Myntet

Från bevaringsprogram
Kv. Myntet. Uppdaterad kulturmiljöinventering 2006-2009
Stålbrogatan mot väster, 1978.
Korsvirkeshus på tomt 333, nuvarande Myntet 2, vid Bantorget. Byggnaden beboddes uner 1800-talet av akademiritmästare Magnus Körner. Huset revs 1903. Okänd fotograf. Kulturens arkiv.

Kvarteret ar beläget i stadskärnans västra del. Nygatan anlades 1862 som en ny förbindelse mellan "Jernbanetorget" och "Svanesträtet". Stora Fiskaregatan och Stålbrogatan/Västergatan har alltsedan senmedeltiden varit förbindelselänkar mellan stadens torg och Sankt Peters kloster i väster. Andreas' stadskarta från 1669 och Erik Dahlbergs gaturegleringskarta från 1680 antyder att Stora Fiskaregatan tidigare sträckt sig tvärs genom nuvarande kvarteret Sankt Clemens.

Myntet har fått namn efter det kungliga myntverk — Myntaregården — som låg i kvarterets sydöstra del, på tomten norr om Stålbrogatan, från senare delen av 1300-talet till 1440-talet, då myntverket lades ned.

Kvarteret var i äldre tid mycket glest bebyggt, att döma av äldre kartor från 1600- och 1700-talet. 1784 hade kvarteret fem tomtnummer, varav ett par var uppdelade på två littera med skilda ägare. Någon sammanhängande byggnadslinje fanns inte mot någon av de omgivande gatorna; en husgrupp låg vid Stora Fiskaregatans västra del, mot nuvarande Bantorget. I hörnet av Fiskaregatan och Grönegatan fanns ett par bebyggda tomter. Största delen av kvarteret upptogs av "Herr Magn. Liedbecks hus och hage". Denna stora tomt, med nr 333, gränsade mot Stora Fiskaregatan, Stålbrogatan och Västergatan men var bebyggd med endast ett gathus, beläget på nuvarande tomt nr 2 vid Bantorget. Det lilla envåningshuset av korsvirke revs 1903. Under loppet av 1800-talet förändrades kvarteret helt, och vid århundradets slut fanns sammanhängande byggnadslinjer utmed samtliga gatusträckningar. Den första avstyckningen från gård nr 333 skedde 1828: på nuvarande tomt 5 vid Stora Fiskaregatan uppfördes ett envåningshus av korsvirke, inrett till ganska gedigen femrumsbostad.

Först kring mitten av århundradet tog utnyttjandet av kvarterets markreserv fart på allvar. Stadens befolkning växte explosionsartat, och behovet var stort av nya bostäder, framför allt hyreslägenheter.

Tomter avstyckades och bebyggdes i rask takt. På 1840-talet uppfördes fem nya hus, på 1850-talet ytterligare nio. Som byggherrar verkade i de flesta fall timmergesäller och murargesäller, som byggde husen får att inom kort sälja dem vidare till nya ägare, eller för att hyra ut lägenheterna.

Husen var enkla, uppförda av tegel och råsten med kalkunderstrukna tegeltak. Vart och ett inrymde två eller flera smålägenheter. Typiska är de två byggnader som timmergesäll H. Möller uppförde år 1854 och 1855 (idag Myntet 17 och 18). De är omkring 11,5 meter långa, 8 meter breda och försedda med hjärtmur. Varje byggnad inrymde tre tvårumslägenheter, uppvärmda med kakelugnar och järnkakelugnar, d v s biläggarugnar.

Vid 1870-talets slut var hela tomt 333 bebyggd, med undantag för hörntomten vid Bantorget. Den snabba utbyggnaden återspeglades i befolkningssiffrorna. År 1810 bodde på nr 333 tio personer, fördelade på två hushåll, år 1861 hade antalet ökat till 198 personer, fördelade på 50 hushåll.

Aktuella Fastigheter

Tidigare Fastigheter

Äldre version av Bevaringsprogrammet, ej giltigt

  • Kvarteret Myntet

    Kvarteret Myntet

Hämtad från ”https://bevaringsprogram.lund.se/w/index.php?title=Myntet&oldid=33838”