Sliparebacken
Sliparebacken är idag namnet på en liten grusväg som från korsningen Kävlingevägen - N Ringen går norrut mellan S:t Hans backar och järnvägen. Vägen markerar den sträckning Kävlingevägen hade innan den 1864 lades om för att korsa den nybyggda järnvägen vinkelrätt på en bro. Väster om Kävlingevägen låg Sliparelyckan 1 med Sliparemöllan och möllaregården. Den smala kil som blev över ut mot Kävlingevägen sedan järnvägen dragits fram över ägorna kom senare att benämnas Sliparelyckan 1B. Genom sin belägenhet var kilen svår att utnyttja för jordbruksändamål, och när arvingarna till Emil Hansson, den siste sliparemöllaren, 1898 avyttrade marken valde de att stycka upp 1B till tolv byggnadstomter.
Merparten av tomterna såldes och bebyggdes 1898-99. En såldes 1900 och den sista (fd stg 197), med en därå uppförd ladulänga, 1904. Hälften av tomtköparna kom från Vallkärra eller Vallkärratorn och det absoluta flertalet var arbetare, varav en del inte klarade av att uppföra de hus de hade planerat. Ett hus byggdes av Jöns Hansson som hade arrenderat Sliparemöllan efter Emil Hanssons död. Han "bistod sina grannar med bouppteckningar, testamenten och andra knepiga handlingar. Den gamle mjölnaren var en rättrådig och företagsam man, som också fungerade som ombud för ett danskt klasslotteri." Områdets mest påkostade hus uppfördes 1905 i hörnet mellan gamla och nya Kävlingevägen av Jöns Jakobsson. Han arrenderade Sliparemöllans "ersättare", belägen i Möllevången på andra sidan Kävlingevägen. Jakobssons svärfar, brädgårdsarbetare Hans Larsson, hade startat områdets första butik i källaren på sitt hus. Så småningom inredde också Jakobsson i sitt hus en mindre butik, vilken kom att skötas av hans hustru. I gårdshuset omtalas 1917 ett mindre bageri. Därutöver har det inom området också funnits en bakstuga och en bakugn. På fd stg 195 inreddes 1917 ett mindre slakteri.
Flertalet av husen var uppförda i en tidstypisk tegelarkitektur och innehöll ett varierande antal lägenheter om 1-2 r o k. De värmdes av kakelugnar eller kaminer och i en del fall av "s k nischer av tegel". Vatten fick man från brunn i trädgården. Där låg också uthusen med brygghus, vedbodar och klosetter, och något hönshus. På bostadshusen inreddes efterhand allt större delar av övervåningarna, och de försågs med frontespiser och takkupor. I trädgårdarna fanns fruktträd och köksträdgårdar. Också på SJ:s område närmast banvallen odlades grönsaker, rotfrukter och blommor. Många av familjerna var självförsörjande på dessa saker.
Staden tar över
Om det är utläggandet av järnvägen som är orsaken till områdets uppkomst, så är det bilvägarna som ligger bakom dess utplåning. De första rivningarna skedde 1965 i samband med breddningen av Kävlingevägen och bron över järnvägen. De tre berörda fastigheterna hade då köpts in av staden, åtminstone i ett fall under hot om expropriation. Kävlingevägens stora bredd motiverades av att den skulle fortsättas norrut och kopplas ihop med Örtoftavägen norr om N Fäladen. Därför fortsatte kommunen att köpa in husen inom området och 1973 hade man förvärvat de flesta. De två sista köptes 1991. Idag är 9 av de 12 husen rivna, men vägen inte byggd. Den finns dock kvar som ett vägreservat i den gällande generalplanen. Risken att de tre återstående husen rivs får betraktas som relativt hög. Däremot synes det vara betydligt mer tveksamt om länken till Örtoftavägen någonsin byggs.
Litteratur
- Arbetet 22/7 1965
Bevaringssynpunkter
Byggnaderna är tillkomna samtidigt och utgör genom de gemensamma volymerna en väl sammanhållen enhet trots att varje hus har en klart individuell prägel. Byggnaderna har en speciell karaktär och saknar idag direkta motsvarigheter i Lund. De ligger fortfarande vid en liten grusväg, och då husen har bibehållit en ursprunglig prägel så känns miljön ännu välbevarad, trots att den utgör en spillra av det forna området. Husen avslutar också på ett positivt sätt S:t Hans-parken åt väster. Då husen och grusvägen markerar Kävlingevägens gamla sträckning har de därigenom ett betydande värde.
- Väsentligt är att husen i avvaktan på ett definitivt beslut om Örtoftavägen underhålls på ett sådant sätt att ett bevarande inte försvåras och så att deras kulturhistoriska värden bibehålls.