Världsmästare i bostadsbyggande
Efter andra världskriget startade ett välfärdsbygge som i Sverige blivit synonymt med folkhemmet. En av grundpelarna var att skapa sunda och ändamålsenliga bostäder för alla till en kostnad som inte överskred 20 procent av en genomsnittlig industriarbetarlön. Det var särskilt kommunerna som fick ta på sig detta ansvar. Bostadssociala utredningens slutbetänkande, de statliga bostadslånen, de allmännyttiga (kommunala) bostadsbolagen och 1947 års byggnadslag tillkom alla vid samma tid. Syftet var att få bukt med trångboddhet, bostadsbrist och att underlätta bostadsbyggandet i kommunerna.
Trots intentionerna byggdes bostadsbristen inte bort i den takt Bostadssociala utredningen föreslagit. Det dröjde till mitten av 1950-talet innan bostadsbyggandet nådde upp till samma nivå som före kriget. Orsaken var brist på arbetskraft. Under 1950-talet ökade årsproduktionen av bostäder trots allt rejält, från 40 000 nya lägenheter 1950 till 70 000 tio år senare.
Främsta orsaken till ökningen var att bostadsbyggandet gick från hantverksmässig produktion till industrialiserad. Färre byggarbetare färdigställde på kortare tid ett större antal lägenheter. Detta var en utveckling som stöddes av den socialdemokratiska regeringen, bland annat genom en statlig maskinlånefond i syfte att underlätta för byggföretagen att skaffa arbetskraftsbesparande maskinutrustning. Men det var som om alla ansträngningar inte räckte till: fortfarande 1960 bodde nästan hälften av befolkningen inte större än i två rum och kök, oberoende av familjestorlek, och i halvmoderna eller omoderna lägenheter.
Bostadsproduktionen ökade förvisso under 1960-talets första hälft, men den så kallade flyttlasspolitiken gjorde att befolkningen minskade på landsbygden och ökade i stadsregionerna där bostadsbristen var som påtagligast. Urbaniseringen och arbetskraftsinvandring förvärrade problemen. 1965 blev regeringens utfästelser om en miljon nya bostäder på tio år riksdagsbeslut. Miljonprogrammet rullade i gång. Statliga lån infördes som premierade stora serier av rationellt byggda bostadshus till låga produktionskostnader. I kommunerna bedrevs ett omfattande planarbete för att administrera och prognostisera det storskaliga bostadsbyggandet, som omgärdades av en mångfald utredningar samt norm- och regelsamlingar.
Enligt FN-organet ECE hade Sverige den högsta byggnadstakten i världen åren 1965-74, då det byggdes totalt 1 005 578 lägenheter eller 13 nya lägenheter per 1 000 invånare och år. Målen hade uppnåtts: en god bostad för en femtedel av lönen, trångboddheten hade försvunnit och två tredjedelar av befolkningen bodde i moderna bostäder.
De flesta trivdes i sina nybyggda lägenheter, åtminstone fram till dess att moderna flerbostadshus blev synonymt med betongghetto och nyslum. Kritiken kom vanligtvis från dem som inte själva bodde i områdena och slogs upp stort i pressen. Det blev snart en egen genre och kom till uttryck i olika media, vanligtvis med samma budskap: att miljonprogrammet skapat minst lika många problem som det löst. Det var kanske ofrånkomligt? Miljonprogrammets bostäder sticker ut, både i förhållande till det som byggdes före och till det som byggdes efter. Och ännu mer i förhållande till det som byggs i dag. 1960-talets flerbostadshus är byggda på ett annat sätt, med andra material, i andra lägen och för andra boendekategorier – eller snarare för alla boendekategorier.
Såväl byggindustrin som bostadsbolagen blev efter oljekrisen och nedgången i bostadsbyggandet 1975 allt mer inriktade på förvaltning istället för nyproduktion. Då var det helt plötsligt intressant att ta hand om den gamla bebyggelsen, som istället för att rivas nu skulle rustas upp till modern standard. Den stora byggsektorn minskade dock betydligt och produktionen inriktades huvudsakligen på småhus. Många bostadsbolag fick ekonomiska problem med ett bostadsöverskott av outhyrda lägenheter.
I början av 1980-talet infördes generösa statliga lån för upprustning av utemiljön i nya bostadsområden. Detta ledde till omfattande ändringar av gårdar och andra gemensamma ytor i nybyggda bostadsområden. Tidigare hade kvalitet främst mätts i kvantifierbara enheter. De nyinflyttade på 1960-talet hade känt entusiasm över moderna, rymliga och välplanerade lägenheter, och de stora bilfria ytorna prisades för barnvänlighet. Några år senare hade man vant sig och detta betraktades som vardagliga baskrav. Man kom att ställa nya krav på utemiljön istället. Detta avspeglade sig även i nyproduktionen med varierade miljöer, blandning av hustyper, småskalighet, mer traditionella material och fler egna täppor.
Efterfrågan på nya bostäder började stiga från slutet av 1980-talet. Bostadsbyggandet ökade för varje år för att nå en kulmen 1991 då det färdigställdes cirka 67 000 nya bostäder. Det var den högsta siffran sedan 1975. Produktionskostnaderna steg brant dessa år och byggsektorn var överhettad med ständigt ökade fastighetspriser. Det tog ett snabbt slut i början av 1990-talet med den värsta lågkonjunkturen sedan oljekrisen 1973. Fastighetspriserna gick ner med bortåt 50 procent och flera finansbolag, byggbolag och fastighetsbolag gick omkull.
Samtidigt med lågkonjunkturen på 1990-talet inleddes stora politiska förändringar: räntesubventionerna till bostadsbyggandet minskade och den statligt reglerade bostadslånegivningen slopades. Statens roll minskade, byggnormerna avskaffades och bostadsmarknaden avreglerades. Bostadspolitiken från 1940-talet gick i graven. Det blev tydligast i mindre industriorter där lågkonjunktur och ändrade förutsättningar gjorde att såväl antalet arbetsplatser som antalet invånare minskade drastiskt. Detta ledde till ett bostadsöverskott som på många håll lett till rivningar av 20–30 år gamla hus. Mer än 30 000 lägenheter har rivits i Sverige sedan mitten av 1990-talet.
Bostadsbyggandet avtog och var 1994 nere på 22 000 färdigställda bostäder, den lägsta siffran sedan krigsåret 1941. Bostadsbyggandet minskade ytterligare till i genomsnitt 12 400 färdigställda lägenheter per år under resten av 1990-talet för att nå över 20 000 först år 2004.
