Utmed Byggmästaregatan
Byggmästaregatan går i en mjuk båge som följer Bjärredsjärnvägens gamla kurvradie. Gatan blev klar 1944 och merparten av bebyggelsen på ömse sidor tillkom 1943-46.
Längs östsidan ligger en rad till synes likadana, vinkelbyggda hus i varsitt kvarter som öppnar sig ut mot Byggmästaregatan. Byggnaderna är uppförda i en senfunktionalism där putsen har ersatts av det skånska teglet. Sadeltaken med rött tegel har åter tagits till heders, men har gjorts relativt flacka och lätta, oftast med en utskjutande takfot med synliga bjälkändar. Fasaderna har en sparsmakad enkelhet med ett fåtal detaljer, men färgverkan var nog viktig. I en tidningsartikel 26/8 1948 beskrivs hur "saftiga gräsmattor bryter mot tegelstensfasadernas gulaktiga tegel och balkongernas olikstämda färgsymfoni." Där talas också om de olika balkongfärgerna som en orienteringshjälp. Fönster med grönmålade karmar och vita bågar fanns ännu för några år sedan i flera av husen, och förmodligen hade alla den bemålningen från början. Därtill kom de fernissade entrédörrarna.
Husen samverkar intimt med den tidstypiska stadsplanen. Byggmästaregatans bågform gör att husen exponeras kraftigt samtidigt som den ger ett varierande gatuperspektiv. Byggnadernas placering kombinerar funktionalismens krav på ljus med ett mera slutet, stadsmässigt byggnadssätt. Samtidigt gör det att merparten av byggnaderna i sin helhet exponerar sig tydligt i gatumiljön.
Bjärredsjärnvägen
Merparten av marken öster om Byggmästaregatan frigjordes vid Bjärredsjärnvägens nedläggning. Järnvägen hade invigts 1901 och ändstationen i Lund var Bjärredsstationen, eller Lunds Västra som den formellt hette. Stationen låg ute i nuvarande Byggmästaregatan, ungefär mitt för Tingshuset. Därifrån sträckte sig järnvägen i en båge mot nordväst och Bjärred. I syd gick järnvägen över mark som tillhört S:t Peters Klosters säteri, medan den längre norrut drogs fram över stadens västra fäladsmark. Någon bra affär blev järnvägen aldrig och 1910 fick staden ta över det konkursfärdiga bolaget, se Väster - Erikslund och Egna hem. Nedläggningen kom 1939 och året därpå revs spåret från Bjärred upp ända fram till vagnsladan vid nuvarande Banvaktsgatan, men då stoppades arbetena av drätselkammaren. Saken var nämligen den att man tidigare hade tänkt förlägga den tunga industrin som fordrade spåranslutning till det södra industriområdet, men att man nu med erfarenheterna från kriget hellre ville sprida ut den.
Det dröjde inte heller länge innan Bjärredsjärnvägen i någon mening började återuppstå. När Allan Brattström Co AB/Skåneverken 1942 köpte en större tomt inom det nordvästra industriområdet var en spårförbindelse ett villkor för etableringen. I en viss hast beslutade staden att åter lägga ut delar av den upprivna rälsen, vilket ledde till kritik mot brådskan med att riva upp det gamla spåret. Till det nya spåret användes till delar Bjärredsjärnvägens gamla banvall och räls.
Lunds Mekaniska Verkstad (LMV) i kv Kilen vid Trollebergsvägen hade 1904 fått ett stickspår till Bjärredsstationen och därmed SJ:s nät. När Bjärredsjärnvägen lades ned krävde LMV att få behålla en spårförbindelse om man inte skulle flytta från staden. Det ledde till att staden 1941 lät lägga om förbindelsen så att den kunde trafikeras av SJ:s lok.
Trafiken på LMV:s stickspår upphörde på 60-talet, medan trafiken på industrispåret fortsatte in på 70-talet. Pga det dåliga skicket stängdes spåret 1981 men ligger kvar som ett reservat för framtida behov. Senaste gången det trafikerades var 1989 då vandrarhemmet Tåget ställdes på plats.
Området bebyggs
Byggmästaregatan fanns med som förslag i stadsplanen från 1929, och där fanns även ett antal bostadskvarter utlagda mellan dess norra del och Bjärredsjärnvägen.
I början av 40-talet var staden p g a den rådande bostadsbristen angelägen om att få fram välbelägen mark för hyreshusbebyggelse. Utläggandet av Byggmästaregatan underlättades också av Bjärredsstationens rivning.
För att möjliggöra en högre bebyggelse ändrades 1943 stadsplanen för kv Smidet väster om Byggmästaregatan, och samma år uppförde byggmästare Harry Karlsson där ett hyreshus i gult tegel ritat av Gunnar Suwe. Det följdes av ett snarlikt hus på granntomten, ritat för stadens räkning av Ingeborg Hammarskjöld-Reiz, som även stod för stadsplanen. Husen utgjorde sedan förebild för bebyggelsen på andra sidan Byggmästaregatan, som även den ritades av Suwe och Hammarskjöld-Reiz. Även om Suwe ritade det första huset är det inte helt lätt att avgöra vem som ansvarade för utseendet. Vid tidigare markförsäljningar i kvarteret hade staden krävt att husen skulle uppföras i gult tegel och byggnadsnämnden hade alla möjligheter att påverka ritningarna då de skulle principgodkännas innan staden sålde tomten.
För kvarteren öster om Byggmästaregatan, mellan Bryggaregatan och Vävaregatan, antog stadsfullmäktige i februari 1944 en ny stadsplan där marken delades in i fyra jämnstora kvarter. Planen som signerades av stadsingenjören Magnus Wennström var relativt flexibel. Där angavs hushöjd, våningsantal, takvinkel och hur stor del av tomten som fick bebyggas, men inget om husens placering på tomterna. I handlingarna hänvisas det dock till en "illustrationskarta" av Ingeborg Hammarskjöld-Reiz och Fred Forbat. Den har inte påträffats, men förmodligen anges där tämligen noggrant hur man har tänkt sig den kommande bebyggelsen. Gissningsvis var det nog också Hammarskjöld-Reiz som svarade för bebyggelsens placering, medan den mera renläriga funkisplanen i kv Stinsen längre söderut mera känns som Forbat.
Om detaljregleringen i stadsplanen inte var så stor, så var den desto större i de kontrakt staden använde vid tomtförsäljningen. Husen skulle uppföras enligt principgodkända ritningar. I något kontrakt skrev man att fasaderna skulle utföras i gult, handslaget tegel, i andra hänvisade man till de redan uppförda husen i kv Smidet. Hägnaderna skulle utgöras av avenbokhäckar osv, och som säkerhet för föreskrifterna skrev man in servitut i kontrakten.
Då man ville fortsätta kvartersraden söderut, längs östsidan av Byggmästaregatan, beslutade staden i juni 1944 att flytta industrispåret längre österut, till kanten av SJ:s spårområde, och fyra månader senare antog stadsfullmäktige planen för kvarteren söder om Vävaregatan. Liksom tidigare signerades planen av stadsingenjör Magnus Wennström, men det angavs att arkitekterna Forbat och Hammarskjöld-Reiz hade medverkat. Denna gång reglerade man redan i planen bebyggelsens exakta placering. De bägge kvarteren i norr utformades helt i enlighet med de tidigare, och husen kom också att ritas av Hammarskjöld-Reiz.
Kvarteret Stinsen i söder gjordes dock betydligt större och fick en annorlunda utformning. Uppe vid Rallaregatan lades en länga som anknöt till kvarteren norr därom, medan resten av kvarteret upptogs av fyra fritt liggande nord-sydliga lamellhus. Ytterligare en femte, med dem samverkande länga, placerades på andra sidan Byggmästaregatan i det lilla kvarteret Formen, som även det togs med i planen. Man eftersträvade karaktären av fritt liggande hus i park, och vid försäljningen av marken i kv Stinsen föreskrevs det att tomterna skulle planteras enligt en för kvarteret gemensam plan utan några hägnader mellan tomterna. De nordsydliga husen fick fasader i rött och brunt tegel. Flertalet ritades av Hans Westman, och att världskrigets sparsmakade tegelarkitektur inte riktigt passade honom märks. I anslutning till trapphus och indragna balkonger livade han fasaderna med putspartier, och balkongräckena och gavelspetsarna försågs typiskt nog för Westman med lite lekfullt utformade träbeklädnader.
Bjeredsparken
I stadsplanerna från 1944 fanns parken med som ett skyddsområde mellan bostadsbebyggelsen och spåren. Parken anlades 1947-48 och för den genomtänkta gestaltningen svarade stadsträdgårdsmästaren Oscar Ahlström. Parken, som finns skildrad i två reportage 16/1 1947 och 26/8 1948 utformades i första hand med tanke på barnen. En naturlig karaktär eftersträvades och parken var uppdelad i ett antal "rum" för olika åldrar och deras behov.
Längst i nordväst, ut mot Bryggaregatan, anordnades dock en blomsteranläggning med grusgångar och soffor mellan rabatterna. Därefter följde "gräsfält för fri lek" eller "vildmarken" med kullar och grusgropar och en stig som slingrade sig ut och in ur buskridån. "Meningen är att det unga Väster där skall kunna rasa och leva rövare bäst de behagar, ungefär som lantbarn leker i skogen". Ned mot Vävaregatan anlades en plan för redskapslek och intill den en gräsmatta med gruslådor för de yngsta, "för mammornas trevnad" sörjdes genom en pergola av rundträ med sittplatser och klängväxter.
På andra sidan Vävaregatan anlades en inhägnad fotbollsplan. Resten av området upptogs av en gräsplan, omgiven av en frodig grönska som bl a skulle bädda in luftbevakningstornen. På gräsplanen anlades i nedgrävningen för det gamla förbindelsespåret mellan SJ och Bjärredsjärnvägen en barnamfiteater, vilken "kommer att ge en lektant härligt spelrum för sin och ungdomarnas fantasi". Längst i söder avslutades parken med en barrskogsridå.
På fotbollsplanen uppfördes 1965 barndaghemmet "Forsbergs minne" efter ritningar av Carl-Ossian Klingspor. En ny fotbollsplan anlades på gräsplanen söder därom, som dessutom har försetts med buskgrupper. I övrigt är parken tämligen välbevarad även om rosenrabatterna vid Bryggaregatan har slopats och amfiteatern skulle behöva städas.
Bevaringssynpunkter
Bebyggelsens sparsmakade karaktär och dess exponerade läge gör den känslig för detaljförändringar. Flera av husen har under senare år genomgått mindre lyckade förändringar, varför ett återställelsebehov finns.
- Vid underhåll och ombyggnader skall skala, färg och materialval anpassas till bebyggelsens karaktär. För bebyggelsen främmande element såsom skärmtak över entréerna bör undvikas.
- Vid byte skall nya fönster utföras lika originalen och täckmålas, lämpligtvis med gröna karmar och vita bågar vilket troligen är den ursprungliga färgsättningen.
- De fernissade entredörrarna utgör ett karaktäristiskt inslag och är betydligt mera välkomnande än de mörka aluminiumdörrarna. Kvarvarande trädörrar bör bibehållas och de övriga på sikt bytas mot nya lika originalen.
- Balkongerna är av stor betydelse för områdets karaktär. Utökning av balkongplanen och bärning genom utvändiga balksystem utgör oacceptabla förändringar. Viktigt vid byte är att man upprätthåller den gamla detaljomsorgen. Räckena bör utföras i sinuskorrugerad plåt och överliggarna skall utföras i rund- eller fyrkantsjärn som målas i räckets färg. Träräckena inom kv Stinsen bör återställas.
- Då takfallen är kraftigt exponerade bör stadsplanebestämmelserna som ej tillåter takkupor/takfönster vidmakthållas.
- När tomterna bebyggdes ställde staden krav på gårdarnas plantering. Grönskan utgör ett omistligt inslag i stadsbilden och skall bibehållas. Önskvärt är om trädgårdarnas ursprungliga karaktär kan bevaras, detta gäller speciellt de mera arbetade anläggningarna inom kv Ässjan och Tendern. Eventuella gårdsskjul skall ges en diskret utformning och placering.
- Bjeredsparken är samtida med omgivande bebyggelse och har en mycket genomtänkt gestaltning. Dälmed har den ett självklart kulturhistoriskt värde och bör bibehållas till sin karaktär.
- Då Byggmästaregatans beläggning av smågatsten är ursprunglig och samtida med bebyggelsen skall den bevaras. Även lyktstolparna längs Lokföraregatan är troligen ursprungliga och bör bibehållas. Gatan bör även bibehållas till sitt läge och bredd.