Vattentorn historik - Kommunaltekniska verk i Lunds kommun

Dricksvatten kan inte alltid nå förbrukarna direkt, särskilt om försörjningssystemet är stort eller om vattnet först måste renas. Oftast bör produktionen över dygnet jämnas ut för att slippa dimensionera dricksvattenverkens reningskapacitet efter dygnets mest vattenslukande timme. Utjämningen görs bäst med hjälp av reservoarer i distributionssystemet.

Vatten kan endera lagras i låg- eller högreservoarer. En lågreservoar ligger så lågt i förhållande till drickvattennätet att vattnet inte kan nå detta utan mellanliggande tryckstegring. En högreservoar ligger så högt i nätet att vatten genom självfall kan nå nätet och förbrukarna.

Ett vattentorn är tekniskt sett en fristående högreservoar, vilande på pelare eller ben. Olika material ger olika möjligheter att bygga högt. Reservoarer i trä har en begränsning på grund av träets hållfasthet. Med gjutjärn och plåt som konstruktionsmaterial kan reservoarerna göras större. Betongreservoarer kan göras ännu betydligt större och billigare. Fasad och bärande delar av tornet utformas också olika beroende på vilket material som används. En annan faktor som ofta påverkat utseendet är var det placerats och vem som fått bestämma gestaltningen och i vilken epok han eller hon verkat. Vattentorn är en del av den offentliga arkitekturen och nyttobyggnader, som på många orter har blivit en värdefull del av stadens eller bygdens identitet och som ett landmärke.

Från slutet av 1800-talet när de första vattentornen uppfördes, och fram till andra världskriget dominerar de historiserande stilarna. Många torn byggdes i tegel med vattenbehållare i stål. Först omkring 1910 började behållare och torn uppföras i armerad betong. Perioden 1914 till 1945 präglades successivt av allt tydligare funktionell gestaltning av tornen. Tornen hade i huvudsak dolda behållare inne i tornet. Efter andra världskriget började vattentornen byggas avskalade, utan skyddande ytterväggar med blottad reservoar. I och med att de större orterna växte ökade behovet av lagringsvolymer. Stora behållare ställde krav på nya konstruktionslösningar. Byggtekniken utvecklades och metoder såsom ökad cementkvalitet, att betong började vibreras för att bli kompaktare och därmed starkare, glidformgjutning och förspänd armering medförde att tornen gick att byggas större och smäckrare.

Vattenreservoarer har funnits sedan länge i städerna. Olika verksamheter har ofta krävt vattenreservoarer, bryggerier, brännerier, slakterier med flera. Vattenledningar började läggas i relativt stor skala i svenska städer under andra halvan av 1800-talet. Vattenledningarna byggdes först och sedan vattentornen. Sveriges första vattentorn uppfördes i Kristianstad 1873, revs 1900. Det äldsta tornet för kommunalt ändamål som ännu står kvar är Kirsebergs vattentorn i Malmö. Men det är inte i bruk.Äldsta tornet som fortfarande är i bruk är troligen Södervärns vattentorn i Malmö, som kopplades in 1916. I Lunds kommun finns idag tre vattentorn eller reservoarer för kommunalt bruk. Därutöver finns det gamla vattentornet i Lund som inte är i drift samt vattentornet vid P7 Revingehed och vid St. Lars området i Lund.

I början av 1900-talet uppfördes flertalet höga privathus och universitetsinstitutioner i de högre belägna delarna av Lund. Dessa krävde ökat vattentryck i stadens rörnät, framförallt med hänsyn till nödvändig vattentillgång vid eldsvådor. År 1909 uppfördes ett vattentorn med högreservoar vid Norra Verket, på Sölvegatan Kv Eskil 13, och 1910 kunde högtrycksvatten släppas på i rörnätet. Eftersom Lund ligger på en sluttning måste staden med hänsyn till tryckförhållandena i nätet uppdelas i två tryckzoner. Nätet i lågzonen anslöts till lågreservoarerna vid vattentornets fot och nätet i högzonerna till högreservoaren i tornet. Norra Verket byggdes successivt ut men blev tvunget att kompletteras med bland annat ett nytt vattentorn som uppfördes på höjden Solbjer i Östra Torn, vilket togs i bruk 1976. Högreservoar i Norra Ugglarp uppfördes för att utjämna dygnskapaciteten och för att vattnet från Vombverket ska kunna passera höjden Romeleåsen. Härifrån leds vattnet vidare i rör till Malmö och Lund.