Värpinge
Omedelbart väster om Lund ligger Värpinge. Norrut sträckte sig byn upp till Fjelievägen och i söder bildade Höje å gräns. Själva byplatsen ligger där landsvägen mellan Lund och Lomma korsade Höje å. Idag ligger merparten av bebyggelsen nere i den djupa ravin på vars botten Rinnebäck förr flöt fram. Med sina 1051 tunnland var Värpinge obetydligt större än den genomsnittliga byn på den skånska sydvästmoränen.
Värpinges historia är intimt förknippad med Trollebergs säteri, eller som det tidigare hette Värpinge gård. När Värpinge i början av 1100-talet för första gången dyker upp i källorna, så är det just Värpinge gård med mölla som omtalas. Gården och möllan hade någon gång före 1123 donerats av en man vid namn Guthserk till den godsmassa som var anslagen till biskopens underhåll. Vid invigningen av kryptan 1123 överlät dock ärkebiskop Asker gården och kvarnen på domkapitlet. Något försök att utreda Värpinges medeltida historia skall här inte göras. Noteras skall bara att Värpinge 1368 omtalas som befäst och att gården under större delen av medeltiden tycks utgöra en av ärkebiskopens stödjepunkter i Skåne. I samband med Karl Knutssons härjningar i Skåne 1452 brändes gården ned men återuppbyggdes. Ännu ca 1520 nämns det att en av ärkebiskopens tjänstemän lät föra en kvinna, som med avsikt hade lockat sin man till hor, till Värpinge, förmodlingen för inspärrning.
Värpinge gård, eller Trolleberg, ligger idag söder om Höje å, inte bara utanför bygränsen, utan faktiskt i ett annat härad, då häradsgränsen går i Höje å. När gården fick detta läge är obekant, eventuellt var det vid återuppbyggnaden efter 1452. Tidigare har gården förmodligen legat på holmen i ån, eller omedelbart norr om ån. Där påträffades vid omläggningen av vägen 1957 diverse äldre sten- och virkeskonstruktioner. I det här sammanhanget kan det också vara värt att uppmärksamma den förhöjning med en låg vall i kanten som ligger omedelbart öster om den nuvarande vägen. Namnet Värpinge är inte helt lättförklarat. Troligen ingår i förleden ett ord varp, som är någon form av terrängbeteckning, eventuellt för bukter eller krökar på ån. Namn som slutar på -inge brukar anses vara av förhistoriskt ursprung. Längre tillbaka än till 1000-talet torde dock inte den nuvarande byplatsen kunna föra sina anor. Innan dess "vandrade" byarna omkring i norr ett större resursområde. Att det området kan ha omfattat mark även söder om ån antyds av att gränsen mellan Värpinge och Källby öster därom fortsätter som en obruten linje på andra sidan av ån som gräns mellan Trolleberg och Flackarp.
Trollebergs säteri
Värpinge gård hade sina marker söder om Höjeå i Flackarps socken. Några spår av att de tidigare skulle ha legat i ägoblandning med gårdarna i Värpinge by syns inte i det äldre kartmaterialet. Efter reformationen 1536 indrogs Värpinge gård till kronan för att 1582 överlåtas till Görvel Fadersdotter Sparre. Då hon saknade arvingar skänkte hon 1601 bl a Värpinge gård till Christian IV. Vid denna tid benämns Värpinge gård huvudgård, men tycks inte ha haft några underlydande gårdar i Värpinge. Om förhållandena var annorlunda under medeltiden är inte klarlagt. Värpinge gård förvärvades senare av Skånes störste godsägare, Tage Ottesson Thott (1580-1658), den skånske kungen kallad. Under hans tid fick Värpinge gård en tydlig säterikaraktär då han (eventuellt 1654) förvärvade nio (av totalt tolv) gårdar i Värpinge by av S:t Peter Klosters säteri. År 1660 tvingades Tage Thotts son, riksrådet Ove Thott, avträda godset med 39 underlydande gårdar till lundabiskopen Peder Winstrup. 1664 köpte Winstrup även S:t Peters Klosters säteri, som förutom mark i anslutning till Klosterkyrkan även innehade bl a ca en tredjedel av Lilla Råby, nu stadsdelen Klostergården, och större delen av Källby. Eventuellt låg de tre gårdar i Värpinge som Thage Thott inte förvärvat också under S:t Peters Klosters säteri. I va1je fall framgår det att Winstrup senare ansåg sig äga hela Värpinge by. I hans bouppteckning, återgiven i Möllesving och andra ting av Berit och Hans Fridh, upptas dock endast tio gårdar i Värpinge. Från Winstrups tid och ca 250 år framåt hade Värpinge och S:t Peters Klosters säteri gemensam ägare. Invid Klosterkyrkan lät Winstrup anlägga ett boktryckeri för tryckning av sina egna skrifter, och kvarnen i Värpinge lät han aptera till ett pappersbruk.
Tillsammans med säteriets mark i anslutning till Klosterkyrkan utgjorde Värpinge S:t Peters Klosters socken, även kallad Nunne socken. Till socknens ansvarsområde hörde bl a socialvård och skola. Då marken vid Klosterkyrkan på alla sidor omgavs av stadsjordar, fanns det ingen fysisk kontakt mellan socknens bägge delar. Att Värpinge tillhört S:t Peters Klosters socken redan innan reformationen framgår av ett pergamentbrev 1532 där en man i Värpinge omtalar själasörjaren i S:t Peters Nunnekloster som "myn sognepraest".
Efter Winstrups död 1679 övertogs Värpinge och S:t Peters Klosters säteri av dottern Anna Maria, gift med major Casper von Böhnen. Äktenskapet blev barnlöst. Egendomen övertogs 1698 av von Böhnens son i andra giftet, Svante Casper von Böhnen, som innehade den till 1748. I Historiskt-Geografiskt Lexikon öfver Sverige 1866 berättas att han "genom vårdslös hushållning och yppig lefnad så fördjupade sig i skuld hos Fredrik Trolle (...) att han måste lemna honom godset i betalning för en fordran."
Enligt Gillbergs länsheskrivning 1765 bestod gården av ett stort bostadshus, med flyglar i en våning, av korsvirke. Ekonomibyggnaderna var fyra korsvirkeslängor och en grundmurad spannmålsbod. Under överstelöjtnant Fredrik Trolles ledning tycks godset ha genomgått en allmän uppryckning, och 1768 lät han uppföra Trollebergs nuvarande huvudbyggnad, eventuellt efter ritningar av Carl Hårleman. Samma år omvandlades Värpinge och S:t Peters klosters säteri till ett fideikommiss för Trolles dotter Hilla Birgitte, gift med greve Fredrik Georg Hans Carl Wachtmeister, och Värpinge gård fick namnet Trolleberg. Fideikommissarien skulle också jämte sitt eget namn bära Trollenamnet, därav Trolle-Wachtmeister. Fideikommisset övertogs 1808 av Carl Axel Trolle-Wachtmeister och 1810 av hans son Hans Gabriel. Trolleberg blev aldrig den sätesgård som Fredrik Trolle hade tänkt sig, då innehavarna hade bättre bebyggda gårdar på andra håll. På begäran av Hans Gabriel överfördes också fideikommissegenskaperna 1830 från Trolleberg till Ljungby, som därefter fick namnet Trolle-Ljunghy. Egendomen hölls dock samlad även vid nästa arvsskifte 1871, då greve Axel Knut Trolle-Wachtmeister tillträde, frånsett att Gamlemarkshusen vid detta tillfälle avskildes. A K Trolle-Wachtmeister blev dock den siste innehavaren av S:t Peters Klosters och Trollebergs säterier. Efter hans död 1907 tillföll egendomen hans fem barn gemensamt, och genom ytterligare arvsskiften ökade antalet delägare snabbt. Marken som hade ingått i S:t Peters Klosters säteri överfördes 1909 till ett fastighetsaktiebolag, med uppgiften att stycka ut den till byggnadstomter.
Toll, Warholm och andra
Efter von Böhnens tid tycks inte Trolleberg ha bebotts av sina ägare. De marker som brukades direkt under godset (fr a söder om ån och Klostergården) synes istället ha skötts av en inspektor. Sedan åtminstone 1830-talet arrenderades godset ut. 1850-73 innehades arrendet av fri herre J C Toll, som även hade att bevaka godsets övriga intressen. Det omtalas 1866 att egendomen under Tolls tid "blifvit uppbringad till betydlig afkastning, samt blifvit känd för en god hästrace."
Arrendet övertogs 1873 av Gottfrid Warholm och P Skytte, som tillsammans året innan hade startat Lunds Mejeri. Warholm arrenderade då redan Helgonagården och Olshög och bebodde själv Tuna. Warholm skulle sköta bokföringen och, genom en av honom anställd inspektor, skötseln av Klostergården. Skytte skulle som disponent ta sig an den dagliga skötseln av Trolleberg, och även bosätta sig där. (Dock skulle Trolle-Wachtmeister vid sina besök i Lund få disponera övervåningen.) När arrendekontraktet gick ut 1885 övertogs det av Warholm ensam då Skytte p g a sjukdom inte ville ha förlängning. Warholm behöll dock Skytte som kompanjon för skötseln av Trolleberg.
Arrendet övertogs 1906 av godsägare Henrik Dieden och 1948 av lantbrukare Birger Månsson, som blev den siste arrendatorn då skötseln 1953 övertogs av ägaren, Knut Wachtmeister. Så blev Trolleberg efter 185 år den sätesgård som den en gång byggdes som.
Värpinge år 1700
Den första samlade bilden av Värpinge har vi i en skattläggningskarta med beskrivning, upprättad av lantmätare Anthon Köpinger år 1700. I det svensk-danska kriget 1644 hade stora delar av byn förstörts och 1651 omtalas ännu sju av gårdarna som ödelagda, men år 1700 var hyn återuppbyggd och bestod av 12 fyrlängade gårdar. Merparten av gårdarna var sammanbyggda så att de bildade två sammanhängande rader uppe på backkrönen på ömse sidor om Rinnebäcks ravin. Däremellan låg ett 125-150 meter brett, obebyggt område. Det var den s k bygatan, vilken utnyttjades av byborna gemensamt. Beteckningen gatumark kom senare att användas om all mark i byn som var avsedd för samfällt bruk. Det enda huset i byn förutom gårdarna var möllan. Åkrarna var uppdelade i långsmala tegar, där varje gård växelvis hade sin del. Åkrarna låg samlade i tre vångar, Östre, Västre och Norre Vång. Utmed Höje å och mellan vångarna låg ängsmarken, som användes för höskörd och var indelad på samma sätt som åkrarna. Av holmarna i ån låg dock tre direkt under Trolleberg och den längst i väster under S:t Peters Kloster. Längst i norr och i ett smalt stråk längs gränsen mot Lund låg den gemensamma fäladsmarken, där djuren fick beta. Skog saknades helt, varför bränsle och byggnadstimmer måste skaffas från andra orter. Enligt uppgifter från 1689 bestod byns befolkningen då av bönderna och deras familjer samt fem drängar och tre pigor. Några hantverkare finns inte omnämnda, men väl en änga- eller vångagömmare och en byherde. De var anställda av byalaget, och vångagömmaren skulle se till att hägnaderna var hela så att kreaturen inte tog sig in på odlingarna. Från 1728 finns det också en sockenskräddare i byn.
Hoveriet
All mark i Värpinge ägdes av Trolleberg, och gårdarna räknades (trots att de inte låg i samma socken som säteriet) som "insocknes frälsegods". Detta innebar att åborna var "veckodagsbönder", d v s förutom landgille (arrende) skulle bönderna även utgöra hoveri (dagsverken) vid huvudgården. I gengäld slapp de erlägga allmänna skatter, s k veckodagsfrihet. Förmodligen fick Värpingebönderna utföra det mesta arbetet på huvudgårdens marker, och då tolv gårdar var lite i förhållande till Trollebergs arealer torde hoveriet ha varit tyngre för dem än för de flesta.
Enligt ett arrendekontrakt 1868 skulle arrendatorn varje år erlägga ca 10 m³ säd, hälften råg, hälften korn. Därtill skulle han köra ett lass ved från Dörröd till Trolleberg, låta spinna en viss mängd lin eller blånor, utgöra En Furaskogsäcka för hämtning av Timmer, köra en viss mängd spannmål till Malmö, under 12 dagar delta i skörden på Trolleberg, tillsammans med de övriga bönderna köra ut Trollebergs gödsel på åkrarna, samt utföra en lång äcka mellan Malmö och Trolle-Ljungby eller Årup. I den mån dagsverken inte utnyttjades skulle arrendatorn lösa dem i pengar enligt en prislista.
är dagsverksskyldigheten 1873 ersattes med en fast arrendeavgift hade det länge ansetts som en nödvändighet för jordbrukets effektivisering. Det var besvärligt för bönderna att behöva avsätta folk och dragare till herrgårdens drift mitt i den brådaste jordbrukssäsongen. Som en sista rest av dagsverksskyldigheten hade dock bönderna ännu 1907 skyldighet att under två dagar biträda vid klappjakt.
Husmän...
I motsats till andra större byar inom området saknas år 1700 s k gatehus helt i Värpinge. Gatehus var bostäder för obesuttna, uppförda på byns gemensamma mark, den s k gatemarken. Vid nästa karteringstillfälle, år 1822, var bilden radikalt annorlunda. På byplatsen låg 24 numrerade gatehus (nr 13-36 utom nr 21 som redan flyttats ut på markerna) samt ett par onumrerade hus. En del av husen var mycket små, men en del (fr a nr 13-18) var större och hade dessutom separata ekonomibyggnader. Även utanför byplatsen, på mera perifert belägna delar av allmänningsjorden, fanns klungor av gatehus. På den smala remsan fäladsmark längst i öster i gränsen mot Lund låg Kyrkoledshusen som bestod av fem numrerade hus och tre soldattorp. Dessutom fanns där 1822 ytterligare tre obebyggda tomter för soldattorp, se Kyrkoledshusen. På ett område i nordväst, som år 1700 hade betecknas som Odugligt till äng, används som mulbete, och på fäladsmarken omedelbart norr därom, låg Gamlemarkshusen med nio nummer. Där Rinnebäck passerade gränsen mellan Lunds och Värpinges marker låg Rinnebäckshusen, bestående av två numrerade hus och ett soldattorp.
Ännu 1710 tycks det ha saknats gatehus i Värpinge, men förmodligen byggdes de första strax därefter, även om det första säkra belägget för byplatsen är från 1730 då en husman omtalas. I katakesimilängderna för 1736 upptas under "Husfolket" åtta hushåll, troligen motsvarande lika många hus, på byplatsen, och lika många inom Rinnebäck, Kyrkoled och Gamlemark. I längden för 1745 har husfolket på byplatsen ökat till arton hushåll.
Den äldre gatehusbebyggelsen är med säkerhet inte "självvuxen" utan tillkommen på godsägarens initiativ då han behövde mer arbetskraft för sätesgårdens drift. Merparten av de äldre gatehusen tycks också ha varit dagsverkstorp med ett litet jordstycke för odling i anslutning till huset och skyldighet för innehavaren att göra 1-2 dagsverken per vecka på godset. Förutom dagsverkstorpare eller husmän fanns i gatehusen 1736 en herde, en skräddare och en soldat. 1745 hade det dessutom tillkommit en krögare, ytterligare två soldater och två herrgårdsdrängar. Senare tillkom andra kategorier bland husmännen såsom avskedade soldater och personer som snarast kunde betecknas som fattighjon; sjuka och ensamstående åldringar. Gatehusfolket kom snart att utgöra en betydande del av befolkningen på byplatsen. År 1810 tycks de 204 personer som bodde på byplatsen ha fördelat sig tämligen jämnt mellan gårdarna och gatehusen.
Även på de enskilda gårdarnas marker uppstod efterhand en spridd småfolksbebyggelse. Då de inte låg på bygatan är de inte några gatehus i egentlig mening, även om de till sin utformning inte avviker från dessa. Då bygatan omfattade sänkan i mitten, medan böndernas mark började en bit upp på sluttningen framgår det av husens höjdläge huruvida de är "äkta" gatehus eller inte. Enligt 1867 års syneprotokoll fanns det på planen till nr 11 fem sådana hus. Det var tre husmanshus där innehavarna årligen utgjorde 6-12 dagsverken till bonden såsom hyra för marken. Ett hus var undantagsbostad för änkan till gårdens förre arrendator, och dessutom fanns ett soldattorp. På nr 1 fanns ett husmanshus och en undantagsstuga och på nr 10 ett husmanshus. Även på två av de utflyttade gårdarna fanns det undantagshus, på nr 2 angavs det speciellt att huset var undantagsmannens enskilda egendom.
...och statarna
Det första stathuset i Värpinge, som för övrigt ännu står kvar, uppfördes 1871 av Trollebergs dåvarande godsförvaltare J C Toll, troligen som kompensation för att Gamlemark med dess dagsverkstorp vid ett arvsskifte samma år skilts från Trolleberg.
Systemet med dagsverkstorp hade under 1800-talet börjat anses oekonomiskt inom storjordbruk, och ersattes istället av en kombination av statare, daglönare och säsongsarbetare. I motsats till dagsverkstorparna arbetade statarna minst fem av veckans dagar. Det var också billigare att ha en man och hustru på stat än att anställa dem som dräng och piga.
När Warholm och Skytte 1873 övertog driften av Trolleberg avskaffades Värpingeböndernas dagsverksskyldighet. Det är mot den bakgrunden som den nytillträdde godsägaren, A K Trolle-Wachtmeister, i kontraktet med Warholm och Skytte skrev in att de före 1879 skulle "på min bekostnad uppföra så många arbetarebostäder som nödvändigtvis erfordras för inhysande af den fasta arbetarepersonalen..". Det blev två statarelängor med fyra bostäder i varje. Efterhand kom flera av de f d dagsverkstorpen att användas som statarbostäder. Skillnaden mellan gatehusfolket och statarna skall dock inte överdrivas. Redan före 1870 torde en del invånare i gatehus utan jord i praktiken ha fungerat som statare med lön in natura. För invånarna i gatehusen kvarstod dagsverksskyldigheten åtminstone ännu 1886, även om ett exempel från 1882 visar att den kunde lösas i pengar. Från slutet av 1800-talet blev det vanligt att hyra in arbetskraft från andra orter för att klara av säsongsarbetena. I början av 1900-talet, fram till första världskriget, hämtade Trolleberg liksom många andra skånska gods arbetskraft från Galizien. Det var ett 20-tal man som arbetade i betodlingen från slutet av mars till november-december.
Även några av Värpingebönderna kom att skaffa sig statare. Sedan gården nr 8 flyttat ut på markerna byggdes de gamla husen på byplatsen, senast 1894, om till statarbostäder. På motsvarande sätt användes nr 1:s gamla hus på byplatsen som lantarbetarebostad. Statarsystemet upphävdes i oktober 1945, och alla blev då istället daglönare.
Enskiftet och utflyttningen
På begäran av Trolle-Wachtmeister enskiftades Värpinge 1813. Skiftet utfördes av lantmätare A Rosell, och någon ny karta ansågs inte behövas. Istället utnyttjades en avritning från 1786 av 1700 års karta. Förutom att alla bönderna skulle få sina utspridda lotter samlade i var sitt sammanhängande område var syftet att bönderna oberoende av hemmanstal skulle få lika stor ägorymd. Av Värpinges tolv gårdar kunde hälften (nr 1, 3, 7, 8, 10 och 11) ligga kvar då deras ägolotter lades radiellt likt tårtbitar kring byplatsen, medan de övriga fick flytta ut på markerna. När skiftesprotokollet skrevs hade nr 12 påbörjat utflyttningen, medan resten fick sex år på sig. Jämfört med år 1700 hade nr 3 fått ett nytt läge på byplatsen, på nuvarande skolgården. Om den flyttningen skedde vid skiftet eller tidigare framgår dock inte. Skiftet innebar att hela den gamla utmarken i norr odlades upp, liksom rätt betydande ängsarealer. Även vägnätet lades till delar om. Trollebergsvägen som tidigare gick i en båge norrut rätades från "kyrkohögen till grinden vid gatan" (d v s fram till byn). De två vägar som från norra respektive södra delen av byn hade slingrat sig mot västnordväst ersattes av den spikraka Önnerupsvägen, som lades så att den i öster anslöt till den norra vägens mynning i byplatsen och längst i väster sammanföll med den södra vägen. För Skole- och fattighus avsattes ett område omkring "det å gatumarken redan uppförda Skolehus". Alla husmanshusen på gatumarken liksom Gamlemarks-, Rinnebäcks- och Kyrkoledshusen fick ligga kvar på sina platser. De tre sistnämnda fick en del av utmarken i nordväst som bete för sina kreatur. Den jord som Kyrkoledshusen hade i ägoblandning med den övriga byn ersattes också av mark i anslutning till Kyrkoledshusen.
Det skulle dock inte dröja längre än till 1821 innan Trolle-Wachtmeister med instämmande av alla åborna begärde att skiftet skulle göras om eftersom "ingen punkt på Chartan inträffade å motsvarande punkt på marken och i sammanhang dermed en ganska betydlig olikhet i widd fanns emellan ägoplanerne, hwarigenom således det med Enskiftet åsyftade hufvudsakliga ändamål, ägornas fullkomligt lika fördelande blifvit aldeles förfeladt." Det nya skiftet genomfördes 1821-22 av lantmätare Jean Åkerblom. Nu ålades också nr 3 att flytta ut på markerna före den 1 september 1825. Till utflyttningshjälp fick åbon 200 riksdaler av godset. Dessutom fick han "för Bygnadsämnens anskaffande nästa Sommar för sin räkning begagna alla öfrige Värpinge Åboers så kallade Göinge Resa" och grannarna skulle vara honom "behjelplig vid Husflyttningen med därvid nödige Transportkörslor." Den s k Göingeresan, för timmertransport, ingick i böndernas dagsverksskyldighet. En del av nr 3:s gamla hustomt i byn utstakades till ny skolehusplats. Efter skiftet 1813 hade aldrig någon ny gård uppförts på nr 4:s utflyttade marker. De hade istället fördelats mellan åtta av byplatsens gatehus (nr 13-21 utom 19) varav nr 21 även hade flyttat ut på "ägoplanen" till nr 4. Dessutom hade nu "Wassen och qvarndammen" undantagits för godsägarens egen disposition.
Av de fyra gårdar som fanns kvar på byplatsen skulle så småningom alla utom en flytta ut på markerna. Arrendatorn till nr 8 övertog omkring 1880 även nr 7, och 1889-91 uppfördes nya gemensamma byggnader för de bägge gårdarna ute på markerna, och fick därefter namnet Värpinge gård. Nr 1 skall enligt uppgift någon gång efter 1867 ha flyttat ut en liten bit, till ett läge strax norr om skolan. Efter en brand 1903 flyttade den ut till det nuvarande läget. Även nr 11 flyttade ut efter en brand 1899.
Gårdarna 1867
På begäran av greve H G Trolle-Wachtmeister förrättade kronofogden 1867 laga syn på samtliga gårdar i Värpinge "för att utröna huru och på hvad sätt de derå boende brukarna samma lägenheter häfda och bebygga." Syneprotokollen, som nu förvaras på landsarkivet, ger en detaljerad beskrivning av gårdarna med alla deras fel och brister. I arrendatorernas skyldighet ingick nämligen att hålla gårdarna väl bebyggda och underhållna, och husen var godsägarens egendom. I en del fall påpekas det att någon enstaka byggnad uppförts av arrendatorn själv utan att besvära godsägaren, varför de husen skulle ses som arrendatorernas enskilda egendom.
I stort sett alla gårdarna bestod av fyra sammanbyggda längor i fyrkant. Brandrisken hade dock gjort att detta byggnadssätt 1867 var omodernt. Nr 5 hade redan fått ett friliggande boningshus på lite avstånd från de tre ekonomibyggnaderna i H-form, och några decennier senare hade alla gårdarna friliggande boningshus. Inne i byn varierade placeringen av boningshus såväl i förhållande till väderstrecken som gatan. Av de utflyttade gårdarna hade dock alla utom nr 5 boningshuset i norr.
Flertalet av husen var uppförda i korsvirke med fyllning av "ler på stakar", och alla hade halmtak. I boningshusen var korsvirket av ek, enbart nr 2 hade blandat eke- och furukorsvirke. Även i ekonomibyggnaderna inne på byplatsen var ekekorsvirke det vanliga. På de utflyttade gårdarna däremot var ekonomibyggnadernas korsvirke genomgående av fur eller fur och ek blandat. Eventuellt kan detta bero på att bruket att bygga ekonomibyggnader i ekekorsvirke hade upphört före skiftet 1813. Teglet var på frammarsch, bägge de boningshus som anges som nyuppförda (nr 10 och 12) var byggda av bränt och obränt tegel. Ytterligare ett boningshus (nr 6) var byggt av obränt tegel, och av de övriga boningshusen hade sju korsvirke helt (nr 5) eller delvis mellanmurat med tegel. Även stallen på nr 1, 6 och 9 var uppförda i tegel. Stallet på nr 7 hade två väggar murade av gråsten och de övriga av korsvirke.
Planlösningarna i de olika boningshusen var i det närmaste identiska. Vid ena gaveln låg två mindre kammare. Därefter följde "sommarstugan" eller salen i hela husets bredd. Sommarstugan var ouppvärmd och användes som namnet säger endast under den varma årstiden. Normalt hade den lergolv. Därefter följde ytterligare två kammare i bredd och sedan den stora dagligstugan med brädgolv. Därnäst låg köket med bakugnen, och i bredd med det en mindre förstuga. Därnäst kom brygghuset och på gaveln ytterligare två kammare, normalt använda som pigkammare och "salthus". I några av husen följdes dessa av ett rum för bränntorven. Golven i köken och brygghusen, liksom i några av de smärre rummen, var oftast av sten eller tegellagda i lera.
Av ekonomibyggnaderna var normalt de bägge närmast boningshuset inredda till logar. Där kunde även finnas drängkammare, huggehus och torvhus. På nr 2 fanns även en undantagsbostad inredd i delen närmast boningshuset. Längst bort från boningshuset låg normalt stallet, på byplatsen hade dock tre av gårdarna stallet vinkelrätt mot boningshuset. Oftast var stallet indelat i ett par mindre stall, åtskilda av foderlogar. I stallen stod hästar och nötkreatur blandade. Ofta fanns där också fårhus och ibland drängkammare. I snitt hade gårdarna plats för knappt 10 hästar och lika många "nöt- eller fäkreatur". Ett par av gårdarna (nr 6 och 8) hade dock plats för dubbelt så många hästar som kor. Störst var nr 10 med plats för 13 hästar och 14 kor samt fölhus därtill. Minst var nr 6 med plats för 4 hästar och 2 kor. Till alla gårdarna utom två hörde också svinhus. De placerades lite avsides utanför själva gårdsfyrkanten. Normalt var svinhusen byggda i furukorsvirke, men nr 7 hade "en stenmur på hvilken en gällning är upplagd och på denna halm och begagnas denna inhägnad till svinbod".
Trädgårdarna var inhägnade med stengärdsgårdar eller jordvallar, vanligtvis krönta av antingen bandpilar, risstakar eller risflakor. På nr 9 omgavs trädgården på två sidor av dammar. Mest beröm fick trädgården på nr 10 som var "uti utmärkt väl ordnat och i qvarter indelat skick, hvari åtskilliga bärbuskar och blomsterrabatter samt buxbomshäckar äro planterade och dessutom 45 växande fruktträd samt 26 vilda träd af åtskilliga slag". På gårdsplanen fanns dessutom en staketinhägnad halvrundning "hvari blommor och små buxbomshäckar äro planterade." Ytterligare fyra gårdar hade qvarter med buxbomshäckar, blomsterrabatter, bärbuskar och fruktträd, på nr 9 hela 51 fruktträd. Nr 7 och 8 hade dessutom planterade "lusthus av lönn", väl snarast bersåer. De övriga trädgårdarna var mer nyttobetonade och på nr 5 konstaterades det att: "Någon håg för plantering visades icke och uppmanades vederbörande att i dessa fall fullgöra sina åligganden."
I stort sett alla gränserna mellan de olika gårdarna tycks ha varit markerade av jordvallar "med deri planterade bandpilar". Genomgående klagas det i syneprotokollen på de dåliga markvägarna, och när kronofogden till sist kommer till nr 9 lyser irritationen igenom när han i protokollet skriver "Hemmanets vägar äro i ett högst beklagligt skick och bland Werpinge bys dåliga vägar intager detta hemmans första rummet."
Om Värpinge på 1700-talet kan man läsa i Fridh, Berit; Fridh Hans: Byaliv och bondekiv i Skåne 1650-1750, Förf., Malmö 1976 (swe). ISBN (Inb.). Libris 128178. , där ett antal händelser återberättas utifrån domböcker och andra handlingar.
Vattenmöllan och bron över ån
Vattenkvarnen i Värpinge tycks alltid ha tillhört Trolleberg, och redan i det äldsta belägget för Värpinge omtalas också möllan.
På 1700 års karta passerar Lommavägen Höjeå via två öar. Från den större ön i söder utgår ett dämme som spärrar av den södra åfåran, och på den ön, precis där vägen passerar mellan öarna, finns möllan markerad. På 1822 års karta är bilden sig tämligen lik. Där framgår det dock att själva kvarnen ligger omedelbart öster om vägen, medan mjölnaregården är markerad väster om vägen, idag motsvarande en förhöjning på den större ön. 1822 har också den norra åfåran, som går i en krok kring den mindre ön, spärrats av ett dämme som går från den mindre ön och mot nordväst. Dämmet återfinns idag lättast på kartor, då det ännu utgör en separat fastighet. Hur den ursprungliga topografin såg ut innan ån dämdes upp är inte lätt att avgöra. Eventuellt var den nordligaste åfåran en effekt av dämmet.
I en beskrivning av Skånska sätesgårdar 1682 omtalas kvarnen som en "pappiersmölle medh twenne pappierwerck strax vthanför gården...". Förmodligen var det biskop Winstrup som lät aptera kvarnen för att sönderdela lump till pappersråvara. Det äldsta kända papperet med Winstrups vattenstämpel är daterat 1668. En genomgång av äldre handlingar visar att Winstrups pappersbruk på 1670-talet effektivt konkurrerade med kronans pappersbruk i Klippan. Biskopen lät till och med från predikstolarna pålysa att ingen fick sälja lumpor utom till biskopens papperskvarn. Efter biskopens död fick Klippans pappersbruk 1680 ensamrätt på att samla lump i de skånska landskapen, varefter pappersbruket i Värpinge torde ha fört en tynande tillvaro. Det omtalas dock ännu i tiondekommissionens protokoll 1682, och 1693 omnämns för sista gången en pappersmästare i kyrkböckerna. Eftersom inget pappersverk omtalas vid kartläggningen år 1700, torde möllan då ha återgått till att enbart mala säd.
Kvarnen beskrivs i två syneprotokoll 1888 och 1906. Den var byggd av tegel med spåntak och hade två par stenar, där löparna var s k Rhenska, medan "liggarne" var av Höörsten. Mjölnaregården väster om vägen tycks vara riven 1888. Istället fanns vid kvarnens sydgavel en bostadsdel av "brädbeklädd råstensmur" med 1 r o k samt möllekammare. Väster om vägen fanns 1906 ett uthus i korsvirke, klätt med locklistpanel, innehållande hemlighus, svinhus, hönshus och folkstuga. Möllan ersattes 1923 av en eldriven kvarn uppe på Trolleberg. Byggnaden stod kvar till 1931 då den löstes in av staden och revs då den "länge hade varit en nagel i ögat på motorförarna".
Vägen passerade än via två broar som förde vägen i en båge västerut. Den södra träbron hade i början av 1900-talet använts av Värpingeborna som dansbana. 1957 rätades dock vägen ut och en ny bro byggdes 20-30 meter öster om den gamla. Idag följer åfåran nordsidan av det gamla dämmet, som består av en två meter bred stenvall. Precis före bron bryter ån dock igenom dämmet och följer därefter den södra åfåran. Av kvarnrännan mellan öarna återstår endast en liten, delvis uttorkad, rännil, som leds under vägen genom en kulvert. Genom att rännan har dragits vidare rakt västerut, skär den nu av en udde som har införlivats med ön. Därmed har ön vuxit västerut med en dryg tredjedel. Större delen av den "sjö" som den södra åfåran bildade söder om ön är nu torrlagd, men ett litet dike anger ännu dess sydgräns. Den nordligaste åfåran är nu torrlagd. Av nordön syns ännu den västra kanten i terrängen, medan den östra begränsningen döljs av vägbanken. Den gamla vägsträckningen syns ännu tydligt, och dess sträckning över ön markeras av ett par pilstubbar. Öster om vägen, i vinkeln mot ån, syns en förhöjning i terrängen, österut avgränsad av en låg vall. Förhöjningen motsvaras på 1822 års karta av ett område som var anslaget åt mjölnaren.
Byalaget
Byalaget var Värpingeböndernas forum för gemensamma frågor. Vid byastämman avgjordes när vårbruket och skörden skulle ta sin början och där reglerades användningen av den gemensamma betesmarken. Det var också byalaget som ägde den brydestuga för beredning av lin som fanns på bygatan. Efter skiftena fanns inte längre samma behov att gemensamt reglera markens skötsel. Byalaget kom dock att bestå och hade hand om bl a brandskydd och de gemensamma grus-, ler och vattentäkterna. Den svarade också för ordningen i byn. Byastämman skall ha upphört ca 1903 sedan de sista byallmänningarna dragits in. Mot slutet sammanträdde byalaget bara en gång per är, då ny ålderman valdes och ett åldermansgille med gås och brännvin avhölls. Åldermanslådan för förvaring av de gemensamma handlingarna förvarades 1966 hos Rudolf Ramberg, f d arrendator på nr 10.
Trolleberg hade också ett stort inflytande över bylivet. Så var det J C Toll vid Trolleberg som utarbetade förslaget till 1863 års byordning. Där stadgades bl a: Var och en som utan vederbörlig tillåtelse för längre eller kortare tid upplåter bostad åt sådana personer som inte tillhöra kommunen straffas med böter av 5 riksdaler för varje sådan överträdelse men med böter ända till 20 om det varder bevisat, att de på olovligt sätt inhysta under denna tiden på något sätt stört ordningen vare sig offentligt eller enskilt. I arrendekontrakten fanns motsvarande förbud emot att inhysa löst folk. Bakom förbuden fanns en oro för att socknen skulle tvingas ta ansvar för folk som inte kunde försörja sig själv. Det fanns dock även andra skäl. Att det förmodligen var Trolleberg som låg bakom tillkomsten av husmanshusen har påpekats ovan, och att avsikten med dessa var att förse godset med arbetskraft framgår när patron Toll 1863 uppmanade en husman att till vederbörliga orter förpassa två söner som fått arbete på annat håll. Dessa, och andra avhysta personer, skulle upplysas om att de vid nästa mantalsskrivning inte skulle upptas som sockenbor om de inte dessförinnan fått fast anställning inom socknen. Förbudet emot att inhysa främmande personer på gårdarna fanns kvar i arrendekontrakten ännu 1958.
Byplatsen regleras
Innan vägarna mot byplatsen schaktades ned var backarna mycket kraftiga och Värpinge håla var ett allmänt känt begrepp. I början av 1900-talet anordnade t o m Katedralskolan utflykter dit för kälkåkning. En kraftig backe strax öster om ån vållade också landsvägsresenärerna förtret och 1873 föreslogs det att den "måtte blifva afjemnad och altså de på sednare tiden så ofta förefallande Olyckor genom Hästars sjenande utför nemnde Backes branta sluttning hervid Menniskor så ofta varit i Lifsfara måtte förekommas." Förslaget avslogs av kommunalstämman, men sedan "flera personer i angränsande socknar" förklarat sig beredda att bekosta arbetet, genomfördes det 1878.
Värpinge, liksom övriga delar av S:t Peters Klosters socken, inkorporerades med Lunds stad 1914. En styckningsplan med syftet att strukturera den gyttriga bebyggelsen på byplatsen upprättades 1929 av stadsingenjör Magnus Wennström. I planen breddades och rätades de större vägarna. Rinnebäck skulle till större delen kulverteras och över dess norra del lades Bäckarännan ut. Tidigare hade de husen nåtts via två stigar högre upp på backsluttningen, på andra sidan av tomterna, medan vagnar med t ex ved hade fått köra i bäckfåran. Där fick även liktågen gå. Trolles backe lades ut och Gamlegårdsvägen flyttades, tidigare hade den haft en mer slingrande sträckning norr om Värpinge 18:2 och 18:12. Likaså skulle vägen som gick omedelbart väster om Värpinge skola flyttas något västerut. En liten väg som gick i västkanten av gatumarken, mellan Värpinge 16:15 och 16:16 samt 16:6 och 16:10 skulle däremot läggas igen.
Arbetena utfördes som s k nödhjälpsarbeten. Så beviljades redan 1928, året innan styckningsplanen antogs, pengar till kulvertering av Rinnebäck. 1930 anslogs pengar till ombyggnad av vägkorset och flyttning av vägen vid skolan. I samband med detta schaktades förmodligen vägarna ned i backarna och 1931 rätades vägen vid ån något, sedan kvarnen rivits. 1933 var det dags för gångbanor längs Trollebergsvägen och 1950 beslutade man att asfaltera Lommavägen och Trollebergsvägen, som då även breddades söderut. 1957 byggdes så den nya bron över ån. Idag är det enbart den nyanlagda Trolles backe som ger en känsla av hur vägarna in mot Värpinge förr artade sig.
Bjärredsjärnvägen
Den 1901 öppnade järnvägen mellan Lund och Bjärred kom även att beröra Värpinges marker, även om det var i marginalen. Banan gick i stort sett parallellt med Värpinges nordgräns i Fjelievägen, blott 50-100 meter in på markerna. Mittför Pilsåkers gård anlades den första hållplatsen efter Lund, som döptes till Nybble efter Norra Nöbbelöv. Även Gamlemark, som blott låg en dryg kilometer längre ut, fick en egen hållplats. Bägge hållplatserna försågs med små, enkla väntkurer, och sedan trädgårdsmästerierna i Gamlemark tecknat aktier motsvarande kostnaderna anlades där 1902 ett lastspår. Järnvägen blev aldrig någon lysande affär och 1939 lades trafiken ned. Spåren revs upp, men ännu finns spårområdet kvar som en egen fastighet, och på kartor syns sträckningen klart.
Dagens bebyggelse
Av byplatsens 46 hus, rena ekonomibyggnader oräknade, är 28 från 1800-talet eller äldre. Av dessa har 13 samma placering som på 1822 års karta och skulle kunna vara tillkomna dessförinnan. Av bondgårdarnas bebyggelse på byplatsen återstår främst boningshuset på Värpinge 16:4 samt en f d loglänga i korsvirke på 17:14. I övrigt domineras byplatsen av enklare husmanshus. Det dominerande byggnadsmaterialet i dessa var redan tidigt bränt och obränt tegel. Endast för tre av de stående och tre av de rivna husmanshusen är det belagt att de tidigare har haft väggar av korsvirke. De flesta husen var putsade, vitkalkade, men det finns också flera exempel på att husen i början av 1900-talet hade oputsade tegelfasader. Ursprungligen hade de stråtak, vilka fr o m senare delen av 1800-talet ersattes med papp. Husen var smala med rummen i fil. De hade en kärna bestående av farstu, kök och ett uppvärmt rum. Ofta var köken små s k farstukök, ibland med bakugn, belägna bakom farstun. Vid ena gaveln låg ett ouppvärmt rum för redskap, ved etc, en s k "lo" (jmf danska lo=loge). Vid motsatta gaveln kunde ligga ytterligare en ouppvärmd kammare. En del av dagsverkstorpen med tillgång till mera mark hade tidigare större ekonomiutrymmen. I början av 1800-talet hade torparna vanligen en ko och en gris, några hade fler.
Om det var godset eller torparna som ursprungligen lät uppföra och ägde husen vet vi inte idag. Under 1800-talet ägdes i alla fall husen vanligen av sina invånare, medan marken arrenderades. Med den s k Ensittarelagen från 1925 fick personer som länge innehaft hus på ofri grund rätt att friköpa tomten. Detta gjorde också de flesta invånarna i husmanshusen 1930, sedan en styckningsplan hade upprättats för byn. Undantaget var framför allt en del tomter söder om Trollebergsvägen som berördes av gatans breddning. När tomterna friköptes lades många av de stigar som tidigare fanns i byn igen, "var och en ville ha sitt". Sedan ägoförhållandena ändrats drog en moderniseringsvåg över husmanshusen i huvudsak 1935-45. De 6-rutade 2-luftsfönsterna byttes mot nya större. I flera fall höjdes ytterväggarna med 40 cm och en del tak kläddes med eternit. Invändigt gjordes redskapsrummen om till boningsrum och de små köken förstorades. I något fall ersattes det gamla huset av ett nytt. På 1970-talet var det dags för en generationsväxling i byn. Ytkraven hade då förändrats, och inte mindre än sex av de gamla husmanshusen försågs med tillbyggnader och på andra inreddes vindarna. Två av husen ersattes också med nybyggnader. Många av ombyggnaderna ritades av den i byn boende arkitekten Lars Wesén.
Många av husmanshusen torde ha anor ner i 1700-talet. Att ange husens ålder är dock ofta en omöjlighet, inte bara p g a det bristande källäget. Husens konstruktion förutsatte ofta ett successivt utbyte av dåliga ytterväggar. Tillsammans med de omfattande invändiga ombyggnaderna under 1900-talet kan detta ha medfört att hela huset har bytts ut en eller ett par gånger trots att det hela tiden har stått på sin plats.
I samband med antagandet av styckningsplanen 1929 revs också ett antal äldre bostadshus. I planen angavs också två områden för framtida avstyckningar, dels väster om byn och dels norrut på ömse sidor om Rinnebäcksravinen. Inom det norra infördes byggnadsförbud 1948. Till en början kom inget av områdena till utnyttjande. I östkanten av själva byplatsen avstyckades dock 1929-30 tre tomter som bebyggdes med mindre villor. Efter det att ägoförhållandena retts ut bebyggdes dock två tomter vid Trolles backe 1955. Tillsammans med en del kompletteringar uppfördes 1929-64 totalt tio villor inom byn. Sedan det östra stathuset rivits byggdes där tre villor 1983.
Markerna och staden
Som nämnts tillföll Trolleberg och Värpinge efter A K Trolle-Wachtmeisters död 1907 hans arvingar gemensamt. Efterhand ökade antalet delägare till femton stycken, och med det stigande antalet ökade också intressemotsättningarna, särskilt då en del själva ville överta brukandet av markerna. Samägandet löstes upp vid ett skifte 1951 då de olika delägarna genom byten och köp inom släkten erhöll separata fastigheter istället för ideella andelar. Själva Trolleberg och en del marker söder om ån, samt två stathus i byn tillföll Knut Wachtmeister. Ytterligare fyra delägare erhöll sina lotter inom Flackarp. Den störste markägaren inom Värpinge blev Georg Wachtmeister, som erhöll större delen av Värpinge 4 samt nr 5 och 12. Clas Wachtmeister fick tillsammans med sina systrar (som senare köptes ut) nr 6, d v s Pilsåker, och nr 9. Senare ärvde han även Georgs tre gårdar. Margit Ådahl erhöll nr 10, som hon själv övertog brukandet av, samt ²/₃ av nr 11. Nr 1, 2 och 3 tillföll tre andra personer, som även fortsättningsvis arrenderade ut dem.
Värpinge gård, d v s Värpinge nr 7 & 8, som låg närmast staden, skiftades dock aldrig mellan de olika delägarna. Istället såldes den 1964 till Lunds Byggmästaregille (en sammanslutning av stadens storbyggmästare) och FastighetsAB Sulcus. Året därpå köpte Byggmästaregillet även nr 1 och 2. Affärerna upprörde stadens myndigheter. I det pågående generalplanearbetet hade staden nämligen precis börjat skissa på en utbyggnad av de områdena. Det man officiellt reagerade på var de höga markpriserna som skulle omöjliggöra att bebyggelsens uppfördes med statliga lån, och även verka höjande vid andra markaffärer kring Lund. Förmodligen fanns även en oro för att man skulle få svårt att styra bebyggelsens utformning och utbyggnadstakt med i spelet. 1966 beslutade staden därför om att ansöka om expropriation av inte bara Sulcus och Byggmästaregillets förvärv, utan även av alla andra gårdar i Värpinge utom de tre längst i väster. Under hotet om expropriation lyckades staden 1967 köpa Värpinge nr 6 och 9, med rätt för den f d ägaren att tillsvidare arrendera marken, och 1969 förvärvade man Byggmästaregillets och Sulcus del, till ett lägre pris än vad de än gång hade gett. De fick dock behålla en del mark inom det blivande Pilsåkers industriområde samt fick löfte om att så småningom få svara för 50% av den blivande bostadsbebyggelsen inom området. När marken så småningom bebyggdes var det avtalet bortglömt. Expropriationsansökan för den övriga delen av Värpinge återkallades 1974.
I slutet av 60-talet var Lund stadd i en kraftig expansion med ett byggande på upp till 2000 lägenheter/år. Sedan staden förvärvat Värpingeområdet beslöt man 1969 att hela området skulle bli föremål för en svensk-dansk arkitekttävling, omfattande 7-9000 lägenheter. Förberedelserna tog sin tid, men under 1972 genomfördes tävlingen. Totalt inkom 119 tävlingsförslag. Vann gjorde fem lärare vid arkitektskolan i Århus. Under tiden hade bostadsefterfrågan hunnit mattas och debatten om den goda jorden tagit fart, och redan innan tävlingen var avgjord torde den ha varit passé. Pilsåkers industriområde började läggas ut 1974. När Värpingeområdet började byggas ut 1989, så var det en betydligt mera begränsad utbyggnad som planerades och stadsplaneidealen var andra. Planen hade dock föregåtts av långa diskussioner om huruvida Värpinge gård skulle få ligga kvar, och om Trollebergsvägen skulle ges en ny sträckning, norr om byplatsen, över Rinnebäcksravinen. Området norr om Trollebergsvägen färdigställdes 1994, och 1996-97 byggdes området söder om vägen.
Skiftet mellan Trolle-Wachtmeisters arvingar 1951 kom också att bli starten för en rationalisering av jordbruket. Efterhand som de gamla arrendatorerna slutade lades brukningsenheterna samman, och nu brukas hälften av Värpinges f d gårdar under Pilsåker. Åbyggnaderna på nr 1 och 3 har styckats av från markerna och blivit hästgårdar, och även nr 12 bebos av personer utan anknytning till jordbrukets skötsel. Hästarna försvann ur driften i början av 50-talet och idag är det endast nr 11 som har kor kvar. Almsjukan har också inneburit en ytterligare avlövning av det redan trädfattiga landskapet. Framdragandet av Västra Ringen över markerna har också medfört att 1822 års gränser till delar har utplånats.
Litteratur
- Söderpalm 1966
- Ingers 1971
- Andrén 1984
- Gillberg 1765
- Historiskt-Geografiskt och Statistiskt Lexikon öfver Sverige 1866
- BLHJ 1987
- Slott och herresäten i Sverige 1966
Bevaringssynpunkter
Redan vid sekelskiftet uppmärksammades Värpinge som en lantlig idyll och flera mer eller mindre kända konstnärer såsom Gustaf Rydberg, Axel Lindquist och Anders Trulson sökte sig dit. I inventeringen Lunds stadsbild 1952 ansågs ett par byggnader i Värpinge som värdefulla. Vid den stora Höjeåundersökningen 1964-65 uppmärksammades byn som miljö och i den kulturgeografiska delen konstaterades det att: "Värpinge bygata torde ur kulturgeografisk synpunkt vara den enda konkreta företeelsen inom hela undersökningsområdet som är helt oersättlig om den skulle försvinna." På uppdrag av Lunds byggnadsnämnd genomfördes 1965-66 en större etnologisk undersökning i byn av Kristina Söderpalm. I sammanfattningen framhölls byn som en antikvarisk raritet.
Det som låg bakom den höga värderingen av Värpinge var mängden av äldre, enkla gatehus, tätt sammanträngda i sänkan kring Rinnebäck och välavgränsade mot det omgivande jordbrukslandskapet. Även den kvarvarande delen av bygatan, det triangelformade, öppna området i mitten av byn, har framhållits.
Sedan 1966 har byn genomgått flera förändringar. Av de 32 äldre hus som fanns har fyra rivits och i deras ställe har sex nya uppförts. Sju-åtta av husen har försetts med större tillbyggnader, som även om de i flera fall är välanpassade ändå har förändrat bebyggelsens skala och struktur. Uppförandet av ett nytt bostadsområde söder om Trollebergsvägen medför att man i viss mån tappar intrycket av byns belägenhet i åkerbrukslandskapet och kontakten mellan den gamla landsvägen och Höjeå. Även flera smärre förändringar på hus och tomtmark ger tillsammans en kraftig påverkan på helhetsmiljön. Sammantaget kan konstateras att den särart och kulturmiljö man tidigare uppmärksammat idag är hårt trängd. För att Värpinge inte skall förvandlas till en stadsdel bland andra i Lund krävs en medvetenhet från såväl myndigheters som enskilda fastighetsägares sida. I ett stadsplaneförslag 1984 redovisades en försiktig förtätning av byn. En utbyggnad i enlighet med detta torde inte stå i strid med bevarandeintentionerna, medan en mera omfattande utbyggnad bör undvikas.
- Byn består av en lågmäld, småskalig småfolksbebyggelse. För att bevara byns identitet är det väsentligt att husens karaktär bibehålls och att de inte genom påbyggnader eller detaljförändringar förvandlas till "villor". Viktigt är att man låter utformningen av den egna fastigheten underordna sig helhetsmiljön. Detta gäller speciellt färgsättningen. På putsfasader är vitt att föredra.
- Vid omputsning bör en traditionell putsbehandling väljas, påsprutad eller kvastad puts bör undvikas. Fasadinklädnad eller utvändig tilläggsisolering innebär oftast oacceptabla förändringar.
- Fönster och dörrar är av stor betydelse för husens karaktär. 1800-talshusen hade normalt 6-rutade 2-luftsfönster. Den traditionella färgen var förmodligen brungult eller grönt, medan vita fönster är en modernare företeelse. Vid byte skall fönster och dörrar ges en traditionell utformning och täckmålas.
- Traditionella takmaterial är papp och eternitplattor. En lätt takkonstruktion bör bibehållas. Vid byte är falsad skivplåt ett bra alternativ. Betongpannor är ej acceptabla. De i miljön exponerade takfallen bör i görligaste mån fredas från kupor och takfönster.
- Utformningen av olika detaljer såsom trappor och avslutningen av brädklädda gavelspetsar nedåt, är väsentlig. Lockpanel bör utföras som locklistpanel.
- Trädgårdarna utgör en viktig del av miljön. Önskvärt är att de ges en traditionell utformning och att "modernare" växter undviks. Avgränsning mot gatumark bör ske med växter eller nätstaket, medan murar och plank är olämpliga. Hårdgärning av förgårdsmark bör minimeras.
- Carportar och garage får ej tillåtas utgöra dominerande inslag i miljön. Eventuella garage utformas lämpligen som enklare uthus.
- Byns speciella topografi gör att det är väsentligt att den ursprungliga marklutningen respekteras. Terrassering i tomtgräns är ej acceptabelt.
- Eventuella ny- och tillbyggnader skall i skala, färg- och materialval anpassas till miljön. Nya byggnadskroppar får inte göras så breda att en normal takresning ger ett för dominerande takfall. Vid tillbyggnader är det ofta önskvärt att bryta upp byggnadsvolymen. Tas ny mark i anspråk i direkt anslutning till byn bör bebyggelsen utformas så att det framgår att den är senare tillkommen.
- Huvudgatan i byn utgörs av landsvägen mellan Lund och Lomma. Övriga vägar i byn bör underordna sig denna. Landsvägskaraktären skall bibehållas och gatorna får ej genom olika typer av stenbeläggning etc förvandlas till stadsgator. Befintlig grusbeläggning bör bibehållas. Vägmötet i norra delen av byn har fått en alltför dominerande karaktär och bör inte ytterligare markeras.
- Den kvarvarande öppna delen av bygatan har idag karaktär av 60-talspark. Önskvärt vore om den åter kunde ges en mera traditionell utformning, och om den kulverterade delen av Rinnebäck ned mot ån åter kunde öppnas.
- Ned mot Höjeå markeras två äldre ägogränser av förut hamlade pilrader. Dessa bör åter sättas i stånd, liksom pilraden utmed Höjeåvägen.
- Lommavägens passage av Höjeå är en historiskt och arkeologiskt viktig plats. Av kvarnplatsen och dämmena finns ännu betydande spår. Önskvärt vore om platsen kunde återställas så att de gångna förhållandena tydliggjordes.
De friliggande gårdarna
Flera av gårdarna är av den kvalitén att de i sig representerar ett kulturhistoriskt värde, och då särskilt boningshuset på Värpinge 15:4 med sina många äldre detaljer. Till gårdsanläggningarna hör ekonomibyggnaderna, där viktiga detaljer bl a är utformningen av paneler och gjutjärnsfönster. Skall ekonomibyggnaderna kunna säkras på sikt krävs det dock i flera fall att de ges nya funktioner, vilka kan medföra större eller mindre ingrepp. I trädgårdarna bör äldre stenpartier uppmärksammas.
Landskapet
Värpinges marker utgörs av en lätt kuperad fullåkersbygd. Väsentligt är att kontakten mellan byplatsen och det öppna landskapet bibehålls liksom utblickarna mot de utflyttade gårdarna. Ur kulturmiljösynpunkt har landskapet längs med Önnerupsvägen och norr om ravinen, med vyerna mot de friliggande gårdarna och Höjeåns dalgång, bedömts som värdefullt. Kvarvarande ängar längs Höjeå bör bibehållas.
Att döma av kartbeskrivningen år 1700 var landskapet då mycket trädfattigt, och så var förhållandena förmodligen ännu tidigare. Under 1800-talet genomfördes dock omfattande trädplanteringar, och 1867 markerades i stort sett samtliga ägogränser av pilevallar. Vallen i nr 1:s östgräns är till delar ännu bevarad och skall värnas. Idag är landskapet åter mycket trädfattigt. Träden längs de friliggande gårdarnas uppfartsvägar och trädgårdar är därför av stor betydelse.
Om man i en framtid vill betona rekreationsintressena inom området kan detta ske genom återupprättande av en del pilevallar och äldre ängsstråk, medan en mer omfattande beskogning bör undvikas.
Gamlemark och kyrkoled
Inom Gamlemark finns en spridd bebyggelse, bitvis av hög ålder, samt en del äldre pilrader. Husen saknar inte intresse, men då de inte ingår i en sammanhängande miljö, har ingen värdering gjorts. Skulle området i en framtid bli föremål för exploatering bör dock en sådan genomföras.
Rinnebäckshusen
Rinnebäckshusen omfattar ett mindre område på ömse sidor om bäcken intill östgränsen för byns marker. Tidigare ingick det i byns gemensamma betesmark, men någon gång i början av 1700-talet, troligen efter 1709, uppläts området åt dagsverkstorpare under Trolleberg. Rinnebäckshuset, med två hushåll, omnämns för första gången 1736. 1790 omtalas det i pluralis som husen och 1794 bodde där fyra hushåll. Vid skiftet 1822 omtalas två dagsverkstorp, nr 1 & 2, samt ett soldattorp.
Sedan den siste arrendatorn avlidit 1919 lades Rinnebäckshusen under Värpinge gård och husen blev statarbostäder. Ett nytt hus med två arbetarebostäder, ritat av Edvin Persson, uppfördes 1938. Därefter revs förmodligen de bägge kvarvarande Rinnebäckshusen. Det nya huset revs 1974.
