Tuna slott
Tuna slott, Lunds första och genom tiderna mest påkostade villa, uppfördes 1866-67 för änkefru Emelie Thomander efter ritningar av Helgo Zettervall.
Egendomen bestod ursprungligen av ett antal lotter i Galgevången. I norr följer Tunavägen rätt väl den gamla gränsen medan västgränsen på ett ungefär motsvaras av Tornavägen. I söder gick egendomen ned till en markväg i Östervångsvägens förlängning, medan den åt öster sträckte sig fram till den gamla stadsgränsen, nu ungefär mitt i Tunaskolans tomt.
När området 1836 köptes av magister Pål Boström var det obebyggt och benämndes "jord i Galjevången och Kockalyckan". Ute vid Tunavägen uppförde Boström senast 1846 en gård som döptes till Sophieberg och däromkring anlades en trädgård.
Egendomen inköptes 1866, året efter biskop J. H. Thomanders död, av änkan Emelie Thomander och hennes två ogifta döttrar som inte kunde bo kvar i biskopshuset. I hushållet ingick också biskop Thomanders kusin Natalia Thomée. Egendomen döptes om till Tuna och det nya huset, ritat 1865, uppfördes. Det blev en medeltidsromantisk skapelse i engelsk gotik med tinnar och torn och en säregen plan. Huset byggdes i gult tegel med hörnkedjor, listverk och andra detaljer i cement och skifferklätt tak. Även invändigt blev gotiken väl genomförd i snickerier och andra inredningsdetaljer. Dekorationsmålningarna i tak och på en del väggar utfördes av Svante Thulin, medan Zettervall lär ha gjort förlagorna till tapeterna. I Tidskrift för byggnadskonst och ingenjörsvetenskap 1870 beskrivs byggnaden. "Besegrande dessa betänkligheter har den götiska villa, vi nu gå att närmare beskrifva, blifvit uppförd med en gruppering och hållning, som flyttar åskådaren tillbaka till gotikens renaste period, dock utan att nedstämma med den dysterhet, som i denna medeltidspregel eljest vanligen framstår. Den till sitt utförande särdeles solida byggnaden röjer i sin helhet såväl som i alla detaljer en sannt konstnärlig uppfattning, och kommer att till efterverlden lemna ett vackert vittnesbörd om arkitekturens ståndpunkt."
I bottenvåningen inreddes gemensamt kök och matsal. Därovan hade biskopinnan och dottern Emma sina rum. Tredje våningen disponerades av dottern Ida efter hennes giftermål 1868 med godsägaren Gottfrid Warholm. Där inreddes också ett bibliotek för biskop Thomanders väldiga boksamling vilken hölls öppen för studenter. Kring huset anlades en park i engelsk stil. Delar av Broströms gård fick ligga kvar och tjäna som tjänstebostad. Lite längre ut vid Tunavägen uppfördes omkring 1900 ett antal mindre hus innehållande arbetarebostäder, stall, höns- och svinhus, loge m m.
Några barn föddes aldrig i villan. Ida Thomader-Warholm blev dess siste invånare och 1933, året efter hennes död i 95 års ålder, såldes egendomen till staden. Huset var då i stort sett oförändrat sedan det byggdes och el eller centralvärme fanns inte. Det var den välbelägna tomtmarken staden var ute efter men drätselkammaren lät upprätta ett förslag på ombyggnad av huset till tre lägenheter. Då det ansågs för dyrt avstyrkte dock drätselkammaren förslaget men nödiga åtgärder skulle vidtagas så huset inte förfors innan man fattat beslut om dess användning. Under årens lopp fick villan mest stå tom och förfalla, ett tag under kriget användes den som beredskapsförläggning och därefter som daghem för lettiska och estniska barn. Efterhand började det tomma huset vandaliseras och 1948 beslutade drätselkammaren att det skulle rivas enär det inte skulle kunna tjäna något för staden praktiskt ändamål och det inte ansågs försvarligt att sätta byggnaden i stånd. De antikvariska myndigheterna på såväl riks- som lokalplanet gjorde propåer om att huset borde bevaras, men sedan staden förklarat sig berett att bekosta en dokumentation av huset, under förutsättning att man inte gjorde något som kunde försena en rivning, gav antikvarierna upp. Det krävdes dynamit för att få omkull huset. Trädgården lades 1955 ut till allmän park.
Litteratur
- Colliander 1933