Väster - Erikslund och Egna hem
I Lund bor man inte på norr, öster eller söder, men väl på Väster. Väster är väster om järnvägen, men någon entydig avgränsning har benämningen aldrig fått. Oftast avses nog all bostadsbebyggelse väster om järnvägen frånsett Kobjer och områdena norr därom. De senast bebyggda områdena, Vildanden, Papegojelyckan och Värpinge räknas dock ofta inte riktigt till Väster. Avses något av dem anges det ofta speciellt.
Förmodligen är det i samband med den omfattande byggnadsverksamheten under det sena 30-talet och 40-talet, då de olika delområdena byggs samman, som Väster börjar användas som ett namn.
Även om Väster inte direkt har haft någon dålig klang har det ändå varit på "fel sida av järnvägen". Det är lite säreget då bostadsbebyggelsen på Väster på intet sätt har varit sämre än inom övriga delar av staden, tvärtom har rena lågstatusområden som t ex Nöden saknats på Väster. Snarare är det avsaknaden av högstatusområden som har lett till nedvärderingen av stadsdelen. Järnvägen, som avgränsar stadsdelen från stadskärnan med dess serviceutbud och ofta gör det faktiska gångavståndet in till staden långt, har säkert också bidragit. Väntan vid de nedfällda järnvägsbommarna över Trollebergsvägen är också ett ständigt återkommande tema i alla äldre Västerskildringar. Viadukten under järnvägen kom först 1931-32. Då staden ägde mycket mark på Väster förlades också de första barnrikehusen och allmännyttans första hyreshusbebyggelse dit. För många lundabor är Väster en okänd stadsdel: de som inte bor där finner inte ofta anledning att besöka den.
Det här behandlade området består av två välavgränsade delar med Vävaregatan som gräns. Erikslund i sydöst ligger på mark som styckats av från S:t Peters Klosters Säteri, medan Egna Hem i nordöst ligger på stadens gamla fäladsmark.
S:t Peters Kloster
S:t Peters nunnekloster grundlades av ärkebiskop Eskil strax efter 1145. Där uppfördes en stenkyrka som vid 1300-talets mitt ersattes av den ännu stående tegelkyrkan. Klosterlängorna anslöt till kyrkans nordsida och omedelbart norr om klostret låg priorgården, senare kallad Klostergården. Priorn skulle sköta klostrets ekonomi och förvalta dess jordegendomar, och de var inte små. Förutom ett antal stadsgårdar ägde klostret bortåt 210 gårdar på den skånska landsbygden, bl a hela Löddeköpinge. Från Klostergården sköttes också de närmast Lund belägna jordarna, nämligen Klostergårdslyckan och halva Lilla Råby.
På 1704 års karta syns Klostergårdslyckan omedelbart väster om Klosterkyrkan. Den hade en oregelbundet fyrkantig form och gränsade i söder mot Fjelievägen. Västgränsen utgjordes av en liten markväg som från Fjelievägen gick norrut upp till ett hus (ungefär i kv Skytteln) som förmodligen är identiskt med "Lyckehuset", nämnt 1684. Områdets nordvästra hörn låg i Trolle-Wachtmeisters park och östgränsen följde stadsvallen. Innanför den medeltida stadsvallen låg själva klostret samt ett mindre område omedelbart öster därom.
S:t Peters Klosters säteri
Vid reformationen drogs klostret in till kungen som 1541 förlänade det till riddaren Eske Bille, som skulle hålla klostret vid "skälig byggning" och även giva de jungfrur som fanns där underhåll efter gammal sedvana. År 1560 flyttades Bosjöklosters kvarvarande nunnor till S:t Peters kloster för att där underhållas till kläder, föda och annan nödtorft. 1580 fanns det dock inga nunnor kvar och 1606 beslutades det att de förfallna klosterbyggnaderna skulle rivas. Efter Eske Billes död följde en rad andra länsinnehavare, men 1650 upplöstes klosterlänet och klostret blev utlagt till avbetalning på rikets gäld och pantsattes till borgmästare och råd i Köpenhamn. När dessa 1654 sålde klostret övergick det i privat ägo.
S:t Peters kloster köptes 1664 av biskop Peder Winstrup "under sätesgårdsfrihet". För tryckning av sina egna skrifter anlade han där också stadens första tryckeri. Dessförinnan hade Winstrup 1660 som ersättning för ett lån till Ove Thott tvingats motta Värpingegård med 39 underliggande gårdar i bl a Värpinge by. Därefter kom Värpinges och S:t Peters klosters säteris öden att vara sammanlänkade i många år.
Egendomarna ärvdes av Winstrups dotter som gifte sig med major Caspar von Böhnen. Sonen Svante Caspar von Böhnen vann 1741 en tvist med staden om äganderätten till Pilelyckan, belägen väster om Rådmansvången. Kort därefter fick han lämna godset sedan han (enligt Historiskt-Geografiskt Lexikon öfver Sverige 1866) "genom vårdslös hushållning och yppig lefnad så fördjupade sig i skuld hos Fredrik Trolle (...) att han måste lemna honom godset i betalning för en fordran." Trolle gjorde 1768 Värpinge till ett fideikommiss med namnet Trolleberg. Den första innehavaren blev dottern Hille Birgitta Trolle, gift med Fredrik G H C Wachtmeister. Säteriets fideikommissegenskap upphörde 1830 sedan Ljungby gård istället anslagits till fideikommiss.
Säkert var det Wachtmeisters som tog initiativet till storskiftet av Lilla Råby 1785, varvid S:t Peters Klosters markinnehav i byn bröts ut och lades i en lott för sig. Klostergården, den gamla priorgården vid Klosterkyrkan, flyttades därefter ut på markerna som ännu bär dess namn, se Lilla Råby och Prennelyckan.
"...en försummad rättegång mot en inflytelserik godsägare."
Det Brunius 1854 syftade på med citatet ovan var när Klosters Fälad skiftades mellan S:t Peters Klosters Säteri och Lunds stad. Han hade fel så till vida att staden två gånger drev målet ända till kungs, men hans indignation är lättförståelig.
Det var den 25 juli 1785 som Stadens Äldste meddelade magistraten, att de erfarit att justitiekanslern Carl Axel Wachtmeister ville lämna till staden Klostergården med den därunder inom stadens rå och rör belägna jordegendomen i byte mot så mycken del av Klosterfäladen som däremot kan komma i jämförelse. Klosters Fälad var stadens gemensamma betesmark på väster. Greven skulle också låta flytta bort alla de hus i och utom staden som var underlagda Klostergården. Imponerade av högstbemälte herres ädla tänkesätt tillstyrkte Stadens Äldste bytet. Några särskilt ädla egenskaper behöver man nog i och för sig inte tillskriva greven för att förstå hans motiv. Sedan Klostergården flyttat ut på ägorna i Lilla Råby måste det vara fördelaktigt att få den kvarvarande marken kring Klosterkyrkan förlagd intill godsinnehavet i Värpinge.
Affären skulle dock ta en förvånande och för staden olycklig vändning. Det som var tänkt som en bytesaffär kom att utvecklas till ett skifte av fäladen mellan staden och S:t Peters Klosters Säteri. Skiftet skedde inte godvilligt från stadens sida, utan beslutades i en dom, stadfäst av K Maj:t den 1/12 1790. Det man tillämpade var lagen om storskifte, som var utformad med tanke på byar. I lagen utgick man från att en bondgårds andel av den gemensamma betesmarken stod i proportion till dess andel av den uppodlade jordbruksmarken. När dessa regler tillämpades på stadsjordar blev konsekvenserna orimliga. Till grund för delningen lades de uppodlade lyckor och vångar som fanns på Klosters Fälad. Vilka som skulle tas med var inte helt lätt att avgöra. När tvisten om detta 4/8 1791 behandlades i Torna Härads Synerätt hade staden vissa framgångar, men ju högre målet steg i rättsapparaten, desto sämre blev utfallet för staden och den 23/4 1793 stadfäste K Maj:t det i princip sämsta tänkbara utslaget för staden. Vid delningen fick staden inte heller tillgodoräkna sig ytan av själva stadskroppen. S:t Peters Klosters Säteri fick däremot inte bara lägga Klosterlyckan och Pilelyckan till grund för delningen, utan även markinnehavet i Lilla Råby. Därmed tredubblades de marker som tillföll säteriet. Markerna i Lilla Råby hade intet med staden att göra, varför beslutet måste vara oriktigt. Utbytet av de närmast staden belägna markerna, som det hela hade börjat med, ville greven inte längre höras talas om sedan staden under den första rättegången avvisat ett förlikningsbud.
På så sätt förlorade staden drygt en tiondel av sin fäladsmark. Hur kunde det gå så illa? Greve Carl Axel Wachtmeister var Sveriges då mäktigaste ämbetsman. Utslaget visar, som Ragnar Blomqvist skrev 1978, hur svårt en liten och avlägsen stad kunde ha det i kampen mot en i regeringskretsar välanskriven person.
Säteriets andel av Klosters Fälad lades ut i form av en triangel mellan Fjelievägen i norr och Papegojelyckan i söder, och med basen mot Värpinges marker i väster. Marken delades i sex lotter, varav Wachtmeister behöll de bägge västra för egen disposition. Resten skulle "utdelas emellan Torpare, som den uppodlade och för hvart Tunnland utgjorde wissa Dags Wärcken århligen". Torparna var de sexton "Closter-Husmännen" och för dem var det inte aktuellt med någon ägosamling, utan varje torpare fick vardera en sextondel av var och en av de fyra lotterna som tilldelades dem.
Det skulle dröja till 1855 innan staden ånyo gav sig in på markaffärer med säteriet. Med anledning av arbetena med södra stambanan bytte staden till sig den del av säteriets mark som hamnade öster om järnvägen (Bantorget, stationshusområdet och en del av Clemenstorget). I ersättning fick säteriet en del av fäladen omedelbart väster om Klosterlyckan, ungefär motsvarande kv Sländan och delar av kv Smältan och Skytteln.
Klosterhusen
Klosterhusen var ett antal små dagsverkstorp som lydde under Klostergården. I en beskrivning av Skånes sätesgårdar 1682 berättas det att under Sancte Pers Closters sätherij fanns det inga bönder men "11 st:r små gatehuus" som var uppbyggda på sätesgårdens enskilda hagar och ägor, dels innanför och dels utanför stadsvallen, "huilcka bruckas till dagl. arbethe till säthegården".
Var de elva små gatehusen har legat är något oklart. På en karta över området innanför vallen 1664 finns tre av husen utmärkta och på 1704 års karta över området utanför vallen finns två utsatta på Klosterlyckan, men var fanns de andra sex? När Klostergården under senare delen av 1700-talet arrenderades ut fick "Klosterhusarna" istället göra dagsverken, eller hoveri, vid Trolleberg. 1788 hade antalet ökat till 16, och så många var de ännu 1864.
1784 låg sex av Klosterhusen öster om Klosterkyrkan, på den del av S:t Peters Klosters marker som låg innanför stadsvallen. De övriga låg i sydkanten av Klosterlyckan, på en rad utmed Trollebergsvägen-Fjelievägen. Husen som låg innanför vallen (fyra på nuvarande Bantorget och två på planen framför järnvägsstationen) vållade stadens myndigheter mycket förtret. Trots att de låg i staden lydde de inte under stadsjurisdiktionen då de ju tillhörde S:t Peters Klosters socken.
Under 1700-talet försökte myndigheterna tvinga stadens fastighetsägare att stensätta gatorna vid sina hus och få dem att ta bort eldfarliga halmtak och höstackar samt vanprydliga gödselhögar. Många husägare försökte slippa och hänvisade till att bl a Klosterhusen först borde bli avklädda sina halmtak då dessa gårdar låg inom stadens "staket" och var mycket eldfarligare genom sin myckna hö och säd (1793). Vid påstötningar från staden hänvisade säteriet regelbundet till att husen inte lydde under staden. Ännu 1836 hade ett av dem halmtak och upplagda högar av kreatursspillning, anstötliga för ögat, förorsakade osundhet och spredo osnygghet åt kringliggande gator.
Före 1850 hade fem av husen flyttats ut på markerna och av dem lades nr 1-4 på sydsidan av Fjelievägen (motsvarande kv Fasanen och Bofinken) på den mark som säteriet erhållit 1793. Nr 6, mittför Nygatans mynning, flyttades inte ut förrän 1855 i samband med utläggandet av järnvägen och Bantorget.
Dagsverksskyldigheten ersattes 1873 av en arrendeavgift. Gårdarna slogs successivt samman och varierade 1883 mellan 12 och 20 tunnland. Enligt uppgift var Klosterhusarna goda jordbrukare och sedan gammalt drygade de ut sin inkomst med åkerisysslor. Fram till 1907 utsåg man årligen en ålderman för en del gemensamma ordningsfrågor.
Staden trängde sig dock på. 1901 fick nr 9 och 10 flytta längre västerut för att bereda plats åt Lunds västra station. Ännu 1915 var det dock en idyll med flera halmtäckta hus. Då hade dock redan avstyckningen till byggnadstomter börjat och på 1920-talet fick de kvarvarande arrendatorerna friköpa sina tomtplatser. 1962 revs den sista gården från 1800-talet, belägen norr om Tingshuset, se Häradshövdingen. Ännu står dock boningslängorna till nr 9 och 10, från 1901, kvar i kv Sländan och Smältan.
En egen kommun
Klosterkyrkan var under medeltiden församlingskyrka för något som kallades för Nunno socken, vilken bestod av den mark klostret ägde i anslutning till kyrkan och Värpinge by. Som annexförsamling fungerade N Nöbbelöv. Socknen räknades som en landsförsamling, vilket är orsaken till att den och kyrkan fick bestå även efter reformationen i motsats till Lunds andra sockenkyrkor. Socknen kom att bestå av S:t Peters Klosters och Trollebergs säterier, och deras gränser kom även att bestämma socknens. Sedan en del av kv Gasverket inköpts till prästlöningsjord, räknades även den till socknen. Detta medförde att socknen bestod av två delar, varav den östra helt omslöts av Lunds stadsförsamling. Socknen utgjorde till ingången av 1914 en egen kommun. Problemen detta orsakade med bebyggelsen på Bantorget har skildrats ovan, men även Lunds 1862 grundlagda Gasverk kom efter en expansion västerut att delvis ligga i en annan kommun.
Problemen uppmärksammades 1882 av den statliga Oregelbundenhetskommittén, som hade till uppgift att åstadkomma rationella administrativa gränser. Kommittén föreslog att bl a delar av S:t Peters Klosters socken skulle inkorporeras med Lund. Sedan staden undersökt "att dessa områden icke äro bebodda af sådana personer, hvilcka på grund af fattigdom äro befriade från erläggandet af personlig skatt", stödde man förslaget, men det bekämpades desto livligare av landskommunerna. Då områdena var glest bebyggda och man inte förutsåg de kommande årens livliga byggnadsverksamhet avslog K Maj:t förslaget.
När man 1897 diskuterade att flytta järnvägsstationen västerut, in på S:t Peters Klosters marker, väcktes förslaget åter till liv av professor Pontus Fahlbeck. Han ansåg att de främmande kommunerna "på ett synnerligen känbart sätt hindrade stadens utveckling" och ville undanröja hindren så att "terräng vunnes för nya stadsdelar". Han nämnde även polis- och hälsovårdsförhållanden. Det var nog de bägge senare argumenten, om att undvika en slumbebyggelse runt staden och att ge stadspolisen rätt att ingripa i områdena direkt utanför staden, som vann starkast gehör.
Efter en långdragen utredning ansökte stadsfullmäktige 1901 om att bl a den västra delen av S:t Peters Klosters socken skulle inkorporeras med staden. Därefter vidtog nya utredningar och remisser: kostnader för väghållning, prästlöner och fattigvård skulle fördelas. Inte oväntat reagerade S:t Peters Kloster starkt mot förslaget. Socknen skulle mista 311 personer eller nära halva sin folkmängd och sockenkyrkan skulle hamna i en annan kommun. Så småningom insåg dock socknens kyrkoråd att inkorporeringen knappast stod att hejda och föreslog därför istället den 27/8 1907 att hela kommunen skulle införlivas med Lund. Lund gick in på förslaget, men kyrkorådet hade svårare att övertyga den egna socknen; man var orolig för höjd kommunalskatt. 1908 nåddes dock enighet om förslaget. 1910 anhöll staden formellt om att inkorporeringen skulle omfatta hela S:t Peters Klosters socken och med ingången av 1914 införlivades den med Lund. Även efter inkorporeringen bestod den dock som en egen församling.
"förestående omreglering af Lunds jernvägsstation"
Väster har berörts av två stora järnvägsprojekt, ett aldrig utfört och ett sedan länge nedlagt. Ändå måste man känna till dem för att förstå varför Väster ser ut som det gör.
Ursprungligen skulle södra stambanan passera Lund i ett något västligare läge. Stadens styrande agerade dock energiskt, och erbjöd sig betala de högre markkostnaderna, för att stationen skulle placeras närmare de bebyggda delarna och inom stadens gräns. Denna första och hittills enda gång lyckades staden påverka SJ:s planering och stambanan drogs 1856 i en båge in mot stadskärnan. Denna södra stambanans skarpaste kurva orsakade dock snart, som den ännu gör, problem och utrymmet för den växande bangården blev för trångt.
Redan fyrtio år efter invigningen diskuterades som ovan nämnts en flyttning av järnvägen västerut, till andra sidan av Klosterkyrkan. Diskussionen fortsatte länge och 1920 hade SJ gjort i stort sett alla erforderliga markförvärv för detta jätteprojekt. Flyttningsplanerna avskrevs dock 1922 och istället byggdes den befintliga bangården ut. Projektet påverkade Bjärredsjärnvägens placering och tillsammans orsakade de att området närmast staden blev bebyggt betydligt senare än de längre ut.
En elektrisk spårväg
"Till Bjerröd - till frisk sjöluft och friska hafsbad i rent vatten längtar under sommarmånaderna största delen af den befolkning, som qvarstannat i Lund."
Så poetiskt lät det när fjorton privatpersoner 1896 inbjöd till ett första informationsmöte om en planerad elektrisk spårväg till Bjärred. Sedan 1870-talet hade ett stort antal olika järnvägsprojekt diskuterats i Lund, varav flertalet till allmän frustration hade runnit ut i sanden. Framför allt var det Lunds handelsområde österut som hade väckt engagemang, men 1877 hade en järnväg till Lomma föreslagits, vilket snarast väl var ett försök att kompensera Lunds hamnbrist.
Redan under förra delen av 1800-talet hade lundabor börjat söka sig till Bjärred för att bada. 1851 fanns där såväl sommarservering med dansbana som badhus och på 1870-talet föreslogs en hästdragen spårvagn ditut.
Året efter informationsmötet 1896 övervägde en interimstyrelse olika bansträckningar och tekniska lösningar men i augusti 1897 var man redo att inbjuda till aktieteckning. Teckningen gick trögt men sedan Lunds stad hade satsat 100 000 fick man ihop erforderligt belopp. Många tekniska problem skulle lösas och inte minst orsakade den nya tekniken med eldriften bekymmer, men 1899 beviljades bolaget koncession för en smalspårig elektrisk järnväg. Elverket blev dock för dyrt, och ny koncession fick sökas för konventionell ångdrift. Spårvägen blev alltmer lik en vanlig järnväg och staden fick teckna aktier för ytterligare 25 000 för att täcka de drygare anläggningskostnaderna. I fullmäktigedebatten var inte Martin Weibull nådig: Bjärredsprojektets tillskyndare ville riskera småfolkets pengar för att tillfredsställa en "nöjeslystnad i storstadsstil".
Sedan ny koncession beviljats i juni 1900 kunde bygget påbörjas. I Lund fick spåret sin slutpunkt strax norr om Trollebergsvägen, ute i nuvarande Byggmästaregatan. Därifrån gick spåret tämligen rakt norrut och strax söder om Vävaregatan, i kanten av nuvarande Bjeredsparken byggdes ett lokstall, av brandsäkerhetsskäl i tegel, och en vagnslada. Därifrån bar det i en mjuk båge av västerut. I april 1901 pågick grävningsarbetena för "Bjärredsstationen", eller Lunds Västra som den officiellt hette. För banarbetena måste ett av Klosterhusen rivas, men för att få bättre plats och för att undvika eldfängda halmtak i närheten av lokens gnistor, köptes och revs ytterligare två hus. Bjärredsbanans hus ritades av Theodor Wåhlin och den ståtliga stationsbyggnaden i gulmålat trä annonserade klart att det var en badbana det var frågan om. I samma stil hade Wåhlin redan ritat Bjärreds saltsjöbad, uppfört av ett för ändamålet bildat bolag till stora delar bestående av järnvägens styrelseledamöter.
Den 26 juli 1901 togs järnvägen i trafik, men den högtidliga invigningen skedde först en månad senare. Någon god affär blev järnvägen aldrig. Byggkostnaderna hade överskridit beräkningen med dryga 60%. Frånsett badtrafiken var det bara Fjelie som erbjöd något nämnvärt passagerarunderlag. Något bättre gick godstrafiken. Mest var det betor som kördes, men den enskilt störste godskunden var Kaniks tegelbruk. Av betydelse för Lund var kanske fisken från Vikhög. Till Lunds mekaniska verkstad anlades 1904 ett stickspår. Frånsett något enstaka år gick bolaget med ständig förlust. Lunds stad ökade kontinuerligt sitt ekonomiska engagemang i bolaget tills man 1910, inför ett akut konkurshot, övertog hela bolaget.
Lund stads järnvägar
"Skall hänsyn tagas endast till omfattningen av de ekonomiska offer järnvägarna kostat stadens skattedragare, kan den [framtidens dom] inte bli särskilt mild"
"...måste man väl säga, att stadens försök att genom järnvägarna hävda sig i konkurrensen om handelsområde och skapa förutsättningar för att bevara sin industri krävt mer än vanligt stora uppoffringar."
Så lät omdömena om Lunds järnvägsäventyr i stadsfullmäktiges minnesskrift 1937. Lund hade 1911 övertagit även den förlustdrabbade Lund-Revinge-Harlösa järnväg och 1918 slogs järnvägarna samman under namnet BLHJ. En större nysatsning gjordes 1916 när Bjärredslinjen elektrifierades. Det minskade driftskostnaderna men inte tillräckligt mycket för att undvika att järnvägen förutom ett enstaka år gick med kontinuerlig förlust. 1921 genomfördes en hårdhänt rationalisering och året därpå visade banorna faktiskt ett visst överskott, men nya orosmoln fanns. Den växande buss- och lastbilstrafiken medförde en alltmer hårdnande konkurrens. Ett mera udda hot var den nya moralen. Varje år fanns det några stora "Bjärredssöndagar" då 5-10 000 lundabor tog tåget för att bada. Nu ville man inte längre bada i ett kallbadhus uppdelat i olika avdelningar, utan hellre ligga på en strand med hela familjen. Då var det sandstränderna i Lomma som lockade och dit kom man med SJ-tåg via Arlöv. Från 1929 bar BLHJ inte ens de rena driftskostnaderna och 1930 gjordes ett första försök att få BLHJ förstatligat. 30-talet har karaktäriserats som en lång nedräkningsperiod för BLHJ. Den 14/6 1939 gick det sista Bjärredståget. Den fortsatta trafiken hade SJ förbundit sig att sköta med bussar mot att de fritt fick överta stationen i Bjärred. Spåret revs 1940, men en mindre del lades ånyo ut som industrispår 1943, se Utmed Byggmästaregatan. Lunds Mekaniska Verkstad fick behålla ett stickspår till 60-talets början. Stationshuset revs 1948 av Kommunal som använde virket till sitt semesterhem i Kumla. Lokstallet revs 1962.
Majorens generalplan
Stadsfullmäktige hade 1908 gett Malmös stadsingenjör, major A Nilsson, uppdraget att upprätta ett stadsplaneförslag för hela Lunds område inklusive den till inkorporering föreslagna marken. Det väldiga arbetet var klart 1913 och innebar ett brott med den tidigare förhärskande "rutnätsplaneringen". I majorens motivering hette det: "I förslaget har så långt möjligt hänsyn tagits till (...) befintliga ägogränser, vägar etc på det att det skall bliva möjligt ekonomiskt-praktiskt genomföra planen. (...) Härigenom bliver också planen ej konstlad eller onaturlig eller giver intryck efter något sökt. Raka och böjda gator omväxla med varandra; eftersträvande dessutom av diagonal linjer (...). De rätt talrika öppna platserna och de mindre planteringarna giva en behaglig och nyttig omväxling på samma gång som de i hygieniskt hänseende bliva välgörande. Tillika torde dessa anordningar i hög grad bidraga till tillfredsställande af de estetiska kraven."
Stadsfullmäktige principgodkände planen, men mera detaljerade planer skulle utarbetas efterhand som mindre områden intogs i stadsplan. Det här behandlade området är ett av de få där planen också till stora delar blev genomförd. Planen för S:t Peters Klosters gav sig nog naturligt för majoren. Fjelievägen fanns redan, Vävaregatan lades i gränsen mot stadens mark och Marknadsgatan (motsvarande Byggmästaregatan) utmed järnvägens planerade spårområde. I hörnet Marknadsgatan-Vävaregatan lades ett femkantigt kvarter och resten av området indelades av fyra gator från Fjelievägen mot nordöst. Hantverksgatan skulle bli en parkgata och var inte genomgående. Den började vid Stadsbudsgatan och mynnade i väster något söder om sin nuvarande förlängning på andra sidan Vävaregatan. En förtjockning mittpå var troligen tänkt för trädplantering. Det lilla kvarteret mitt i området, mellan Bokbindaregatan och Handskmakaregatans aldrig genomförda förlängning, skulle bli park. Området skulle bebyggas "halvöppet" med bostadshus i max två våningar och med tre meter till tomtgräns om inte husen var kopplade.
På andra sidan Vävaregatan, på stadens mark, hade majoren friare spelrum. I Tunnbindaregatan och Bryggaregatan fick han ett par diagonalgator, och i mötet mellan dem en av sina eftersträvade stjärnplatser. Idag upplevs inte stjärnplatsen då Bryggaregatan som genomfartsled helt tillåtits dominera den. Kvarteren skulle ges ett "slutet" byggnadssätt med sammanbyggdabostadshus i två våningar. Kv Fatet var utlagt till park och upp mot Bjärredsjärnvägen fanns två stora kvarter för industrier.
Ägaren till S:t Peters Klosters Säteri väntade dock inte på att marken skulle inkorporeras och planläggas, utan gav 1912 lantmätaren J Gordh uppdraget att upprätta en styckningskarta över området. Dock angavs det att majorens ännu inte färdiga stadsplaneförslag "skulle i det närmaste följas". Så gjorde också Gordh, men för att få ut fler tomter ritade han in en tvärgata, varav Tågmästaregatan är den enda förverkligade delen. Vid de följande tomtavstyckningarna kom inte heller bestämmelsen om minsta avstånd till tomtgräns att följas.
Sedan emellertid statens järnvägar...
År 1917 låg ett första stadsplaneförslag på stadsfullmäktiges bord, signerat av t f stadsarkitekten Ivar Jakobsson. Det hade försenats ett par år då SJ ville ha mark till sin planerade bangårdsflyttning, men följde annars i stort sett Gordhs styckningskarta. Planen principgodkändes av fullmäktige, men återremitterades för en mindre ändling, vilket upprepades då den återkom 1918.
När fullmäktige 1921 fick se planen igen var det dock långt mer än en mindre ändring som hade skett. Det var Lunds nye stadsarkitekt, den unge Axel E Julén och den likaledes nye stadsingenjören Karl E Romson som hade tagit chansen att sätta sin prägel på planen. Till sin sträckning var gatunätet sig tämligen likt, men planen hade fått en helt annan stadsmässighet. Motiverat av den planerade spårutbyggnaden hade Bjärredsstationen flyttats norrut. Framför stationen planerades en mångkantig plats (ungefär på platsen för kv Formen). Hantverksgatan, som fick stationen i fonden, gjordes genomgående och gavs en bredd av hela 20 meter i öst, för att successivt smalna av till 15 meter vid mynningen mot Vävaregatan. Kanske tänkte sig Julen att hela gatan skulle kantas av pyramidalmar på samma sätt som framför de av honom ritade radhusen. Alla kvarteren skulle ges en sammanhängande kantbebyggelse av tre våningars höjd, vilket motiverades av "områdets centrala läge omedelbart intill blivande bangård och station". Trevåningsbebyggelsen vållade protester och gemensamt skrev nästan alla husägarna: "Den grundtanke, som varit den ledande och drivande för oss, då vi byggde - att bilda ett villasamhälle, som skulle bli en prydnad för staden - har totalt försvunnit i förslaget."
Stadsfullmäktige godkände planen, men återremitterade den ånyo för en mindre korrigering. 1922 meddelade SJ att det inte längre var aktuellt att flytta bangården och planen måste återigen omarbetas. Julén var nu död och Romson slutade, varför uppdraget gick till den 1924 ny tillträdde stadsingenjören Magnus Wennström. I ett P.M. 1942 har Wennström hävdat att bangårdsprojektet stöp på personliga motsättningar mellan SJ:s representant och stadens förhandlare (Romson?), men ännu 1942 hoppades han på att projektet så småningom skulle förverkligas.
Wennströms plan från 1928 är om man så vill en typisk ingenjörsprodukt, mindre spännande än Juléns/Romsons men betydligt mera realistisk. Den största förändringen var att Marknadsgatan (nu motsvarande Byggmästaregatan) hade dragits i en båge från Trollebergsvägen upp till den nya marknadsplatsen vid nuvarande Alfa-Laval. Den nya Bjärredsstationen liksom stationstorget var naturligtvis borta och även Hantverksgatans skenperspektiv, men den bibehölls till sin nu omotiverade bredd. Planområdet utökades österut varvid kv Skytteln och Trolle-Wachtmeisters park fick sin slutliga form. Öster om Bokbindaregatan fick man uppföra sammanbyggda hus i upp till tre våningar, medan kvarteren väster därom reserverades för villor och parhus.
Till slut, efter fjorton års arbete, kunde stadsfullmäktige 1929 anta en stadsplan för området. Utläggandet av Byggmästaregatan och ett par byggnadsprojekt har medfört planändringar, men till stora delar gäller ännu 1929 års plan.
Egna Hem
"Egna Hem" förekommer som namn ännu på en karta 1937 och betecknar ett antal kvarter nordväst om Vävaregatan inom ägolotten nr 58 å stadens Västra Fäladsmark.
Bostadsbyggandet ansågs länge höra till den privata företagsamhetens område, i vilket det offentliga inte borde blanda sig. Den första ansatsen i Lund att göra något åt bostadsproblem för de mindre välbeställda var tillsättandet av en tomträttskommitté 1907. Dess förslag att ägolotten nr 58 skulle läggas ut till tomträtter begravde dock drätselkammaren effektivt i sina lådor.
Den hotande bostadsbristen togs 1915 upp i en motion av stadsläkaren Henrik Ryberg med anledning av att 82 lägenheter inom kv Norrtull skulle rivas för lasarettets expansion. För en gångs skull gick det nu snabbt och den 11 maj 1916 beslutade stadsfullmäktige att iordningställa ett antal egnahemstomter till försäljning inom ägolotten nr 58. Dessutom skulle staden själv uppföra några hus som, om de inte kunde säljas, skulle hyras ut till löntagare i stadens tjänst. Detta var första gången som staden engagerade sig direkt i bostadsproduktionen. Motsvarande initiativ togs samma år i flera andra skånska städer. På samma sammanträde beslöt man också att lägga ut ett antal villatomter längre västerut och vid Kävlingevägen.
Planen för Egna Hem upprättades av major A Nilsson, men den uppskattades inte av byggnadsnämnden. Flera av kvarteren låg på mark som enligt majorens egen generalplan från 1913 var avsedd för fabriker. För att minska gatubyggnadskostnaden hade majoren dessutom satt några gator till endast 9 meters bredd. I två kvarter låg husen därtill ända ute vid gatan då: "små tomter, avsedda för arbetare, icke bör anordnas med förgård (...) enär detta minskar den nyttiga delen av trädgårdsjorden, vartill kommer, att dylika förgårdar skola hållas inhägnade och i prydligt skick, vilket kostar pengar." Värst var att majoren i mitten av tre kvarter hade lagt ut planteringar med små lekplatser. Byggnadsnämnden fann dem "synnerligen olämpliga" och fruktade "att de bleve lockande för vagabonder". Drätselkammaren ansåg att två kvarter räckte (kv Fatet och Sejdeln) och undvek därmed diskussionen om fabriksområdet, men gick i övrigt på majorens linje. Efter några år blev det dock som byggnadsnämnden ville med planteringarna och gatubredden.
Då statliga egnahemslån enbart beviljades hus utanför stadsplanelagt område stadsplanelades inte området. Speciellt antagna byggnadsföreskrifter och tekniska bestämmelser möjliggjorde ändå en detaljstyrning, bl a föreskrevs det att staket skulle vara 1,2-1,5 meter höga nät- eller spjälstaket.
Åt hugade egnahemsbyggare hade arkitekten Oskar Hägg på stadens uppdrag tagit fram typritningar till fem olika hus, som alla utgjorde variationer på samma tema. Endast ett parhus avvek tydligare från de andra. Trots en eftersträvad enkelhet fick husen en pittoresk prägel med en hög detaljomsorg. Dragen med trä i gavelspetsarna, tandsnittslist tvärs över gaveln och ett mot putsen kontrasterande rött tegelband över sockeln känns igen från hus som Hägg 1914 ritade i Rosengårdsstadens egnahemsförening, Malmö. En karaktäristisk detalj för många egnahemsområden är användandet av en äldre fönstertyp med sex små rutor. Det skulle bli mindre dyrt att byta sönderslagna rutor, något som troddes inträffa ofta i barnrika familjer. I alla husen fanns en tvåa på bottenvåningen och en etta eller tvåa på vinden, i parhuset naturligtvis dubblerat. Husen värmdes av kakelugnar och i källaren fanns en gemensam toalett.
Någon tomtköpare anmälde sig inte 1916, men på kv Fatet 3-6 och kv Sejdeln 8 uppförde staden fyra hus, varav ett parhus, enligt Häggs typritningar.
Husen blev uppskattade och såldes alla 1917 till självkostnadspris, flertalet innan de ens var färdiga. Staden skulle förse tomterna med ett "starkt och prydligt stängsel" och i samråd med köparna utföra planteringmna. Om möjligt skulle staden förmedla lån från statens pensionssäkringsfond och i ett fall lånade staden själv ut pengar.
Bostadsproduktionen var 1917 fortsatt låg och med hänsyn till de höga priserna på byggnadsmaterial ansågs det att endast ett kommunalt byggande kunde lindra bostadsbristen, varför man beslöt att fortsätta byggandet "även om därvid kommunen skulle åsamkas förlusten av ett eller annat tusental kronor". Denna gång var det betydligt kärvare, byggpriserna hade stigit med över 60% sedan 1914, men på kv Sejdeln 9-11 uppfördes tre hus med vardera två lägenheter, även denna gång efter Häggs typritningar. Ett visst statsbidrag utgick, men i samband med försäljningen fick staden skjuta till ett 10-årigt ränte- och amorteringsfritt lån. Som motprestation skulle köparna hålla den ena lägenheten uthyrd under lånets löptid. Även en privatperson uppförde på kv Sejdeln 7 ett hus snarlikt Häggs typritningar. Ett beslut 1918 att bl a uppföra ytterligare tre småhus inom Egna Hem verkställdes aldrig då statsbidragen inte räckte till Lund.
Radhusen
1919 syntes ingen ljusning i bostadsbristen. Det privata bostadsbyggandet låg fortfarande nere, men så icke inflyttningen från landsbygden. Staden fann sig därför tvingad att fortsätta byggandet, även om man förutsåg en förlustaffär, även om statsbidrag skulle beviljas. Häggs typhus kändes nog lite passe. De hade också blivit för dyra; ett som 1917 kostade 12.000 att bygga gick nu på 29.000. Man valde istället radhus som en billigare hustyp och längs med Hantverksgatan byggdes tio stycken enligt stadsarkitekten Axel E Juléns ritningar. Lägenheterna gjordes något större (3 rok) men värmdes fortfarande av kakelugnar och hade wc i källaren. De små husen försågs med stora trädgårdar för nyttoodlingar.
Efter radhusen valde staden att under några år hellre stötta "byggnadsvilliga" med lån och borgen än att bygga själv. Snart var det dock åter dags och 1923-24 uppförde staden tio likadana små villor efter ritningar av stadsarkitekten John Anchert (fyra i kv Fatet och sex i kv Sejdeln och Degeln på ömse sidor av Tunnbindaregatan). Åter var det stadsläkaren Henrik Ryberg som hade satt fart på händelseutvecklingen. I en motion 1922 slog han larm om undermåliga bostäder och trångboddhet. Två familjer kunde bo i en etta utan kök och det hände att golvytan var mindre än 1,5 kvm/person. Byggandet hade inte kommit de mest behövande till godo och nu behövdes det rymliga bostäder för fattiga, barnrika familjer. Ryberg ville inreda provisoriska lägenheter i Franska Ångkvarn vid L:a Södergatan. Förslaget ansågs omöjligt, och man räknade istället på ett nybyggt flerfamiljshus, men fastnade till slut för det något dyrare alternativet med egnahemshus då förmånen att bebo "fritt belägna lägenheter med trädgårdsland är högt skattad". Husen byggdes med två 2:or, med gemensamt wc i källaren, och kakelugnar. Att de Ryberg ömmade för inte skulle ha råd att flytta in där var man på det klara med, men hoppades att det skulle ordna sig genom omflyttningar. Det var de sista småhusen staden själv byggde. Det kommunala bostadsbyggandet fortsatte 1924-25 med "Slottet" i Nöden och "Trähusen" på Smörlyckan (se Smörlyckan), men därefter överläts bostadsbyggandet åter under några år till den privata företagsamheten.
I kvarteren Sejdeln och Degeln såldes de kvarvarande tomterna 1923-28 till egnahemsbyggare. Ofta krävdes det att köparna skulle ha byggt ett hus inom ett år, annars utgick vite.
Stadsbudens tomter
Efter greve Axel K Trolle-Wachtmeisters död 1907 ombildade arvingarna S:t Peters Klosters Säteri till Fastighetsaktiebolaget S:t Peders Kloster. Strax därefter började avstyckningen till byggnadstomter. Tomterna låg utanför planlagt område och fick därför inte kvartersnamn, utan mer eller mindre fantasifulla egendomsnamn som Nissebo, Nyhem eller Lugnet.
Avstyckningarna började närmast staden, längs med de blivande Slöjd- och Stadsbudsgatorna. Först ut var sex stadsbud som 1912-13 köpte och bebyggde varsin tomt, benämnda Stadsbudstomten 2-7. (Stadsbudstomten 1 var Stadsbudsföreningens stallar etc, se Häradshövdingen.) Fyra av stadsbuden använde sig av samma ritningar när de uppförde sina små karaktäristiska vinkelhus med veranda mot gatan. Även husen på kv Släggan 3 och 13 samt Spettet 2 är byggda efter likadana ritningar, men där har inga beröringspunkter mellan byggherrarna stått att finna. Utmed de bägge gatorna uppfördes 1912-16 totalt 25 hus. Med några få undantag byggdes de alla i rött, maskinslaget tegel. Flertalet var små två- eller fyrfamiljshus, men även ett par något större hyreshus. Under de få åren märks ändå en utveckling, under den senare delen av perioden (efter inkorporeringen 1914) får husen en mera renodlad villakaraktär och förses redan från början med tegeltak. Fyra av villorna från 1916 ritades också av den nypensionerade stadsarkitekten A B Jakobsson. Bland byggherrarna återfanns förutom stadsbuden och de sedvanliga byggnadshantverkarna även en del andra arbetare och tre järnvägare.
Erikslund uppträder 1914 för första gången som tomtbeteckning. Till en början tycks den mest ha använts om tomter norr om Tågmästaregatans förlängning, men blev snart standardnamnet. På 30-talet får namnet på kartor beteckna hela området och bussarna får "Erikslund" som ändhållplats. Idag är namnet bortglömt och sedan 60-talets början är stadsdelens officiella namn "Klosterhusen". Vad Erikslund kom av vet ingen, troligen har det från början varit knutet till någon av gårdarna inom området.
20-talsvillor och funkishus
Under lågkonjukturen efter första världskriget avstannade byggandet inom Erikslund helt. Det kom åter igång 1923-25 då det byggdes 15 villor. I stort sett alla lades utmed den befintliga Fjelievägen, som fick en sammanhängande bebyggelse, men sedan var det stopp igen. Varför? Visserligen hade stadsplanen hakat upp sig, men det brukade inte hindra byggandet. Kanske var fastighetsbolaget och staden oense om kostnaderna för gator och ledningar, eller var det så att de stora områden med villatomter som staden lade ut vid denna tid mättade tomtmarknaden?
En tredjedel av villorna uppfördes av olika byggnadshantverkare, men resten byggdes av olika arbetare. Flertalet har en god, tämligen standardmässig prägel men ett par höjer sig över genomsnittet. Endast två av villorna utgjorde från början enfamiljshus. De övriga var tvåfamiljshus med 2:or eller 3:or. Ofta delade familjerna på ett badrum i källaren och i ett par fall även wc. Två av husen värmdes av kakel- och järnugnar.
Efter det att stadsplanen antagits 1929 kom byggandet 1931 så smått igång igen. Till en början byggdes det bara något enstaka hus per år. Flera av husen uppfördes i en 20-talsklassicistisk tegelarkitektur efter ritningar av Hänry Carlsson. A Perssons putsade tvåvåningshus på kv Smältan 5 1933 är klart påverkat av funkisen, även om också det har sin förankring i 20-talsklassicismen. Man får vänta tills 1935 innan funkisen på allvar slår igenom inom området, och det är också då byggandet på allvar sätter fart.
Nu var det inte längre byggnadshantverkare som byggde åt sig själva, nästan all bebyggelsen uppfördes av fem olika byggmästare. Gustav Nilsson var verksam i villakvarteren väster om Bokbindaregatan, i kv Sländan och framför allt i kv Skytteln. Till en början anlitade han arkitektparet Hänry Carlsson/Björn Lönegren, vars funkis i mycket endast känns som ett manér. När Gustav Nilsson 1938 istället anlitade Hans Westman blev funkisen genast djärvare. Även de tre villor Nils Hansson, Lilla Harrie kallad, uppförde i kv Skytteln och kv Smältan ritades av Carlsson/Lönegren.
Försäljningschefen som blev byggmästare
| ” | ...ur den arkitektoniska kvalitetens synpunkt ligger herr Karlssons byggnadsverksamhet för tillfället utan gensägelse i täten i Lund. | „ |
| — Byggnadsnämndens ordförande, docent Aron Borelius, om nybebyggelsen i kv Ugnen. | ||
Längs Bokbindaregatans ena sida ligger en rad med fyravåningshus. De är uppförda av tre olika byggherrar och ritade av lika många arkitekter, men utgör trots detta en mycket väl sammanhållen grupp. De har dock det gemensamma att alla tomterna har ägts av Harry Karlsson.
Via en bana som snickargesäll och parkettläggare kom Harry Karlsson in på Limhamns Träindustri där han blev försäljningschef. Sitt första försök i byggmästarebranschen gjorde han 1934 tillsammans med byggmästare Aug Persson, som hade köpt snickerier av Harry Karlsson till det bostadshus han 1933 uppförde åt sig själv vid Tunnbindaregatan. De kom överens om att uppföra ett större hyreshus och träffade avtal om köp av två tomter i kv Bälgen. Ritningar till ett hus på hörntomten upprättades av Hänry Carlsson. Persson dog dock hastigt och tomterna övertogs av Harry Karlsson ensam. Han sålde dem genast vidare med mycket god förtjänst, och hade därmed skaffat sig det nödvändiga kapitalet för sin fortsatta verksamhet.
Redan några månader senare började Harry Karlsson åter köpa upp tomter utmed Bokbindaregatan i kvarteren Bälgen och Blästern. Tomterna i Bälgen sålde han i september 1935 till Eslövsbyggmästaren Johan Nilsson (åter med god förtjänst) men gick själv vidare med kv Blästern. Dessförinnan hade han låtit en arkitekt rita på huset i kv Blästern och förmodligen skissa på hela Bokbindaregatan. Säkert fanns det vid försäljningen till Johan Nilsson en överenskommelse om hur de nya husen skulle se ut.
Det var nog också ett mycket medvetet val när Harry Karlsson inte gav uppdraget till Hänry Carlsson eller någon av de andra lundaarkitekterna utan till Mogens Mogensen från Hälsingborg, en av de mera framstående funkisarkitekterna.
Terrasser och utsiktsfönster
Inom vart och ett av de tre kvarteren utmed Bokbindaregatan har byggnaderna hållits samman till vardera en länga. Byggnaderna har en indragen vindsvåning med terrass framför, där dock gavelpartierna har markerats genom förhöjningar.
För att ge mera luft har stadsplanens möjligheter att bygga runt hörnen inte utnyttjats. Fönsterbanden betonar bebyggelsens horisontaler, men som ett välbehövligt utropstecken står längst i norr Västerport, Harry Karlssons sexvåningshus, naturligtvis ritat av Mogens Mogensen.
I en reklambroschyr för Västerport betonar Mogens Mogensen arkitektens uppgift som en allmänhetens uppfostrare och vägledare. "Arkitekten måste därför alltid vara före allmänheten och följaktligen utsätta sig för understundom skarp kritik." I broschyren motiveras också husens utseende. Yttertaken skulle vara i det närmaste helt plana och utfördes i betong. "De fördelar, en sådan ordning innebär för grannhusen, blir man snart övertygad om genom att från Västergårdens balkonger konstatera huru envåningshus med hög takresning skymmer bort utsikt och sol i lika hög grad som ett trevåningshus. Dessa höga takresningar bli säkerligen i en nära framtid av humanitära skäl under vissa förhållanden helt förbjudna."
Köken hade krympts för att spara husmoderns steg och för att ge plats för en "miniatyrmatsal". Erfarenheten hade visat "att ett modernt köks bredd icke bör överskrida 2,20 m". Utformningen av en funktionell garderob redovisades och alla lägenheterna försågs med balkonger. Fönsterna delades upp i en lätt öppningsbar ventilationsdel med vertikal utsträckning, och en utsiktsdel med en stor horisontell utsträckning.
Även när det gällde den tekniska utrustningen var Harry Karlsson modern. I kv Blästern var det meningen, enligt Lunds Dagblad 31/12 1934, "att de i källaren hopsamlade soporna skola transporteras direkt till värmepannorna, vilka utformas till ett slags förbränningsugnar för sopavfallet."
Väster på 1920-talet
"Framför villan, dvs söderut och på andra sidan av vägen ut till Bjerred, låg Hanssons gård. Där fanns hästar och kor, höns och gäss, men det jag minns bäst var kalkonerna. De var farliga. (...) Eljest fanns det ingen bebyggelse omkring de 4 villorna. Allt var fält och ängar." Det är Sten Troedsson som skildrar sina minnen av barndomshemmet vid Fjelievägen (kv Sejdeln 9).
Det som dominerar de äldsta skildringarna från Väster är det lantliga intrycket. De olika byggnadsenklaverna hade ännu inte växt samman, utan omgavs av åker och ängar. Flera av de gamla gårdarna längs Fjelievägen var ännu i drift och skjutsen hämtade dagligen kannorna på mjölkborden.
I kv Bälgen låg Lars Hanssons gård med stall och lada och ett stort valnötsträd som vårdträd. Framför huset låg en bit med grönsaker och där fanns också stor fruktträdgård omgiven av en hagtornshäck. Huvuddelen av markerna låg dock längre ut, där det också fanns bete för gårdens sju-åtta kor. Lantbruket lades ned i mitten av trettiotalet. Längre ut, på Fjelievägen 24 A låg Göranssons, en av de största gårdarna. Närmare staden, i kv Släggan, låg en svart trälada. Enligt C G Brodén var det vid sekelskiftet apoteket Svanens isupplag: "kring träladan ifråga brukade sommartid en del av stadens permanenta ledighetskommitté ha sin tillflykt för att dricka brännvin. De skrämde ofta bort oss pysar, som letade efter isbitar." Bredvid ladan, i hörnet mot Slöjdgatan, låg ett litet undantagshus. Enligt Sundgren kallades det för "Lilla Rådhuset". Det var "litet och svart av ålder jag såg aldrig träet nymålat. (...) I ett fönster satt ett plakat med texten Strykning och Stärkning utföres. (...) Vid ingången växte två röda vinbärsbuskar, där man kunde ta några bär."
Även gatorna hade en utpräglat "lantlig" karaktär. Bäst var den grusbelagda Fjelievägen. Dock hade den bortom Klosterhusen ännu vid sekelskiftet varit en gräsbevuxen markväg som inte var körbar under de blötare årstiderna. De närmast staden belägna gatorna stensattes några år in på 20-talet. Tidigare hade de vid regnväder förvandlats till sjöar. De andra gatorna lades ut allt eftersom byggnadslinjerna slöts, Hantverksgatan var gräsbevuxen långt in på 30-talet.
Inom Erikslund ingick flertalet av de äldre barnen i ett stort gäng. I nuvarande Tågmästaregatan restes en gemensam midsommarstång. Med barnen från grannområdena - Egna Hem, Stationskarlahusen, Jutahusen och Spoletorp - utväxlades det ofta stenar. Det berättas om hur Erikslundarna och Spoletorpsungarna under stenkastning belägrade varandra på varsin sida av Bjärredsjärnvägens banvall.
Litteratur
- Blomqvist 1978
- Ingers 1962b
- Ingers 1971
- BLHJ 1987
- Gadde 1958
- Hansson 1950
- Kristensson 1975
- Sundgren 1989
- Sundgren 1990
- Söderpalm 1966
- Weibull 1914
- Västerport 1937
Bevaringssynpunkter
Trots att det här behandlade området tillkommit under en blott 25-årig period präglas det av vitt skilda byggnadsideal. Det innehåller flera goda byggnadsmiljöer från olika tider, men pga långa uppehåll i byggandet och varierande, ofta aldrig fullföljda stadsplaneidéer, kan mötet mellan de olika miljöerna stundom kännas något abrupt.
- Om- och tillbyggnad av markerad bebyggelse skall i skala, färg- och materialval anpassas till byggnadernas karaktär.
- Äldre fönster- och dörrsnickerier bör bibehållas. Vid byte skall nya utföras lika de ursprungliga och normalt täckmålas.
- Grönskan utgör ett väsentligt inslag i stadsbilden. Speciellt viktigt är att förgårdarna skyddas från en mera omfattande hårdgörning. Kastanjeallén utmed Fjelievägen och kastanjeraden längs Vävaregatan är av stor betydelse för stadsbilden.
- Eventuell nybebyggelse skall i skala, utformning och placering anpassas till den omgivande miljön. Så vore det önskvärt om ett nybygge å kv Sländan 3 i volymen kunde anpassas till omgivande funkishus, så att funkismiljön längs Hantverksgatan stärks.
- Vid en kommande planering av området är det väsentligt att fundera över hur man kan slå vakt om och eventuellt förstärka de olika gatusträckningarnas karaktär.
- De befintliga, äldre, grönmålade lyktstolparna är välanpassade och bör bibehållas. Av speciellt värde är stolparna längs Hantverks- och Bokbindaregatan som är gjutna av Carl Holmbergs och Lunds Mekaniska Verkstad. Flertalet av stolparna är försedda med sekundära armaturer som bör ersättas av mera anpassade.
- Smågatstenen på gatorna inom den sydöstra delen är i stort samtida med bebyggelsen och bör bibehållas.
10-talsbebyggelsen
Miljön längs Slöjdgatan och Stadsbudsgatan domineras av en småskalig arbetarbebyggelse i rött maskinslaget tegel, uppförd 1912-16. Väsentligt är att områdets småskalighet bibehålls och att "vräkigare" inslag undviks.
Stadens egna hem
Oskar Häggs Egnahemshus längs Vävaregatan och "Radhusen" i kv Stopet saknar motsvarigheter inom stadens byggnads bestånd och har ett mycket högt bevarandevärde, dels genom sina arkitektoniska kvalitéer och dels såsom varande stadens första bostadssociala byggande.
- Väsentligt är att Egnahemshusen längs Vävaregatan får bibehålla en gemensam fasadbehandling så att deras samhörighet klart framgår. Önskvärt vore om Häggs Egna Hem inom kv Sejdeln kunde ges en fasadbehandling som anknyter till de vid Vävaregatan. Omsorg bör ägnas husens karaktäristiska trädetaljer. Kv Sejdeln 9:s skorsten i originalutförande är en detalj som är värd att kopiera.
- Genom uppmålningen av "Radhusen" i nio-tio olika färger har deras arkitektoniska uttryck kraftigt förvanskats. Av primärt intresse är att de återges den svagt gulbeiga färgton som nu bara återfinns på nr 5. Viktigt är också att takfallen mot gatan skyddas från ytterligare ingrepp. Merparten av ytterdörrarna har bytts, ritningarna till originalen finns dock på byggnadsnämnden. Pyramidalmarna längs gatan utgör ett väsentligt inslag i arkitekturen, och de buxbomskantade rosenrabatterna ett trevligt inslag i miljön.
Fjelievägen
Längs Fjelievägen ligger en väl sammanhållen miljö av 20-talsvillor, varav ett par höjer sig över genomsnittet. Som ett udda inslag och som ett minne av områdets äldre historia ligger två boningslängor (Smältan 14 och Sländan 6). Trevligt vore om de kunde återges ett utseende som tydligare markerade deras karaktär.
Funkisstaden
Längs med Hantverksgatan och Bokbindaregatan ligger Lunds kvalitativt sett bästa funkismiljö. Genom sin belägenhet intill Trolle-Wachtmeisters park utgör speciellt villorna i kv Skytteln en miljö av stort värde.
Hyreshusbebyggelsen längs med Bokbindaregatan och inom kv Ugnen planerades i ett sammanhang och fick ett enhetligt, medvetet valt uttryck. Husen måste därför betraktas som ett objekt och därmed kan t ex fasadinklädnader inte tas som intäkt för ytterligare förvanskning av ett hus. Bebyggelseräckan har den digniteten att man aktivt bör sträva efter att återställa de förvanskade fasaderna. Funkisbebyggelsens ursprungliga färgsättning är idag inte helt lätt att avgöra. Flervåningshusen längs Bokbindaregatan tycks dock ha kvar sin ursprungliga vitgrå puts. Flertalet av funkisvillorna liksom hyreshuset kv Bälgen 6 lär ha varit gulmålade. En villa inom kv Skytteln skall dock enligt en uppgift ha varit ljusgrön från början.
- Ytterligare inklädnad av funkisfasader kan ej accepteras. Utvändig tillläggsisolering med cellplast och puts är tveksam, skall sådan i undantagsfall kunna accepteras måste dock stora krav ställas på detaljutformningen.
- Vid omputsning bör företrädesvis slätputs väljas. Puts med grovt stenkrossmaterial bör undvikas då den snabbt smutsas. Helt homogent infärgad puts ger oftast en död yta.
- Vid eventuellt fönsterbyte skall den typiska uppdelningen i utsikts- och vädringsluft respekteras. Vid byte av balkongplåt är det viktigt att den ursprungliga profilen bibehålls och att infästningen sker med samma omsorg som tidigare.
Stadsplanen medgav ursprungligen endast trevåningshus. Genom att dra in vindsvåningen kom man innanför den fastställda takvinkeln och kunde på så sätt inreda en fjärde våning. Byggnadssättet accepterades och i stadsplanen för kv Ugnen 1936 och den reviderade för kv Bälgen 1938 föreskrevs det att "Vindsvåning skall utföras såsom en 1,8 meter från byggnadsliven mot gata och gård indragen takvåning".
- De indragna takterrasserna utgör en omistlig del av funkisarkitekturen. Går man ifrån stadsplanebestämmelserna och tillåter en inglasning/inbyggnad av takterrasserna innebär detta en oacceptabel förvanskning av den ursprungliga arkitekturen.
