Vipelyckan - Här bor man - Bostadsområden i Lunds kommun 1945-2005
Vipelyckan är byggt som en fortsättning på Östra småstugeområdet, som i folkmun kallades Negerbyn på grund av de små, kubiska och vitputsade bostadshusen längs Dalbyvägen. Östra småstugeområdet, söder om Sandbyvägen (nuvarande Hjalmar Gullbergs väg), byggdes ut mellan 1938 och 1946. Området norr om Sandbyvägen, Vipelyckan, byggdes ut på tidigare åkermark efter en stadsplan från 1953. Den allra västligaste delen, kvarteren Strindberg och Damaskus, hade bebyggts något tidigare med bostäder för personal på Vipeholms sjukhus.
Den stadsplan som antogs 1953 anslöt till befintliga ägoförhållanden, bebyggelse och vägnät med Sandbyvägen i söder och riksväg 4 (nuvarande motorvägen) i väster. Kring en central parkyta med lekplats grupperades något olika hustyper. Terrängens stigning mot nordost underströks genom att byggnadshöjden ökats till två våningar för flerfamiljsvillorna i den högre belägna delen av området medan övrig bebyggelse består av 1½-plans villor. I den södra byggnadsraden mot Sandbyvägen har husen placerats tätt eller byggts som radhus (kv. Röda Rummet) för att uppnå en slutenhet av bostadsområdet och ”för att ansluta till den skånska slättens traditionella byggnadsskick med hopträngda och vindskyddade byggnads grupper”. I likhet med kvarteren Strindberg och Damaskus byggdes området huvudsakligen för personal vid Vipeholm.
Från området leder en utfart till Sandbyvägen och mellan bostäderna och den före detta landsvägen finns skyddande grönytor. Någon genomfartstrafik förekommer således inte i området, men det präglas heller inte av trafikseparering. Några större förändringar har inte skett på Vipelyckan varför man vid framtida förändringar bör ta särskild hänsyn till helheten gällande byggnadernas storlek, läge på tomten och takformer. Området har en riklig grönska med högstammiga lövträd längs flera gator och i den centrala gröningen. Service saknas bortsett från en pizzabutik längst i sydväst.
Inom det tidigare sjukhusområdet har det skett stora förändringar sedan mentalvården avvecklades på 1980-talet. Större delen av området är nu gymnasieskola och i dess östra del har det i början av 2000-talet byggts cirka 160 bostäder i femvånings punkthus och enplans radhus.
Bebyggelseenhetliga områden
Kvarteren - Röda rummet, Föreläsaren, Folkbildaren, Läseboken, Räkneboken, Skrivboken, Idealisten, Realisten
örre delen av Vipelyckan är bebyggt med enhetliga 1½-plansvillor med branta sadeltak lagda med rött vingtegel. Fasaderna är i rött eller gult tegel, utom i kvarteren Föreläsaren och Folkbildaren där de har fasader med eternit eller utbytt mot panel. I kvarteret Realisten ligger större flerfamiljsvillor som ansluter till de äldre personalbostadshusen väster om Vipeholmsvägen. Kvarteret Röda Rummet är bebyggt med något inbördes förskjutna radhus i Linnéstadens efterföljd. Dessa ritades av byggnadsingenjören Nils Ernstsson, som i mitten av 1950-talet fick ett flertal liknande radhus uppförda efter sina ritningar på flera platser i Lund.
Gemensamt för området är att husen är placerade på respektive tomts norra del, vilket gör att största delen av den obebyggda tomtytan får god solbelysning. Husen är försedda med tidstypiska villaträdgårdar där vila, rekreation och skönhet var målet. Trädgårdarna avgränsas av häckar. På framsidan finns olika buskar och prydnadsträd medan baksidan upptas av uteplats och gräsmatta. På de tomter där husen ligger långt in finns insynsskyddande häckar ofta på framsidan.
Karaktärsdrag
Husen utgörs till största delen av den typ av egnahem som blev populära i början av 1900-talet med mer eller mindre kvadratisk planform och skorstensstock ungefär mitt i där innerväggarna korsar varandra. Detta var praktiskt ur uppvärmningssynpunkt och gav en god rumsdisposition. Denna hustyp var mycket vanlig över hela landet fram till slutet av 1950-talet då de började ersättas av en ny typ av enfamiljshus, anpassade till nya tekniska lösningar och en mer rationell produktion. Husen har källare och är platsbyggda. De är individuellt uppförda men har en enhetlig utformning genom att de är byggda efter någon typhusritning eller är så kallade kataloghus. Korsplan, branta sadeltak, tegelfasader och dörr- och fönsteromfattningar i avvikande färg är typiskt för 1950-talets villaarkitektur. Trädgårdarna med dess betoning på fritid och avkoppling – inte nyttoväxter och husbehovsodling – är lika karaktäristiska för 50-talets välståndsökning som husens garage och bilplatser.
Särskilt värdefull bebyggelse
- Radhus i kvarteret Röda rummet
