Klockarelyckan
Till sin form är kvarteret förmodligen av medeltida ursprung. På 1704 års karta, den äldsta över Lunds jordar, ligger kvarteret som en trekant i spetsen mellan vägarna till Smörlyckan och Östra Torn, nuvarande Pålsjövägen respektive Tunavägen. I öster begränsas det av en mindre markväg. Marken var betad och ingick i stadens gemensamma fäladsmark. När fäladsmarken 1797 delades upp på stadens alla tomtägare tilldelades domkyrkan Klockarelyckan som löningsjord åt stadens klockare, och så fick området sitt namn. Efter reglering av klockarens löneförmåner drogs lyckan så småningom in till domkyrkan. Precis öster om lyckan låg, och ligger ännu, gården Olshög. Ägaren till Olshög anhöll 1862 om att få byta till sig Klockarelyckan mot jord i Smörlyckan eftersom: "denna jord, som består af igenfyllda lergrafvar, ligger alldeles intill Olshögs åbyggnader, hvadan någon försköning medelst plantering och dylikt vid stället hindras åt detta håll." Bytet genomfördes efter alla konstens regler. Det var bara ett fel, domkyrkan ägde inte marken. När fäladsmarken skiftades ut var det bara nyttjanderätten som på vissa villkor uppläts, medan marken de facto fortfarande ägdes av staden. Det skulle dröja i över fyrtio år innan staden reagerade och i vederlag krävde den jord som domkyrkan fått i byte.
När villaboendet i början av 1900-talet blev mera allmänt utbrett, började den dåvarande ägaren till Olshög att stycka upp den del av marken som låg närmast staden till villatomter. Två biblioteksvaktmästare köpte 1916 varsin tomt i Klockarelyckan, och på dem uppfördes två snarlika hus, ritade av stadsarkitekten A B Jakobsson. Kvarteret låg dock utanför stadsplanelagt område och ytterligare bebyggelse lät vänta på sig. Först efter det att en stadsplan omfattande bl a Klockarelyckan 1924 hade godkänts kom byggandet igång och 1925 uppfördes där sex villor. De som då lät bygga hus åt sig där var en betydligt burgnare skara än de första byggherrarna i kvarteret, och husen utformades därefter.
I den östra delen av kvarteret ritade arkitekten Carl Andrén tre hus med högresta tegeltak åt lika många professorsfamiljer.
I motsats till flera andra kvarter i professorsstaden har ännu inte de stora tomterna styckats sönder. Idag känns särskilt den lummiga miljön längs med Tunavägen, där de röda tegeltaken med sina korsvirkesprydda frontespiser sticker fram ur grönskan, som speciellt värdefull.