Historiska museet
Kvarterets begränsningar framgår inte längre av stadsbilden. Norrut begränsas kvarteret av en nu igenlagd förlängning av Stora Algatan som förr gick fram till Sandgatan. Gatan lades igen i samband med att Tegnérsplatsen ordnades efter det att Akademiska Föreningens hus byggts färdigt 1851. Tegnérstatyn står nu mitt i den gamla gatusträckningen. Kvarterets oregelbundna form i söder beror på utsträckningen av Krafts kyrkogård som låg kring domkyrkans absid. Från kyrkogården ledde ett mindre gångstråk rakt österut. Kvarterets västra begränsningslinje fö1jer någorlunda det grusade gångstråk som numera utgör Sandgatan. Sandgatan söder om Stora Algatans förlängning lades först ut efter reformationen och gick då bara rakt fram till Krafts kyrkogård.
Först efter kyrkogårdsmurens nedrivning 1831 fick Sandgatan sin nuvarande sträckning och Krafts torg lades ut 1832.
Under medeltiden utgjorde hela kvarteret en tomt med en något annorlunda sträckning i väster än vad kvarteret har nu. Precis framför historiska museets västgavel påträffades 1979 en grundmur till ett tegelhus som har haft huggen sandstenssockel, lisener och tegelgolv. Huset kan dateras till 1100—1200-talet och har förmodligen utgjort någon form av hörnbyggnad till den mur som omgärdade ärkebiskopens residens i Lundagård.
Efter reformationen 1536 konfiskerade kungen Lundagård och superintendenten, vilken kom att ersätta ärkebiskopen, fick istället slå sig ned i ett gammalt stenhus i kvarteret Historiska museet. Stenhuset hade tidigare tjänstgjort som kanikresidens.
Det var ett envåningshus i tegel inrett med en stor sal och en mindre kammare. Under huset fanns en källare med valv och i denna fanns en träskodd brunn. Huset påträffades vid grävningar 1936 och låg drygt 20 meter söder om Historiska museet. Omkring 1600 hade biskopens bostad (d.v.s. stenhuset) kompletterats med ett tvåvånings korsvirkeshus. Dessutom fanns ett antal ekonomibyggnader för husdjur och dylikt. Den norra delen av tomten var utlagd till en stor fruktträdgård med en damm. Husen var 1690 sedan länge svårt förfallna och genomgick då en omfattande reparation. Boningshuset hade vitkalkade tegelväggar och rött korsvirke. Reparationerna hjälpte inte mycket bl.a. beroende på att domkyrkoinspektorn Sven Kråka hade passat på att stoppa pengar i egen ficka. Redan 1717 beskriver den dåvarande biskopen Linnerius hur huset måtte stöttas upp med bjälkar för att inte rasa.
Den gamla korsvirkeslängan revs äntligen 1724 och en ny tvåvåningslänga, även den i korsvirke uppfördes något längre norrut efter ritningar av byggmästaren och bildhuggaren Johan Jerling. Huset var undermåligt redan från början och trots att biskoparna under tidens gång kravde ett antal reparationer, var huset ofta i fallfärdigt skick och på 1780-talet beskrivs det hur rötan härjade fritt i korsvirket och mögelsvamparna sköt ut som blommor från väggarna. Biskopen flyttade 1830 till ett hus vid Bredgatan och året därefter revs stallet, höns- och svinhuset på den gamla biskopsgården. Då boningshuset ansågs vara så förfallet att det inte kunde hyras ut inrättades det 1832—35 som kolerasjukhus, för att slutligen rivas våren 1840. Istället uppfördes det nya, ännu stående, huset något längre norrut.
Fastigheter i kvarteret Historiska museet
Äldre version av Bevaringsprogrammet, ej giltigt
Kvarteret Historiska museet
