Veberöd - Här bor man - Bostadsområden i Lunds kommun 1945-2005
I östra delen av Lunds kommun, cirka två mil sydost om staden, ligger Veberöds tätort med Romeleåsens sluttningar i söder och Vombsänkans flacka landskap i norr. Väg 11 går i öst-västlig riktning strax utanför samhället och utgör en förutsättning för boende i Veberöd. Av de drygt 3 700 invånarna pendlar en majoritet av den arbetsföra befolkningen med bil eller buss till Lund och Malmö. Merparten invånare i Veberöd bor i villa.
Veberöd nåddes av Simrishamnsbanan 1893 och ett tvåvånings stationshus liknande det i Dalby byggdes. Järnvägen blev också här miljöskapare och tillväxtfaktor. Området mellan järnvägen och den gamla vägkorsningen bebyggdes i rask takt och fick en stadsmässig karaktär med blandad bebyggelse och ett rikt serviceutbud. Här etablerade sig diversehandlare, spannmålshandlare, hotell, biograf, kaféer, slaktare, smeder, skräddare, skomakare, sadelmakare, timmerhandlare, målare, snickare, murare med mera. Flera industrier uppstod också i samband med att järnvägen kom till Veberöd: tegelbruk, garveri, andelsmejeri och en stärkelsefabrik.
Invånarantalet ökade snabbt och uppgick till cirka 700 personer i tätorten kringsekelskiftet 1900. Tegelbruken, det var tre stycken fram till 1935 då de slogs samman, sysselsatte som mest cirka 175 personer sommartid och 110 vintertid medan läderfabrikens arbetsstyrka uppgick till ett 50-tal personer. Andelsmejeriet och stärkelsefabriken var mindre industrier och sysselsatte något tiotal personer vardera. Tegelbruket var 1945 Skånes (och Sveriges?) största tegeltillverkare med en årsproduktion på 12 miljoner tegel, varav 2,5–3 miljoner var taktegel. 1912 bildades Veberöds elektriska förening och man kunde tända elektriskt ljus i järnvägssamhället.
Den hastiga expansionen och den oreglerade utbyggnaden samt föroreningar i Veberödsbäcken från läderfabriken gjorde att man i Veberöd ansökte om att bli municipalsamhälle, vilket också beviljades 1919. Därmed skulle järnvägssamhället regleras enligt stadsstadgorna gällande bland annat hälsovårds-, byggnads och planbestämmelser. En första stadsplan upprättades för municipalsamhället 1929 av länsarkitekt Nils A Blanck och antogs 1931. Denna var delvis en beskrivning av hur det såg ut vid planens tillkomst, men skissade även på ny bebyggelse huvudsakligen av småhus i öst-västlig riktning. I stort sett var Blancks plan styrande för utbyggnaden i Veberöd fram till 1970-talet.
1936 blev Malmöarkitekten Tage Möller stadsarkitekt i municipalsamhället. Han gjorde en revidering av den befintliga planen 1941, men vid denna tid var den första expansiva utbyggnadsperioden över. Läderfabriken nedlades i slutet av 1930-talet och mejeriet 20 år senare, även stärkelsefabriken försvann under denna period. En stadsplan för ett stort område med bostäder och industri norr om järnvägen upprättades 1945, men det blev inget av denna plan heller. Enstaka villor och egnahem byggdes här och var och kring 1960 uppfördes fem lamellhus. I tallskogen öster och söder om samhället anlades grupper av fritidshusbebyggelse. En större utbyggnad av Veberöd startade inte förrän under senare delen av 1960-talet, vilket hängde samman med ökad inflyttning.
Genom storkommunreformen 1952 införlivades Silvåkra och Vomb med Veberöd. Befolkningen uppgick till 2 172 personer i den nya storkommunen, men invånarantalet minskade successivt och först 1965 vände den negativa utvecklingen. Det dröjde till 1971 innan befolkningen var uppe i samma antal som vid kommunsammanläggningen, därefter ökade invånarantalet snabbt.
Befolkningstillväxten har haft sin grund i bilismen som gjort det möjligt med bosättning långt från arbetsplatsen. När detta sammanföll med en längtan att flytta ut på landet (gröna vågen) och en bostadspolitik som premierade småhusboende kring 1970 öppnade det för en hastig expansion i Veberöd, som upplevde en andra utbyggnadsperiod under 1970-talet. Detta var samtidigt som arbetstillfällena inom orten i stort sett minskade och inom industri i det närmaste försvann. Tegelbruket lades ner i februari 1972 och jämnades med marken. Därmed försvann den sista stora industrin. Däremot skedde satsningar på offentlig sektor med ny skola och idrottshall 1971 och utomhusbad 1973. Detta gjordes med vetskapen att Veberöds kommun var på väg att gå upp i Lunds kommun, vilket också skedde 1974.
Efter en stor utbyggnad med både bostäder och offentlig service på 1970-talet skedde en avmattning och få nya bostäder uppfördes under 1980- och 90-talen. Däremot har områden som anlagts för fritidsboende av Veberöds kommun på 1960-talet sakta men säkert övergått till permanentboende under perioden, vilket inneburit att befintliga hus byggts om eller rivits och ersatts med nya och större. Under 2000-talet har en utbyggnad skett dels västerut med Lökadalsområdet bestående av friliggande villor, dels kring Idala gård med flerbostadshus och lite olika typer av småhus.
Bebyggelseenhetliga områden
Kvarteren - Hästen, Fölet, Grisen
Detta lilla område, bestående av fem lamellhus, ritades ut av Nils Blanck i stadsplanen för hela Veberöd redan 1929. En mer avgränsad stadsplan för aktuellt område gjordes 1951 och de fyra identiska lamellhusen, med två på vardera sidan av Fredriksgatan, stod klara 1958. Några år senare upprättades en kompletterande plan där det ritades ut ytterligare ett hus, som stod färdigt i början av 1960-talet. De fyra första husen byggdes av en bostadsrättsförening medan det senare och större huset uppfördes med hyreslägenheter.
Karaktärsdrag
De fem tvåvåningshusen i rött Veberödstegel utgör ett gott exempel på 1950-talets nyrealism med sadeltak, mönstermurningar, udda fönsterformer och en god materialkänsla kombinerad med omsorg om detaljer. Av de drygt 50 lägenheterna är flertalet genomgående och på två eller tre rum och kök. Balkonger och vardagsrum är vända mot sydväst för behagligt kvällsljus. Det är en mycket fin och karaktäristisk bostadsmiljö från Folkhemssverige.
Särskilt värdefull bebyggelse
- Lamellhus i kvarteren Hästen, Fölet, Grisen.
Hästen
Hästen
Hästen
Hästen
Fölet
Fölet
Fölet
Fölet
Fölet
Fölet
Fölet
Kvarteren - Morkullan & Spoven
Detta område bestående av två radhusenklaver delade av en liten gata fanns med i Nils A Blacks stadsplan för hela Veberöd 1929 nästan exakt så som det kom till utförande i mitten av 1960-talet. Den senare stadsplanen för området upprättades av Malmöarkitekten Bengt Serwe 1963 och troligen är det också han som ritat husen. Varje husgrupp består av tre längor lagda runt en gemensam gröning som är öppen åt söder. Bostäderna är på ett, två eller tre rum och kök, de båda större kombinerade med garage. Framsidan upptas av en liten trädgård och biluppställningsplats. Även trädgården på baksidan är liten och är i flera föll öppen ut mot den gemensamma gröningen medan små staket eller låga häckar skiljer av mot grannen.
Karaktärsdrag
Radhusen är i ett plan med flacka, tegeltäckta sadeltak och rödteglade fasader. Bostadslängorna är sammanbyggda med vitputsade garage, vilket ger en speciell karaktär åt gatufasaden. Området är uppbyggt längs ett traditionellt gatunät men runt gemensamma gröningar. Huslängorna är grupperade så att ingen lägenhet har trädgård åt norr. Arkitektoniskt och byggnadstekniskt är dessa radhus av hög klass. Såväl formalt som planlösningstekniskt framstår området som ett både typiskt och fint exempel på gruppbyggda småhus innan trafikplanering och storskalighet kom att bli styrande i slutet av decenniet.
Särskilt värdefull bebyggelse
- Radhus i kvarteren Morkullan, Spoven.
Kvarteren - Vallhunden, Gårdvaren, Drevern, Pudeln, Dvärgspetsen, Bulldoggen, Taxen, Spanieln, Vinthunden, Schäfern, Boxern, Lapphunden, Dvärgpudeln, Gråhunden, Pekingesen, Settern, Mopsen, Stövaren, Labradoren, Fårhuden, Foxterriern
Stadsplanen för detta villaområde, kallat Klowsholm, söder om Sjöbovägen upprättades av Dalbys stadsarkitekt Olle Hansson 1972. Planen föreslog både friliggande och sammanbyggda hus, men det blev bara friliggande 1½-plansvillor. Bebyggelsen har organiserats i sex grupper med husen grupperade runt en angöringsgata som i tre fall är ordnad som säckgata, i tre fall som en gatuslinga. Mellan husgrupperna går grönområden, som anslutits till ett genomgående öst-västligt grönstråk. Området skulle i enlighet med generalplanen för Veberöd utgöra samhällets slutliga gräns österut, och är så fortfarande.
Karaktärsdrag
I jämförelse med det samtida tegelbruksområdet i västra delen av Veberöd är tomterna här ganska små. Husen är också lagda med gaveln mot gatan, vilket gav det bästa markutnyttjandet. Däremot är de gemensamma grönytorna större och fler. De små tomterna omgärdas av vintergröna häckar eller staket innanför vilka gräsmattor breder ut sig, sparsamt bevuxna med prydnadsbuskar och enstaka mindre träd. Denna typ av 1½-plansvillor byggda i produktionsanpassade former och med små, lättskötta trädgårdar är mycket typisk för grupphusbyggda villaområden under första hälften av 1970-talet.
Kvarteren - Valspressen, Snäckpressen, Slädpressen, Skorstensteglet, Svängpressen, Kammartorken, Torkladan, Revolverpressen, Matarpressen, Lergrävaren, Murteglet, Brännaren, Lergropen, Torkkammaren, Skorstenen, Lerklyten, Segerkäglan, Hålkälen, Tegelmästaren, Gipsgjutaren, Handslagaren, Radialteglet, Takteglet, Fasadteglet, Klinkern, Munkteglet
Villaområde anlagt på det före detta tegelbruksområdet. Det delas av två ungefär likstora hälfter av den nedlagda järnvägen, som då området exploaterades för bostadsändamål ännu låg kvar med viss godstrafik. Att det legat ett av Sveriges största tegelbruk på platsen anar man inte, annat än av gatu- och kvartersnamnen.
VBB upprättade 1973 en stadsplan med friliggande villor längs säckgator. Varje hus försågs med eget garage på tomten. Någon genomfartstrafik förekom inte utan området trafikmatades från Tegelmästervägen. John Mattssons Byggnads AB hade köpt marken och uppförda här stora, tidstypiska 1½-plansvillor i enlighet med stadsplanen. Utbyggnaden pågick fram till 1977.
Karaktärsdrag
Detta är det största gruppbyggda villaområdet i Veberöd. Husen är likartade och variationen består av en upprepad växling mellan fasader i gult eller brunt tegel och gavelrösten i lite olika färger. Tomterna är förhållandevis stora och trädgårdarna domineras av gräsmattor och prydnadsväxter – gärna i täta bestånd som krävde lite skötsel. Ett tråkigt inslag i ett annars trivsamt område är de höga plank som omgärdar en del tomter. Insprängda bland husen finns småbarnslekplatser med någon gunga och sandlådor. Kvinnorörelsen kallade lite elakt denna typ av bebyggelse för hemmafrufällor på 1970-talet. Områden liknande detta kritiserades också för att vara stereotypa och tråkiga, men uppskattades av 1970-talets husköpande barnfamiljer. Numera bidrar den rika grönskan till att göra miljön mer varierad.
