Historiska museet 1
| Historiska museet 1 | |
 Historiska museet. Skånes hembygdsförbunds arkiv. Foto Leopoldo Iorizzo 1977. | |
| Information | |
|---|---|
| Namn | Lunds Universitets historiska museum |
| Adress | Krafts Torg 1 |
| Byggnadsår | 1840-45 |
| Byggherre | Domkyrkorådet; byggnadsledare: C. G. Brunius |
| Arkitekt | Axel Nyström |
| Kulturhistorisk värdering | Kulturhistoriskt värdefull byggnad |
Trevåningsbyggnad i röd tegel med sadeltak. Sockeln i hallasten är hämtad från Allhelgonaklostrets ruiner och väggarnas tegel kommer dels från ett tegelbruk vid Trolleholm, vilket var anlagt av Brunius, och dels från Bohuslän. Fasaden mot Krafts torg är symmetrisk. Dess centralt placerade portal har kopplade sandstenskolonner med bysantinska kapitäl, huggna av murmästaren Johan Stenberg. Portalens utformning är liksom hela fasadens artikulering medeltidsinspirerad. Suterrängvåningen är indelad av lisener och rundbågefriser. Genom de övre våningarna går lisener vilka övergår i bågar runt övervåningens rundbågiga fönster. I västgaveln en sekundärt tillkommen portal utformad efter den på sydfasaden. Taket är numera täckt med plåt. Tidigare var materialet skiffer och ursprungligen tegel.
Huset är ursprungligen byggt som biskopshus men aldrig använt som sådant. Under 1820- och 30-talet diskuterade man livligt i domkyrkorådet var det var mest lämpligt att bygga det nya biskopshuset. Det ena förslaget var att bygga det på biskopsställets ägor, i parken till Helgonagården, vilken låg strax utanför staden, vid slutet av Sandgatan. Det andra förslaget var att bygga det på det gamla biskopshusets plats, nordost om domkyrkans absid. Domkyrkorådet gav konduktören vid fortifikationen i Landskrona, Ch. Lundberg i uppdrag att rita ett förslag till biskopshus, ämnat att byggas på Helgonabacken. Överintendentsämbetet i Stockholm gillade emellertid inte Lundbergs förslag utan lät en av sina arkitekter, professor Axel Nyström, göra en ny ritning. 1829 beslutade Kungl. Maj:t att biskopshuset skulle byggas enligt Nyströms ritningar och ligga på Helgonabacken men då det saknades pengar kom det att dröja tre år innan något bygge kom igång.
Efter ytterligare diskussioner tillstyrkte Kungl. Maj:t 1838 det nya förslaget från domkyrkorådet i Lund att bygga ett nytt biskopshus på den gamla tomten invid domkyrkan. Nyströms ursprungliga ritningar hade blivit hårt kritiserade av Brunius och domkyrkorådet och han blev därför tvungen att omarbeta delvis enligt deras riktlinjer innan byggnadsarbetet vid Krafts torg kunde sättas igång. Brunius utsågs som byggnadsledare och det var på hans förslag som man hämtade grundsten och sockel från ruinerna av Allhelgonaklostret. Det nya huset byggdes på exakt samma plats där den gamla biskopsgårdens huvudbyggnad legat.
Byggnadsarbetet gick långsamt. Brunius, som var missnöjd med Nyströms ritningar, gjorde en del ändringar i dem under arbetets gång och först i juni 1845 fick biskopen meddelande om att han kunde ta det nya huset i besittning i augusti. Men under åren som gått hade biskop Faxe, trots att han från början varit mycket entusiastisk inför planerna på ett nytt biskopshus, tappat intresset för att flytta. Han anhöll i ett brev till domkyrkorådet om att p.g.a. sin höga ålder få lov att bo kvar till sin dödsdag i den provisoriska bostad som ordnats åt honom.
Det nya huset hyrdes delvis ut under de följande tre åren men 1848 föreslog akademiska konsistoriet att det nya biskopshuset skulle bytas mot ett av universitetet nybyggt hus, beläget på Helgonabacken. Alla såg detta förslag som fördelaktigt då man ansåg att biskopshuset hade blivit för stort, och att universitetets nybygge på Helgonabacken dels var för litet för de institutioner som var inrymda där och dels låg för långt från akademiens övriga byggnader. 1849 flyttade de zoologiska, kemiska och fysiska institutionerna in i huset vid Krafts torg. Mellan 1886 och 1916 disponerade zoologiska institutionen ensam huset som då allmänt kallades för Zoologiska museet.
1917 byggdes huset om invändigt för att användas som historiskt museum. Den tidigare enkla ingången i västra gaveln fick då en portal med kopplade sandstenskolonner, mycket lik den ursprungliga på sydfasaden.
Exterioren blev byggnadsminnesmärke den 25/1 1935 och 1/4 1966.