Lunds stadsjordar

Jean Bergman 1704 Geometrisk Charta öfer Staden Lund uti Schåne och des Jordägendom i Åker och Äng...

Hans Christoph Klerck Charta Öfwer Closter Fäladen... Författad Åren 1788 och 1790 Lunds lantmäteri A 153.

Landskapet kring Lund

Johan Larents Gillberg Charta öfwer Staden Lund 1763. I samband med stadsfullmäktiges ägoutredning 1864 konstaterades det att 1763 års karta "har befunnits i ett högst trasigt och ifölje deraf obrukbart skick (...). Chartan har derfore så godt sig göre låtit blifvit å väf uppklistrad, hwarefter den i någon mån kunnat begagnas." Här återges Otto Dreilicks avritning från 1894, Lunds lantmäteri R 102.

Magnus Wremp Indelning av Lund stads östra fäladsmark i lotter 1799. Lunds lantmäteri R 106c

SITUATIONSPLAN öfver Odaljordar inom Staden Lunds område efter Tillgängliga handlnigar sammanfattade år 1880 af A.B. Jakobsson Stads-Ingeniör. Lunds lantmäteri A 24.

”	Åker/Äng och Mulbetesmarck finnes till Staden af en ansenlig rymd och godhet, hwaraf äfwen Borgerskapet nu förtiden till största delen sig nära.	„
— J Lorents Gillberg om Lund i Malmö Hus Lähn 1765

Merparten av den bebyggelse som behandlas i Lund utanför vallarna Del I och II är belägen inom Lunds gamla stadsjordar. De egna jordarna var förr av fundamental betydelse för stadens existens. Från 15- och 1600-talet finns det belagt att matpriserna i danska städer var så höga att inte ens tämligen välbärgade borgare skulle ha råd att köpa sin mat på öppna marknaden. För att kunna leva i en stad krävdes att man hade tillgång till odlingsbar mark, eller tillhörde ett hushåll som hade det. Ännu 1860 producerade staden 4/5 av sitt eget sädesbehov (Som kuriositet kan nämnas att Lunds maximala invånareantal under medeltiden beräknats till ca 3200 personer, motsvarande 4/5 av invånareantalet 1860.) Motsvarande betydelse har jordbruket idag i många av tredje världens storstäder, där så många som 2/3 av familjerna kan vara engagerade i "stadsjordbruk".

Mark inom stadsjorden fick enbart ägas av stadens borgerskap. Så hette det bl a i en kungl. resolution 13 febr 1683 med anledning av staden Lunds besvär att "alla de köp, som gjorde äro om Stadens ägor och egendom, til en och annan utom Stadsens Borgerskap, emot Lag och utan upbud å Rådstugan, skola vara aldeles ogiltige och hvar och en förpliktad at visa sitt laga fång på sådan tillhandlad egendom, på det at staden, hvars näring består en dels i åkerbruk, icke må någre thes tilhörige ägor mista, eller någon dem, utan laga fång, tillägna sig, som icke efter dess storlek och värde vil i Stadsens contribution participera".

Förbudet för andra att äga stadsjord avskaffades först 1809. Länge höll sig också stadskroppen innanför de gamla markerna. Först med Klostergården 1963 och norra delen av Mårtens Fälad 1968-71 sprängdes den gamla stadsgränsen på allvar.

1704 års karta

Den äldsta avbildningen av stadens jordar har vi i Jean Bergmans karta över Staden Lund uti Schåne och des Jordägendom i Åker och Äng..., upprättad 1700-04. Anledningen var ett beslut 1698 att tionde även skulle utgå av stadsjordar.

I en krans kring staden låg ett antal mindre lyckor, medan det längre ut fanns ett antal större lyckor och vångar. Lyckorna och vångarna var i princip enskilt ägd odlingsmark. Smålyckorna närmast staden bestod i huvudsak av vardera en stor lott, medan de större lyckorna och vångarna var uppdelade i ett antal smålotter. Insprängt bland åkrarna, framför allt i sankare partier, låg små ängslyckor för höskörd. Lyckorna och vångarna var inhägnade, och av Erik Dahlbergs teckningar av slaget vid Lund 1676 framgår det att det är frågan om jordvallar På några ställen på 1704 års karta uppvisar dock hägnadslinjen en något annorlunda utformning, vilket skulle kunna avspegla t ex stengärdsgårdar. Där vägar leder fram till odlingsmarken har kartan på flera ställen en symbol med ett inramat kryss och ett kors, vilket torde ange en grind eller färist.

Den odlade marken omgavs av stadens gemensamma fäladsmark, avsedd för borgarnas kreatur. Arealmässigt översteg fäladsmarken åkrarna och ängarna med drygt 25%. På Klosters fälad ledde en liten bäck fram till en damm utan något avlopp. Förmodligen var det en konstgjord damm för vattning av kreaturen. På en karta 1788 saknas dammen och bäcken fortsätter i stället längs Papegojelyckans nordkant. På platsen för dammen korsades dock bäcken på en sträcka av 2-300 meter av tre ca 100 meter långa jordvallar som anges vara "Urtappade Dammar". Lite längre norrut på fäladen låg 1704 Pijledammen, förmodligen även den en vanningadamm, och längst upp i nordväst ett litet kärr, benämnt Lunde vatning.

Stadsjordarnas ålder

Att stadsjordarna som fenomen är av hög ålder är otvivelaktigt. I den Skånska Birkerätten, troligen sammanställd under 1100-talets senare hälft för att först gälla i Lund, heter det: Om någon bryter stadens frid utom staden, så långt som stadens mark går, böte (...). Dessutom bör också åtminstone en del av marken ha befunnit sig i enskild ägo, då de inledande bestämmelserna alla avhandlar markköp. Där stadgas också att: Ingen man får giva bort stadens jord. Tillvitas någon, att han har givit eller sålt bort stadens jord, (...). Ett annat belägg för stadsjordarna är när Saxo berättar om hur lundaborna 1181 vägrade följa kung Valdemar längre än stadens mark nådde, då han drog ut mot de antågande östskåningarna. I stadens äldsta bevarade privilegier från 1361 omtalas också stadens markaskäl som gräns för stadens område utanför vallgraven.

I en omfattande ägorättsutredning 1902 försökte stadsombudsman Nils af Ekenstam reda ut förhållandena kring Lunds stadsjordar. Den ende som i modern tid på allvar berört problematiken med stadsjordarna är dock Anders Andrén. I kransen av mindre lyckor närmast kring staden har han velat se de ursprungliga stadsjordarna, medan han uppfattar de övriga markerna som senare inkorporeringar från omkringliggande byar, och då kanske framför allt från Värpinge, Källby, Lilla Råby och Ö Torn som alla saknade egna kyrkor och istället i kyrkorättslig synpunkt tillhörde socknar inne i Lund. Som stöd för tanken påpekas passningen mellan Lunds och Ö Torns åkersystem. I ett försök att tidsfästa utvidgningen av stadsjordarna påpekar Andrén att S:t Jörgens hospital låg drygt 500 meter öster om stadsvallen, inom nuvarande Linnestaden. Hospitalet, som inrättades vid mitten av 1100-talet, hade en stark koppling till staden, varför det är rimligt att anta att dess område vid den tiden ingick i stadsjordarna. I motsats därtill ser Andrén Allhelgonaklostret, som hade sina byggnader belägna strax utanför den begränsningslinje som ges av kransen av smålyckor närmast staden. Klostret, som grundlades på 1080-talet, saknade direkt anknytning till staden, och en utvidgning av stadsjordarna skulle därför ännu inte ha skett när klostret anlades.

Lunds stad med jordar omfattade 1704 2355 tunneland 22 kappland, ungefär motsvarande 1162 hektar. Då Lund efter reformationen hade en nedgångsperiod kan man förmoda att den siffran även anger den senmedeltida storleken på stadsjordarna. Lite perspektiv på storleken kan man få genom att jämföra med de uppgifter som finns i en atlas över svenska städer 1862. Av de 50 medeltida städer som då ännu var städer hade 20 större jordar än Lund. Den genomsnittliga jordrymden låg också något över Lunds. De siffrorna innefattar då även eventuella överföringar av kyrkligt ägd mark till städerna efter reformationen och utvidgningar under framför allt 1600-talets stadsbyggnadsepok. Ser man på de 13 städerna i de gamla skånska landskapen hade dock bara tre (Malmö, Halmstad och Skanör-Falsterbo) större jordar. Då det i fr a de uppsvenska stadsjordarna ingick omfattande skogsmarker och impediment kan det vara rimligt att enbart räkna med åker och ängsmark. I det perspektivet blir Lunds stadsjordar betydligt mer imponerande. Blott fem av städerna hade större åker- och ängsmarker och av dem låg endast Malmö i de skånska landskapen. Till saken hör också att Lund ligger på Sveriges bästa jordbruksmark.

Utvidgning av stadsjordarna?

Med sina 1162 hektar motsvarar Lund drygt två medelstora byar på den skånska sydvästmoränen. Frågan är när Lund kommit i besittning av detta markområde, och om det skett vid ett eller flera tillfällen?

På en punkt avviker 1704 års karta med all sannolikhet från de medeltida förhållandena. 1636 klagade nämligen borgarna i Lund över att borgmästaren och några rådmän hade låtit odla upp en stor del av deras fälad varigenom betet avsevärt minskats. Det som avses bör vara utläggandet av hela eller delar av Rådmansvången, som senare var anslagen som lön åt stadens borgmästare och rådmän. Genom sin regelbundna indelning i långsmala lotter avviker Rådmansvången från stadens övriga lyckor och vångar, som mera präglas av snarast "oregelbundet kvadratiska" lotter. Långsmala lotter förekommer dock även inom ett par andra områden inom stadens jordar. Om man i analogi med Rådmansvången kan se dessa som senare uppodling av fäladsmark skulle det kunna avspegla en utvidgning av Papegojelyckan västerut, och Stora Sliparelyckan kunde vara en senare komplettering till Lilla Sliparelyckan. Även inom Smörlyckan förekommer ett parti med sådana lotter. Överhuvudtaget ger Smörlyckan med sin varierande utformning av lotterna, olika riktningar på gränserna och avsaknad av genomgående gränser intrycket av att ha tillkommit genom successiva utvidgningar och eventuellt sammanväxt av ett par äldre lyckor. Samma resonemang kan tillämpas på Galgevången, där det också förekommer partier med långsmala lotter. Även markvägen som leder ut på Galgevången har en svårförklarlig form, om man inte förutsätter en successiv utläggning av Galgevången. Vägen har till en början en rak sträckning, men böjer sedan av i en båge söderut och tycks följa kanten på ett halvcirkelformat område. Sedan skall man vara medveten om att en del av anomalierna i kartbilden sannolikt kan förklaras utifrån terrängförhållanden, då verkligheten sällan är lika platt som kartan.

Stadsjordarna skulle då i ett tidigare skede ha kunnat bestå av ett antal uppodlade lyckor i en krets närmast staden, samt ett antal lyckor av motsvarande storlek mera spritt på den omkringliggande fäladsmarken. Att merparten av den mera intensivt nyttjade marken förlades närmast bebyggelsen är fullkomligt naturligt. Att kretsen av lyckor närmast staden skulle avspegla utbredningen av de ursprungliga stadsjordarna känns mot den bakgrunden mera tveksamt.

Att föra ett resonemang utifrån vägarna är svårt, det kan dock noteras att de större vägarna söker sig tämligen rakt ut från staden och ligger i stråk av gemensam fäladsmark. De uppodlade områdena fyller till stora delar ut marken mellan vägarna, och det synes snarare som odlingsytorna fått anpassa sig till vägarna än tvärtom. När det gäller vägarna mot Dalby och S Sandby finns ingen koppling mellan gränsen för stadsjordarna och dessa, däremot tycks vägen mot Arendala följa stadsjordarnas sydgräns.

Den oregelbundna formen på Lunds jordar och deras ojämna fördelning i förhållande till stadskroppen väcker i sig frågor och tankar på en inkorporering av jord från omkringliggande byar och då kanske främst från Ö Torn. Det är också framförallt mot Ö Torn som stadens åkermarker går ända fram till gränsen för stadsjordarna. Stadsjorden parerar också mot Ö Torns marker på ett flertal punkter. Så bildar nordgränserna för stadsjordarna och Ö Torns marker en linje. Nordgränsen för Smörlyckan sammanfaller med en lottgräns i Ö Torn, och ytterligare en lottgräns i Smörlyckan parerar med en i Ö Torn. De nordligaste lotterna i Galgevången motsvarar en ängslott i Ö Torn. Östgränsen för de uppodlade stadsjordarna sammanfaller också med gränsen mellan Ö Torns Östre Vång och Södre Ängar. Däremot är det notabelt att ägogränserna inom Galgevången och Vipelyckorna inte på någon annan punkt sammanfaller med indelningen av Ö Torns Södre Vång. För övrigt kan också nämnas att gränserna för Pilelyckan i sydväst tycks sammanfalla med gränser inom Källby. Dessa förhållanden behöver dock inte tolkas som inkorporeringar från angränsande byar. I ett antal kartor har Sven Dahl sammanställt vångaindelning för byarna i Torna och Bara härad. Där påvisar han en utbredd förekomst av sk vångalag. Enkelt uttryckt innebär det att angränsande byar samordnar sina betes- och odlingsmarker, för att på så sätt minska hägnadsbehovet.

Bytomten i Ö Torn ligger centralt på byns åkermark. Däremot ligger åkermarken ocentralt i det sydvästra hörnet av byns totala markinnehav med ängsvångar och fäladsmark endast i norr och öster. Förläggningen i öst-västlig riktning är naturlig med hänsyn till de sämre jordarna i öster. Ängsmarken norr om byn motsvaras till sin bredd av stadens jordar söder om byn. Det kan vara frestande att tolka detta som en utvidgning av stadsjordarna över Ö Torns södra utmarker. Ö Torn ligger dock med sina drygt 740 hektar ca 45% över genomsnittsstorleken för andra byar på sydvästmoränen. Andelen ängsmark är inte heller på något sätt anmärkningsvärt liten, varför det inte av dessa anledningar finns något skäl att räkna med någon reducering av Ö Torns utmarker.

Av byarna kring Lund är också Ö Torn den största. I samma storleksordning ligger St Råby, och även N Nöbbelöv ligger klart över medelvärdet för byar på sydvästmoränen. Värpinge ligger strax över medelvärdet och Vallkärratorn drygt 10% under. De enda påtagligt små byarna i anslutning till Lund är Lilla Råby, på knappt halva medelvärdet, och Källby på drygt 1/5 därav. De senare ligger bägge i anslutning till den tättbebyggda Höjeåns dalgång. För Källby har vattenkraften varit av stor betydelse och frågan är om så varit fallet även för Lilla Råby.

Av Dahls ovannämnda kartor framgår ett annat intressant förhållande. Där ingår Lunds fäladsmark i ett sammanhängande nordvästligt-sydöstligt stråk av betesmark, ungefär mittemellan Höje ås och Kävlingeåns dalgångar. Vågar man förutsätta att områdena som på kartorna markerats som ängsmark tidigare har ingått i betesmarken, sträcker sig området från Flädie och vidare österut bortom Dalby. Området skulle i ett tidigare skede kunna ses som en mera extensivt utnyttjad betesmark som användes av flera byar gemensamt utan klart fastlagda ägogränser. I ett sådant allmänningsområde skulle kungamakten kunna tänkas hävda sina regala rättigheter vid etableringen av Lund. Noteras kan också att enligt fornlämningskartan har inga anläggningar eller lösfynd från järnåldern påträffats inom det område som senare upptas av Lunds stadsjordar. Detta står i skarp kontrast till framför allt den fornlämningsrika Höjeådalgången. Om det är tillgången på mark som styrt Lunds lokalisering är det kanske inte egendomligt att bebyggelsen förlagts längst i söder, närmast den gamla centralbygden utmed Höje å, och odlingsmarkerna norr därom.

En successiv utvidgning av Lunds stadsjordar har inte på något entydigt sätt kunnat beläggas. Fenomenet är dock genom skriftliga källor känt från andra städer, t ex Vejle i Danmark och från Trelleborg på 1390-talet och 1476. När det gäller Trelleborg rör det sig om ett par mindre bebyggelser som ödelagts och därefter införlivats med stadsjordarna. Det kan finnas anledning att vara observant på möjligheterna till motsvarande fenomen inom Lunds stadsjordar.

Stadsjordarna - ett fornlämningsområde?

Diskussionen om stadsjordarnas ålder och uppkomst hör nära samman med problematiken om vem som grundlade och hade makten över de äldsta städerna, och därmed även med diskussionen om nationalstaternas tillkomst i Norden.

En möjlighet att föra frågan vidare är att försöka finna dateringar på odlingssystemet kring Lund. Botaniska trädgården omges i norr och söder av en upp till 1,5 meter hög vall, som till sitt läge motsvaras av vallen omkring Lunde Hospitals jord på 1704 års karta. Det finns omtalat att den norra vallen uppkastades i samband med anläggningen av Botaniska trädgården 1820, men ifall det rör sig om en förbättring av en befintlig vall eller en nyanläggning framgår inte. Genom en kombination av arkeologiska och naturvetenskapliga metoder bör det gå att datera vallen. Finns det rester av den ursprungliga vallen i botten skulle man på så sätt kunna få en hållpunkt på åkerlandskapet i Lund. Enligt påskrift på 1704 års karta markerades delar av de västra och norra gränserna för stadsjordarna av gropar. Även dessa bör det finnas möjligheter att datera. Hur det är med de övriga delarna av åkerlandskapet är mera svårbedömt. De jordvallar som omgav områdena är förmodligen ursprungligen tillkomna genom avtorvning. Jordvallar måste dock kontinuerligt underhållas, och detta kan ha avsatt spår som idag eventuellt kan återfinnas. Ur forskningssynpunkt är det därför angeläget att gränserna på 1704 års karta läggs över på en modem karta och att det görs en arkeologisk kontroll när dessa gränser berörs av nybebyggelse.

Lilla Råby och Allhelgonaklostret

Under medeltiden hade Lilla Råby en nära koppling till staden. Invånarna tillhörde en av stadssocknarna, S:t Hans, med kyrkan belägen inne i Lund vid Råbygatan. Vid medeltidens slut ägde också S:t Hans fyra jordar i byn, troligen motsvarande en dryg tredjedel av hela byns markinnehav. Lilla Råbys läge med själva bytomten kloss intill den medeltida stadsvallen har orsakat funderingar om byns förhållande till staden. Bytomten har dock en säregen placering i förhållande till markerna. Istället för att ligga centralt i förhållande till den intensivast brukade jorden ligger bytomten längst upp i norr, åtskild från åkervångarna av ett stråk med fäladsmark. Inom den kända bytomten har inte heller påträffats några tidigmedeltida fynd, varför man kan förmoda att det från 1500-talet kända läget inte är det ursprungliga. Längre söderut på markerna finns också punkter med förhöjda fosfatvärden vilket kan indikera äldre lägen för bytomten. Det kan också beläggas att byn även senare var "på glid" norrut. Gården Lilla Råby nr 14 hade sin tomtplats i den sydligaste delen av byn, men på skifteskartan 1785 är tomtplatsen markerad som öde. Nr 14 ägdes dock av en borgare i staden, som även innehade den s k Ehrenbergska lyckan, en stadsjord omedelbart norr om Lilla Råby, och där, utanför den egentliga byn, återfinns byggnaderna till nr 14. Om inte 1704 års karta hade fixerat den judiciella gränsen mellan staden och Lilla Råby är det tveksamt om inte också Ehrenbergska lyckan så småningom hade räknats till Lilla Råby.

Den största samlade egendomen inom Lunds stadsjordar utgjordes av Helgonagården, Allhelgonaklostrets gamla marker nordost om staden, omedelbart utanför den gamla vallen. Därtill hade Allhelgonaklostret omfattande utmarker precis norr om stadens jordar i anslutning till en senare nedlagd by Götstorp. Liksom Lilla Råby tillhörde Götstorp en av stadssocknarna, nämligen S:t Olof. Jämfört med stadens andra sockenkyrkor intar S:t Olof en särställning, då den som den enda av dessa låg utanför vallen, ungefär på platsen för den nuvarande Allhelgonakyrkan - omedelbart väster om Helgonagårdens ägor, och Allhelgonaklostret innehade också patronatsrätten till S:t Olof. I Allhelgonaklostrets ruiner påträffades 1690 en fyra meter hög runsten, den s k Lundagårdsstenen, med texten Torgisl, son av Esge Björnsson, reste dessa stenar efter sina båda bröder Olof och Ottar, goda landsmän. "Goda landsmän" är en mycket speciell titulatur som visar att de döda var stormän i kungens tjänst. Stenen som är från 1000-talets första hälft har sannolikt varit rest på platsen, och rimligtvis är det Torgisls godsinnehav som legat till grund för det omkring 1080 anlagda Allhelgonaklostret. Här skall inte spekuleras i vilket samband som kan finnas mellan Allhelgonaklostret, Torgisl, S:t Olof och Götstorp, men problematiken kan knappast förbigås i en diskussion om uppkomsten av Lunds stadsjordar.

Kvarnar, försvunnen bebyggelse och dammar

På 1704 års karta finns endast ett fåtal byggnader markerade utanför vallarna. En bit utanför vallen, på stadens östra fälad, ligger det 1674 uppförda huset för stadens nattman och på Klostergårds Lyckan ligger två husmanshus. Söder om nuvarande Trollebergsvägen markerar en röd rektangel mjölnaregården till Jutahusmöllan. Mjölnaregården ligger inom den enskilt ägda lyckan, medan själva möllan ligger strax söder därom, ute på den gemensamma fäladsmarken. Även stadens andra mölla, uppe vid nuvarande Allhelgonakyrkan, har en motsvarande placering ute på den gemensamma fäladsmarken. Förmodligen är det mjölnaregården till denna kvarn som är markerad i den sydligaste spetsen av Möllevången. På Erik Dahlbergs panorama 1676 är såväl möllan som mjölnaregården avbildade något längre norrut inom Möllevången. Förmodligen är det så att möllan har flyttats ut på den gemensamma fäladsmarken p g a förändrade judiciella regler angående kvarnrättigheter och beskattning. Även Annetorps kvarn i Smörlyckan och Wipemöllan, som bägge etablerades under 1700-talet, fick en motsvarande placering med möllan ute på den gemensamma fäladsmarken, medan mjölnaregården låg strax intill inne på privatägd mark.

På 1704 års karta finns också lägena för ruinerna av Allhelgonaklostret och S:t Jörgens hospital (beläget i den sydvästra delen av Galgevången) markerade med gula rektanglar, snarast betecknande impediment. Ytterligare två sådana markeringar återfinns i den nordöstra delen av Prennelyckan, intill Lilla Råby, och i den södra delen av Kråkelyckan, nära Norrtull. Man kan förmoda att även dessa avspeglar försvunna byggnader.

Omedelbart utanför den medeltida vallen ligger ett antal långsträckta dammar som utgör rester av den gamla vallgraven. Spritt ute på markerna finns också några enstaka dammar. I Stora Vipelyckan ligger en fyrkantig, uppenbart grävd damm, som för övrigt finns kvar ännu, och i Stora Stampelyckan ligger en "fiskedam". Huruvida man kan relatera dessa dammar till en försvunnen bebyggelse är osäkert, men notabelt är att de ligger på förhållandevis stora ägor perifert i åkersystemet. En hypotes skulle kunna vara att dessa representerar tidigare ensamliggande gårdar som sedan nedlagts och införlivats med stadsjordarna. En annan lycka av motsvarande storlek är Pilelyckan längst i väster. Av dammar kan också nämnas ett kärr i Smörlyckan som enligt texten var uttorkade dammar.

1763 års karta och intagsjordarna

År 1761 inledde stadens myndigheter en större utredning för att utröna i vad mån delar av den gemensamma fäladsmarken hade blivit intagen under enskilt nyttjande. Till grund för arbetet "till undvikande af alt för mycken vidlyftighet" lades 1704 års karta. För ändamålet inkallades lantmätare Johan Lorents Gillberg som på en karta 1763 mätte in alla de gjorda intagorna, totalt 86 stycken. De större intagorna torde ha tillkommit genom formella beslut. Så lades plantagerna väster om Kävlingevägen ut som försöksodling för mullbärsträd och färg- och medicinalväxter 1754. En större intaga söder om Dalbyvägen torde ha upplåtits som löneförmån åt den dåvarande borgmästaren Gustaf Sommelius, medan nyttjanderätten till andra intagor hade sålts på offentlig auktion, som t ex den Norrmanska lyckan utanför Västertull 1760. De flesta intagorna var dock mycket små och hade tillkommit genom olovlig utflyttning och uträtning av gränserna och uppodling av fuktstråk. En intressant fråga är hur länge denna successiva uppodling försiggått och i vilken mån den avspeglar sig i 1704 års kartbild.

Hur man skulle förfara med de gjorda intagorna blev det sedan tvist om mellan stadens myndigheter. Stadens Äldste ville att nyttjanderätterna skulle säljas på auktion till "then mästbjudande af åhrliget arrende". Magistraten fruktade dock att "väl ansedd och upbrukad jord kunde råka i sådana händer, at then blefve vanskiödt och försummad" och menade att det "äämed billighet vore mindre öfverensstämmande, at the intagors innehaf vare, hvilka på god tro them åtkommit, them på lika sätt nyttjat och äfven med möda och kostnader upodlat skulle från nyttan af thetta theras arbete skiljas". När Magistraten 1766 fastställde Gillbergs karta beslutades därför att de tidigare brukarna skulle få behålla nyttjanderätten mot en årlig avgift. Det beslutades också att: "På thet hvar och en Intagsinnehafvare må hafva uppmuntran till jordens flitiga skjötsel och uppodling; så skola theras Barn och Arfvingar, när jorden finnes hafva blifvit väl häfdad, få träda uti nyttjande och besittning deraf; dock så, at vid hvarje sådant ombyte en afgift af tre åhrs arrende till staden erlägges". Beslutet överklagades men fastställdes av Kongl. Maj:t 1772. Därefter hände, som så ofta vid denna tid, ingenting. Först 1790 tycks avgifterna för intagsjordarna ha införts i jordskyldlängderna, vilket Magistraten, som hade ansvaret för uppbörden, försvarade med att "verkställigheten desiförinnan aldrig blifvit yrkad eller anbefald".

Intagsjordarna skulle visa sig bli ett ständigt återkommande bekymmer för stadens styresmän under 130 års tid. Någon reda med inkrävandet av arrende- och framför allt städjoavgifterna blev det aldrig, och nyttjanderättsinnehavarna visade sig snart ha en tendens att "glömma bort" att de inte ägde marken. I flera fall kom också lagfart att felaktigt beviljas för intagsjordar. Efterhand blev också avgifterna genom penningvärdesförsämringen mer eller mindre symboliska. År 1839 anmärkte stadsrevisionen på den bristande kontrollen, vilket ledde till att Magistraten 1843 utfärdade en kungörelse om att alla som innehade intagsjordar utan att ha erlagt den föreskrivna städjoavgiften, skulle göra detta inom tre månader om de inte ville förlora nyttjanderätten. 1844 inledde staden också rättsliga åtgärder för återvinning av ett antal intagsjordar. Flera av rättegångarna fullföljdes dock aldrig, förmodligen för att man var osäker på hur processen skulle drivas. En lantmäteriförrättning som staden begärt 1859 för sammandragning av intagsjordarna i större enheter avbröts också sedan det konstaterats att det rådde tvist om äganderätten. Bättre reda tycks det ha blivit först sedan stadsstyrelset moderniserats genom 1862 års kommunallag, och redan på det nyinrättade stadsfullmäktiges sjunde sammanträde den 20/2 1863 kom frågan om stadens jordar upp. Efter en kortfattad utredning uppdrogs det åt drätselkammaren att försöka bringa reda i ägoförhållandena. Under de följande decennierna återvanns också nyttjanderätten till de flesta intagsjordarna och i samband med skiften sammandrogs de till större enheter. I en del fall, som t ex i ett mål 1877-79 angående den Liedbeckska Lyckan eller Kobjerssträtet mellan Kobjersvången och Stora Sliparelyckan, lyckades dock staden inte hävda sin äganderätt, eftersom man försummat att hävda den 1826 när jorden efter en konkurs såldes på stadens auktionskammare. En lag från 1881 om 20-årig hävd, enligt vilken staden riskerade förlora all rätt till mark som privatpersoner i god tro åtkommit och innehaft med lagfart i 20 år, ledde till att Lund, liksom så många andra städer genomförde en större ägorättsutredning 1901-02 (den formella anledningen i Lund var dock en motion 1897 om reglering av stadens gränser). Utredningen ledde till ett par rättegångar och att de flesta intagsjordarna återvanns. Någon enstaka intagsjord förlorades dock genom att man inte väckt talan i tid. I huvudsak kunde man dock sätta punkt för den process som börjat 1763. Dock kunde ännu 1981 en intagsjord dyka upp och ställa till en del trassel när staden överlät Östra kyrkogården till Kyrkliga Samfälligheten.

Delningen av fäladsmarken 1797

Den 23/4 1793 stadfäste Kungl. Maj:t det av greve Carl Axel Wachtmeister begärda skiftet av Klosters Fälad, vilket kom att innebära att drygt 1/10 av stadens gemensamma fäladsmark överfördes till det av Wachtmeister ägda S:t Peters Klosters säteri. Vid skiftet, som skildras utförligare i Väster - Erikslund och Egna hem, tillämpades lagen om storskifte, som var utformad med tanke på byar. Där utgick man från att en bondgårds andel av den gemensamma betesmarken stod i proportion till dess andel av den uppodlade jordbruksmarken. När dessa regler tillämpades på stadsjordar blev konsekvenserna orimliga. Till grund för delningen lades de lyckor och vångar som fanns på Klosters Fälad. Till yttermera visso fick S:t Peters Klosters säteri tillgodoräkna sig sitt markinnehav i Lilla Råby, som inte hade något med Lund att göra, medan staden inte fick tillgodoräkna sig ytan av själva stadskroppen.

Vad man sa i staden om domslutet kan man bara gissa, men under århundradenas lopp har det föranlett ett antal upprörda kommentarer. Kanske var det som en reaktion på domen som stadens myndigheter den 13 juni 1797 beslutade att dela upp den gemensamma fäladsmarken på stadens fastighetsägare. Sex kvarnägare som var borgare i staden, men bodde ute på jordarna och därför inte hade tomter inne i staden, blev lottlösa och överklagade beslutet till Kungl. Maj:t, som dock fastställde det den 24/7 1798. Uppdelningen genomfördes av lantmätare Magnus Wremp 1799. Sedan först 120 tunnland undantagits för stadens Wagnmannalag delades resten av marken upp i 334 lika lotter om vardera 2 tunnland 12 kappland som fördelades på alla stadens numrerade hus och tomter med undantag av några publika byggnader. Lotterna uppläts med nyttjanderätt mot en årlig jordskyld, en gång för alla bestämd till 23 skilling specie/tunnland. Även de obebyggda tomterna fick varsin lott, men dessa skulle återgå till staden om inte tomterna bebyggdes inom tre år. Lotterna skulle "i evärdeliga tider" vara förenade med respektive tomt och fick inte därifrån avsöndras, utan skulle säljas tillsammans med tomterna. Även domkyrkoklockaren fick en något mindre fäladslott som löningsjord och dessutom avsattes 2 tunnland till avrättningsplats. Utanför Norr-, Öster- och Västertull reserverades mark för stadsbornas gemensamma lertäkter, och krukmakarna fick en egen lertäkt längre ut på östra fäladen, förmodligen beroende på lerkvaliten. Ett antal kärr, dammar och diverse mindre, oregelbundna stycken lades ut till s k irreguljära fäladslotter som arrenderades ut separat. Lottinnehavarna sammanslöt sig i två vångalag för Norre respektive Östre Vång med varsin skråordning, där gemensamma angelägenheter reglerades. De anställde också varsin vångavaktare som "dag och natt" skulle bevaka hägnaderna och ta hand om löslöpande kreatur. De erhöll varsitt hus ute på markerna, på nuvarande N Kyrkogården respektive vid Dalbyvägen. Efterhand kom många av lotterna att delas upp i mindre enheter genom tomtklyvningar inne i staden, och det blev vanligt att lottinnehavarna arrenderade ut sina lotter istället för att själva nyttja dem. Uppdelningen kom också att förhindra ett rationellt brukande. Med stadens tillväxt uppstod efterhand behov av att använda fäladsmarken för andra ändamål. 1866 inköpte staden tomten nr 142 med tillhörande fäladslott för att upplåta fäladslotten åt en planerad dövstumskola. För att kunna sälja huset som man inte behövde anhöll och fick man 1867 K Maj:ts tillstånd att skilja fäladslotten från huset.

Det beslutet väckte tankar om att det skulle vara möjligt att förbättra stadens ringa inkomst av fäladsmarken. I november 1867 motionerade därför P Nordström om att staden skulle anhålla om ett generellt tillstånd att få avskilja fäladslotter. Sedan nyttjanderätten lösts in skulle de förbättrade intäkterna vid en ny utarrendering kunna finansiera de stigande kostnaderna för bl a fattigvård och skola. Drätselkammaren tillstyrkte förslaget, men betvivlade att intäkterna skulle täcka särskilt mycket mer än lösenkostnaderna. Staden anhöll dock om, och fick 1869, det generella tillståndet att mot lösen avskilja fäladslotter från deras tomter. 1870 fick så stadsfullmäktige ett första erbjudande att mot 1 000 kronor lösa in nyttjanderätten till en fäladslott. Den summan kom sedan att bli standardpriset vid lösen av en hel lott. Under en följd av år kom sedan "Inlösen av fäladslott" att bli en regelbundet återkommande punkt på stadsfullmäktiges dagordning. Till en början utnyttjades en fond med medel från tidigare tomtförsäljningar, men 1872 tog den slut, varför man beslutade att årligen avsätta 3 000 kronor av brännvinsmedlen för ändamålet.

"jordarnas omläggning i passande farmer"

"Sedan stadens mera välburgna innevånare, särskildt fastighetsegare, i allmänhet hafva upphört att drifva landthushållning, så hafva i synnerhet de s. k. fäladslottema, efter det de blifvit af staden inlösta, kommit i händerna på mindre bemedlade personer, som genom arrenderandet af ett eller annat sådant jordstycke blifva satta i tillfälle att underhålla hästar, med hvilka de utföra åkarekörslor i staden." Det var godsägare Gottfrid Warholm som i en motion till stadsfullmäktige 1894 ansåg att utarrenderingen av stadsjordarna i smålotter ledde till att den blev "sugen så långt den tål, och alstrande ogräs i stället för de rena och rika grödor den borde bära." I stället tänkte sig Warholm att marken skulle indelas i 25-30 farmer bebyggda med varsin liten gård. I ett motförslag värnade kronofogde Theorin åkarnas intressen. Det skulle dröja innan Warholm fick svar på sin motion. Efterhand gick det också allt trögare med inlösen av fäladslotter och 1900 återstod ännu 70 stycken. Stadsfullmäktige beslöt då att fram till den 15 mars 1901 erbjuda en lösen om högst 1500 kronor per lott, men därefter vidta andra, ej närmare specificerade, åtgärder. Beslutet hade effekt, 1902 återstod bara 15 lotter, varav den sista inlöstes 1913.

1902 kom också ett första förslag till den av Warholm efterlysta hushållningsplanen för stadens jordar. Det som hade fått drätselkammaren att tveka var kostnaderna för de gårdsbyggnader Warholm förutsatt. I det slutgiltiga förslaget från 1903 hade dessa också en mycket undanskymd plats, och i praktiken blev också den mesta jorden utarrenderad till befintliga gårdar i närheten.

Någon gång kring sekelskiftet torde stadens styresmän ha insett att den tid då i stort sett all stadens bebyggelse rymdes innanför den medeltida vallen var ohjälpligt förbi. Därmed förändrades också synen på stadens markägande. Från att förr framför allt ha varit en inkomstkälla, blev markägandet nu en möjlighet att styra utvecklingen i en önskad riktning. Detta ledde till att staden på ett aktivare sätt började köpa in privatägd mark när tillfälle gavs, även när det inte fanns något omedelbart behov av den. Så köptes egendomen Stampelyckan 4 1905 eftersom den "låg centralt" och Kobergsvången 2 och 8 1907 eftersom de var "välbelägna". 1907 förvärvade också staden ett större område i Lilla Råby för att förhindra den oreglerade bebyggelse som höll på att växa fram alldeles intill staden.