Papegojelyckan - Här bor man - Bostadsområden i Lunds kommun 1945-2005
Papegojelyckan är ett bebyggelsemässigt tämligen heterogent område mellan Fjelievägen och Trollebergsvägen och som mot staden avgränsas av Fasanvägen. I nordväst ansluter stadsdelen Klosters Fälad med flerbostadshus från 1960-talet. Papegojelyckan har huvudsakligen byggts ut från 1930-talet fram till 1970-talet, men här finns också en del äldre bebyggelse. Det största enskilda utbyggnadsprojektet, Papegojelyckans centrum med bostäder, affär och annan service, är ett typiskt 1970-talsområde. Gemensamt för området är hur svårnavigerat det är och hur vägar leder in i området men i samtliga fall slutar med återvändsplatser, någon genomfartstrafik förekommer inte.
Området var huvudsakligen åkermark med inslag av handelsträdgårdar fram till slutet av 1800-talet då Folkets Park anlades vid Trollebergsvägen, som var den gamla utfartsleden till Lomma. I Folkparkens närhet längs Trollebergsvägen och även vid Fjelievägen växte det fram en oreglerad småfolksbebyggelse. Dessa samlingar med gathus och mindre flerbostadshus i tegel blev små stadsliknande enklaver utanför den sammanhängande stadsbebyggelsen. Folkparken, bostadsbebyggelsen och industrierna på väster gav denna del av Lund en arbetarprägel, medan det motsatta gällde för öster med Botaniska trädgården och Professorstaden. Många städer delades upp på ett sådant sätt i samband med industrialiseringen i slutet av 1800-talet.
1939 kom byggmästaren Nils Tatis Andersson över handelsträdgården Eka vid Trollebergsvägen. Han kom successivt att stycka av mark för bostadsbebyggelse och anlade 1946 även en industrirörelse, Ekareverken, för prefabricerade hus, kiosker och arbetsbodar. Genom Nils Tatis Anderssons försorg byggdes de snedställda lamellhusen längs Trollebergsvägen och två vinkelställda lamellhus ut mot Fasanvägen i en första etapp. På 1950- och 60-talen kompletterades bebyggelsen med lamellhus och punkthus längs den nyanlagda Trastvägen och norr om lamellhusen uppfördes även längdkopplade femvånings skivhus. Därmed hade större delen av den gamla handelsträdgården Eka tagits i anspråk för en modernistisk bostadsbebyggelse i rött tegel. De sista resterna försvann i samband med att det anlades en bensinstation i hörnet mellan Trollebergsvägen och Fasanvägen.
Samtidigt pågick utbyggnad av Papegojelyckan längre åt nordväst, med bostadshus längs Måsvägen och Ejdervägen och med en stor verkstadsskola intill Fjelievägen. Vid Måsvägen uppfördes under 1940- och 50-talen en rad med tio trevånings lamellhus, flera tilläggsisolerade eller ändrade i dag, och på norra sidan av vägen studentbostadshus och nationshus på 1960-talet. Flera av studenthusen har byggts om, bland annat med valmade tak, och är numera vanliga bostadshus med bostadsrätter. Där Måsvägen svänger av mot väster byter den namn till Ejdervägen och längs dess södra sida uppfördes radhus i gult tegel på 1960-talet.
En mer samlad plan för hela området upprättades 1960 av Carl-Ossian Klingspor, bland annat tänktes Folkparksområdet bebyggas med lamellhus i tre våningar och skivhus i sju våningar. Svenska Riksbyggen hade köpt Folkparken 1958, men när det inte blev någon bostadsbebyggelse där sålde man vidare till staden. För kvarteret Domherren planerades radhus i två våningar – tio år senare byggde HSB här femvånings skivhus. Vad som däremot byggdes efter planen var tvåvånings radhus vid Ejdervägen. Vad man också ritade in var ett radiellt parkstråk från stadens inre, i det här fallet Centrala Idrottsplatsen, till ett planerat grönbälte runt staden. Parkstråket med gång- och cykelväg går än i dag fram västerut genom området.
Den stora utbyggnaden skedde dock mitt i området på 1970-talet. 1975 revs Ekaverken och på dess ställe uppfördes 1976-79 LKF:s bostadsområde i kvarteret Lövsångaren med cirka 500 lägenheter, ett ålderdomshem och ett centrum insprängt bland bostadshusen. Redan i slutet av 1960-talet hade Sten Samuelson ritat på ett kollektivhus för området, men när man satte spaden i jorden var det vanliga hyreslägenheter och ett servicehus för äldre som gällde. Sten Samuelson var fortfarande arkitekt.
Området var en reaktion på 1960-talets stadsplanering och bostadsbyggande, här skulle man istället bygga något som liknade en idyllisk småstad. LKF:s direktör, Sven Tilly, förklarade i Sydsvenskan i april 1972: ”Vi vill försöka komma ifrån de sterila bostadsområdena med hyreslimpor i snöräta rader och raka gator”.
Papegojelyckan byggdes huvudsakligen med smålägenheter, hela 58 procent var två rum och kök, och speglade hur hushållssammansättningen höll på att förändras mot en ökad andel hushåll med en eller två personer. Lägenhetsytan hade också minskats, så att en trea endast var på 70 kvadratmeter – det vill säga lika stor som en tvårumslägenhet på Rådhusrätten. De ökade byggkostnaderna hade tvingat fram dessa nedskärningar. Området var heller inte byggt enligt massproduktionsideal och med traditionella material som tegel och trä.
I samband med att Ekaverken revs passade man också på att riva ner den gamla folkparksrotundan och övriga byggnader i Folkparken och bygga en ny anläggning, ritad av Bengt Edman. Det enda som bevarades var alla högvuxna träd, vilka fortfarande är betydelsefulla för miljön.
Kring 1980 var Papegojelyckan i stort sett färdigbyggt, några förtätningar med småhus har skett därefter. Väster om området har det också byggts dagcentral och förskola, men här går fram två kraftledningar på 130 respektive 50 kV och bildar på så vis en barriär mot Värpingeområdet. Den största förändringen i området nu är att Verkstadsskolan rivas under 2008 och att det på den tomten kommer att byggas cirka 200 bostäder i flerbostadshus på tre till sex våningar. Det blir ännu en årsring av bostäder på Papegojelyckan. Nybebyggelsen kommer att bidra till områdets blandade utbud av bostäder.
Papegojelyckan är på många sätt sinnebilden av Väster med sin blandade bebyggelse – både avseende hustyper och skala men också tillkomstår – och Folkparken, som är en av stadens största grönytor. Även planmässigt är det blandat, vilket väl inte är så konstigt då utbyggnaden har pågått under så lång tid och dessutom på olika platser vilka allt eftersom har fogats samman med tillkomsten av ny bebyggelse däremellan. En övergripande tanke framträder dock, att undvika genomfartstrafik. Stadsdelen som sådan präglas inte av trafikseparering, med undantag av kvarteret Lövsångaren, men genomgående trafik förekommer inte.
Bebyggelseenhetliga områden
Kvarteren - Eka, Papegojan, Rapphönan
Området består av flerbostadshus i tre till till fem våningar. Längs Trollebergsvägen ligger fem något snedställda lamellhus i tre våningar. Husen är orienterade i öst-västlig riktning med gavel mot Trollebergsvägen. Flera av husen har (eller har haft) affär eller liknande i bottenvåningen ut mot Trollebergsvägen. Dessa hus ritades av Hans Westman för Nils Tatis Andersson och byggdes 1939-48. Från samma period och av samma byggherre är även de två lamellhusen i kvarteret Papegojan. Dessa ritades dock av Bent Jörgen Jörgensen.
Längs Trastvägen byggdes 1960 fem punkthus i fem våningar. Fyra av husen är genom garage förbundna med de lägre lamellhusen längs Trollebergsvägen. Norr om Trastvägen uppfördes 1956-58 två lamellhus, som i likhet med de vid Trollebergsvägen är orienterade i öst-västlig riktning. Området färdigställdes på 1960- talet med två skivhus i fem våningar, som åt väster och norr omsluter det välavgränsade bostadsområdet. Under 2000-talet har det byggts ett nytt, femvånings punkthus i området. Det är inte direkt likt de äldre punkthusen men passar väl in i miljön genom de röda och vita putsfasaderna.
Karaktärsdrag
Den före detta handelsträdgården Eka är i dag ett väldefinierat bostadsområde som byggts ut etappvis av privata byggmästare. Området delas på mitten av Trastvägen, vilket genast avslöjar att det till stor del planerats och byggts före 1960-talets bilboom då allt fler restriktioner av biltrafiken infördes i stadsplaneringen. En förhållandevis stor andel mark mellan husen är hårdgjord och upptas av bilparkering. Grönytor består mest av gräsmattor med inslag av lövträd och häckar längs gångar och fastighetsgränser. Området är genom skala, fasadmaterial och husens placering välavgränsat och har en klart modernistisk karaktär – även om en del av husen har sadeltak.
Särskilt värdefull bebyggelse
- Lamellhus och punkthus i kvarteret Eka
- Lamellhus och skivhus i kvarteret Rapphönan
- Lamellhus i kvarteret Papegojan.
