Plantagelyckan och Möllevången
Plantagelyckan
Plantagelyckan var namnet på ett markområde som sträckte sig längs Kävlingevägens västra sida från Karl XII-gatan i söder och upp t o m halva Monumentparken i norr. I väster följde gränsen i stort sett Karlavägen, utom i norr där järnvägen har skurit av en kil. Fram till 1700-talet ingick området i stadens allmänna betesmarker frånsett en mindre lycka i dess södra del. Den sydligaste delen med det där belägna Buskahuset behandlas i Plantagelyckan. När området lades ut till odlingslotter hängde det samman med 1700-talets strävanden att göra Sverige självförsörjande på allehanda produkter.
Eric Gustaf Lidbeck kom till Lund som medicine adjunkt 1750 med uppgift att ta hand om universitetets botaniska trädgård. Han kom att verka för att Lunds borgare skulle odla för landet nyttiga färg- och medicinalväxter i stället för de sedvanliga tobaksplantorna. Hans stora projekt blev att anlägga en plantage för mullbärsträd i kv Paradis vid Sandgatan för att där uppföda silkesmaskar. Plantagelyckan vid Kävlingevägen lades ut på Lidbecks initiativ 1754. Området delades in i tolv lotter och brukningsrätten till dem såldes på auktion. Borgarna som ropade in lotterna bildade en sammanslutning för vilken "Associations regler" antogs av staden. Den viktigaste regeln stadgade att Plantagerna inte fick användas för sädesodling eller höbärgning.
Lidbeck, som redan tidigare anlagt en plantage på området, blev också upptagen i associationen. På sin lott hade han planterat häckar och alléer till vindskydd för odlingar av bl a färgväxter och stråkardor. För de övriga lottinnehavarna gick det trögt och det var mest handelsmannen Appelgren som med något allvar ägnade sig åt plantageverksamheten. Han hade ropat in fyra lotter som han planterade med alléer av fruktträd och vilda träd, och så småningom inte mindre än 50 000 mullbärsträd. Där fanns även en fiskdamm och han odlade också olika sorters färgväxter. För att utvinna färgämnena fordrades ett beredningshus utrustat med torkugnar, stampar och kvarnar.
Appelgren ingick 1757 ett avtal med statens manufakturkontor om att han mot ett bidrag av 30 000 daler kopparmynt skulle uppföra ett beredningshus på sin plantage. Huset byggdes där Vasaplatsen nu ligger. Då det blev betydligt dyrare än beräknat blev det Appelgrens ruin. Ett tag försökte Lidbeck och manufakturkontoret hålla beredningshuset i stånd, men 1766 beslutades det att huset skulle användas till lasarett. Därav blev det dock aldrig något utan huset såldes på auktion och revs kort därefter. Därmed var försöksodlingarna i Plantagelyckan slut och lotterna övergick till att bli vanliga åkerlyckor.
Under senare delen av 1800-talet växte Lund snabbt och bebyggelsen närmade sig Plantagelyckan alltmer. Byggmästare A P Månsson motionerade 1902 i stadsfullmäktige om att staden skulle lösa in nyttjanderätten till lotterna i Plantagelyckan: "Då det synes vara av stor vigt för staden att närmast dess planlagda del belägna jordområdena ej bebyggas på ett stadens utvidgning försvårande sätt...". Stadsfullmäktige biföll motionen. Att lösa in nyttjanderätterna var dock inte helt problemfritt. Som så ofta när det gällde stadens jordar var nämligen inte alla lottinnehavarna medvetna om att de endast hade nyttjanderätt och inte äganderätt till marken. De närmaste åren löstes de dock in och staden betalade 1918 också ersättning för en ekonomibyggnad som låg på kv Narva 3. Byggnaden brann ned 11 april 1925 och en dam som bodde i en där inrymd bostadslägenhet räddades under en viss dramatik.
Det fanns länge långt gångna planer på att placera ett kommunalt slakthus inom området och 1905 hade stadsarkitekten A B Jakobsson upprättat ett komplett förslag som dock aldrig förverkligades.
En aldrig genomförd plan upprättades för området 1916, och 1918 antog stadsfullmäktige särskilda byggnadsbestämmelser för kv Stora Bält som bl a föreskrev att området skulle bebyggas med friliggande hus. En plan som i stort sett skulle bli genomförd upprättades 1922 av stadsingenjör Karl Romson. I planen gavs N Spolegatan en sned riktning då den var tänkt att bli en förlängning av Spolegatan, sträckan snett över g:a renhållningsverket blev dock aldrig utlagd. Utbyggnaden gick raskt och alla tomterna utom de i det nordligaste kvarteret bebyggdes 1922-28.
Bebyggelsen har en enhetlig karaktär och består i huvudsak av putsade 1½ plansvillor med röda tegeltak och sparsamma putsdekorationer i form av hörnlisener och gesimser. Emellanåt förekommer även dörr- och fönsteromfattningar. En del av villorna artikuleras av burspråk och gavelformade frontespiser. Ursprungligen var fasaderna enfärgade i grått eller vitt, oftast var det själva putsen som var infärgad. Emellanåt hade de grå husen putsdekorationer i en ljusare nyans. Spritputsen var vanligast, medan de övriga hade en helt jämn slätputs.
Kvarteret Poltava längst i norr bebyggdes först på 1930-talet. Det första huset i kvarteret utformades i enlighet med husen längre söderut, men sedan skedde ett trendbrott och byggnaderna fick en renodlad funkiskaraktär. De präglas av stora, vita, rena fasadytor. Taken utgörs av flacka tälttak, vilket gör alla fasaderna likvärdiga. Karaktäristiska detaljer är fönstersättningen och de små putsade skärmtaken över entréerna.
Staden upplät tomterna i Plantagelyckan till olika privatpersoner som där fick uppföra egna hus. Huvudsakligen var det personer ur medelklassen som valde att bosätta sig här. Den största enskilda yrkeskategorin var byggmästare, fyra stycken, varav en byggde två hus åt sig med några års mellanrum. Bland byggherrarna förekommer även ett par murare. Husen ritades framförallt av lokala arkitekter. Nära en tredjedel av villorna inom området är ritade av en byggnadskontrollant vid stadsarkitektkontoret, Alfred Persson. Även en av funkisvillorna, som så totalt bröt med vad han tidigare hade ritat inom området, bär hans signatur. Huvudentrén på funkisvillan utformade han dock helt i tjugotalsklassicistisk anda, men med funktionalismens lilla skärmtak. Även stadsarkitekten John Anchert var flitigt verksam inom de två södra kvarteren där han står för fem av villorna.
Möllevången
Möllevången var benämningen på ett triangulärt område öster om Kävlingevägen. Sydspetsen utgjordes av kvarteret Bryggeriet och norrut sträckte den sig strax bortom Norra Ringen. Östgränsen gick i Norra Promenaden, genom Norra Kyrkogården och längs med Margaretavägen. På Erik Dahlbergs teckning över slaget vid Lund 1676 syns Möllevången som ett inhägnat och uppodlat område och i den södra delen syns den stubbamölla som troligen gett området dess namn, först belagt 1672. Under 1700-talet nämns namnet regelbundet men möllan tycks ha försvunnit och först på 1800-talet får vi ånyo en mölla i Möllevången.
Möllevången var uppdelat i ett antal lotter med ett tiotal olika ägare. Åren 1868-72 skiftades marken. De staden tillhöriga intagsjordarna, som låg insprängda i de olika delägarnas lotter, bröts ut och samlades på ett ställe. På motsvarande sätt reglerades de andra lotterna. Efter skiftet bestod Möllevången av tio lotter samt en liten tomt med ett kruthus, som ägdes av handelsmannen P Holmberg. Tomten ingår idag i N Kyrkogården, men består som en juridisk enhet och syns på kartor där tomtgränserna är utsatta som en liten fyrkant på mittgången.
I den södra delen av Möllevången fanns några förhållandevis små, bebyggda lotter. Längst i syd låg handlare P Larssons tomter som idag utgör kv Bryggeriet. Därefter kom Jöns Olssons och mjölnare Nils Hanssons tomter. Lotterna 2-4 hade tidigare utgjort ett sammanhängande stycke som 1843 köptes av handelsmannen G S Henning. När han 1856 sålde den då ännu obebyggda marken delades den upp mellan tre personer. Den södra delen (nr 2) införlivades så småningom med Bryggeriets tomt. Den mellersta (nr 3) köptes av arbetaren Jöns Ohlsson och när han dog 1864 var den bebyggd. Lotten nr 4 köptes av mjölnaren Anders Christoffersson och när han sålde den 1858 fanns där en "skattlagd Tull-Wädermjölqvarn och öfriga husbyggnader". År 1861 nämns det att möllan har ett stenpar. När möllan 1872 övertogs av värdshusidkaren J A Lagerholm började troligen dess nedgång. Ännu 1880 fanns den dock kvar, men revs förmodligen kort därefter. Mölleplatsen motsvaras idag av tomten nr 13 vid N Promenaden. Ännu finns däremot boningshusen på lotterna 3 och 4 kvar.
De övriga lotterna var betydligt större och huvudsakligen utlagda till åker. Ett par smala stråk med ängsmark markerade lägena för äldre bäckar. Utanför Möllevången (strax NÖ om kapellet på N Kyrkogården) låg Bredgate fälads vångvaktarehus. De tre nordligaste lotterna skärs idag av från de övriga av Baravägen. Området söder om Baravägen gavs 1983 namnet kv Svolder.
Lotten nr 13 längst upp i NV, Rundvallslyckan kallad, utgjorde en av de s k Stecksenska jordarna. Genom en donation av Matthias Norberg 1811 hade Lunds universitet fått sin första professur i moderna västerländska språk. Norberg förbehöll sig rätten att utse professurens förste innehavare och det blev hans systerson, sjökapten Jonas Stecksén. Stecksén var självlärd och kom alltid att ses över axeln av sina Lundakolleger, vilket kan vara anledningen till att han valde att testamentera större delen av sin förmögenhet till Uppsalaakadernin. I donationen ingick tre odaljordar som enligt villkoren aldrig fick säljas. Då Lund så småningom behövde marken för sin expansion ledde de Stecksénska jordarna till mycket förtret, innan regeringen omkr 1950 beslöt att ändra donationsvillkoren. Som den sista av jordarna inköptes lotten i Möllevången av staden 1965 i samband med breddningen av Kävlingevägen. Lotten var bebyggd med en trelängad gård, belägen ungefär där Norra Ringen nu korsar Kävlingevägen. Förmodligen hade byggnaderna uppförts någon gång mellan Steckséns död 1835 och 1856 då de finns med på en karta.
Den stora lotten nr 8 vid Kävlingevägen ägdes 1868 av järnhandlare A Ekbergs sterbhus. Sonen, järnhandlare Olof Ekberg, löste ut de övriga delägarna och lät 1880 stycka upp den södra delen av lotten i nio byggnadstomter. Under de följande sex åren såldes tomterna och alla utom en bebyggdes. De flesta tomterna köptes av timmer- och murargesäller som lät uppföra längor med hyreslägenheter av en tämligen enhetlig karaktär. Vanligtvis innehöll de fyra små lägenheter om två r o k grupperade två och två kring förstugor. På vinden fanns vid gavlarna enkelrum. Författaren Nils Ludvig har i flera av sina böcker skildrat sin barndom i Möllevången. Ur "Min stad" kommer följande citat:
"Möllevången började i söder med Lunds bryggeri och slutade i norr med en anläggning som i min barndom kallades för Blocks trädgård. Vid sekelskiftet fanns tio boningshus i möllevångsräckan. Hyresgästerna var huvudsakligen från landet inflyttade arbetare, vilka måste bo billigt. Alla husen låg ett stycke in från vägen bakom gröna buskar, blommor och träd. Varje fastighet hade en gårdsplan, och baksidan av boningshusen vette mot en trädgård, som räckte ända upp till kyrkogårdshäcken."
"I Anders Hans hus [Svolder 16] föddes jag den femte mars 1893. För femtiotvå kronor om året hyrde mina föräldrar på vinden ett rum som hade ett enda fönster och det vette åt norr. Fönsterväggen var tre meter och långväggen fyra. Vid fönstret stod ett bord, vid ena långväggen en soffa och vid den andra en säng. Dessutom fanns det innanför dörren en spis - det var hela inredningen. Ute på svalen hade vi en mycket liten spiskammare, en byrå och en vask. Vasken var gemensam för alla de fyra hushållen som bodde på vinden."
I de stora trädgårdarna hade hyresgästerna odlingslotter och på gårdsplanen sprang höns.
En annan kategori av fastighetsägare var slaktarna. Redan 1878 hade en slaktare övertagit den gamla mjölnaregården och 1885 köptes de tre nordligaste tomterna av olika slaktare, och två av dem byggde där åt sig bostadshus och slaktarbodar. Längre ned i husraden övertogs ytterligare två hus av slaktare, som även de uppförde slaktbodar. Merparten av slakterierna tycks ha upphört strax efter sekelskiftet och på 1920-talet var de definitivt borta. Flertalet av slaktbodarna byggdes om till bostäder, men i den på nr 2 inreddes istället en tysk konservfabrik, Nonpareil. Huvudbyggnaden på nr 2 byggdes 1939 om till ett privat sjukhem, vilket det var till 1955. I huset söder därom, nr 27, startade Ribbingska sjukhemmet sin verksamhet 1902 i väntan på att man skulle få råd med ett eget hus.
På ägolotten norr om husraden vid Kävlingevägen anlades en handelsträdgård av ett danskt par Block. Växthusen uppfördes 1898 och 1912 byggdes en påkostad villa. Natten den 18 november 1943 släppte en vilsekommen engelsk flygare en bomb över växthusen i tron att de var en sjö. Brandbomber föll i ett stråk ned mot Alfa-Laval vid Öresundsvägen. Därmed var det slut med handelsträdgården. Villan revs 1981 efter det att området införlivats med N Kyrkogården.
Lotten nr 3 längst i söder styckades 1896 upp i sex delar. De tre som låg längs N Promenaden köptes i omgångar av byggmästare S Nilsson. Husen på de tre tomterna har vissa gemensamma detaljer och är troligen alla uppförda av Nilsson. Den mera påkostade villan i mitten byggde han åt sig själv, medan de enklare husen på bägge sidor förmodligen uppfördes för andra personers räkning.
I husraden vid Kävlingevägen hade visserligen spannmålshandlare Bengtsson 1912 byggt sin påkostade villa på nr 11, men annars hade bebyggelsen ända in på 1950-talet en utpräglad småfolkskaraktär. På nr 10 bodde en spettekaksbagerska och ännu sprang det höns på någon tomt. Lägenheterna var små och omoderna, och rimligtvis var det bara en tidsfråga innan de stora tomterna skulle bli betydligt hårdare exploaterade. 1950 köpte dock direktören på AB Glaceläderfabriken Frans Möller nr 12 där han bosatte sig. Under de följande åren köpte han via Glaceläderfabriken ytterligare fyra tomter i kvarteret med, såvitt man kan döma, syftet att bevara områdets karaktär. De flesta byggnaderna är nu renoverade och har åter sålts. En annan färgstark person är röntgenläkaren Erik Hjortsjö som 1950 köpte tomten nr 21-22 och 1959 nr 23-24. På nr 21-22 uppförde han 1953 en ateljébyggnad - Atelje Rutan - som var tänkt att hyras ut till konstnärer som under en kortare period behövde en större lokal. Tidvis kom den även att användas som festlokal. I trädgården grävde Hjortsjö för hand en större swimmingpool och bakom en mur skulle badhytter byggas. Hans tanke var att alla tomtägarna skulle riva sina staket och komma och bada i hans pool. När enbart rörinstallationer återstod undrade någon om det inte fanns risk för inträngande likvatten från kyrkogården. Poolen blev aldrig klar och när Klas Anshelm 1962 köpte tomterna lät han fylla igen den för att inga barn skulle falla i.
Under 1950- och 60-talen har de flesta husen i kvarteret byggts om till enfamiljsbostäder och en betydligt burgnare skara flyttat in. Arkitekten Klas Anshelm köpte 1955 huset på nr 5 där han inrättade sin ateljé. Han kom att rita ombyggnaderna av flera av husen i Möllevången. Idag kan ombyggnaderna kännas väl hårdhänta, men han har ändå visat en förståelse för husen och har haft en vilja att redovisa förändringar i exteriören. Även två av Lunds stadsarkitekter har köpt sig hus i kvarteret.
Bevaringssynpunkter
Kävlingevägen är Lunds gamla utfartsgata mot norr. Bevaringsförslaget har utgått från att det är väsentligt att behålla grönskan i stadsbilden såväl vad som avser allén som tomtmark mellan husen och gatan. Områdets karaktär av bostadsområde bör bevaras. Vid en eventuell exploatering av SJ:s koloniträdgårdar väster om Karlavägen, skall bebyggelsen ges en måttlig skala, och utformas så att Karlavägens lummiga karaktär bibehålles.
- Tomtmark mellan Kävlingevägen respektive N Promenaden och befintlig byggnadslinje får ej tas i anspråk för nybebyggelse eller hårdgöras i större omfattning.
- Allén längs Kävlingevägen skall bibehållas och kompletteras. Vid nyplantering har en friare placering av träden i grupper skett. Det är olämpligt.
- Staket, häckar och smidesgrindar är inom hela området viktiga detaljer som bör bibehållas.
- Eventuella skyltar och reklamarrangemang bör ges en diskret utformning.
Plantagelyckan
Bevaringsförslaget syftar till att slå vakt om den äldre, putsade villabebyggelsen. Det är snarare områdets enhetliga karaktär än de enskilda byggnaderna som är värda ett skydd. Då funkisvillorna i kv Poltava utgör en senare komplettering, har dessa inte markerats. Det är dock önskvärt att de inte förvanskas på ett sådant sätt att deras anpassning till området försämras.
- Ny- och ombyggnader skall i skala, materialval och form anpassas till den befintliga bebyggelsen.
- Ingen inklädnad av putsfasaderna får ske. Vid omputsning bör man välja någon av de ursprungliga typerna av putsbehandling, dvs spritputs eller helt jämnt pålagd puts.
- En alltför djärv färgsättning bör undvikas. Ursprungligen var husen enfärgade och gick i vitt eller grått. De var inte målade utan hade en infärgad puts.
- Utifrån skall området behålla sin karaktär av friliggande 1 ½-plansvillor i lummiga trädgårdar.
Möllevången
Merparten av bebyggelsen är tillkommen under en begränsad period under 1880-talet, med vissa senare kompletteringar, framförallt från sekelskiftet. Byggnadernas skick varierar från mycket väl bibehållna till tämligen hårdhänt ombyggda. Även de senare har dock behållit sin form och skala. Då i stort sett hela den ursprungliga bebyggelsestrukturen är bevarad har även byggnader som i sig har ett begränsat kulturhistoriskt värde en stor miljömässig betydelse. Byggnaderna på nr 12 och 27 har bevarat mycket av sin ursprungliga karaktär och är värda speciell uppmärksamhet.
- Om- och eventuella nybyggnader skall i form, skala, färg och materialval anpassas till den äldre bebyggelsen.
- Områdets lummiga karaktär och grönskande trädgårdar skall bibehållas.
- Önskvärt vore om en del av de ombyggda husen kunde återges sin gamla karaktär med stentrappor och fyllningsdörrar i trä mot gatan.
Norra Kyrkogården
Kyrkogårdförvaltningen har utarbetat en inventering med rekommendationer som väl tillvaratar de kulturhistoriska värdena och som därför bör följas.
Skjutsstallarna
Genom de verksamheter som varit knutna till byggnaderna har de ett speciellt historiskt intresse. Boningshuset är ett av de i Lund mycket fåtaliga bevarade husen från tiden före 1830.
- Vid ombyggnad skall byggnadernas "agrara" karaktär bibehållas.
- Närmiljön bör ägnas speciell omsorg så att gårdsplanens och fruktträdgårdens karaktär bibehålles.
Monumentsparken
Miljön och vegetationen kring Monumentet och gravhögen bör utformas med tanke på att dessa skall ges ett exponerat läge.
Litteratur
- Plantagelyckan: Törje, Axel: I den oförlikneliga nyttans tjänst: Eric Gustaf Lidbeck och Skånska plantageverket, Gleerup, Lund 1973, Årsskrift / Gamla Lund, 0347-7711 ; 54(1972) (swe). ISBN 91-40-02814-3. Libris 7270155.
- Möllevången: Olsson, Nils Ludvig: Min stad: minnen från sekelskiftets Lund, Gleerup, Lund 1957 (swe). Libris 2144746.
