Kråkelyckan

Kråkelyckan vid sekelskiftet 1900/Kulturen.

Kvarteret är beläget omedelbart utanför den medeltida staden, och stadsvallen gick ungefär där S:t Laurentiigatan nu ligger. Det äldre kartmaterialet uppvisar en mindre oregelbundenhet i vallens sträckning, som ungefär motsvarar den slänt som finns på tomten nr 6. Eventuellt är det en bevarad rest av den medeltida vallen. För att bli säker fordras en arkeologisk undersökning. Längs den östra tomtgränsen på nr 5 finns en låg vall som har en antydd fortsättning i den norra delen av kvarteret. Den kan utgöra en rest av en äldre tomtgräns.

Så långt tillbaka som kartmaterialet räcker motsvaras kvarteret av en lycka med ungefär samma gränser som idag. Redan på Erik Dahlbergs teckning över slaget vid Lund 1676 kan man ana den som ett uppodlat område. Kvarteret omtalas 1704 som H:r fächtmästaren Poraths lycka och ca 1790 benämns det Tranelyckan. Trana var tullinspektor vid 1700-talets slut och han bodde omedelbart söder om Kråkelyckan, som han förmodligen ägde. Namnet Kråkelyckan nämns för första gången i ett lagfartsprotokoll från 1830 och även det går förmodligen tillbaka på en tidigare ägare. De två bostadshus som idag finns i kvarteret ligger på ett område som på 1840-talet benämns tullhuslyckan. Stadens norra tullhus låg något längre söderut, ungefär där S:t Laurentiigatan nu mynnar. Resten av kvarteret, som ännu var uppodlat, köptes 1860 av fysikprofessorn Ekelund. Han överlät 1874 en del av marken på sin dotter Lilly och hennes man August Quennerstedt, så att de där kunde bygga sig en villa. Resten av marken ärvde de 1885.

August Quennerstedt var född 1837 i Småland i ett strängt lutherskt prästhem. I Lund blev han professor i zoologi, men hade ännu vid sin död 1926 inte accepterat Darwins läror. Han hyste ett starkt historiskt intresse, framförallt för Karl XII. Trädgården kring huset utformade han som en del av Småland. För detta ändamål fraktades från hans hemsocken stora mängder sten, torv, mager jord, örter och träd. En förteckning upptar hela 206 arter. Det var sällsynta orkidéer, guckusko, mosippa, brudsporre, dunört, vitsippor, pors, ovanliga ormbunkar, blåbär, lingon, ljung och enebuskar. Bland träden märks tall, gran, lind, ek, hassel, hägg och al. Den småländska enklaven avgränsades i väster av en lång rad björkar. Därefter vidtog Skåne med en lika lång rad bokar.

Villan hade en påkostad inredning men vad det gäller praktiska bekvämligheter var den spartansk. Vatten togs från en brunn på gården. Telefon installerades aldrig, och el först när det blev ont om fotogen under första världskriget. Makarna hade ett starkt humanitärt intresse. Många är de donationsförteckningar från tiden där man påträffar deras namn. De kom även att upplåta all mark i kvarteret för olika ideella ändamål. Tomtmark för Lindebergska skolan och Ribbingska sjukhemmet skänktes 1911. Efter makens död upplät Lilly en tomt åt studentskehemmet och efter hennes död fick Ribbingska sjukhemmet överta villan.

Makarna var djupt fästa vid den park de låtit plantera och eftersträvade den karaktär för kvarteret som det ännu har med enstaka byggnader i en uppvuxen park. I gåvobrevet som avsåg Ribbingska tomten föreskrev de att marken skulle upplåtas för ett sjukhem för obotligt sjuka och att inga andra än de för sjukhemmet nödiga byggnaderna fick uppföras. All mark som inte gick åt för byggnader och nödiga gångar o s v skulle planteras, och i så hög grad som möjligt med träd. Detta skedde även och trädgårdsanläggningen för hela den västra delen av kvarteret utfördes av stadsträdgårdsmästaren J Ekberg. I samband med att Spoletorpsområdet öster om järnvägen stadsplanerades upprättades också ett förslag till delning av kvarteret i fyra kvarter. Trots påstötningar från staden vid olika tillfällen förverkligades detta aldrig p g a Quennerstedts envetna motstånd.

Litteratur

Persson, 1987
Lunds studentskegård, 1987

Aktuella Fastigheter

Tidigare Fastigheter