Stadsbildens framväxt/Bebyggelsehistorik 1000-1700/Trästaden från cirka 1100 till 1200-talets mitt
Byggnadstekniken med resvirket, gjorde Lund till en trästad och varade om än i modifierad form, fram till 1200-talet, då den successivt avlöstes av korsvirkesoch klinetekniken. Helt ny var tekniken trots allt inte, då det ovannämda huset uppfördes omkring 1037. Redan cirka femtio år tidigare hade ju den första kyrkan i kv S:t Clemens uppförts i samma teknik. Som relaterats i anslutning till denna, kommer byggnadsskicket från det nordvästtyska området kring Hamburg-Bremen, till vilket Danmark var kyrkligt knutet fram till början av 1100-talet. Här hade byggnader uppförts i samma teknik redan under 800- och 900-talen. Anmärkningsvärt är emellertid att av de fem stavkyrkor från mitten på 1000-talet som undersökts arkeologiskt hade endast en uppförts i denna teknik. Ovriga fyra kyrkor hade uppförts med samtliga väggplankor nedgrävda i marken och utan några speciella takbärande konstruktioner i ytterväggarna. Detta byggnadssätt med paralleller i England vann däremot aldrig insteg i den profana bebyggelsen. Endast en byggnad i detta materialslösande och för rötangrepp så exponerade byggnadsskick har påträffats. Det var en mindre förrådsbod daterad till strax efter tusentalets mitt, som påträffades i kv S:t Clemens 8. Antagligen har både praktiska och ekonomiska aspekter satt stopp för byggnadssättets fortsatta användning, exempelvis kan nämnas att åtminstone tre av de fyra kyrkorna existerat i endast femtio år, den fjärde mojligen ännu kortare tid. Den femte undersökta stavkyrkan S:t Stefan uppfördes i sin tur delvis i en resvirkesteknik, som påminner om de ovannämda magasins- och salubodarna. Det är dock endast kyrkans västfasad, som uppförts på detta satt, de övriga väggarna har endast lämnat spår i form av enstaka syllsten efter sig. Sannolikt hade dessa väggar utförts med syllträn vilande på ett underlag av sten. Detta byggnadsskick kom fr o m början av 1100-talet och framåt, till mitten av 1200-talet, att bli dominerande inom det profana byggandet.
Från början av 1100-talet blev trähusbebyggelsen allt mer dominerande. Samtidigt skedde också en utveckling rent byggnadstekniskt genom att man i stort sett frångick principen med de nedgrävda stolparna eller stavarna och lät väggplanken vila på ett rejält tilltaget profilhugget syllträ i stället. Samtidigt fördelade man takbelastningen över större delen av väggen i stället för på stavarna, vilkas benägenhet att ruttna av vid marken, måste ha inneburit ett icke ringa problem for dåtida fastighetsägare. För att förhindra att syllträna ruttnade upp, lade man dem på stora stenar s k syllstenar, som ofta bildade sammanhängande kedjor.
Ofta är det endast dessa syllstenar, som finns kvar och antyder förekomst av bebyggelsen, framförallt i områden med ringa kulturlagertillväxt. Samtidigt med utvecklingen av detta nya byggnadsskick märks en tydlig tendens till en mer varierad storlek på husen, måhända en utveckling som styrdes både av en ökad specialisering och en större tillgång på kapital för byggherren. Dessutom förmärkas en tydlig anpassning av bebyggelsen utmed ett alltmer "permanent" gatunät, permanent inte endast i den bemärkelsen att sträckningarna fastlagts, utan även att en del viktigare gatuavsnitt belagts med sten under seklets första årtionden. Så stensattes t ex stora delar av nuvarande St Södergatan, Vårfrugatan, delar av Grönegatan, Skomakaregatan, Prennegatan, Lilla Södergatan m fl gator. Därtill kommer att den tomtindelningen, som påbörjades under föregående sekel, nu verkar ha färdigställts och med smärre förändringar bibehållits genom hela medeldden och långt in i nyare tid. Den tidigare omnämnda anpassningen och specialiseringen gjorde sig mest gällande i fråga om bodbebyggelsen och då framför allt på ömse sidor om Stortorget och St Södergatan. Här har hantverkarbodar i denna resvirkesteknik grävts ut i kvarteren Apotekaren, S:t Clemens och under Stortorget framför nuvarande Rådhuset. Vidare finns bodar belagda i skriftligt källmaterial här liksom i kvarteren Svartbröder, Färgaren och Glambeck (se plan). De undersökta bodarna har alla i stort sett samma bredd, 4 till 4,5 meter medan längden varierar från 6 till uppemot 9 meter. Ofta har de byggts samman, för att utnyttja den attraktiva tomtmarken maximalt, och på så sätt bildat långa kedjor, en enkel föregångare till våra dagars varuhus. Härtill kommer bodbebyggelse av liknande slag, som undersökts under senare år, i kvarteren S:t Mårten, Galten, Billegården och Fiskaren, I de tre forstnämnda undersökningarna har tyvärr bevaringomständigheterna varit sådana att trärester ej funnits kvar men rester av syllstensrader har ändå kunnat ge en någorlunda klar bild av bebyggelsen.
Av de fynd som i samband med undersökningarna tillvaratagits i bodarna från den här tiden framgår att längs Stortorget och St Södergatan huvudsakligen bedrivits smideverksamhet av skilda slag (guld- och silversmide, klensmide, svärdfejeri) medan i bodarna i kv S:t Mårten och Billegården kammakeri varit den dominerande verksamheten.
I samband med undersökningen av tomten Apotekaren 4 år en 1979-80, påträffades en av de mest välbevarade byggnadslämningar av trä, som hittats under senare år och som kan illustrera den alltmer ökade funktionsspecialiseringen av husen.
Huset som uppfördes omkring 1120 hade under sin sextioåriga existens använts uteslutande som stall eller ladugård. Byggnaden, vars bottenmått uppgick till nio gånger fem meter uppvisade en intressant oregelbundenhet i konstruktionen, dess sydvägg hade ett väl utfört syllträ av ordinär resvirkestyp, medan nordväggen utförts på det ålderdomligare sättet med jordgrävda stavar med påhängt fotträ. Skillnaden i tillvägagångssättet kan endast förklaras med att den södra sidan varit fasad utåt på vilken mer tid och arbete nedlagts, medan nordsidan, vettande mot en avskrädesfylld bakgård, fått en betydligt sämre och enklare utformning. Från denna tid börjar också dekorativa byggnadsdetaljer dyka upp i fyndmaterialet. Nästan samtliga funna fragment har sina förebilder i stenbyggnadskonsten.
Denna bebyggelsetyp blev sedan, med smärre förändringar dominerande under den återstående delen av 1100-talet och en bit in på det efterföljande århundrandet. Husens storlek verkar inte ha genomgått någon större forändring, som exempel kan nämnas att på tomten Apotekaren 4 har upptill fem nivåer med bodar av i stort sett identiska mått dokumenterats. Samma förhållande gäller for tomterna, dock kan en viss uppsplittring på mindre tomter förmärkas, kanske ej så mycket i det arkeologiska som i det arkivaliska kdlmaterialet, Huruvida timmerbyggnader även funnits i det medeltida stadsområdets perifera delar, ut mot den under senare delen av 1100-talet färdigställda vallgraven är ovisst. Vissa fynd av byggnadsdetaljer t ex från kv Repslagarens södra del pekar emellertid på att sa har varit fallet, åtminstone i viss omfattning. Troligt är att i dessa mindre attraktiva områden, som hyst en ekonomiskt svagare befolkning, de lätt förgängliga klinehusen fortlevt under denna tid, och antagligen också intagit en dominerande ställning.
På grund av att de arkeologiska undersökningar huvudsakligen kommit att beröra tomter eller delar av tomter närmast torg och gator, i och med att Lund i stort varit förskonat från de s k kvartersexploateringarna, är mycket lite känt om bebyggelsen i kvarterens inre. I de fall, framför allt från senare tid, där undersökningar ägt rum i kvarterens inre som t ex i kv S:t Mårten, Repslagaren, S:t Peter och Billegården, tyder resultaten på att dessa mestadels varit obebyggda. Däremot har i de centrala kvarteren S:t Clemens och Apotekaren, vilkas inre delvis berörts av utgrävningar, påträffats lämningar av anläggningar, som åtminstone preliminärt tolkats som rester av större hantverkar- eller köpmansgårdar. Då detta material till stora delar ännu så länge ar obearbetat, finns det åtskilliga frågetecken vad gäller datering, utbredning och funktion. Under senare hälften av 1200-talet inträder större förändringar inom byggenskapen, till delar betingad av virkesbristen, som börjar göra sig alltmer gällande och av att ny teknik och nya material vinner insteg. Den teknik som får mest utbredning inom profan bebyggelse och blir förhärskande långt fram i nyare tid, är likt resvirket, en form av fackverkskonstruktion, men där facken fyllts med spröjtar och ris klinat med lera i stället för som tidigare med plank. Det nya material, som åtminstone delvis revolutionerade byggenskapen, var teglet, infört av kyrkan, först som taktegel vid ll00-talets mitt och snart därefter även som murtegel. Detta material tränger under 1200-talet så sakta in i det profana byggandet, där det snart kom att inta en dominerande roll bland adelns och det burgnare borgerskapets byggnadsverksamhet.
| Bakåt: Den första bebyggelsen c:a 1000-1050 |
Trästaden från cirka 1100 till 1200-talets mitt |
Framåt: 1100-talet. Det kyrkliga byggandet förändrar staden |