Vattenförsörjnings historik - Kommunaltekniska verk i Lunds kommun
Av arkeologiska grävningsfynd i Lunds stadskärna kan man förstå att det under medeltiden fanns en brunn på så gott som varje gård. På flera platser i Lund har man hittat brunnar från 990 – 1000-talen. Den äldsta offentliga brunnen finns i domkyrkans krypta och är troligen utförd i början av 1100-talet. Det omtalas att brunnen trots sitt obetydlig djup alltid hade friskt vatten i riklig mängd. Genom en anläggning av ärkebiskop Birger i början av 1500-talet kom brunnen i kryptan att ingå i ett system, som bör betraktas som Lunds första vattenledning.
Under nyare tid sker en förändring genom att de privata brunnarna blir färre och man i allt större utsträckning hämtar vatten ur en publik brunn på torget (idag Stortorget). Brunnen hade till en början en enkel uppfordringsanordning med ett ämbar. Denna ersattes 1748 med två pumpar. Efterhand tillkom ytterligare offentliga brunnar. Vid 1800-talets början fanns minst fem sådana. Vid arkeologiska utgrävningar har man även påträffat vattenledningar med rör av urholkade furustammar. Dessa har lagts under 1600-talets tidigare hälft och i några fall under förra delen av 1700-talet. Så långt man kan bedöma har dessa inte bildat något sammanhängande system.
Det vatten som hämtades ur Lunds brunnar var av erkänt dålig slag. Det hände också under somrarna att brunnarna sinade. Då fick stadsborna hämta vatten långväga. För tillgodoseendet av stadens vattenbehov hade de talrika kvartersdammarna stor betydelse, inte minst vid eldsvådor.
1868 tillsatte stadsfullmäktige en kommitté för att undersöka möjligheten att leda ”tillräckligt och godt vatten” till staden. Frågan om vattenförsörjningen hade varit aktuellt i många år. De många begravningsplatserna i staden och frånvaro av avloppsledningar bidrog säkert till den dåliga kvalitén. En följd av stadens undermåliga vatten blev också ofta återkommande epidemier. I frågor om vattenförsörjningen fick städerna själva besluta, regeringen tycks inte ha befattat sig i frågan.
Att leda vatten från Röglebäcken hade räknats fram som det billigaste alternativet bland annat därför att det kunde ledas med självtryck. Den årliga vattenmängden skulle initialt räcka till för 15 000 personer. Rögleverket anlades 1873 och togs i drift året därpå, samtidigt som den första gemensamma byggnadsstadgan för rikets städer och hälsovårdsstadgan tillkom. Rögleverket bestod ursprungligen av två anlagda samlingsbassänger. Dessa utökades senare till fem. Från dammarna leddes ytvattnet som samlats upp från ett skogsområde med självfall genom en 8,9 km lång 300 mm gjutjärnsledning till ett långsamfilter och en lågreservoar i Smörlyckan vid Norra Verket i Lund (vid gamla vattentornet). Rögleverket försåg ensamt staden med dricksvatten under mer än 30 år.
År 1899 uppstod en akut vattenbrist och verket fick byggas ut. Vattentillgången var trots Rögleverket ännu inte helt och hållet löst. Efter 1899 började man försöksborra efter artesiskt vatten, det vill säga vattens om kommer upp genom självtryck, längs stranden av Höjeå. 1905 beslöt man att låta uppföra Vattenverket i Källby. 1906 köpte staden en mindre tomt i Källby för Källby vattenverks räkning. Det nya verket som invigdes 1907 projekterades och ritades av J. Gust. Richert och Nils Westerberg på AB Vattenbyggnadsbyrån i Stockholm. Vattenbyggnadsbyrå stod senare också för en lång rad av utbyggnaderna. Vid projekteringen var det de tekniska installationerna som ägnades det huvudsakliga intresset. Byggnadsarbetena leddes av major Walo von Greyerz, Vattenbyggnadsbyrån, som även utförde många detaljritningar till bland annat snickeri- och granitarbeten. Verket omfattade ursprungligen 12 (även antalet 18 förekommer i källorna) borrade rörbrunnar. Från de borrade brunnarna samlades vattnet i en större pumpbrunn av järnringar. Därifrån pumpades vattnet till ett filterhus och sedan vidare till staden. Pumparna var uppställda i ett maskinhus. Källby verket klarade dock inte vattenförsörjningen länge. År 1911 led staden åter av vattenbrist. Brunnarnas kapacitet hade sjunkit medan vattenförbrukningen ökat. För att hejda vattenslöseriet påbörjades ett arbete med att införa vattenmätare i hushållen.
I början av 1900-talet uppfördes flertalet höga privathus och universitetsinstitutioner i de högre belägna delarna av Lund. Dessa krävde ökat vattentryck i stadens rörnät, framförallt med hänsyn till nödvändig vattentillgång vid eldsvådor. År 1909 uppfördes ett vattentorn med högreservoar vid Norra Verket, på Sölvegatan Kv Eskil 13, och 1910 kunde högtrycksvatten släppas på i rörnätet. Eftersom Lund ligger på en sluttning måste staden med hänsyn till tryckförhållandena i nätet uppdelas i två tryckzoner. Nätet i lågzonen anslöts till lågreservoarerna vid vattentornets fot och nätet i högzonerna till högreservoaren i tornet. Norra Verket byggdes successivt ut men blev tvunget att kompletteras med bland annat ett nytt vattentorn som uppfördes på höjden Solbjer i Östra Torn, vilket togs i bruk 1976.
Med hänsyn till stadens utveckling och snabbt ökande vattenkonsumtion, påbörjades 1915 undersökningar för att skaffa mera vatten. Vid Prästbergagården (Lomma kommun) påträffades ett rikt vattenförande lager av grus och rullsten. 1921 påbörjades första etappen av vattenverket i Prästberga. Verket utvidgades senare till att 1970 omfatta 25 rörbrunnar. Vattnet leddes till Källbyverket där det filtrerades från järn och mangan. År 1937 hade grundvattenståndet vid Prästberga sjunkit under havets nivå och det förelåg risk för inträngande av saltvatten. Rätten att uppfodra grundvatten vid Källby och Prästberga begränsades 1939.
Redan före andra världskrigets utbrott hade man undersökt olika möjligheter till ökad vattentillförsel till staden. Den bästa lösningen vore ett samarbete med Malmö. Det gick ut på att Malmö stad byggde ut sin vattentäkt vid Vomb och från sin huvudledning i trakten av Staffanstorp levererade vatten till Källbyverket i Lund för direkt distribution i Lunds ledningsnät. 1944 träffades avtal mellan Malmö stad och Lunds stad, enligt vilket Malmö förband sig att leverera vatten till Lund från sin vattentäkt i Vomb. För att överbygga det ökade vattenbehovet tills Vombanläggningen kunde tas i bruk anlades ett 1943/44 reservvattenverk invid Stadsparken. Vid anläggningen filtrerades vatten och fördes sedan vidare genom rör till vattenverket i Källby. Anläggningen var tillika avsedd som ett reservvattenverk under krigstiden och inom byggnaden fanns dessutom en gengasanläggning som kunde sätta verket i funktion, i händelse av att den elektriska strömmen skulle brytas. Det följande reservvattenverket med en pump byggdes vid Gyllenholmsgatan. Av dessa reservvattenverk har inga spår gått att upptäcka idag. Vissa stadsdelar i Lund fick på grund av dålig tillgång på material under andra världskriget vänta med att få rör utlagda för att komma med i vattennätet. Exempelvis hade varje fastighet på Björkvägen på Nilstorpsområdet sin egen brunn 1945. Även anläggandet av Vombverket senarelades av samma skäl.
I Malmö har vatten tillhandahållits i staden sedan 1901. För att möta det ökande vattenbehovet köptes mark in 1939 för en ny vattentäkt vid Vomb och det fanns ett förslag till nytt vattenverk. Marken tillhörde dessförinnan Övedsklosters fideikommiss. Provborrningar hade utförts med start 1936. Lunds stad, som för sin vattenförsörjning anlagt Källby vattenverk 1907 och Prästberga 1922, var även i behov av ökad vattenförsörjning. Det var därför naturligt att Lunds stad inledde förhandlingar med Malmö stad om vattenleverans från Vomb. Förhandlingarna resulterade i ett avtal mellan städerna 1944.
Vattenledningen kunde inte utföras under krigsåren och det dröjde till 1945 innan det definitiva förslaget till vattentäktens utbyggande kunde läggas fram. Vid den första utbyggnaden skulle 25 brunnar anläggas, försedda med en rörbrunnspump som pumpar vattnet till två lågreservoarer vid verket. Från lågreservoarerna rann vattnet med självtryck till två sugbrunnar med pumpar för vidaretransport. Pumparna skulle normalt drivas med elenergi från Sydkraft. Som reservkraft installerades vid första utbyggnaden två dieseldrivna generatorer. Pumpar, reservmaskineri och elektrisk utrustning ställdes upp i ett centralt pumpverk, maskinhuset. Maskinsalens golv måste placeras i rätt höjdnivå gentemot stadens högreservoarer. Men för att kunna passera Romeleåsen uppfördes en högreservoar i Norra Ugglarp om 3 000 m³ 1949, vilken kompletterades med en större reservoar om 18 000 m³ 1963. Härifrån leddes vattnet liksom idag vidare i rör till Malmö och Lund. För dragningen av vattenledningen köptes dels mark dels uppgjordes om servitutsrätt över berörda fastigheter. För vattenledningens framdragande över Klingvallsån och Segeå anlades broar. Vattenverket har successivt byggts ut med ökat antal byggnader, dammar och brunnar (idag 120 brunnar). 1998 klassades området som vattenskyddsområde. Det är med sina 54 infiltrationsdammar Sveriges största infiltrationsyta med 430 000 km²
Bekvämligheterna i samhället byggdes ut kraftigt under 1800-talets andra hälft. Fler och fler fick vattenklosett och rinnande vatten. Det finns exempel på badrum i slott och stora villor sedan lång tid. Privata badrum var ännu ovanligt vid 1800-talets slut men förekom i påkostade lägenheter. De typritningar för egnahemsbygge som Statens Byggnadsbyrå gav ut 1922 och 1923 illustrerar utvecklingen. 1922 fanns klosettrum och de större hustyperna var försedda med badrum. När HSB bildades 1923 hade man beslutat att alla deras bostäder skulle förses med badrum. Från 1930-talet blir WC och badrum standard även i enklare småhus. Först på 1940-talet var alla nya bostäder försedda med badrum. De tidiga badrummen innehöll badkar men efter oljekriserna på 1970-talet förordades dusch i energibesparingssyfte. Det uppfattades dessutom som modernt, effektivt och fräscht. Många övergick till dusch men även vanorna ändrades. Från att ha badat någon gång i veckan, började man duscha minst en gång om dagen.
1970 hade vattenförbrukningen ökat med 5 % årligen och medelförbrukningen från 180 l till 420 l per person och dygn. Prognosen för vattenbehovet i Malmö - Lund regionen pekade mot att de tillgängliga vattentillgångarna skulle vara helt utnyttjade vid slutet av 1970-talet. AB Sydvatten påbörjade en projektering av en fjärrvattenanläggning för överföring av vatten från sjön Bolmen vilken beräknades vara klar 1979 - 1980. Genom denna anläggning menade man att vattenförsörjningen skulle vara tryggad till slutet av 1900-talet.
Redan på 1950-talet fanns tanken på fjärröverföring av vatten från Lagan eller Bolmen. Bolmenprojektet grundar sig på en statlig utredning från 1960-talet över vattenförsörjningen i Skåne. AB Sydvatten bildades 1966 när Malmö, Helsingborg, Lund, Landskrona och Eslöv slog sig samman och bildade aktiebolaget Sydvatten för att trygga vattenförsörjningen inom regionen. Senare har Burlöv, Höganäs, Kävlinge, Lomma, Vellinge, Bjuv, Staffanstorp, Svalöv, Svedala och Skurups kommun tillkommit. 1983 tog Sydvatten över driften av Vombverket och Ringsjöverket.
Utanför Lunds stad hade de flesta egna brunna längre än i staden. Kommunfullmäktiges protokoll från 1974 kan illustrera förhandlingarna om vattenförsörjningen utanför staden; 1974 ville fastighetsägare i Vallkärra stationssamhälle förse fastigheterna med kommunalt vatten. Alla 16 sökande hade vid tiden egen brunn vilka hade benägenhet att sina vid långvarig torka. Som synnerligen allvarligt betecknas även att branddammarna drabbas av det sjunkande vattenståndet vilket medför försämrad brandberedskap inom området. Tekniska verken utförde projektering för anslutning av samtliga fastigheter i Vallkärra stationssamhälle.
