Stora Råby
| ” | Hvad byggnadssättet af hemmanen angår, afviker det ej från det i södra Skåne brukliga. Husen uppföras vanligen af korsvirke med så kallade spröteväggar; fogade eller, som det här kallas, klinta med lera, under halmtak samt blott en våning höga. Åbyggnaderna hållas för övrigt snygga med hvitmening och vårdas i allmänhet väl, men äro nästan alltid fuktiga och osunda, i synnerhet som allmogen ganska sällan förskaffar sig golf af bräder, utan nyttja lergolf. Boningslängan innehåller vanligen förstuga, dagligstuga, en s. k. sommarstuga, kök och packhus. Dagligstugan med sina brokigt målade möbler är det egentliga boningsrummet, vanligtvis står här ett långt bord vid sidan åt gården och vid dess öfra ända en stor stol, öfver denna hänger en så kallad parerhylla, hvarå böcker, glas, porcelain uppsättas. En stor, mycket hög säng står vid andra sidan af rummet, vid ugnen är en kakelugnsbänk samt vid dörren en gåsabänk. I sommarstugan eller som den ock kallas kamerset, hvilken saknar eldstad, stå kistor, sängar och skåp, som äro utsirade med blommor och brokiga kransar omkring egarens namn. Utom boningslängan finnes vid hvarje gård vanligen trenne andra byggnader, som jemte densamma äro byggde så att de bilda en fyrkantig gårdsplan, inredde till loge, stall, fähus m. m. Då timret på sednare tider stigit högt i pris och tillgången på brändt tegel är lätt, så har allmogen börjat att uppföra sina hus med grundmur af tegel samt med höga och sunda rum. | „ |
| — Ur Nils Ohlsson Gaddes beskrivning av Stora Råby 1856 | ||
Stora Råby ligger på kanten av Romeleåsens västra utlöpare i en lång södersluttning ned mot Höjeå. Med sina 723 hektar var Stora Råby en relativt stor by, nästan en halv gång så stor som den genomsnittliga byn på sydvästmoränen. Själva bytomten ligger på en grusås, som mot väster går i en båge mot Räddningsinstitutet, och mot öster sträcker sig ned mot Björns hög och vidare österut. Det väldränerade byggnadsläge som åsen erbjöd har även utnyttjats i förhistorisk tid, och längs dess sträckning har ett antal boplatser påträffats. Överhuvudtaget är området rikt på förhistoriska lämningar, och förmodligen döljer sig fler under ploggången.
Ägorna
Sedan åtminstone 1600-talet har marken i Stora Råby varit fördelad på 26 nummer: tjugofem gårdar samt gatehuset nr 25. Gatehuset låg på planen till hospitalshemmanet nr 23 och tillhörde även det hospitalet. Senare tillkom även klockarebostället nr 27. Det ägdes av Stora Råby kyrka och var anslaget till lön åt klockaren. Ägan saknas i jordeboken 1744, men nämns 1749.
Merparten av marken i Stora Råby ägdes direkt eller indirekt av kyrkan och staten. Enligt skiftesprotokollet fanns 1805 följande ägor i Stora Råby:
- Nr l, 2 & 26 tillsammans 2½ hemman häradshövdingeboställe
- Nr 3 ½ hemman skatte rusthåll
- Nr 4 ½ domkyrkahemman
- Nr 5 ½ augementshemman, två brukare
- Nr 6 ½ augementshemman, hälften brukas av nr 9 och hälften av nr 14
- Nr 7 ½ arbetshemman till biskopss tolen
- Nr 8 ½ arbetshemman till biskopsstolen, två brukare
- Nr 9 ½ hemman krono rusthåll
- Nr lO ½ hemman krono rusthåll
- Nr ll ½ arbetshemman till biskopsstolen
- Nr 12 ½ beneficiehemman
- Nr 13 ½ arbetshemman till biskopsstolen
- Nr 14 ½ hemman krono rusthåll
- Nr 15 ½ arbetshemman till biskopsstolen
- Nr 16 ½ hemman krono rusthåll
- Nr 17 ½ augementshemman, hälften brukas av nr 12 och hälften av nr 10
- Nr 18 ½ augementshemman, brukas under nr 7
- Nr 19 ½ hospitalshemman
- Nr 20 ½ hospitalshemman
- Nr 21 ½ hospitalshemman
- Nr 22 ½ hospitalshemman
- Nr 23 ½ hospitalshemman
- Nr 24 ½ hospitalshemman med två brukare
- Nr 25 Hospitalsgatehus
- Nr 27 Kyrkofäste, innehas av klockaren Möller
Stora Råby var en egen socken, men efter reformationen fick den dela präst med andra socknar. Under 1500-talet nämns Stora Råby och Kyrkheddinge tillsammans. I början av 1600-talet hade byn gemensam pastor med Västra Hoby och Håstad. Från 1640-talet utgjorde Bjällerup och Stora Råby ett pastorat som var anslaget som prebende till överste kapellanen, senare 1:e stadskomministern, i Lund. Det innebar att innehavaren av den tjänsten var kyrkoherde i, och uppbar intäkterna av de bägge socknarna. Henrik Schartau (1757-1825) och Achatius Kahl torde vara tjänstens mest välkända innehavare. Efter Kahls död 1888 blev Bjällerup och Stora Råby ett självständigt pastorat. 1946 slogs det samman med Esarp och Kyrkheddinge. Vid utbyggnaden av Linero skapades åter underlaget för att Stora Råby skulle utgöra en egen församling.
Till Stora Råby socken hörde också fram till 1882 två områden belägna mellan byn och Höjeå. Det var Höjebromölla, som var anslagen till lön åt prästen i S:t Peters klosters socken väster om Lund, och Norra Knästorpsmarken. På skifteskartan över Stora Råby 1787 är inte gränsen mot Norra Knästorp utritad då det enligt en kommentar på kartan rådde oenighet om den rätta gränsen. I en dom 1790 fastlades dock gränsen. Norra Knästorp nämns 1408 som en by, men 1639 låg byn öde och marken arrenderades av Stora Räby sockenmän. Marken ingick bland de egendomar som kronan 1681 anslog till det nyinrättade universitetet i Lund, och omtalas då som "Biskopshästhagen". 1729 stadfäste Kungl Maj:t att inkomsten av marken skulle gå till universitetets Änke- och pupillkassa. I beskrivningen till en karta 1763 anges det att marken är "bortstadder till samtelige Stora Råby Byamän", och att där för två år sedan hade uppsatts två hus. I början av 1800-talet hade Knästorpsmarken dock fått en egen arrendator.
Det kyrkliga ägandet
Klockarebostället nr 27 ägdes av St Råby kyrka och nr 4 ägdes av Domkyrkan, men därtill fanns det fem biskopslönehemman i byn. Det var 1681 som Helgonagården (det forna Allhelgonaklostrets marker) med 13 underlydande hemman anslogs till biskopens lön. Hemmanen utgjordes av Östra Torns by, men alltså även ett antal gårdar i Stora Råby. Brukarna av gårdarna var ugedagsbönder, dvs under veckodagarna hade de skyldighet att utföra ett obegränsat antal dagsverken åt biskopen efterhand som de budades av hans ladufogde. Förutom skötseln av jordbruket på Helgonagården bestod dagsverkena mest av olika sysslor som körslor och spinning. Under slutet av 1700- och början av 1800- talet förekom en lång rad kontroverser mellan biskopen och hans "sturska och uppstudsiga" bönder, jmf Lund utanför vallarna l s ll9f och 294ff[nutidsuppdateras]. Orsaken var de hårda dagsverksvillkoren, men av bevarade handlingar synes det mest ha varit bönderna i Ö Torn som klagade, medan det i stort är tyst om biskopens bönder i St Råby.
Så småningom kom hoveriet, som dagsverkssystemet kallades i Skåne, att anses orationellt och avskaffades därför under 1800-talets första hälft på de flesta adelsgodsen. Sedan Reuterdahl tillträtt som biskop lät han också 1856 ersätta den obegränsade dagsverksskyldigheten med en fast arrendeavgift. Som en sista rest av dagsverksskyldigheten hade dock biskopsbönderna i St Råby skyldighet att hämta två till fem lass grus varje år, beroende på gårdens storlek, till underhåll av planen och vägar vid biskopshuset. Kraven på biskopen att fungera som jordbruksförvaltare upphörde genom ett beslut 22/12 1876, där gårdarna överfördes till biskopslöneregleringsfonden, som istället kom att stå för biskopens lön. Fram till 1942 skulle arrendatorerna uppföra och underhålla gårdens byggnader, därefter löste kyrkan in byggnaderna mot en höjning av arrendet.
Häradshövdingehoställe och hospitalshemman
Av de statligt ägda gårdarna utgjorde nr l, 2 & 26 häradshövdingeboställe, d v s intäkterna av gårdarna gick till häradshövdingens lön.
De sex hospitalshemmanen samt gatehuset finns upptagna i en jordebok 1677 över Helligeistes gods i Lund och intäkterna gick som namnet antyder till Helgeandshospitalet i Lund. Sedan det 1780 nedlagts till förmån för hospitalet i Malmö, överfördes intäkterna dit. Tillsynen över hospitalen och deras intäkter lades 1787 på Serafimerordensgillet i Stockholm. Även hospitalsbönderna hade en viss dagsverksskyldighet, enligt ett arbetskontrakt 1708 skulle de bl a varje år göra tre "skogsäckor", vilket förmodligen avsåg vedhämtning åt hospitalet.
Såväl häradshövdingebostället som hospitalshemmanen drogs in till statsverket 1876 och kom senare att förvaltas av Domänverket. Arrendatorerna hade skyldighet att hålla gårdarna med nödiga byggnader. Fr o m 1935 övertogs byggnadsansvaret av Domänverket, som i slutet av 20-talet hade öppnat ett eget byggnadskontor. Jämsides med detta anlitades även privata konsultfirmor.
Indelta hemman
De övriga hemmanen i Stora Råby var indelta, dvs statens intäkter av dem var anslagna till krigsmakten. Rusthållshemman var mot viss skattebefrielse och frihet från ytterligare utskrivningar, skyldiga att anskaffa och underhålla en ryttare med häst och utrustning. Skatterusthållen var självägande gårdar, medan kronarusthållen formellt ägdes av staten. Då besittningsrätten till kronohemman kunde ärvas, och då det fanns en långtgående lagstiftning mot klyvning och vanvård av skattehemman kan skillnaden mellan dem idag kännas något flytande. Om ett skattehemman vanvårdades, eller om ägaren inte kunde fullgöra sina skyldigheter gentemot staten kunde hemmanet dras in och bli krono. Under 1700-talet fick kronobönderna rätt att friköpa sina gårdar (s k skatteköp) på villkor som efterhand blev mycket förmånliga. Alla rusthållen i St Råby var tidigare krono, men 1785 skatteköpte Kjersten Eskilsson nr 3 emot 41 riksdaler 42 skilling. Nr 10 och den västra delen av nr 14 friköptes 1813. Även nr 16 och den östra delen av nr 14 skulle ha friköpts samma år, men det tycks ha dröjt till1819 respektive 1832. Den östra delen av nr 9 friköptes 1821 och de bägge västra 1854. Mot slutet av 1800-talet började rusthållssystemet att luckras upp och bl a försvann förbudet mot klyvning i för små delar. När ägaren till nr 3 1885 började stycka av byggnadstomter längs Dalbyvägen såg han dock till att få hjälp med kostnaderna för rusthållet då tomtköparna varje år skulle erlägga fyra kronor i jordskyld till ägaren av stamhemmanet, samt ytterligare fem kronor de år ny nummerhäst inköptes. I betraktande av att tomterna kostade 450:- var avgiften inte helt ringa. Vid införandet av värnpliktsarmén 1904 försvann rusthållen definitivt.
St Råbys fyra augmentshemman (i skiftesprotokollet stavade augements) tillhörde även de kronan, men tycks alla ha skatteköpts av sina brukare 1758. Kanske är det möjligheten till friare handel med augmentshemmanen som avspeglar sig i att flertalet 1805 var delade mellan två ägare och att tre av dem brukades tillsammans med andra gårdar. Augmentshemmanen hade motsvarande skattebefrielse som rusthållshemmanen, men istället för att själv hålla ryttare skulle de betala en ränta till ett visst rusthållshemman som var för litet att själv bära kostnaden för ryttare och häst.
Gården nr 12 ägdes av sin brukare och är betecknad som ett beneficiehemman. I jordeboken 1744 anges det som reservhemman under Södra regementet i motsats till augments- och rusthållshemmanen som genomgående betecknas som stamhemman. På 1700-talet gick jordskatten från beneficiehemman till underhåll av pensionerade officerare. Under medeltiden var beneficium beteckningen på en gård (eller egentligen dess avkastning) som var anslagen till underhåll av en kyrklig ämbetsman. Vid reformationen drogs de flesta av dessa hemman in till staten.
In villa Raby maiore
Mitt i byn ligger kyrkan från 12- eller tidigt 1300-tal. Troligen har den haft en föregångare i trä på samma plats, men annars är de påtagliga spåren av den medeltida byn få. Vid de fåtaliga utgrävningarna på byplatsen har förutom någon enstaka keramikskärva inga medeltidsfynd gjorts.
Stora Råby heter byn i kontrast till sin betydligt mindre granne i väster, Lilla Råby. Som förklaring till Rå- har rådjur nämnts, men sannolikare är att det är ordet rå, i betydelsen gräns, som ingår i namnet. Frågan är bara vilken gräns. Visserligen gränsar de bägge byarna i söder till Bara härad men, som Ingemar Ingers har påpekat, gick häradsgränsen före 1888 längre söderut, i Höjeå. Namnen på -by brukar anses ha en hög ålder. Hela Höjeådalgången är rik på lämningar från järnåldern och en bit söder om ån ligger Uppåkra, som var en centralort under järnåldern. Området norr om Stora och Lilla Råby, som senare kom att upptas av Lund och dess stadsjordar, synes under järnåldern ha varit betydligt mera extensivt utnyttjat. Kanske har de bägge byarna fått sitt namn av att de låg i utkanten av Uppåkras närområde.
Vid medeltidens slut ägdes den mesta marken i St Råby av olika kyrkliga institutioner. Förutom domkyrkohemmanet har med all sannolikhet även biskopslönehemmanen, häradshövdingebostället, hospitalshemmanen och beneficiet sin bakgrund i ett kyrkligt ägande. Genom reformationen kom kronan att disponera det mesta av kyrkans mark, och det var kronan som 1681 anslog ett antal gårdar till biskopslönehemman. Bakgrunden till kronans disposition över rusthållshemmanen synes däremot vara mera osäker.
Stora Råby nämns första gången ca 1120 då ärkebiskopen donerade bl a 4½ bol in villa Raby maiore till kaniksamfundet vid domkyrkan för upprättande av ett prebende. Genom byte med ett par andra kyrkliga institutioner och genom ett testamente kom domkapitlet så småningom att disponera 7¾ bol i byn, vilket kan jämföras med att det ovan förmodade kyrkliga ägandet, hospitalshemman undantaget, 1805 motsvarade 8 hemman. Förmodligen var det en tidigare ägare till en eller flera av dessa gårdar som en gång låtit uppföra kyrkan i St Råby, då det i 1569 års Landebok för Lunds stift i samband med redovisningen av prästgårdens egendom omtalas kaniken "som eyer kirckenn".
Hospitalshemmanen var som ovan nämnts anslagna till underhåll av Lunds Helgeandshospital. Hospitalet var en medeltida inrättning för vård av gamla och sjuka, och kom att bestå även efter reformationen. Även i Lilla Råby hade hospitalet ett omfattande markinnehav, men när det gäller detta är det känt att det före reformationen innehades av S:t Johannes, även kallad S:t Hans, kyrka i Lund. Eventuellt gäller samma förhållande för hospitalets markinnehav i St Råby. S:t Hans låg vid den nuvarande Råbygatan i den sydöstra delen av staden, intill gränsen mot Lilla Råby. Ytterligare en koppling mellan byn och S:t Hans ger Esbern Nebbe i St Råby som till 1456 ägde en tomt i Lund invid S:t Hans. Nebb är en känd dansk adelssläkt, om Esbern tillhörde den är dock något osäkert då hans namn inte finns belagt inom släkten. En möjlighet synes vara att det är en storman i Råby som låtit uppföra S:t Hans för att markera sin närvaro i biskopsstaden, och att kyrkan sedan efterhand fått överta släktens mark i byarna.
I ett par testamenten nämns också ett gille i St Råby. 1482 får "sancti Hans gilde j Raby" en skilling grot till vax, och 1506 får "Raby magle giille" en mark.
Storskiftet 1787-89
Förmodligen var det på initiativ av häradshövdingen i egenskap av innehavare till häradshövdingebostället som det 1782 beslutades att Stora Råby skulle storskiftas. Skiftet syftade till att minska det antal lotter varje gård hade, men fortfarande skulle varje gård ha andel i varje sorts jord. I St Råby skulle var och en av de tre sädesvångarna delas efter godhet i som mest fyra s k "fall", och de två ängsvångarna skulle läggas i ett respektive två skiften. I valje "fall" skulle lotterna till häradshövdingeboställets tre gårdar läggas intill varandra. Riktigt fick Råbybönderna inte ihop det, utan två av vångarna fick vardera ett extra "fall" och bägge ängsvångarna fick två skiften. Då dessutom en del av åkrarna närmast byn inte inbegreps i "fallen", innebar det att bönderna ännu efter skiftet hade ca 20 lotter vardera. I vångarna med extra "fall" skulle dock häradshövdingeboställets lotter läggas så att de i två "fall" gränsade intill varandra. Innan lottfördelningen kunde påbörjas skulle marken karteras och dess godhet taxeras. Arbetet med lottdragning och utstakning skedde sedan i juli månad med en vång om året under de tre åren 1787-89.
Skifteskartan ger den första samlade bilden över byn och dess marker. På själva byplatsen har dock endast kyrkan ritats ut då gårdstomterna och byallmänningen, den s k gatemarken, inte skiftades. Åkermarken var indelad i tre vångar, som ännu bar samma namn som i 1569 års Landebok: Norre, Östre och Södre Wång. I Norre Vång ingick också åkrarna i väster. Inom sädesvångarna fanns ett antal mindre ängsmarker, framförallt utmed bäckar och i fuktstråk, men även Björns hög markerades som en äng. Därtill fanns det två ängsvångar för höodling, Lewre Änge Wång i nordväst och Norr Ängarne i nordöst. 1569 omtalades endast Norre Enge. Påtagligt är att i stort sett hela bymarken var uppodlad, medan betesmark saknas. Förmodligen är detta en effekt av 1700-talets uppodlingsverksamhet. Att så är fallet antyds av att den sydligaste delen av Östre Wång i skiftesprotokollet omtalas som Nyvång. Bl a med utgångspunkt från markens bördighet är det också frestande att se den sydligaste delen av Norre Wång i väster och den nordliga delen av Östre Wång i öster, som likt två kilar sträcker sig ut från byplatsen, som senare uppodlingar.
I anslutning till byplatsen fanns ett antal åkrar som inte skiftades. Framförallt var det tofterna, som låg i direkt anslutning till gårdarna norr respektive söder om byplatsen. De skiljer sig något åt, framförallt i nordöst är de påtagligt långsmala, medan de i sydväst har en mera rektangulär form. Gårdarna 16, 22, 11, 21 och 20 i den sydöstra delen av byn har inga tofter markerade, utan dessa ingår i bygatan. Omedelbart söder om byplatsen ligger ett rektangulärt område indelat i långsmala lotter. Det var Pihlåkrarna, där alla gårdarna hade varsin lott. Hörjordarna (d v s linjordarna) var ett litet stycke omedelbart öster om byplatsen, som inte heller skiftades. Stycket, där gårdarna 3, 5, 6, 12, 16, 20 och 21 saknade andelar, motsvaras senare av den nordligaste delen av nr 20:s ägor. Omedelbart öster om Hörjordarna låg brytestugan, ett gemensamt hus för linberedning. Huset låg en bit söder om nuvarande Stora Råby 34:13.
De ovan nämnda åkrarna kring byplatsen utmärker sig alla genom hög avkastning och mullhalt, vilket har ansetts höra samman med lång hävd. Ett stråk med hög bördighet, som till delar följer grusåsen, går också snett genom byn. I väster följer det sydkanten på Lewre Ängs Vång, och i öster västkanten på Östre Vång, delvis på ömse sidor om en bäck. På den del av Norre Vång som ligger mellan ängsvångarna har den stora sammanhängande delen en förhöjd mullhalt. Ytterligare ett område vid det sydvästra hörnet av Norre Ängar (senare motsvarande fältet nordöst om nr 11:s gårdsplats) sticker av genom en högre mullhalt.
Av allmänningsjordar fanns endast ett par mindre områden som mest bestod av äng med ler- och grustäkter. Det var ett trekantigt område väster om byplatsen, samt ett par mindre områden norr om Hörjorden, öster om byplatsen. Till St Råby hörde också den s k Sularpsängen, belägen i Hardeberga socken vid Kungsmarkens sydkant. Den låg tillsammans med två ängar tillhörande Lilla Råby respektive Silvåkra. Förmodligen är de rester av en större skogs- eller betesallmänning som utnyttjats av flera byar gemensamt, men sedan delats upp.
Kring byplatsen och i gränsen mellan såväl sädes- som ängsvångarna finns på kartan en hägnadsmarkering. Motsvarande markering finns i gränsen mot Lunds stadsjordar i norr, men frånsett en liten stump mot Lilla Bjällerup saknar resten av byns gränser markeringen. En smal remsa mellan hägnads markeringen och Lunds stadsjordar har på kartan betecknats med något som nog skall uttolkas Gropes allm[änning]. Enligt Ohlssons skrift om Stora Råby skall gränsen mellan byns och stadens marker till 1800-talets slut ha utgjorts av en hög, över 2 km lång stengärdsgård, belägen på Lunds marker. Den kom senare att användas som fyllnad vid en ombyggnad av Sandbyvägen. Stora Råbys östgräns markeras ännu av en ca 900 meter lång ½-1 meter hög, trädbevuxen jordvall som sträcker sig norrut från Dalbyvägen. Vallens slut synes ungefär sammanfalla med gränsen mellan Östre vång och Norrängarna på 1787 års karta. Vallens ålder är obekant, men den kan vara mycket hög. I en dom i Torna häradsrätts synerätt den 20 juni 1750 om rågången mellan Lund och Stora Råby omtalas också en jordvall omkring Råby Bys wångar. Bymännen fick också rätt att ta "behoflig Torf på fäladen till deras Norra Wångs och ängs yttre fredtägginng". På 1763 karta över Norra Knästorpsmarken utgörs en del av gränsen mot St Råby av "En gammall Dykes Wall som giöra skildnaden".
Lewrebäcken och Brödåkersvägen
I det nordvästra hörnet av St Råbys marker låg som nämnts Lewre Änge Wång, i skiftesprotokollet också stavat Löfreds Ängen, vilket nog bättre avspeglar uttalet, och i en dom 1750 finns varianten lefröds Ängen. Området var sankt, och i sina anteckningar om det sena 1700-talet berättar Petter Löwegren: "Största utrymmet (för skridskoåkning) lämnade likväl det s.k. Lefre ängar eller Lefvet, vilka sträckte sig över ängarna mellan Lilla och Stora Råby. Den tiden stodo dessa nästan alltid under vatten vintertiden, och gamla och unga tumlade här om hvarandra. Ofta såg jag här prosten Henrik Schartau gå på skridskor och täfla med pojkarna i snabbhet." Namnet satte fantasin i rörelse, och enligt traditionen skulle på Levre kärr ha stått ett slag som var så blodigt att hela platsen blev täckt med levrat blod. Förmodligen har namnet med ordet levra att göra, men då i betydelsen trögflytande, och bör då först ha burits av en liten bäck. Att St Råby var beläget på en kraftig sluttning gjorde att vattenkällor sprang fram på flera ställen, så t ex på ägorna till nr 3, 4, 7, 8 och 22. Markerna avvattnades av flera mindre bäckar, som på storskifteskartan syns som ängsstråk. En av de större rann upp norr om St Råby, igenom Levre ängsvång, österut norr om byplatsen för att sedan böja av söderut mot Höjeå. På vägen anslöt flera mindre vattendrag och diken. Enligt Gadde 1856 kallades den för Strömfåran eller Hylebäck. På somrarna var den i det närmaste uttorkad, men på vårar och höstar svällde den upp. Sedan häradshövdingebostället efter enskiftet 1805 övertagit Levre ängar anlades där en mindre vattenkvarn.
På storskifteskartan går Dalbyvägen snett över markerna, och vid vägen finns den ännu kvarstående milstenen markerad. Från byplatsen utgick vägar åt alla håll. Strax öster om kyrkan gick en väg rakt norrut, som dock strax vek av mot nordöst tills den träffade Dalbyvägen. Österut gick en väg som snart delade upp sig i tre. Den norra korsade Dalbyvägen och sneddade över Norränga för att fortsätta mot Hardeberga. De bägge andra synes ha upphört innan de nådde bygränsen. Den i mitten, som förmodligen är den som i skiftesprotokollet omtalas som Brödåkersvägen, gick en liten bit söder om den nuvarande Stora Råby byaväg. Nuvarande Bjällerupsvägen motsvarades även väg som omedelbart söder om byplatsen delades i två, som på varsin sida om Pihlåkrarna fortsatte mot Knästorp respektive Lilla Bjällerup. Från den västra delen av bytomten utgick två vägar. Den ena slingrade sig ned mot bymarkens sydvästra hörn för att fortsätta mot Höjebromölla. Den andra vägen som gick mot Lilla Råby, och också var huvudvägen mot Lund, gick strax söder om gränsen till Levre ängsvång och följde i stort grusåsens sträckning.
Marknamn
De många spridda lotterna medförde att det fanns ett behov av att relativt detaljerat namnge de olika delarna av markerna. Namnen känner vi framförallt från två källor, dels storskiftesprotokollet 1787-89 och dels Lunds stifts landebok från 1569. Landeboken var en förteckning över kyrkligt ägd mark. Förutom åkrarna är det ofta de olika höjderna som har namngetts och gett upphov till efterled som -åsen, -höfden och -bieren, (i Skåne ställdes inte så stora krav på ett berg). Bland namnen finns också några med efterleden -hög. Björnshög syftar på bronsåldershögen söder om byplatsen. Tornhögs stumparna bör vara uppkallade efter Tornehöj som skall ha legat i Lilla Bjällerup, strax söder om St Råbys gräns. Likaså är Östre och Vestre trehöy bers agir uppkallade efter de ryktbara Tre högarna på Linero, norr om bymarken. Ytterligare ett par namn på -hög kan avspegla försvunna gravhögar. Refhögsåsen låg i Östre vång, norr eller nordost om Björns hög. Karlshög ingick i åkernamnen på bägge sidor om gränsen mellan Lilla och Stora Råby i höjd med Råby yrkesskola.
Här nedan återges namnen efter skiftesprotokollet. När namnen enbart skiljer sig åt genom efterleden har normalt endast åkernamnet medtagits. De namn som i snarlik form finns med i landeboken har kursiverats, eller i kursiv angetts efter namnet.
Östra vång: Breingarne; Brödåkrarne; Bäcka styckenen; Bölmes Spiellen (1569 Bulle resp Böllene spiellid); Dikes Åkrarne; Hunds Ängarne; Hylle ryggar; Hål kille åsen (1569 Hulekild agir och Huilebiers agir); Höfde stycke; Fälads ängarne; Kindbens åsen; Killebol; Lång Åkrarne; Norreängs stumparne; Nyvång; Refhögs åsen (1569 Rehögs agir); Truls bieren, (1569 Tröls biergs agir); Villebier och Änga bieren. I Landeboken 1569 nämns även Endebiers agir; Fellitz eng; Nedenfals eng och Offuinfalds eng.
Södra Vången: Allmännings styckenen; Biörnhögs åsen; Biellerups stycken; Dahlsåkrarne; Gate Spiell; Hylle ryggarne; Höfdastycke; Hörkiärren och Hör kiärrs åsen (1569 Hörsagir); Hörnings åkrarne (1569 Hörrins agir); Ila kärs åsen (1569 Jglekiers eng); Jern åker (1569 Jernn engen); Kattåkers höfden; Långbiers styckenen; Lång kiärren; Långåkrarne; Pihlåkrarne, 1569 även Lille piile agir; Tobacks kroken; Torpare åker (1569 Torpere spiellid); Tornhögs stumparne; Vallkiärren och Vesterstigs styckenen. I Landeboken 1569 nämns även Balkiers agir 1569 Höllie agir och Hölkiers agir.
Norra Vången: Grafvare Spiellen; Gräs Skiftenen; Hänge dynge stycke; Karlshögs styckenen (1569 Kaulhös agir); Lundabröds ängs stumparne; Lammastyckenen och Stora Lammastyckenen; Långebröds stumparne; Kärringe ryggarne (1536 Kierlinge biers agir); Puge kiärren; Stensåkrarne; Tofta fall på Ås åkrarne; Små och Stora Tröge bieren (1536 Östre och Vestre trehöy bers agir) och Öhrkullen (1569 Örkulds agir). I Landeboken 1569 nämns även Östre och Vestre almending; Östre och Vestre graeskiiftid; Bröre skiifftid; Fallerbecks agir; Kors tofftiin; Mölle krogs agir; Skrepagir; Gaasebiidenn och Miöingenn.
Gruset
Grusåsen genom St Råby erbjöd inte bara goda boplatslägen, utan gruset kom i sig att bli en tillgång som tidvis utnyttjades flitigt. När Lundagårdsplanen 1746 avjämnades hämtades gruset från St Råby, och 1756 såldes 250 m³ grus till anläggandet av en botanisk trädgård på den nuvarande universitetsplatsen. År 1798 arrenderade staden en "sandbacke" av åbon på Stora Råby 14, där stadens invånare kunde hämta grus. Efter skiftet 1805 kom en stor del av grusåsen att ligga inom häradshövdingeboställets (St Råby 1, 2 & 26) marker. Enligt ett syneprotokoll 1847 ansåg landshövdingen gruslagret "numera icke vara någon last för bostället, utan tvertom en herrlighet" då "nästan hela orten saknar grus och sand, som dock mycket används till byggnader och väglagning". Grustäkten reglerades dock strängt och arrendatorn var skyldig att tillvarata matjorden ovanpå gruset för att sedan återlägga den. 1851 beslutades det att gruset endast fick säljas till Lunds stad för användning på dess vägar, då max 3 000 lass årligen. Beslutet var i kraft ännu 1882.
Vid enskiftet 1805 avsattes ett område vid Björns hög till gemensam grustäkt, sedan 1967 använd som pistolskyttebana. Grustäkter fanns dock på flera ställen. 1842 anklagas några av arrendatorerna på hospitalshemmanen för att olovligen ha sålt grus. I en lantmäteriakt 1846 omtalas "en djup Grustägt" väster om kyrkogårdshörnet intill byavägen. Området ingår nu i kyrkogården och oförsiktig grustäkt har angetts som orsak till de skador på tornet som föranledde uppförandet av strävpelarna 1843. Grustäkterna har gått ut över fornlämningarna i byn. Gadde skriver 1856 hur man vid täkterna i anslutning till Björns hög och inom häradshövdingebostället regelbundet påträffade små ansamlingar med skörbränd sten täckta med ask- och sotlager, vilka har förmodats vara brandgravar från järnåldern. De flintföremål som vid utgrävningen i Lundagård 1996 påträffades i avjämningslagret stammar sannolikt också från boplatser i St Råby.
Invånare och bebyggelse före enskiftet
Som nämnts bestod Stora Råby sedan åtminstone 1600-talet av 26 nummer: 25 gårdar samt ett hospitalsgatehus. Därtill kom klockarebostället. Liksom många andra orter drabbades Stora Råby hårt av 1600-talets svensk-danska krig, och enligt jordeboken 1662 hade byn då tre ödehemman.
I byn har också funnits ett antal onumrerade gatehus. Det var byggnader uppförda på ofri grund, antingen på byallmänningen, den s k gatan, eller på planen till någon av gårdarna. I det senare fallet fick ofta husägaren som arrende för marken göra några dagsverken hos bonden. Invånarna i gatehusen kallades ofta för husmän, och kunde vara hantverkare, arbetskarlar eller åldringar och andra arbetsoföra. Senare under 1800-talet kallades de ofta för jordtorpare. Flera av husen torde ursprungligen ha uppförts som soldattorp för indelta ryttare. Enligt S Dahl skall det under 1600-talets andra hälft som mest ha funnits sju gatehus i byn. År 1749 hade St Råby 214 invånare fördelade på 31 "röketal", vilket ungefär motsvarar hushåll. Då nr 24 sedan åtminstone början av 1700-talet var en dubbelgård, innebär det att det då i byn kan ha funnits fem gatehus, klockarebostället och hospitalsgatehuset inräknade. Under den resterande delen av 1700-talet gick befolkningssiffrorna upp och ner en del, inte minst beroende på olika epidemier, men fr a under de senare decennierna skedde en viss befolkningstillväxt och år 1800 hade invånarantalet ökat med en dryg ⅓ till 289 personer.
Under 1700-talet häljades byn av ett antal bränder. År 1710 var det bara gården nr 10 och ett intilliggande gatehus som drabbades, men den 11 maj 1728 brann 13 av byns gårdar ned. Branden hade börjat hos Henrik Nilsson på nr 21, som trots tillsägelse hade låtit bli att reparera bakugnens bristfälliga skorsten. Branden spred sig till granngården i väster, varifrån den hoppade över vägen och brände av gården nr 8 omedelbart öster om kyrkan och alla de andra gårdarna västerut i den norra gårdsraden. För sin försumlighet dömdes Henrik Nilsson till 30 par spö, samt att betala 2000 daler silvermynt för byggnader och ett ospecificerat belopp för övrig egendom.
Den 2 maj 1767 var det åter dags, då 15 gårdar och 4 gatehus brann ned. Vid tillfället rådde en stark sydostlig vind och alla gårdar väster om kyrkan, utom nr 15 längst i sydöst, brann ned. Branden hade börjat hos husmannen Måns Bengtsson, och för oförsiktighet med eld dömdes hans hustru Olu Brorsdotters till en månad på vatten och bröd.
Med anledning av branden finns i Torna häradsrätts dombok refererat ett möte mellan byns åbor och länsstyrelsen, där det bestämdes att det mellan gårdarna skulle vara ett avstånd på minst på 14 alnar (dvs drygt 8 meter), och om något gatehus uppfördes inne i byn skulle socknen betala 10 daler i böter. Som vi nedan skall se kom överenskommelsen, som fastställdes i häradsrätten, endast delvis att efterlevas.
Byplatsen 1801
Vid storskiftet hade bygatan, samt ett par mindre områden vid dess östra respektive västra ända, undantagits som gemensam mark. 1801 fördelades dock även dessa mellan byborna, bl a för hindra "Allmänningars vidare uppgrafvande utaf Husmän och andra obehöriga Personer", och därmed får vi också den första kartan över byplatsen. St Råby var en radby och på ömse sidor om den långsträckta bygatan låg gårdarna i två i det närmaste parallella rader. Den norra raden låg något högre på krönet av grusåsen, med kyrkan på den högsta punkten. Väster om kyrkan fanns en höjdplatå med sex gårdar, och därifrån föll marken åt alla håll. De flesta gårdarna var fyrlängade, men några hade bara tre längor. Gården nr 24 med två åbor hade blivit en dubbelgård med två omgångar gårdsbyggnader. De bägge gårdarna nr 6 och 17, som ägdes av brukare på andra gårdar, bestod enbart av ett boningshus vardera. Dessförinnan hade nr 17, som låg inklämd norr om kyrkan, innehafts av byns klockare. Längst i öster vid bygatan låg en damm för vattning av kreatur. Vid vägen mot Bjällerup fanns ytterligare en damm, och mittemot den låg Trähagen.
I den östra delen av byn var de flesta gårdarna sammanbyggda. Även i den västra delen, som nybyggdes efter branden 1767, fanns ett antal sammanbyggda gårdar, trots överenskommelsen om minst 8 meters mellanrum. De flesta respekterade dock avståndet. Utom det numrerade gatehuset nr 27 hade inga nya gatehus uppförts inom den västra delen. Istället fanns sex gatehus längst i väster i anslutning till "den västra grinden". Flertalet av dessa torde ha tillhört häradshövdingebostället. I den östra delen fanns ett par gatehus mellan gårdarna nr 9 och 10, och på planen till nr 20 ytterligare ett. Längst i öster låg ett hus med hage som Timberman Drengen Nils Olsson hyrde av byn. Vid skiftet tilldelades Timbermans huset nr 26, men Olsson fick rätt att behålla marken "emot gamla afgiften, så länge han och dess Hustru lefver". Väster om timmermanshuset låg platsen som "gamle Klockaren har hus på", och vid vägen mot Bjällerup "Hyra (dvs herde) huset med Plats och Hage". Dessa skulle även framdeles samfällt tillhöra byn. Strax sydöst om herdehuset, inne på nr 22:s marker, låg ytterligare ett hus, förmodligen ett torp då marken intill 1788 benämns torpare stycket. På 1787 års karta finns också ett hus markerat ute på markerna, på en lott som tillföll nr 26, strax söder om Dalbyvägen nära gränsen mot Arendala.
Webeck, Sardam och andra
Man skall dock inte förledas tro att kartan över byplatsen redovisar all bebyggelse i byn. Av kartbeskrivningen framgår att ytterligare hus fanns öster om byplatsen, men då de inte låg på byallmänningen ingick de inte i delningen och saknas på kartan. Då de inte heller finns med på 1787 års storskifteskarta, bör de ha uppförts i samband med befolkningsökningen under 1700-talets senare del.
Från 1803 upptas i husförhörslängderna nitton namngivna hus. Därtill kommer några namnlösa hus, som lydde under häradshövdingebostället. Tidigare redovisades husens invånare direkt under de gårdar vars mark husen låg på, och kan därför vara svåra att skilja från de boende på själva gården. Frånsett tre av hospitalshemmanen hade i stort sett alla gårdarna ett eller två underlydande gatehus. I ett par fall lydde ett gatehus under två gårdar. Flera av husen var uppförda inom den s k Hörjorden, omedelbart öster om byplatsen, där flertalet av gårdarna hade varsin lott. Vid enskiftet 1805 kom Hörjorden i sin helhet att tillfalla gården nr 20. Därefter uppräknas i husförhörslängderna under nr 20 nio hus. Först nämns Webeck som var nr 20:s gamla gatehus och förmodligen på kartan motsvaras av byggnaden väster om gårdsplanen. Därefter kom husen inom Hörjorden som från öster mot väster var: Oldenburg, Fredriksberg, Sardam, Amsterdam, Alkmar och Dahltorp. Sist nämns Ostende och Westerhus, som förmodligen låg utanför Hörjorden, eventuellt utmed Brödåkravägen. I sydkanten av Norränga låg Kalfhagen eller Norrängahuset, som lydde under nr 4. Det finns omnämnt från slutet av 1700-talet och några decennier in på 1800-talet. Vid skiftet 1805 kom marken och därmed huset att överföras till nr 11. Strax intill, på nr 8:s lott precis väster om Norrängas sydvästhörn, låg huset Örkulla. Sitt namn hade det efter Örkullen (ör=grus) som var den östligaste delen av Norre Wång söder om Dalbyvägen. Vid skiftet 1805 övergick huset till nr 11 och bytte namn till Hörkulla. Huset fanns kvar till 1971, se Linero 2:12. Huset Fattersberg, senare kallat Fattersburg, beboddes av den avskedade soldaten Anders Glader. Även det bör ha legat ute på markerna, närmare bestämt nordväst om byplatsen, då det vid enskiftet överfördes från nr 3 till häradshövdingebostället. Huset Hamburg försvann efter enskiftet, medan Månstorp (nr 8), Rosenholm (nr 12) och Smedstorp (nr 15) flyttades ut och förlades till sina gårdars nya ägor. Källahus under nr 22, kan ha varit namnet på torpet vid Bjällerupsvägen. Senare bars namnet av ett hus omedelbart öster om nr 22. Möllestorp tycks ha lytt under nr 27, och är förmodligen det hus som 1801 omtalas som gamle klockarens. Huset fick ligga kvar, men kom efter skiftet att tillhöra nr 10. Förmodligen är det uppkallat efter Paulus Möller, den gamle klockarens svärson och själv klockare 1803-25. Även flera av de andra husen var namngivna efter olika personer. Så beboddes Månstorp av husman Måns Månsson; Råstorp av ryttare Jöns Råfält; Rosenholm av reservkarl Bengt Rosenström; Fredriksberg, senare kallat Fredricsborg, av Johan Fredrik Lundberg; Westerhus av ryttare Erik Westerdahl och Dahltorp av Jöns Dahlberg. Ifall Webeck hänger samman med reservkarl Jeppa Westström och Oldenburg med Ola Pehrsson är mer tveksamt.
Enskiftet 1805
År 1805, mindre än 20 år efter storskiftet, enskiftades Stora Råby, och gårdarna fick sina kringspridda lotter samlade i en ägoplan, som gavs en så regelbunden form som möjligt. Av byns 25 gårdar flyttades ²/₃ ut, blott 8 gårdar fick ligga kvar på byplatsen. Även klockarebostället nr 27 flyttades ut, medan det numrerade gatehuset nr 25 inte berördes av skiftet.
Det var arrendatorn på domkyrkohemmanet nr 4 som 1804 begärde att få sina ägor enskiftade. Vid förrättningen anmälde sedan ägarna till alla gårdar utom nr 9 och 10 att även de önskade enskifte. Häradshövdingen ansåg dock att han hade rätt att få sina tre gårdar nr 1, 2 och 26 tillsammans i anslutning till nr 1 och 2:s gårdsplats i den nordvästra delen av byn. Biskopens ombud ville att även biskopslönehemmanen skulle samlas i ett skifte i den nordvästra delen av byn, då denna del låg närmast Allhelgonagården och biskopen dessutom i den västra delen av byn hade ett välbebyggt hemman i nr 15. Hospitalssysslomannen förklarade att hospitalshemmanen ville ha enskifte, om de nya ägoplanerna kunde förläggas intill deras åbyggnader eftersom åborna, som inte själva ägde sina hemman, med svårighet kunde bestrida utflyttningskostnaderna. Nr 6 som ägdes gemensamt av brukarna på nr 14 och 9 skulle delas och läggas i anslutning till de bägge gårdarna, och på motsvarande sätt skulle nr 17 delas upp.
Häradshövdingen fick som han ville. Därmed fick inte biskopslönehemmanen plats väster om byn, och förlades istället till den nordöstra delen av bymarken, som då var den del som låg närmast Allhelgonagården. Gården nr 15 hade kunnat ligga kvar i byn, men då det ansågs viktigare att få alla hemmanen samlade, flyttades även denna ut. Trots vad sysslomannen tidigare sagt accepterade hospitalsbönderna nu utflyttning. Nr 20 och 22 fick dock ligga kvar, medan nr 19, 21 och 23 lades på en rad öster om de bägge föregående. Det sista hospitalshemmanet, nr 24, lades av någon anledning för sig själv, väster om byplatsen. Placeringen av nr 12 i gränsen mot Lilla Råby, närmast staden, ansågs tydligen fördelaktig, då gården fick den placeringen mot att ägaren i gengäld accepterade att hans del av nr 17 förlades till den s k Sularpsängen. Nr 3 fick ligga kvar på byplatsen med hänvisning till dess bättre åbyggnader. Även nr 16 fick ligga kvar, eventuellt för att det inte fanns någon konkurrens om platsen. Nr 9 och 10, som bägge hade sagt nej till enskifte, fick ligga kvar på så sätt att nr 9:s halva av nr 6 fick nr 9:s gamla gårdsplats i byn, och nr 10:s del av nr 17 fick nr 10:s gamla plats i byn. Skiftet tycks inte vara präglat av något större motstånd mot att flytta ut från byplatsen. Hade en mera "tårtbitsformad" modell valts borde ytterligare 2-3 gårdar ha kunnat legat kvar. Däremot fanns det en klar strävan att åstadkomma regelbundna ägofigurer. I stället för att anpassa lotterna till Dalbyvägen, som går snett över markerna, har rektangulära ägolotter lagts ut så att flera av gårdarna fick små triangulära lotter på andra sidan av vägen.
Till plats för skola och fattighus avsattes ett område invid kyrkan, och till gemensamt sandtag undantogs ett område invid Björns hög. Byn föreslogs att få kronans högsta utflyttningsersättning om 1 skilling Banco per tunnland p g a bristen på "byggningsämnen" och då byn var ganska stor och "utflyttningsbesväret" därmed större än på andra platser. De nya ägoplanerna skulle tillträdas efter det att skörden inbärgats 1805, men man fick till 1812 på sig att flytta ut husen. På den något schematiska Skånska Rekognosceringskartan, som för den aktuella delen utfördes 1815, synes skiftet också vara helt genomfört.
Vägarna
Vid skiftet försvann flera av de mindre markvägarna. De större rätades, och skulle om möjligt förläggas i ägogränser. Passagerna av bygränsen fick dock ske i de gamla punkterna, då de angränsande byarna naturligtvis inte hade lust att lägga om vägarna på sina marker. Byavägen förlängdes rakt österut tills den träffade Dalbyvägen. Mot väster drogs Råbyvägen rakt fram tills den på platsen för nuvarande Hasslanda flygplats vinklade söderut och snett över den utflyttade delen av nr 6 fortsatte mot Höjebromölla. Vägen mot Lilla Råby och vidare mot Lund skulle läggas igen. I stället drogs Prästavägen från byplatsen rakt norrut, upp till Dalbyvägen, för att man den vägen skulle kunna ta sig in till staden. Vägen, som skall ha lagts ut 1814, kallades redan från början Prästavägen då det var den väg som den i Lund boende prästen kom. Helt blev det inte som man hade tänkt. Av rekognosceringskartan 1815 framgår det att vägen över Lilla Råby kom att bestå, men justerades så att den anslöt till Råbyvägen. På initiativ av C G Gyllenkrok förlängdes Råbyvägen på 1860-talet rakt västerut, över Räddningsinstitutets marker, ut till Malmövägen. Vägen hölls stängd med en bom som passades av en bomvaktare, och bara transporter till Räddningsinstitutet samt resande fick passera. Vägen mot Höjebromölla tappade så småningom sin funktion och 30/12 1899 beslöt sockenstämman att vägen skulle försäljas, och 30/3 1900 att överskottet skulle användas till inköp av en karta över St Råby. Att vägarna till delar låg på enskild mark kom sedan att leda till tvister om vem som fick åka var.
Enligt skifteskartan skulle byvägen rätas i sin västra del och förläggas i ägogränsen mellan nr 16 och 3 för att fortsätta rakt ut i Råbyvägen. Syddelen av nr 3 hade dock kommit att omfatta de f d gårdsplatserna till nr 4 och 14. Ett par av de gamla längorna utmed vägen hade behållits och kom efterhand att upplåtas till husmän, och då husen låg kvar hade vägen inte flyttats. Sedan åbon på nr 3 börjat stänga av den gamla vägen med stenar uppdagades förhållandet, och 1846 beslöts det att behålla vägen i sitt gamla läge, och därmed kom de två 90° svängarna i övergången mellan Stora Råby byaväg och Råbyvägen att permanentas.
Vägen från Arendala, nu Norrängavägen, skulle enligt skifteskartan vinkla sig fram mellan skifteslotterna, men i stället enades man om att den skulle dras rakt fram, över nr 13, 8 och 7, tills den träffade Dalbyvägen. Delen över nr 7 revs dock upp i början av 1890-talet, och istället anslöts vägen till nr 8:s uppfart från Dalbyvägen. Vägen har nu på en bit ersatts av Vikingavägen, varför Norrängavägen nu består av två icke sammanhängande sträckningar.
Byggnadsskick
Gårdarna som vid enskiftet uppfördes ute på markerna var genomgående fyrlängade korsvirkesgårdar, och som framgår av Gaddes i inledningen citerade beskrivning var det den bebyggelsetypen som ännu på 1850-talet dominerade i Råby. Som framskymtar av citatet var det dock en brytningstid som skulle komma att medföra en kraftig förändring av byggnadsskicket. När St Råby 9 uppfördes på 1850-talet lades byggnaderna ännu i en sluten fyrkant. När nya gårdsbyggnader 1862-64 uppfördes på St Råby 24 förlades de dock friliggande i två rader på ömse sidor om gårdsplanen. Gårdsbyggnaderna på häradshövdingebostället förnyades vid samma tid, och där kom bebyggelsen kring gårdsplanen att bestå av tre friliggande hus i U-form, där boningshuset flankerades av en stallänga och en loglänga. Nr 24 ägdes av en bryggare inne i staden och även häradshövdingebostället intog en särställning genom sin storlek. Förmodligen var det av brandsäkerhetsskäl som man valde att lösa upp den slutna gårdsfyrkanten, och under resten av 1800-talet kom den upplösta U-formen att bli den allenarådande grupperingen även då "den vanlige råbybonden" förnyade sina byggnader. En bit in på 1900-talet förändrades gårdsform en ånyo. På Råby gård uppfördes 1914 en ny tröskloge i vinkel mot stallet och sammanbyggd med detta. På så sätt åstadkoms en rationellare foderhantering. När nya ekonomibyggnader uppfördes på St Råby 18 efter en brand 1920 gavs de också formen av ett T med stallet och loglängan i vinkel mot varandra. Under de följande 30 åren kom ytterligare ett antal ekonomibyggnader att få motsvarande utformning, antingen genom att de helt förnyades, eller genom att en ny länga uppfördes i vinkel mot en befintlig. Från 1930-talet byggdes också flera av de gamla stallängorna på med ett foderloft i rödmålad brädpanel. Behovet av att komma in med större maskiner på gårdsplanen ledde också till att man på 1930-talet kortade av ekonomibyggnaderna på de bägge kringbyggda gårdarna som ännu finns kvar, så att boningshusen kom att bli friliggande. Den ökande mekaniseringen och slopandet av djurhållningen har idag åter lett till ett förändrat behov av ekonomibyggnader, och under de senare decennierna har ett par större maskinhallar uppförts.
På häradshövdingebostället hade 1836 uppförts ett boningshus i tegel, men frånsett det var byggnadsmaterialet, så vitt känt är, genomgående korsvirke med lera klint på flätverk i facken. Som en följd av Krimkriget och den därmed sammanhängande prisstegringen på spannmål, försågs flera av gårdarna under 1850-talet med nya, mera påkostade boningshus. De nya husen byggdes nu av bränt tegel eller gjutmur. Gjutmur hade introducerats av boktryckaren och fabriksidkaren Carl Gustaf Rydin i hans 1834 utgivna bok Gjutna kalkbrukshus. Ett nytt byggnadssätt. Bruket skulle bestå av kalkbruk uppblandat med sten- och tegelbitar. Massan hälldes mellan två formluckor som hölls samman av stänger som stacks genom hål i formluckan. När massan torkat drogs stängerna ut och luckorna kunde flyttas upp ett snäpp. I Tidskrift för praktisk byggnadskonst och mekanik erinrar man 1852 om metoden, vars patent då hade gått ut. Den rikliga tillgången på grus gjorde metoden lämpad för St Råby, och från 1850-talet uppfördes ett antal boningshus och ekonomibyggnader i gjutmur. I St Råby tycks dock endast stenkross ha använts som fyllnadsmaterial. Då husen i gjutmur normalt putsades kan byggnadsmaterialet vara svårt att fastställa. Ett karakteristiskt drag för gjuthusen är dock att de normalt försågs med förtjockningar i form av lisener i hörnen och ibland kring dörrarna. Dessa partier kunde också utföras i tegel. I en del enklare hus kan också avtrycken av de utdragna stängerna anas. En uthuslänga från början av 1880-talet på St Råby 21³ är det yngsta huset i tekniken som har kunnat beläggas i St Råby.
Det brända teglet kom först till användning i boningshusens ytterväggar medan innerväggar, och ibland ytterväggens insida, murades i lersten. Under senare delen av 1800-talet blev det vanligt att tegel användes vid ommurning av facken i korsvirkesbyggnaderna, och även hela korsvirkesväggar kunde ersättas av tegel. På häradshövdingebostället uppfördes 1868 en loglänga och 1874 en stallänga helt i bränt och obränt tegel. Korsvirket kom dock att leva kvar ännu en tid i ekonomibyggnaderna, och efter en brand 1887 ålades arrendatorn på St Råby 15 att uppföra en ny stalllänga i korsvirke med lersten och brädbeklädnad. När det samtidigt anges att loglängan skulle uppföras i brädbeklätt korsvirke, betyder det nog enbart att byggnadens stomme skulle uppföras i trä. Från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet finns det flera exempel på att korsvirkesbyggnaderna försågs med en skyddande brädklädsel, vilket förmodligen hänger samman med att brädor efter järnvägens utbyggnad inte längre var en bristvara. Puts eller rappning nämns endast i några enstaka av 1800-talets syneprotokoll. Enligt ett sockenstämmoprotokoll 1811 åtog sig dock klockaren Möller att då rappa och vitmena skolhuset. På häradshövdingebostället behövde rappningen på det gamla boningshuset och fähuslängan lagas 1847, och 1882 anges det att huset på St Råby nr 25 skulle rappas och vitas ut- och invändigt. De tre husen var alla av korsvirke, och en möjlighet är att rappningen enbart avsåg facken i korsvirket. Även det 1878 uppförda boningshuset i gjutmur på St Råby 13 omtalas 1891 som rappat. Tegelhusen torde från början ha varit oputsade. Under 1900-talet har dock flertalet av dessa putsats och/eller kalkats.
Ännu in på 1930-talet hade många av husen i St Råby halmtak, och när taket på fattighuset vid byavägen reparerades 1932 gjordes det med halm. Blott några år senare byttes dock i stort sett alla halmtaken ut, sedan brandförsäkringspremierna drastiskt höjts för halmtak. Boningshuset på nr 4 hade dock halmtak tills det revs 1953. Enligt en muntlig uppgift skulle man under missväxtåret 1867 ha lagt tak av träspån sedan djuren ätit upp halmen, och på häradshövdingebostället fick en 1868 nybyggd loglänga spåntak. Vanliga blev spåntaken dock först under senare delen av 1870-talet, och under resten av 1800-talet. Papptak lades 1898 på det då nybyggda boningshuset St Råby 22 och då spåntaken hade dålig hållbarhet kläddes de flesta i början av 1900-talet med papp. Spånen kom dock även fortsättningsvis att användas som underlagsmaterial för andra takbeklädnader. Tegeltak är i huvudsak en modern företeelse i St Råby. Visserligen anges 1878 taket på boningshuset St Råby 20³ bestå av dels tegel och dels halm, men redan i det efterföljande syneprotokollet nämns enbart halm. Först på 20-talet börjar tegeltak dyka upp på enstaka byggnader. Det dominerande takmaterialet från 1930-talet kom istället att bli eternit.
Planteringar och hägnader
I sin beskrivning av St Råby och Bjellerup skriver Gadde 1856: "Dessa socknar, som icke ega det minsta skog (...) äro dock icke förskönade genom några trädplanteringar; allmogens skönhetssinne har ej sträckt sig längre än till deras så kallade hagar, i hvilka här och der vexa några lummiga träd. På några få ställen äro likväl några större trädgårdar anlagda och f d. Riksdagsmannen Mathias Nilsson har med egen hand uppdragit en icke så obetydlig plantering af askar, almar, furor o. s. v. och till uppmuntran häraf fått tvenne silfvermedaljer af Patriotiska sällskapet och en af Carl XIV Johan."
Vid besiktningen av gårdarna inför skiftet 1805 noterades det att nr 22 hade "10 större och 10 mindre fruktträn samt några planterade pilar". De flesta gårdarna hade dock bara 5-10 fruktträd, samt några "vilda träd", medan fem gårdar helt var utan "plantage". Nr 15 och 16 hade dessutom varsin stor "med sten instängd lycka".
Under 1800-talet verkade myndigheterna för en ökad plantering av träd på landsbygden. I ett standardiserat arrendekontrakt för hospitalshemmanen fanns åtminstone under perioden 1857-74 en paragraf som ålade arrendatorerna att "å egorna plantera och vårda efter dessas beskaffenhet lämpadt antal träd af sådant slag som i orten helst växer". I syneprotokollen finns spridda uppgifter om arrendegårdarnas planteringar, men först på 1870- och 80-talen blir upplysningarna vanliga. Trädgårdarna omgavs då vanligen av läplanteringar med "vilda trän", oftast alm. Trädgården på St Råby 21³ omgavs 1899 av 22 st popplar, men då de kraftigt beskuggade trädgården fick arrendatorn ersätta hälften av dem med lind eller alm. I trädgårdarna omtalas mest fruktträn, någon gång bär- eller krusbärsbuskar, och 1891 nämns det att St Råby 20³ även hade prydnadsbuskar. St Råby 22 hade 1882 ett "särdeles stort och vackert äppleträd". Trädgården på nr 24 var med "enkelt stengärdesgård omhägnad" och öster om gården fanns en med "stengärdesgård instängd fähage, med deruti planterade almträd". Sedan gården flyttats omgavs trädgården 1889 på tre sidor av hagtornshäck, och på den fjärde av en "risgärdesgård". Om häradshövdingebostället berättas det 1842 att trädgården på en del var instängd av ett staket på ekestolpar, och för övrigt av en "jordvall och derofwanpå risgärdsgård mellan enestörar". Längs utfartsvägen fanns en allé med 59 "frodigt växande" almar. Vid trädgårdsstaketet fanns fem almar och kring ängslyckan ytterligare 29. 1890 omtalas en plantering av lönn, alm och popplar mellan trädgården och norra längan. Längs vägar och diken fanns då också en mängd pilträd. Uppfartsvägen till St Råby 20³ hade 1891 "en rätt snygg allé af olika trädslag", och även den närbelägna "ättehögen" var delvis planterad.
Efter enskiftet inhägnades många av de nya ägoplanerna med vallar. 1842 var häradshövdingebostället omgivet av "jordvallar med deruti planterade dels stam- och dels bandpilar". Stora Råby 24 var 1852 "med jordvallar och deruti planterade pihlträd på alla sidor instängd". På St Råby 27 fanns 1897 jordvallar i gränsen mot andras ägor "samt en del pilträd på särskilda ställen i egorna vid rågången". I andra fall nämns stängsel "dels av vall, dels av grop" och ofta omtalas inte några pilar, om det nu berodde på att de inte fanns eller på att de ansågs för självklara. Idag finns en del äldre pilar längs Stora Råby byaväg öster om byplatsen, och längs markvägen från byavägen upp mot nr 11. Även Norrängavägens gamla sträckning markeras av ett antal pilar inom nuvarande Linero.
Bebyggelseutvecklingen
Vid enskiftet 1805 hade St Råby 333 invånare. Den vuxna manliga befolkningen utgjordes av 25 bönder, 1 torpare, 14 arbetsföra husmän, 8 soldater, 1 smed, 1 skräddare, 1 kyrkobetjänt, 1 från staden utflyttad borgare, 5 åldriga bönder, 1 f d hantverkare, 1 f d soldat och 1 f d kyrkobetjänt. Därtill fanns ett antal drängar. Åren närmast efter skiftet sjönk befolkningen något, men mellan 1810 och 1815 ökade den från 315 till 382 personer, en ökning med dryga 20%. 1850 hade befolkningen ökat till 493 personer. Där fanns då: 31 bönder (vilket hänger samman med att en del gårdar hade delats), 18 "jordtorpare", 5 soldater varav en f d, 3 skräddare, 2 skomakare, 1 snickare, 1 smed, 1 klockare, 2 lärare (förmodligen på Räddningsinstitutet) och 1 "civil ämbetsman". Efter 1850 började siffrorna åter att sjunka, och när St Råby 1950 inkorporerades med Lunds stad fanns det åter ungefär lika många Råbybor som vid enskiftet, eller 339 stycken. Befolkningsutvecklingen bildar dock inte någon jämn kurva, utan upp- och nedgångar avlöser varandra.
Förutom de utflyttade gårdarna med sina underlydande husmanshus kom det under 1800-talet att växa upp ytterligare en del bebyggelse ute på markerna. Vid vägen mot Lund, nära gränsen till Lilla Råby, hade det 1836 vuxit upp en hel liten by med åtminstone 11 hus. Det hela började när rusthållare Isak Nilsson 1826 styckade upp den västra halvan av St Råby 14, som han hade köpt året innan, i fem delar som såldes separat. För att finansiera sina köp styckade ett par av köparna i sin tur upp sina lotter. De flesta av köparna titulerades husmän, drängar, torpare osv, men där fanns även ett par smeder och en skräddare. Uppstyckningarna hade säkert fortsatt om inte professor Arvid Bruzelius och baron C G Gyllenkrok hade köpt varsin av de större lotterna 1836 respektive 1838. Med hjälp av en lag som gav ägaren till en större brukningsenhet rätt att återlösa avstyckade delar om de var för små för att bilda egna brukningsenheter, tilltvingade de sig den övriga marken, som nu ingår i Råby gård respektive Råby räddningsinstitut. En korsvirkeslänga på Råby gård kan vara en sista rest av smäfolksbebyggelsen, men annars återstår inget.
Den vanliga orsaken till ägosplittring var dock arvsskiften. Stora Råby 9 var 1817 uppdelat i tre delar när ägaren till den minsta delen uppförde ett torp på sin lott. Genom arv har lotten ytterligare delats upp och ute på fälten ligger nu en klunga med fem hus, alla utom ett uppfört av ättlingar till den ursprungliga lottinnehavaren. Den östra halvan av nr 9 delades vid ett arvsskifle 1841. Den största lotten fick änkan, och sönerna fick dubbelt upp mot döttrarna. På sin lott uppförde arbetarehustrun Hanna Pers dotter ett hus som hon tillsammans med sin make bebodde till sin död 1914, varefter huset revs. I övrigt ledde inte det arvskiftet till någon ytterligare bebyggelse då. Merparten av lotterna löstes in av en arvinge, men fastighetsindelningen bestod och avspeglar än de gamla arvsreglerna. Eventuellt bidrog den existerande lottindelningen till att ett par av dem senare utstyckades till byggnadstomter. En liknande utveckling återfinns inom den västra halvan av nr 5. Vid ett skifte 1866 delades ägan i sex delar. På två av lotterna uppförde en av sönerna ett torp, på en tredje byggde en av svärsönerna, en snickarmästare, sig ett bostadshus. De övriga lotterna köptes samman av ägaren till den största lotten och förblev obebyggda. På den östra halvan av nr 5 styckades syddelen av vid ett arvskifte. Lotten köptes 1866 av en skräddare, som där byggde sig ett hus. Efter hans död slogs ägorna åter samman och huset revs 1902. Om den huvudsakliga inkomstkällan för skräddaren var hantverket eller jordbruket kan vara tveksamt.
Under senare delen av 1800-talet ökade antalet hantverkare i byn. Närheten till staden gjorde också att det i byn bosatte sig ett antal personer som inte hade sin huvudsakliga inkomstkälla av byn. När Karl Berglund 1898 omvandlade sitt skomakeri vid byplatsen till en skofabrik, så var det knappast Råbyborna som var den huvudsakliga kundkretsen. 1907 flyttade också fabriken till Lund.
Tre lotter uppe vid Dalbyvägen styckades 1859 av från nr 3 som en följd av arvsskiften. Lotterna brukades en tid under andra gårdar, men under 1870-talet kom de att bebyggas. Den ena köptes 1876 av spannmålshandlare Hyllén som där uppförde gården som fick namnet Råbylund. Boningshuset fick en hög sockelvåning med kök och avvek därmed från bondgårdarnas traditionella för att i stället anknyta till borgerskapets bostadsideal. Senare kom Råbylund att ägas av Fredrik Christiansen som bedrev en omfattande hästhandel. De bägge andra lotterna innehades 1880 av trädgårdsmästare Jöns Persson. Trädgårdmästerier var ett sätt att genom intensivodling kunna försörja sig på ett relativt litet område, och under decennierna kring sekelskiftet anlades ett antal trädgårdsmästerier i St Råby. Avnämare var de många av den växande stadens invånare som inte längre hade några egna odlingsmöjligheter. Det fanns dock andra inkomstmöjligheter, och 1885-86 styckade Persson av tre byggnadstomter längs Dalbyvägen. På två av dem uppförde två snickare varsitt hus. På den tredje tomten byggde arbetaren Lars Christersson sig en kombinerad bostad och slakteri. Christersson blev framgångsrik med butiker i Kattesund och Saluhallen, och ända in på 1960-talet var Christerssons hästdragna vagn en välbekant syn på vägen mellan Lund och St Råby, även om det då var sonsonen som körde. Lars bror, Hilding Christersson, följde 1904 i sin brors fotspår och startade även han ett slakteri lite längre ut vid Dalbyvägen.
Lars Christersson drev också en hökeributik, och 1904 fick han sockenstämmans tillstånd att sälja vin och öl. Tillståndet drogs dock in sedan "tjänarne därstädes afhemtat och förtärt öl så att de berusat sig". Nere på byplatsen, i husraden vid byagatans västra del, fanns en butik i ett av handlare A W Malmqvist 1928 inköpt hus. Butiken lades ned efter 2:a världskriget.
Handel bedrevs också under enklare former. I sitt hus vid Karl Gustavs väg sålde skomakare Jöns Malmberg fotogen. 1926 förelade kommunalnämnden kreaturshandlare Harald Svensson att inom fjorton dagar vidtaga ändring då han hade "sina stall i boningshuset, endast med en tunn vägg afskild från det af honom och hans familj bebodda rummet", vilket ur hälsovårdssynpunkt ansågs olämpligt.
En bit in på 1900-talet lades ett par områden ut till egnahemstomter, men avståndet till staden var för stort, och avstyckningarna fick aldrig någon större omfattning. För området mellan gårdsbyggnaderna och Råbyvägen, på ömse sidor om Malin Gyllenkroks väg, hade ägaren till St Råby 14, ryttmästare Berndt Kockum i Hälsingborg, 1928 låtit upprätta en styckningsplan omfattande 23 tomter. 1929-38 uppfördes där tre villor samt ett polishus för Vallkärra och Hardebergas polisdistrikt, i vilket Stora Råby ingick. De resterande tomterna förblev osålda till 1945, då en trädgårdsmästare köpte tio för anläggandet av ett trädgårdsmästeri. Uppe vid Dalbyvägen lät en lantbrukare fr o m 1944 lägga ut sammanlagt elva byggnadstomter varav åtta blev bebyggda, flertalet med typhus, ofta i trä som senare har klätts med eternitplattor. Sedan byn inkorporerats med staden och byggnadsförbud införts stoppades dock tomtförsäljningen.
Fjärdingsman och klockare
I Stora Råby fanns det dels sockenstämmor och dels byastämmor. Gränsen mellan de båda var dock flytande, och varierade också över tiden. Vid sockenstämmorna, som hade en något mera officiell prägel, leddes förhandlingarna av prosten, och där beslutades bl a om skola och fattigvård. Byastämmorna leddes av åldermannen, som valdes på ett år, och där hanterades frågor som rörde jordbruket, marken och ordningen i byn. Den senare reglerades i en skriven byordning. Den sista byordningen, författad av åbon Nils Jacobsson, antogs 1829, men finns inte bevarad bland de handlingar från byalådan som nu förvaras på landsarkivet. Stämman sammankallades genom tutningar i byaluren och samlingen skedde vid fyra höga stenar intill kyrkogårdens sydvästra hörn. Stenarna skall nu ligga i en djup grusgrop som fylldes igen vid kyrkogårdens utvidgning 1894. Byastämmorna upphörde i samband med kommunalreformen 1862.
I sockenstämmoprotokollen från 1800-talets början nämns sexmännen. De skulle tillsammans med kyrkvärdarna övervaka ordningen vid gudstjänsterna. För ordningen i övrigt svarade byordningsmännen, som valdes på ett år, och sysslan gick på tur mellan gårdarna. Till uppgifterna hörde att avlägsna tiggare och lösdrivare från församlingen. Titeln ändrades 1851 till fjärdingsman och 1857 anställdes skräddaren Jöns Svensson som socknens ständige fjärdingsman. När han 1871 avlöstes av husmannen Mårten Widriksson anskaffades även en uniformsmössa. Sedan polisväsendet på landsbygden omorganiserades 1932 uppfördes en polisstation vid Malin Gyllenkroks väg, se Stora Råby 32:28.
År 1810 uppfördes ett kombinerat skol- och fattighus öster om kyrkan. Tidigare hade det gamla fäherdehuset vid Bjällerupsvägen använts som fattigstuga och skolan hade ambulerat mellan de olika gårdarna, se vidare Stora Råby 33:17. Under åren 1870-1925 var det för ändamålet inköpta huset på Stora Råby 34:19 fattighus. Sedan ett kommunalförbund bildats uppfördes ett nytt vårdhem för bl a Stora Råby i Nevishög. Ofta var byns klockare också lärare, och vid flera tillfällen övertogs befattningarna av en svärson eller son. Klockare och lärare 1864-1904 var Lars Paulsson, som också hade en viktig funktion som juridiskt ombud vid bl a fastighetsförsäljningar.
Mot nya tider
Den 1 januari 1952 var Stora Råbys tid som egen kommun över och byn inkorporerades med Lund. En översyn av landets kommunindelning hade beslutats 1946, och enligt ett förslag skulle Stora Råby tillsammans med 12 andra socknar ingå i Staffanstorps kommun. Då Stora Råby kände större samhörighet med Lund, som i sin tur ville ha inflytande över bebyggelseutvecklingen där, inkorporerades byn istället med staden.
Även rent fysiskt har Stora Råby kommit att inlemmas i staden. 1967 köpte staden de bägge biskopslönehemmanen nr 7 och 8 inför den planerade utbyggnaden av Linero, vilken genomfördes några år senare. Samma år inköptes även det f d häradshövdingebostället, och 1969 påbörjades en utfyllnad med upp till fyra meter höga schaktmassor av den mark som arrendatorerna "genom osparad möda, arbete och kostnader" hade satt "i det fullkomligaste skick". Bostället ingår nu till större delen i Gastelyckans industriområde, utlagt i en stadsplan 1977. Under åren 1965-67 förvärvade Lund också merparten av den privatägda jordbruksmarken i Stora Råby, och 1998 inköptes också den västra halvan av nr 9 med tillhörande del av nr 6 som ett led i den planerade utbyggnaden av Råbylundsområdet.
Två av hospitalsfondens gårdar kom 1959 att tas i anspråk för Statens centrala frökontrollanstalt. Verksamheten lades dock ned 1994 och huset har omvandlats till industrihotell med bl a spanska konsulatet som hyresgäst. Under 1990-talet har också Domänverket, senare Assidomän, sålt samtliga de tidigare hospitalshemmanen till olika privatpersoner. Även klockarebostället, St Råby 27, och domkyrkohemmanet, St Råby 4, såldes 1959 respektive 1992 till privatpersoner. De delar av biskopslönehemmanen som inte har tagits i anspråk för bostadsbebyggelse ägs dock ännu av stiftsnämnden. Därmed har merparten av den statligt ägda marken övelförts i privat ägo, medan den enskilt ägda marken har övertagits av kommunen.
Ännu i slutet av 1960-talet var tre av gårdarna på själva byplatsen fortfarande i drift, liksom ett antal av de utflyttade gårdarna. Idag har samtliga gårdar på byplatsen upphört med jordbruk i egen regi, även om ett par har kvar marker som arrenderas ut, och av de utflyttade gårdarna fungerar tre ännu som brukningscentra. Frånsett en del mera hobbybetonade djur, har också djurhållningen upphört. I flera fall har gårdsbyggnaderna skilts från markerna och ekonomibyggnaderna har kommit att användas för andra ändamål, bl a för en fruktgrossist och en frukt- och grönthandel. Några fungerar också som hästgårdar. I bara ett fall har ekonomibyggnaderna på en kvarvarande gård rivits. Med undantag av Råby plantskola har också alla trädgårdsmästerierna försvunnit.
Bebyggelsemiljön
Av bebyggelsen från tiden före skiftet 1805 fanns ännu 1931 fyra kringbyggda gårdar helt eller delvis bevarade. Det året fördärvades dock tre av gårdarna i två bränder, varav åtminstone den ena var anlagd av en pyroman. Händelsen skildras i ett par visor, där ett par strofer lyder:
Med sorgelig ton jag sjunger här
om en olycklig människa där
i Stora Råby bodde han
ja strax vid gamla staden Lund.
(...)
Tre gårdar satte han i brand
hans egen gård var där ibland
men sedan han till Bjellerup for
och tände eld på en gård rätt stor.
Kvar idag finns en kringbyggd gård i den östra delen av byplatsen. Gården, som var en av de få som klarade 1700-talets bränder, torde åtminstone till delar stamma från 1700-talet. Delar av ett par mangårdsbyggnader från 1700-talet torde också ingå i den sammanhängande husraden vid bygatans västra del. Av husmanshusen har det på Stora Råby 34:12, och eventuellt även det på Stora Råby 36:17, samma läge som innan skiftet. Hur mycket som kvarstår av de ursprungliga byggnaderna är dock tveksamt.
Förutom de områden som har ianspråktagits vid utbyggnaden av Linero och Gastelyckan är flertalet av de gamla ägoplanerna ännu bebyggda med gårdar. Försvunna under 1900-talet är St Råby 16 och 20³, som inte återuppbyggdes efter bränder, samt St Råby 19 som revs sedan gården övertagits av frökontrollanstalten. Av de utflyttade gårdarna är det bara St Råby 9³, nu Stora Råby 35:1, som har bibehållit sin gamla fyrlängade form. På några av gårdarna återfinns dock enstaka längor från skiftestiden. Boningshuset på St Råby 14 (Stora Råby 32:24) och loglängan på nr 11 (Stora Råby 36:14) har ännu synligt korsvirke, medan det i boningshuset på nr 17³ (Stora Råby 37:15) är överputsat. Även boningshusen på nr 21³ (Stora Råby 37:2) är från 1800-talets början, och det på nr 15 (Linero 2:16) förmodligen något decennium yngre. På fem av gårdarna återfinns mera påkostade boningshus från 1850-talet, uppförda som en följd av de stegrade spannmålspriserna i Krimkrigets spår. De på nr 9³ (Stora Råby 35:1), 10 & 17 (Stora Råby 36:4) och 12 (Stora Råby 32:1) är byggda i tegel och de på nr 11 (Stora Råby 36:14) och 18 (Stora Råby 37:19) i gjutmur. Av de senare är det på nr 11 det mest välbevarade trots senare påbyggnader. I anslutning till byplatsen finns några husmanshus. Flera har dock rivits, liksom nästan alla de som uppfördes spridda ute på markerna. Undantaget är Månstorp, nu Stora Råby 36:15. Genom avstyckningar tillkom fr o m 1860-talet ett antal mindre torp. Flera av dessa finns ännu kvar i mer eller mindre ombyggt skick. Av de som byggdes i tegel har flertalet dock senare putsats eller målats. På Stora Råby 37:7 har dock teglet bevarats synligt. Det numera mycket förfallna huset på Stora Råby 35:2 har bevarat en ålderdomlig karaktär med en bostadsdel och en ekonomidel.
Förutom de nya stadsdelarna präglas bebyggelsemiljön i Stora Råby ännu av 1800-talet. 1900- talsbyggnaderna har i huvudsak uppförts som ersättning för rivna eller brunna hus. Uppe vid Dalbyvägen finns dock ett par mindre områden med egnahemsbebyggelse från i huvudsak 1940-talet.
Bevaringssynpunkter
En by är inte en husklunga vid en väg, utan ett landskap med åkrar, gårdar, vägar och gränser. Trots att staden naggat Stora Råby i kanten präglas byn ännu i hög grad av det odlingslandskap som skapades vid enskiftet 1805. Vägnätet är intakt, de flesta av de gamla gårdslägena är ännu bebyggda och inga ytterligare utflyttningar från byplatsen har skett efter skiftet. Som en följd av det stora offentliga ägandet är inslaget av senare ägosplittringar begränsat, och de husagglomerationer som ändå finns ligger alla inom de tidigare självägande gårdarna. Till byns värde bidrar läget på den långa södersluttningen ned mot Höjeå som ger en överblickbarhet och möjlighet att uppfatta landskapet. Den milsvida utsikten har också betydande skönhetsvärden, alldeles speciellt vid färd på Romeleåsens krön längs Norrängavägen ut mot Arendala.
Redan i de bägge inventeringarna Lunds stadsbild 1952 och 1968 uppmärksammades Stora Råby, även om siktet då framförallt var inställt på enskilda byggnader. I skiss till generalplan för Lund 1969 framhålls också de "mycket natursköna" områdena längs Dalbyvägen österut, vilket lär ha varit en starkt bidragande orsak till att man förlade Lunds huvudsakliga utbyggnadsriktning norrut. Sedan är det en annan sak att omfattande områden också lades ut på öster i den av 60-talets tillväxtoptimism präglade planen. I planen pekas också Höjeå med sina närmaste omgivningar och det s k Hardebergastråket ut som viktiga rekreationsområden. Ett parti söder om Råby yrkesskola och hela området mellan Norrängavägen och Dalbyvägen anges också som områden av kulturhistoriskt intresse. I Kulturminnesvårdsprogram för Skåne 1982 pekades ett större område i anslutning till byplatsen ut som länsintresse för kulturminnesvården med motiveringen att "St Råby bevarar karaktären av skånsk slättbygdsby från tiden efter skiftet".
Ur kulturmiljövårdssynpunkt är det väsentligt att den gamla bytomten även framgent omges av ett fungerande jordbrukslandskap, att kontakten med det öppna landskapet söderöver behålls, och att det även norr om byn lämnas ett så stort område att det kan brukas rationellt. Viktiga siktlinjer är vyerna mot byplatsen längs Stora Råby byaväg från öster och väster, och för miljön längs vägen är det väsentligt att gårdsbyggnaderna på St Råby 12, Brunngård, tilllåts dominera miljön längs vägens västra del. Viktiga är också utblickarna från Sandbyvägens mynning mot byplatsen och från Norrängavägens mynning söderöver, liksom utsikten från höjdryggen vid St Råby 15 mot Bjällerups kyrka. För att gravhögen Björns hög inte skall tappa sin karaktär är det viktigt att den tilllåts dominera ett öppet landskap. Även för förståelsen av Råby räddningsinstitut är kontakten med jordbrukslandskapet viktig. Det gamla stråket mellan Lund och Dalby på krönet av åsen över Arendala har tidigt uppmärksammats av kulturminnesvården, och för detta är vyn längs Norrängavägen mot öster och söder av stor betydelse.
Ett försök att redovisa landskapspartierna enligt ovan har gjorts på karta över lottindelningen enligt 1805 års skifte, här intill. I den 1998 antagna översiktsplanen för Lunds kommun har omfattande utbyggnadsområden lagts ut inom Stora Råbys marker, och för närvarande pågår planeringen för utbyggnaden av Råbylundsområdet söder om Dalbyvägen. Bevaringsprogrammets roll är dock att redovisa de kulturhistoriska värdena, den slutgiltiga avvägningen mellan olika samhällsbyggnadsintressen kommer att ske i den fortsatta planeringsprocessen.
- En eventuell exploatering skall utgå från de historiska förutsättningarna, så att historien kan bli ett stöd och en kvalité i nya områden och bidra till att ge dem en identitet. Även efter en exploatering bör områdena uppfattas som en del av St Råby. Viktiga vyer skall identifieras och om möjligt fredas. Gamla strukturer bör bevaras så att spåren av det förgångna allt framgent är avläsbara, och den grundläggande indelningen av området som skedde vid skiftet 1805 bibehållas. Det kan ske i form av genomgående gränser, gator, grönstråk eller förändringar i bebyggelsens täthet/höjd. Gamla gårdslägen skall markeras. En fördel är om gårdar i randområdena av en eventuell exploatering bevaras friliggande, så att de kan bilda en övergång till det öppna jordbrukslandskapet.
- Vallen som markerar St Råbys östgräns är att betrakta som en fast fornlämning och bör bevaras i ett öppet landskap. Björns hög är hårt trängd av en numera invallad f d grustäkt. Möjligheterna att återställa närmiljön kring högen bör undersökas.
- Kvarvarande pilar bör bibehållas, och kan med fördel kompletteras med nya längs vägar och i ägogränser. Den högre vegetationen vid gårdsplatserna och allén längs markvägen vid Björns hög är väsentliga för miljön.
Bebyggelsen
Av de markerade husen i St Råby är de äldsta från 1700-talet och det yngsta från 1960 (bårhuset). Skilda tider har skilda uttryckssätt, och även byggnader från samma tid har skilda uttryck beroende på funktion och social tillhörighet. Lika viktigt som att bevara de mera påkostade bondgårdarna är det att husmanshusen får behålla sin småskaligare karaktär.
- Vid förändring av markerad bebyggelse skall åtgärderna i skala, färg- och materialval anpassas till byggnadernas ålder och karaktär. Vid tillbyggnad är det ofta önskvärt att bryta upp byggnadsvolymen. Karakteristiska detaljer, såsom t ex utsmyckningar i snickarglädje, skall bibehållas.
- Äldre fönster- och dörrsnickerier bör bibehållas. Vid byte skall nya utföras lika de ursprungliga och normalt täckmålas. Också äldre yttertrappor bör bibehållas.
- Vid omputsning bör en traditionell putsbehandling väljas. Påsprutad eller kvastad puts bör undvikas. Listverk och andra detaljer skall bibehållas. Speciellt viktigt är att den för gjuthusen karakteristiska utformningen bibehålls. Fasadinklädnad eller utvändig tilläggsisolering innebär normalt en oacceptabel förändring. Kvarvarande tegelfasader får ej putsas eller målas. Brädklädda gavelspetsar bör behållas och nedåt avslutas med en avvattningsbräda.
- Många av halmtaken ersattes på 1930-talet av eternit. Eternitplattorna har numera en lång hävd och bör bibehållas. Vid byte är papp eller täckning med slät plåt goda alternativ. Taktegel är ett modernare inslag och främmande för fr a den enklare bebyggelsen. Betongpannor är ej acceptabla. Utformningen av takfoten är viktig och skorstenar skall bibehållas.
- Fram till början av 1900-talet användes vindarna på boningshusen för förvaring av spannmål. Frontespiser, takkupor och takfönster utgör normalt främmande inslag som bör undvikas, särskilt i exponerade takfall.
- Förändring av omarkerad bebyggelse får ej ske så att byggnadernas anpassning till miljön försämras.
- Eventuell kompletteringsbebyggelse skall i skala, utformning och placering anpassas till den omgivande miljön och terrängen. Nya byggnadskroppar får inte göras så breda att en normal takresning ger för dominerande takfall.
- Trädgårdarna utgör en viktig del av miljön. Önskvärt är att de i exponerade lägen ges en traditionell utformning och att "modernare" växtmaterial undviks. Avgränsning mot gatumark bör ske med växter eller staket, medan murar och plank är olämpliga. Hårdgärning av förgårdsmark bör minimeras. Terrassering bör undvikas och stödmurar i tomtgräns är oacceptabla.
- Carportar och garage får ej tillåtas utgöra dominerande inslag i miljön. Eventuella garage utformas lämpligen som enklare uthus.
Av bebyggelsen intar de bägge gårdarna nr 20 (Stora Råby 34:11) och 9 (Stora Råby 35:1) en särställning som de enda bevarade kringbyggda gårdarna. Husmanshuset Stora Råby 36:6 utmärker sig genom sina välbevarade detaljer. Av den vid enskiftet uppförda bebyggelsen är korsvirkeslängorna på nr 14 (Stora Råby 32:24) och 11 (Stora Råby 36:16) värda speciell uppmärksamhet. Speciellt för St Råby är också de många husen i gjutmursteknik.
Byplatsen
Frånsett kyrkan domineras byplatsen av några större gårdar med sina ekonomibyggnader och i kontrast till dem enstaka mindre gathus. Mellan husen finns återkommande utblickar mot åkermarken. Byn har behållit sin karaktär av radby med i stort sett all bebyggelse utmed bygatan och orienterad mot denna. Ett par husmanshus öster om den gamla byplatsen ger en successiv övergång till jordbrukslandskapet På platsen för den nedbrunna gården nr 16 bör en viss komplettering kunna ske om den knyter an till den gamla gårdens volymer, i övrigt torde byplatsen vara svår att komplettera utan att det går ut över de ovan angivna karaktärsdragen.
- Av speciell betydelse för byplatsen är loglängan vid bygatan i öster och husraden i väster. Väsentligt är att den senare får behålla sin småskaliga karaktär, och önskvärt vore om byggnaderna på 34:27 och 34:29 åter kunde få en enhetlig fasadutformning.
- Bygatan skall behålla sin karaktär av landsväg och får inte omvandlas till en stadsgata.
- Råby Smide är arvtagare till den bysmedja som sedan 1800-talets början funnits i hospitalsgatehuset nr 26, och representerar en viktig funktion i byn. Idag är det verksamheten och inte byggnaderna som representerar ett kulturhistoriskt värde och det är önskvärt att den får fortleva. Upphör verksamheten får dock byggnaderna ett värde som ett sista minne av smedjan.
Dalbyvägen
Gamla Dalbyvägen skall bibehålla karaktären av gammal landsväg. Vid en utbyggnad av "Råbylundsområdet" skall bebyggelsen närmast vägen orientera sig mot denna och i sin utformning anknyta till den äldre bebyggelsen. Viktigt är att den inte genom uppfyllnader ges ett annat höjdläge än den äldre. Grusbeläggning på befintliga markvägar inom området bör bibehållas.
De friliggande gårdarna
Flera av byggnaderna på gårdarna har ett självständigt kulturhistoriskt värde, medan andra har sin största betydelse i att de markerar ett gammalt gårdsläge, och det är mot den bakgrunden flera av de friliggande gårdarna har markerats som miljömässigt värdefulla. För att bevara karaktären av gårdar är det viktigt att även ekonomibyggnaderna bibehålls. Skall dessa kunna säkras på sikt krävs det dock i flera fall att de ges nya funktioner, vilka kan medföra större eller mindre ingrepp. Viktigt är dock att detaljer som gjutjärnsfönster, stalldörrar och hissluckor, som signalerar deras ursprungliga funktion, bibehålls. Vid eventuell ombyggnad till bostäder är det väsentligt att begränsa håltagningarna och att byggnaderna inte förvandlas till radhus med separata ingångar och sittplatser.
Fornlämningar
Stora Råby är rikt på fornlämningar, och vid en systematisk undersökning skulle antalet förmodligen öka avsevärt. På fälten öster om Prästavägen har också ett antal stenyxor påträffats.
(siffrorna avser intilliggande karta)
- 1-2 Stenåldersboplatser.
- 3 Stenåldersboplats med flatmarksgravar, delvis undersökt 1973.
- 4 Mosse med stenåldersboplats, mellan-/sen-neolitikum, delvis undersökt 1973.
- 5 Boplats, delvis undersökt 1973 med fynd från hela neolitikum och äldre bronsålder. Dessutom ett par anläggningar från romersk järnålder och vendeltid.
- 6 Boplats, brons-/järnålder.
- 7 Stenåldersboplats.
- 8 Stenåldersboplats, mellan/sen-neolitikum, i anslutning till en mosse. I området ytterligare boplatser från sten- och brons-/järnålder
- 9 Boplats, troligen stenålder.
- lO Stenåldersboplats.
- ll Stenåldersboplats, mellanneolitikum.
- 12 Milsten.
- 13 Jordvall, gränsmarkering. Gränsen finns med på den äldsta kartan över Stora Råby och är förmodligen av medeltida ursprung.
- 14 Björns hög, förmodligen bronsålder. Norr om högen en stenåldersboplats, mellanneolitikum. Marken nord eller nordost om Björns hög bär 1787 namnet Refhögsåsen, vilket antyder förekomsten av ytterligare en, nu försvunnen, gravhög.
- 15-16 Stenåldersboplatser.
- 17 Ungefärligt läge för försvunnen gravhög, Karlshög. Namnet ingår i åkernamnen på bägge sidor om gränsen.
- 18 Boplats brons-/järnålder.
Skrafferingen anger fosfathalter på över 100 respektive 200pp, vilka bägge indikerar förekomsten av äldre boplatser.