Vipeholm

Från bevaringsprogram
Vipeholm
Foto vid 1960-talets mitt/Medicinhist. museet.
Uppsyningsmannen Barrfeld fördelar dagens arbete framför maskinmästarebostaden, det fd ammunitionsförrådet. Foto Medicinhist. museet.
Plan över Vipeholm 1949.
Vipeholm 1, foto stadsark.kont. 1964.
Den gamla dammen.
Vipeholm 4, senare uppsyningsmannens bostad. Foto Medicinhist. museet.
Ångpannehuset och i bakgrunden de fd stallarna och ammunitionsförrådet. Foto Medicinhist. museet.

"Den 30 september 1935 mottogs de första patienterna på statens nyuppförda sinnessjukhus i Lund, benämnt Vipeholms sjukhus, avsett för 612 vuxna, svårskötta obildbara sinnesslöa av mankön."

Så inledde sjukhusets förste chef överläkare Hugo Fröderberg sin presentation av den då nya anläggningen. Det var dock inte sjukhus som Vipeholm ursprungligen var tänkt att bli, utan kasernområde.

Södra Skånes infanteriregemente

Södra skåningarna hade sedan 1886 varit förlagda till Revingehed, men 1905 tillfrågade fortifikationsförvaltningen ett antal kommuner om de var beredda att ställa upp med gratis mark, och även bekosta ledningsanslutningar, om regementet istället förlades till deras ort. Vid decembermötet samma år beslöt Lunds stadsfullmäktige med röstsiffrorna 19-11 att för sin del besvara frågan jakande, och samtidigt inköpte man för ändamålet ett par odaljordar. Innan beslutet fattades hade kommunens beräknade ökade skatteintäkter vägts mot kostnaderna. Även flera andra kommuner förklarade sig intresserade och en seg dragkamp vidtog, där väl Malmö var huvudkonkurrenten. Det som till sist fällde utslaget till Lunds förmån var att man fruktade att ett regemente vid kusten skulle kunna bli utbombat av en fientlig örlogsflotta under inledningsskedet av ett krig, och 1907 meddelades det att regementet skulle förläggas till Lund så snart som kasernetablissemanget blivit uppfört. Avtalet som hade antagits av stadsfullmäktige 1906 med de knappa röstsiffrorna 14-13, hade föregåtts av långa förhandlingar, där kronan hade ökat markanspråken medan staden fick igenom en klausul om att marken skulle återgå till Lund om regementet flyttades till en annan ort.

Den 1 oktober 1910 förlades chefsexpeditionen till Lund, men den egentliga flytten lät vänta på sig och 1911 tillsattes en statlig kommission för att ånyo överväga den lämpligaste förläggningsorten för vissa regementen. Efter nya förhandlingar där staden tillmötesgick kronan på ytterligare någon punkt, meddelades det i juni 1914 att det tidigare beslutet stod fast. Två månader senare hade trupper förlagts till Lund, men då var det krigsutbrottet den 28 juli som hade påskyndat händelseutvecklingen. Fram till juni 1915 användes Vårfruskolan som förläggningslokal, därefter kom Valskvarnen vid Lilla Södergatan och Sockerraffinaderiet (senare Salanders) vid Kung Oscars bro att tjäna som kaserner. Vid de tider som övningsfälten vid Vipeholm var oanvändbara p g a regn uppläts stadsparken till exercisfält.

På våren 1918 kom man igång med byggnadsarbetena vid Vipeholm. Från Revingejärnvägen drogs ett stickspår in (klart i februari 1919) och norr därom uppfördes i form av en trelängad gård sommar- och vinterstallar samt en ammunitionsbod. Även arbetet med kasernerna startades. Krigsslutet i september 1918 medförde att riksdagen året därpå drastiskt nedsatte övningstiden för rekryter och att ett antal försvarsarbeten avbröts. Så meddelade arméförvaltningen i maj 1919 att den planerade kokgasledningen till Vipeholm fick anstå då kasernbygget avbrutits. Då hade man hunnit gjuta grunderna till tre kaserner, medan en fjärde var klar frånsett att dörrar och fönster samt inredning saknades. Det avbrutna bygget kom att i ett drygt decennium stå som ett säreget fredsmonument.

Försvarsbeslutet 1925 medförde nedläggning av ett antal regementen, däribland Skånska dragonregementet i Ystad. Deras gamla lokaler fick södra skåningarna överta, med bibehållande av övningsplats i Revingehed, och i mars 1928 skedde flytten från Lund. Merparten av marken återgick till staden.

Sinnesslöanstalten

Vården av de förståndshandikappade var länge eftersatt och 1902 påpekade medicinalstyrelsen att särskilda vårdinrättningar borde upprättas för "de allra mest svårskötta obildbara sinnesslöa" så att man slapp spärra in dem på sinnessjukhus. Frågan kom att drivas av professorn i psykiatri Alfred Petrén som även var ledamot av första kammaren. I samband med 1925 års försvarsbeslut, då man beslutade att lägga ned ett antal regementen såg han sin chans. Han blev ledamot av kasernkommittén som skulle utreda vad som skulle ske med de överblivna "kasernetablissementen" och vann där gehör för åsikten att Vipeholm skulle göras om till Sveriges första sinnesslöanstalt. Ett slutligt avtal träffades 1930 mellan Lund och kronan, i vilket kronan förband sig att på Vipeholm uppföra en anstalt för minst 550 patienter mot att staden ånyo ställde upp med mark. I kontraktet skrevs in att kronan skulle betala ersättning för marken om anstalten lades ned inom 75 år från starten och ingen annan sjukvårdsinrättning eller social institution av motsvarande omfattning förlades till platsen.

Byggnadsarbetena påbörjades 1931 under ledning av byggnadsstyrelsen med Hjalmar Cederström som arkitekt. Kasernplanen lät sig tämligen väl anpassas till anstaltens behov, även om det färdiga resultatet fick något av regemente över sig. Hade man inte styrts av kasernernas grundmurar hade förmodligen vårdpaviljongerna getts formen av en borggård. Ammunitionsförrådet byggdes om till maskinmästarebostad medan vinterstallet blev bostad för eldarepersonalen, garage och verkstäder för snickeri, skomakeri samt skrädderi. Sommarstallet användes som målarverkstad och förråd, medan boningshuset till en gammal bondgård som låg kvar i den sydöstra delen av området blev uppsyningsmannens bostad. Den redan uppförda kasernen ändrades till vårdpaviljong och något lägre paviljonger uppfördes på grundmurarna till de tre andra kasernerna.

Kasernerna var planerade med kraftigt framspringande mittpartier i vilka entréerna skulle vara belägna, och två av dem låg vända mot varandra med entréer mot en gemensam plan. När paviljongerna uppfördes förlades däremot entréerna mot väster, medan östsidorna upptogs av rastgårdar, vilket ledde till att mittpartiernas planlösningar fick varieras något. Anläggningen kompletterades med administrationsbyggnad, villa för sjukhuschefen och bostadslänga för vårdare samt de nödvändiga ekonomibyggnaderna. Ångpannehuset med kollada placerades naturligtvis invid stickspåret. Lossningen av kol sköttes av patienter som även fick skjuta det till ångpannehuset i öppna vagnar på ett decauvillespår. Strax intill placerades köket. Lik- och obduktionsbyggnaden förlades lite avsides.

Byggnaderna gavs en enhetlig utformning. Fasaderna försågs med en tunn, plastisk, vitaktig puts, genom vilken teglet i murverket kunde anas. Dekorationerna utfördes i grå puts, den nuvarande färgsättningen i gult med vita detaljer hör 80-talet till. Invändigt oljemålades paviljongerna i "ljusa och glada, omväxlande färger" vilket gav "ett både hemtrevligt och hygieniskt intryck." Möblerna "som genomgående äro enkla och ändamålsenliga" tillverkades genom fångvårdsstyrelsens försorg. En nyhet var att avdelningsköken på varje våning hade försetts med diskmaskiner.

Man planerade redan från början att sjukhuset skulle utvidgas med en kvinnoavdelning och 1937 tillkom en vårdpaviljong för 150 kvinnor, samt ett bostadshus för dess sköterskor, efter ritningar av Hakon Ahlberg. Trots att vårdbyggnaden uppfördes endast ett par år efter de tidigare paviljongerna är dess fasaduttryck helt annorlunda. Kvinnoavdelningen kompletterades 1950 med ytterligare en paviljong.

Många av de intagna var oroliga och våldsamma och till en början bestod vården mest av övervakning och att hålla patienterna hela och rena. Först med psykofarmakan på 1950-talet kunde vården radikalt förändras. Då hade Vipeholm också nått sin maximala storlek med ca 1000 patienter. Det väl flitiga bruket av psykofarmaka kom så småningom att kritiseras liksom Vipeholms "anstaltsmässiga" karaktär, och under 60-talet fördes en stundtals hätsk debatt om specialsjukhusens vara.

I början av 60-talet skedde en större utbyggnad. I den sydöstra delen uppfördes 1963 tre nya paviljonger och en administrationsbyggnad för barnavdelningen. Norr därom byggdes ett större hus för arbetsterapin, ritat av Birger Larsson 1961. Han stod även för samlingssal och cafeteria (1963) mellan personalmatsalen och terapin.

I och med den nya omsorgslagen 1968 beslutades det att de statliga anstalterna skulle avvecklas och patienterna överföras till respektive landsting. Vipeholm, som då hade 700 patienter, övertogs av landstinget 1970. För att kunna tillgodose omsorgslagens krav på individanpassad behandling lät staten 1969-72, i samband med övertagandet, uppföra nio vårdpaviljonger inom den nordöstra delen av området efter ritningar av Karl Koistinen. En ny ekonomicentral med centralkök, personalmatsal, städcentral m m uppfördes 1973-76.

Avvecklingen av Vipeholm inleddes 1973 och fram till 1982 sändes 550 patienter "hem" till sina egna landsting och 400 arbetsplatser försvann. Det karaktäriserades då som Lunds största företagsnedläggning. Alldeles bekymmersfritt var det inte när människor som tillbringat hela sitt vuxna liv på Vipeholm skulle skiljas från sin invanda miljö. Vipeholm omvandlades 1982 formellt till ett vårdhem med 150 platser för landstingets egna patienter, och därmed får väl sinnesslöanstalten betraktas som nedlagd. Ingen tänkte då på avtalet som föreskrev att kronan vid en nedläggning skulle betala ersättning till staden för marken.

I samband med övertagandet 1970 hade staten förbundit sig att inom en tioårsperiod bekosta rivningen av de byggnader som inte längre behövdes för vården.

Detta ledde till att landstinget vintern 1979/våren 1980 förutom obduktionsbyggnaden och gamla köket, trots protester, även lät riva den f d kasernen och ytterligare en paviljong. Sjukhusområdet såldes 1987/88 till ABV (nu NCC) varvid landstinget slöt ett tioårigt hyresavtal på en del av sina gamla byggnader.

Mellan kommunen och ABV träffades 1988 en överenskommelse om att kommunen skulle hyra ett antal byggnader och där inrätta ett gymnasium, och för kommunens räkning byggde ABV om flera av husen och uppförde även en gymnastikhall. ABV har även låtit K-konsult upprätta ett detaljplaneförslag, innebärande en kraftig nybebyggelse inom delar av området.

Litteratur

  • Fröderberg 1935

Vipelyckan och Vipemöllan

De bägge odaljordar staden inköpte för regementets räkning var Vipeholm 1 och 7.

Den västra av de bägge, nr 7, motsvarar tämligen väl den först bebyggda delen av sjukhusområdet. I väster har motorvägen skurit av en del och det nordvästra hörnet har klippts av Revingejärnvägen. Östgränsen motsvaras ungefär av parkvägen öster om gymnastikhallen. Ursprungligen utgjorde nr 7 en del av Galgevången och på 1704 års karta är den uppdelad i fem lotter med olika ägare. Även enligt 1763 års karta tycks den vara uppdelad på olika personer och förmodligen var det kamrer Gilius Malmros och hans hustru Anna Louisa Trana som först samlade lotterna på en hand. En av lotterna hade Trana 1790 ärvt efter sin förste man, garvaren och rådmannen Hans Ask, som hade föreskrivit att från lotten skulle för all framtid utgå tio riksdaler Banco årligen till Lunds fattige. Malmros testamenterade lotterna till kammarherre Johan von Seth och i hans lagfart 1848 omtalas det att odaljorden var avskild från Galjevången med sten och dubbla jordvallar. Marken köptes 1865 av kyrkoherde C J Collin som där lät uppföra en gård, och när han i sin tur sålde den till arrendator Jöns Hansson så benämndes den Wipeholm 7.

Gården låg ungefär mitt på ägorna och det är dess kastanjekantade uppfart som nu blivit Vipeholmsvägen. Mangårdsbyggnaden, som låg omedelbart väster om paviljong M 2, fanns kvar in på 30-talet.

Vipeholm 1 var identiskt med den forna Stora Vipelyckan. I väster gränsade den till nr 7 och österut sträckte den sig till trakterna av nuvarande Kulramsvägen. "Den store Wibelöcken" nämns 1673 och enligt 1704 års karta ägdes då hela området av Olof Möllare. Ingen bebyggelse finns markerad där men väl en grävd damm som bör vara identisk med den näckrosdamm som nu finns intill matsalen på Thulehem. Från Vipelyckan styckades det så småningom av fem små lotter (senare betecknade Vipeholm 2-6) som låg på en rad längs sydgränsen. När avstyckningarna skedde är oklart, eventuellt var det redan på 1700-talet. Omedelbart söder om Vipelyckan, ute på stadens gemensamma fäladsmark, finns på 1763 års karta Vipemöllan utritad. Idag står platsen att återfinna inom Thulehems område, precis öster om det sydöstra hörnet av kv Vipemöllan 2. I ett förläningsbrev ca 1540 till Mogens Gyldenstierne nämns Vipemöllan, men då det finns två Vipemöllor i Skåne så är det inte säkert att uppgiften rör Lundamöllan. Nordöst om möllan, precis inne på Vipelyckan, ligger enligt kartan en mindre gård som förmodligen är mjölnarens bostad. Ytterligare något längre österut ligger en betydligt större gårdsanläggning. Den benäms 1810 Vipeholmen, senare Vipeholm 1, och det är till den som den allra mesta marken i Vipelyckan därefter kommer att höra. Gården fick 1964 lämna plats åt gemensamhetslokalerna inom Thulehem.

Av Hans Jönsson köpte mjölnare Jöns Åkergren 1798 Vipemöllan med tillhörande jord inom Vipelyckan. Efter Åkergrens död övertogs kvarnen av svärsonen Mårten Olsson. Han köpte 1840 lotten nr 7 i Galgevången varefter han flyttade dit Vipemöllan. (Se kv Gleerup.) Där stod stubbamöllan kvar till 1924 då den flyttades till Kulturens Östarp. På själva stubben bär den årtalet 1803.

De övriga smålotterna är förmodligen efterhand avstyckade från kvarntomten. Omkring 1830 tycks de alla vara bebyggda. De kom mest att bebos av småfolk, från landet inflyttade drängar och arbetskarlar, som bedrev odling på de tillhörande markstyckena. Lotterna exproprierades 1910 av kronan på stadens bekostnad. Merparten av husen revs men boningshuset på nr 4 sparades och byggdes så småningom om till bostad åt uppsyningsmannen på sjukhuset. I ett försäkringsbrev uppges det vara byggt 1881 med yttermurar av gjuten grus och kalk och med innerväggar av råsten. Huset revs 1963 när barnavdelningen uppfördes.

Bevaringssynpunkter

Den äldre bebyggelsen inom Vipeholmsområdet är såväl arkitektoniskt som byggnadstekniskt sett av hög kvalité. Trots de omfattande rivningarna 1980 utgör de en väl sammanhållen enhet som på ett värdefullt sätt belyser sin tids syn på mentalvården.

  • Den planerade nybebyggelsen inom området bör ej genom sin skala, form eller färg tillåtas dominera över den äldre bebyggelsen.
  • Grönskan utgör ett väsentligt inslag i miljön, detta gäller särskilt de uppvuxna träden och planteringen framför administrationsbyggnaden.
  • Andelen hårdgjord yta inom området bör begränsas och vägbredderna hållas nere. Om möjligt bör vägsystemet anpassas till 1935 års plan.

För de äldre sjukhusbyggnaderna gäller:

  • Eventuella om- och tillbyggnader skall i skala, färg och materialval anpassas till befintlig byggnad.
  • För att bevara samhörigheten mellan byggnaderna skall de även framledes ges en enhetlig färgsättning. Väsentligt är att nuvarande tunna, plastiska putstyp, genom vilken murverket kan anas, bibehålles.
  • Tillskott typ baldakiner, skärmtak, skyltar osv bör behandlas restriktivt.

Den sydöstra delen av området har varit bebyggd sedan åtminstone 1700-talet varför fornlämningar där kan dölja sig under mark.

Byggnader

Siffrorna syftar till planen över Vipeholm från 1949.

Hämtad från ”https://bevaringsprogram.lund.se/w/index.php?title=Vipeholm&oldid=15458”