Paradis 51

	Paradis 51
	Plan över lasarettet 1905. De mörkare skrafferade partierna markerar de ny- och tillbyggnader som tillkom 1904-05. Renritat efter plan i lasarettets årsberättelse 1905.
Information
Adress	Allhelgona Kyrkogata 8 - Paradisgatan 5, Norra Vallgatan 6

Detalj av ritning över "Lunds academi och dess tillhörigheter" från 1748. Stallmästarehuset vilket 1791 togs i bruk av lasarettet. Ritning på universitetsbiblioteket.

Paradislyckan — gamla Lasarettsområdet

Tomten är den största i stadskärnan och upptar östra delen av kvarteret Paradis, Den utgjorde under medeltiden ett eget kvarter som begränsades i väster av det med tomten 1750 införlivade Lysesträtet. På den västra delen av tomten låg under medeltiden tre s.k. Vikarieresidens medan den östra delen upptogs av ärkebiskopens humlegård.

Större delen av tomten ägdes 1670 av Nils Paradis, därav namnet Paradislyckan. Tomten köptes 1675 av landstingsman Sven Kråka som där anlade en sädeslycka som så småningom köptes av handelsmannen Lorens de la Rose. Slutligen övertogs tomten med ett där beläget korsvirkeshus 1747 av universitetet.

Genom inköp av ett antal smärre tomtbitar under 1800-talet kom tomtgränsen att flyttas västerut. I norr lades en bit av Norra Vallgatan, som tidigare fortsatte fram till Biskopsgatans mynning, och en del av kvarteret Norrtull, till tomten.

När den Thomanderska tomten nere i det sydvästra hörnet införlivades med området efter det att det Thomanderska huset flyttats till Kulturen 1925 fick det sin slutliga form.

Stallmästarehuset

Universitetet köpte Paradislyckan 1747 för att där uppföra en ridinrättning med stallmästarehus, avsett för den adliga ungdomens nytta och nöje. Detta ansågs under 1700-talet ingå i universitetets uppgifter. På en plan av Carl Hårleman över "Lunds academi och dess tillhörigheter" från 1748 kan man se hur det var tänkt. Paradislyckan skulle få en gemensam nordsydlig längdaxel med Lundagård. Ungefär mitt på tomten skulle stallmästarehuset uppföras med en gårdsplan framför och på var sin sida om denna skulle ett stall och ett ridhus byggas.

Den norra delen av tomten skulle läggas ut som en geometriskt anlagd fruktträdgård. Eftersom det snarare var myndigheterna i Stockholm än universitetet i Lund som var intresserade av projektet gick byggnadsarbetena trögt. Enbart själva stallmästarehuset kom att färdigställas medan de övriga husen aldrig kom längre än till grundmurarna. Till slut tröttnade man och husen kom 1788 att säljas på offentlig auktion för nedrivning och borttransport. Stallmästarehuset inköptes för lasarettets räkning och efter diskussion beslöt man att det skulle få ligga kvar och att lasarettet även fritt skulle få utnyttja den gamla gårdsplanen.

Silkesmaskar och mullbärsträd

Erik Gustaf Lidbeck kom till Lund som medicine adjunkt 1750 med uppgift att ta hand om botaniska trädgården och orangeriet på nuvarande universitetsplatsen. Lidbeck kom att verka för att borgarna i Lund av nationalekonomiska skäl skulle odla för riket nyttiga färg- och medicinalväxter i stället för de sedvanliga tobaksplantorna. Därför anlade han redan när han kom till Lund en mindre odling i Paradislyckans sydöstra del bredvid de halvfärdiga stallmästarehusen. Hans stora projekt blev dock anläggandet av en mullbärsträdsplantage för att där odla silkesmaskar. Redan 1756 lät han plantera ut ett antal mullbärsträd på den norra delen av Paradislyckan som hade varit avsedd att bli fruktträdgård, och ett par år senare växte där inte mindre än 50.000 mullbärsträd.

Hela området inhägnades 1770 med en stengärdsgård med ett dike utanför. Samtidigt rätades Sandgatan ut. Året därpå planterades en häck av avenbok längs gärdsgårdens insida. Avenbokarna som ännu står längs Sandgatan är en rest av denna häck.

Ett antal svåra vintrar under 1780-talet kom att härja svårt i odlingarna och när Lidbecks efterträdare 1793 lät röja upp i Paradislyckan för att där istället anlägga en plantskola för uppdragning av svenska träd var försöket med silkesmaskar i Paradislyckan definitivt avslutat. Plantskolan bestod till 1862 då så mycket som möjligt överflyttades till den nyanlagda botaniska trädgården.

Lasarettet tar över

Lasarettet hade startat 1768 med två sjuksängar i ett gammalt korsvirkeshus på den Munckska tomten dar universitetshuset nu ligger. När man 1788 köpte Stallmästaregården och fick rätt att utan ersättning utnyttja en del av Paradislyckan var de gamla lokalerna så hårt nedgångna att lasarettet helt fick stänga tills man 1791 kunde ta det nyreparerade Stallmästarehuset i bruk och där bereda plats för sex sjuksängar. Huvudsakligen var det veneriskt sjuka man tog emot. Universitetet upplät 1814 det s.k. Krausiska huset åt lasarettet. Det var ett gammalt tvåvånings korsvirkeshus beläget vid Paradisgatan en liten bit ifrån hörnet till Sandgatan. Det inrättades till kurhus och de veneriska patienterna flyttades dit. Ett barnbördshus i två våningar uppfördes 1822 i tomtens sydvästra hörn ute vid Paradisgatan.

Ett nytt kurhus, som nu är den äldsta bevarade byggnaden på tomten, byggdes 1824 ända ute i hörnet Paradisgatan/Sandgatan, omedelbart öster om det gamla som därefter revs. Eftersom barnbördshuset och kurhuset var avsedda att bilda pendanger med Stallmästarehuset i fonden fick de en mycket likartad utformning.

Mellan de två husen uppfördes två envånings ekonomibyggnader som nu är rivna. Den västra som stötte till barnbördshuset byggdes 1827 och innehöll brygghus, bagarestuga och två celler för vansinniga. Den östra uppfördes något senare och innehöll bl.a. obduktionsrum och liksal.

Lasarettsmiljö

När man på 1800-talet började bygga större lasarett hade man inte bakterierna och virusens roll klara för sig. Spridandet av sjukhussmitta och blodförgiftning skylldes på s.k. förskämd luft och man kom att betona vikten av en god luftcirkulation. Därför angavs det också nogsamt hur stor luftkub det skulle finnas per säng. Kraven ökade kontinuerligt ända fram till 1910 då luftkubens storlek började krympa. När gamia kirurgen byggdes installerades ett omfattande ventilationssystem för att garantera frisk luft.

Lasaretten skulle placeras högt och torrt och helst så att den förskämda luften blåste bort från staden. Man lade stor vikt vid omgivningen och byggnaderna bäddades in i en frodig grönska.

Under 1800-talet diskuterades det livligt om man skulle bygga lasaretten enligt paviljong- eller korridorsystemet. Grundelementet i paviljongsjukhusen var en paviljong med en stor sjuksal. De olika paviljongerna bands sedan samman med ett system av täckta gångar. Lunds lasarett kom däremot att byggas enligt korridorsystemet. Det var en mera sammanhängande anläggning. Sjuksalarna var mindre och placerades längs en dagsljusbelyst korridor som gick längs husets ena långsida. Husen gjordes smala så dagsljusbelysningen blev god och rummen lättvädrade.

Lunds lasarett kom att byggas ut i vågor. Efter varje stort om- och nybyggnadsprojekt följde en period med mindre om- och tillbyggnader tills det var dags för nästa stora utbyggnadsetapp. Idag är lasarettets organiska framväxt och skiftande behov klart avläsbar i mängden av byggnader från olika tider. Markant är att man hela tiden har "återanvänt" de gamla byggnaderna och försett dem med nya funktioner. De enda byggnader som uppfördes för lasarettets räkning som har rivits innan lasarettet lämnade Paradislyckan, är 1822 års barnbördshus samt ett par ekonomibyggnader. Lasarettsmiljön består av ett konglomerat av byggnader ihopbyggda genom ett system av viadukter. Ett tag kunde man gå ovan jord ända från gamla lungkliniken i söder och upp till kvinnokliniken långt uppe på det nya området norr om Allhelgona Kyrkogata och ifrån lasarettsköket skickades mattransporter per linbana över hela Paradislyckan.

Alla husen inom området har uppförts med samma grundförutsättningar — offentliga vårdbyggnader som givits representativa och påkostade fasader. Även om man alltid varit medveten om vad som redan funnits på området och tagit hänsyn till detta har de nya byggnaderna fått sin tids prägel. Genom att vandra från Paradisgatan i söder och upp emot 1960-talets centralblock får man en arkitektur- och sjukhushistorisk exposé genom arton- och nittonhundratalet. Det är detta som gör att lasarettsområdet är av riksintresse och för varje byggnad som rivs tappar också de övriga något av sitt värde.

Gamla lasarettsområdet var en sluten miljö. In- och utpasseringen skedde via ett portvaktshus och området omgärdas av ett järnstaket antagligen ifrån 1880-talet. Det är väsentligt att områdets slutna karaktär bibehålles och att staketet bevaras.

Paradis 51 består av flera byggnader