 1811, beskrivit hur han tänkte anlägga en frukt- och köksträdgård på Helgonabacken då den vid biskopshuset inte räckte till.
"Men då vid grävning befands att hela ytan af denna trackt var blandad af tegelstens bråckor som voru lemningar efter husbyggnader och denna jord (...) således ej var passande för trädgårdsväxter, fattade jag det beslutet, att förvandla dena trakt som kallades gröna vången till en park af vilda träd."
Parken anlades i engelsk stil med slingrande gångar och små broar. Planteringen var klar 1816 och två utsiktspaviljonger byggdes varav åtminstone den ena var belägen i ett träd. Det höggs ned på 1860-talet.
Helgonabrunnens Carlsbaderinrättning
År 1838 anlade Forshäll, Svanens apotekare, en hälsobrunn på Helgonabacken efter tillstånd av Faxe.
"Swårligen lärer något mera uppfriskande och inbjudande brunnsställe kunna wäljas. Utsigten härifrån är lika widsträckt som öfwerranskande"
skriver Brunius. Brunnssalongen bestod av en större trälänga, ett "sunt och vackert brunnshus", och under sin glansperiod hade inrättningen 5-600 gäster varje säsong. Den blev också platsen för ett par större studentfester som finns livfullt skildrade i Lundalitteraturen. Brunnsdrickningen upphörde 1844, men salongen fortsatte att fungera som festlokal till 1846 då den såldes och flyttades till den nya hälsobrunnen i Lilla Råby.
Under senare delen av 1800-talet anlades nya promenadplatser på andra håll i staden. Helgonabacken fick konkurrens och började förfalla. Ett nytt klientel tog över vilket bl a skildrats av sign. Rost i en tidningsartikel 1937:
"Här tömde de bränvinslitrarnas mångfald à 90 öre per styck, här dängde de flottiga kortlappar i violernas fina matta och ackompagnerade näktergalens sång med mustiga, men glada svordomar."
Gården arrenderas ut
Jordbruket på Helgonagården sköttes av en ladufogde som även hade överinseende över biskopens bönder i Östra Torn. Men när Thomander 1856 blev biskop arrenderades Helgonagården ut till magister Esaias Palm och ladufogden fick flytta över till ladugårdsmarken. Arrendet övertogs 1859 av Gottfrid Warholm, som 1868 gifte sig med en av Thomanders döttrar, och han innehade arrendet till sin död 1906. Arrendet betalades i säd, men därtill skulle Warholm leverera tre kannor mjölk och 1/8 kanna grädde dagligen, sex skålpund gott bordssmör varje vecka, en gödkalv den 26/1 varje år samt därtill varje månad två fullviktiga kalkoner, två änder och två höns. Han fick börja med att reparera Helgonagården som hade brunnit samma år och de båda gamla boningshusen gjorde han användbara från ett "tillstånd av mycket förfallna uthus."
Åkermarken väster om Helgonabacken arrenderade Warholm 1861 i sin tur ut till trädgårdsmästare Th Wieck som förband sig att där anlägga en fruktträdgård och trädplantskola enligt en uppgjord beskrivning. Där skulle planteras 1000 äppelträd, 100 plommonträd och 200 vardera av päron- och körsbärsträd. Efter arrendetidens utgång 1885 skulle träden tillfalla Warholm. Trädgården skulle omges med en hagtornshäck med "behöfliga stormträd" mot norr. Delen närmast Helgonabacken och biskopshuset skulle hållas prydlig så att "icke utsigten från denna sida göres obehaglig genom gödsel upplag, drifbänkar, odling af endast kål och tobak o S. W." På egen bekostnad fick Wieck uppföra drivhus och boningshus. Han lyckades dock inte fullfölja kontraktet som redan efter något år överläts på trädgårdsmästare N J Sjöström. Då återstod drygt hälften av träden att plantera och av boningshuset hade Wieck endast hunnit med källaren. Bättre gick det för Sjöström som skulle komma att driva anläggningen i många år och från sekelskiftet stammar Wilh. Ekströms minnen av trädgården:
"Ja, jag måste tyvärr bekänna, att samtliga generationer pojkar som under decenniet före och efter sekelskiftet vuxit upp i ovan beskrivna gator i sitt förhållande till denna lustgård äro lika brottsliga. Var fanns det saftigare päron och plommon och underbarare äpplen än här? Ingenstädes! Den väldiga hagtornshäcken, som omgav all denna härlighet, kompletterades med illistig taggtråd, vilken sargade mången byxbak. (...) Helgonabacksgänget hade varje höst sina privata in- och utfallsluckor varigenom provianteringsexpeditionerna företogs. (...) Riskerna vid dylika besök voro (...) uppenbara, ty 'Gubben med käppen' var synnerligen påpasslig."
I den västligaste delen av trädgården låg en ca 125 meter lång repslagarebana som 1861 arrenderades ut till A Haglund. Efter hans död övertogs arrendet 1877 av repslagare E Blomberg som innehade det tills banan revs inför uppförandet av Allhelgonakyrkan.
Området bebyggs
Efterhand skulle Allhelgonagården komma att styckas upp till tomtmark för olika allmännyttiga ändamål. Av gammalt hade domkapitlet haft ett överinseende över folkskoleundervisningen inom stiftet och när man 1863 behövde en tomt för ett nytt folkskoleseminarium var det naturligt att stycka av den från Helgonagården. Biskopen hade fått sin lön genom de intäkter han år från år kunde erhålla från de till biskopslön avsatta markerna. Från 1876 fick han dock en reglerad lön som utbetalades av den biskopslönefond till vilken markerna överfördes. Det var också fonden som fick stå för markupplåtelsen till Allhelgonakyrkan. Marken såldes inte utan uppläts med nyttjanderätt mot en årlig avgäld som beräknades i säd. Även vid senare markupplåtelser, långt in på 1900-talet, angavs arrendeavgifterna i säd som sedan fick räknas om i pengar.
Under åren 1912-13 skedde ytterligare omfattande markupplåtelser om totalt drygt 15 hektar. Det var lasarettet och universitetet som på detta sätt bereddes plats för sin framtida utbyggnad, och även seminariet fick en ny tomt sedan den gamla övertagits av epidemisjukhuset. För lasarettet var Helgonagården den naturliga utbyggnadsriktningen, men för de bägge andra var det säkert det förhållandet att jorden redan var i offentlig ägo som styrde lokaliseringen. Under 20-talet skedde ytterligare ett par markupplåtelser till lasarettet, men 1943 upphörde Helgonagården att vara kyrkofondsjord då såväl äganderätten till de resterande delarna av Helgonagården som äganderätten till de åt lasarettet upplåtna markområdena överfördes till universitetet. Bakgrunden var den omfattande utredning om universitetets framtida markbehov som hade startats på 30-talet och som snart även fick involvera lasarettets utbyggnadsplaner då man till delar konkurrerade om samma områden. Först 1988 såldes statens mark inom norra lasarettsområdet till landstinget.
Litteratur
- Ahlström, Carl Gustaf (1986). ”Hälsobrunnar vid Lund.”. Sydsvenska medicinhistoriska sällskapets årsskrift (Lund : Sydsvenska medicinhistoriska sällskapet, 1971-1996) 1986 (23),: s. 17-31 : ill.. ISSN 0347-8998. ISSN 0347-8998 ISSN 0347-8998.. Libris 3059353
- Blomqvist, Ragnar: Lunds historia. 1, Medeltiden, LiberLäromedel/Gleerup, Lund 1951 (swe). Libris 164451.
- Blomqvist, Ragnar: Lunds historia. 2, Nyare tiden, LiberLäromedel/Gleerup, Lund 1978 (swe). ISBN 91-40-04391-6 (inb.). Libris 164452.
- Brunius 1840
- Brunius 1848
- Ekström 1969
- Jeppsson 1984
- Löwegren 1953
- Sjöström 1903
Bevaringssynpunkter
Bebyggelsen består huvudsakligen av större friliggande institutionsbyggnader i parkmiljö. De äldre husen har genomgående ritats av välkända arkitekter och man har bemödat sig om att ge den yttre miljön en representativ karaktär. Detta ställer stora krav på utförandet vid eventuella förändringar inom området.
- Då bebyggelsestrukturen tydligt avviker från de omgivande bostadsområdena är Helgonagårdens eventuellt tusenåriga gränser till delar ännu tydligt skönjbara i dagens stadsbild. Väsentligt är att gränsen även framledes får komma till uttryck i stadsbilden.
- Om- och tillbyggnader skall i skala, färg- och material val anpassas till den befintliga bebyggelsen.
- Grönskan utgör ett viktigt inslag i stadsbilden. Områdets parkartade karaktär skall bibehållas och ytterligare hårdgörning av grönytor bör undvikas.
- Skyltar och eventuella reklamarrangemang bör ges en diskret utformning.
- Helgonabacken med sin långa historia fordrar speciell hänsyn. Områdets karaktär med väl uppvuxna träd bör bibehållas och önskvärt vore om de hårdgjorda ytorna kunde reduceras.
Lasarettsmiljön
Genom att gå nerifrån Paradisgatan i söder upp till blocket i norr är det möjligt att följa sjukvårdens och arkitekturens utveckling under en 150-årig period. Det är detta som gör att lasarettsområdet måste anses vara av riksintresse, och för varje hus som rivs eller förvanskas tappar även de övriga något av sitt intresse. Av samma skäl har det ansetts väsentligt att även slå vakt om en del lite yngre byggnader.
- Långt in på 1900-talet, och även i en del senare nybebyggelse, ställdes höga krav på detaljutformningen och hantverksutförandet såsom t ex murningen. Detta ställer krav om motsvarande kvalité vid nya om- och tillbyggnader.
- Bebyggelsen inom den södra delen av norra lasarettsområdet domineras av en sparsmakad nationalromantisk arkitektur som i hög grad bygger på en volym/materialverkan. De vitmålade fönstersnickerierna som kontrasterade mot de brunröda murytorna och det glaserade takteglet utgör en omistlig del av denna arkitektur. De senare tillkomna aluminiumfönsterna innebär i flera fall en oacceptabel förvanskning. De originalfönster som finns kvar bör bibehållas och vid förnyat utbyte av senare tillkomna fönster bör man återgå till ett utförande så nära originalmodellen som möjligt.
- Även de fåtal originalportar som finns kvar bör värnas.
- Under senare år har modernt utformade entrépartier med signalgula skyltar kommit att utgöra ett dominerande inslag i miljön. Skyltar och i förekommande fall vindfång bör ges en bättre anpassning till den ursprungliga arkitekturen.
- Grönskan var förr ett väsentligt inslag i miljön. De kvarvarande parkytorna i framförallt den södra delen skall bibehållas och önskvärt vore om lasarettsmiljön åter kunde ges en något grönare karaktär.
- Seminariebyggnaden saknar direkt koppling till lasarettsmiljön, men genom sina stora arkitektoniska kvalitéer och sitt välbevarade yttre, med ursprungliga snickerier, har den ett stort värde.
Entré
Fönster
Fönster
