Stampehagen
Stampehagen är egentligen namnet på en liten park. Den omges av ett väl sammanhållet 50-talsområde, planerat vid ett tillfälle och uppfört under åren 1951-57.
Området ligger inom lottten nr 2B i Stampelyckan, senare stadsäga 524, vilken inköptes av staden 1935. Den var då uppodlad och bebyggd med för jordbruket erforderliga åbyggnader. Planen antogs 1950, men när planarbetet påbörjades 1946 var områdets utsträckning i stort sett redan fastställd. I norr låg Dalbyvägen och östgränsen utgjordes av Saturnusgatan med en del äldre villor på andra sidan. I väster och söder fanns ännu inga gator, men där skulle enligt Generalplanen 1936-42 Tornavägen och Solvägen dras fram. Solvägens förlängning kom aldrig att läggas ut, men den syns som ett brett grönområde söder om bebyggelsen och var tänkt att gå i en båge upp till Dalbyvägen.
För stadsplanen stod stadsarkitekten Carl-Ossian Klingspor. Området är uppbyggt kring ett centralt parkområde med lekfält för större barn och lekplats för mindre. På tre sidor omges parken av bostadsbebyggelse, men genom smala gångstråk får parken ändå kontakt med de omgivande gatorna och hela området har lite grand karaktären av hus i park. I öster lades kedjehus ut. Den västra delen, närmast staden, avsattes för trevånings lamellhus, vars gruppering bidrar till områdets öppna, gröna karaktär. Mot söder sluts området av två sammanhängande räckor med radhus. Som skärm ut mot Tornavägen lades ett långt trevåningshus. Från början bestod det av tre, något förskjutna delar, men efter påpekande från den tilltänkte byggherren fick det sin bågform. Vid dess nordgavel lades för området "nödvändiga närhetsbutiker". Närmast Dalbyvägen lades småindustrier och Vägverket krävde att Jupitergatan och Saturnusgatans anslutning till Dalbyvägen skulle läggas igen.
Bebyggelsen
Merparten av husen är uppförda i rött tegel och har en hög hantverksmässig kvalité. Karaktäristiskt för tiden är husens många lekfulla detaljer som t ex putsfält, originellt utformade balkongräcken, fönster med triangulär överdel och särpräglade burspråk. En speciell planbestämmelse sa att vindsrum fick inredas vid gavlarna. De skulle dock höra till lägenheterna inunder.
Rad- och kedjehusen samt två av lamellhusen uppfördes av byggmästare Nils Tatis Andersson med Bent Jörgen Jörgensen som arkitekt. De förra, som byggdes 1953-57, uppvisar en rolig utvecklingsföljd, där de första hade mindre partier av vitputsad lättbetong, medan de senare helt byggdes i detta material.
Samma detaljomsorg som utmärker husen kännetecknar också utemiljön. Vid tomtförsäljningarna krävde staden att trädgårdsritningar skulle lämnas in till, och godkännas av, byggnadsnämnden. Flera av dessa kom att utföras av stadsträdgårdsmästaren Oscar Ahlström, som säkert också ritade parken. Karaktäristiska detaljer är bl a entrégångar av hårdbränt tegel, eller i ett fall av cementplattor blandat med storgatsten, en garageuppfart med storgatsten och kantsten i ett intrikat mönster, spaljéerna kring soptunnorna, de låga häckarna och små räcken av armeringsjärn.
Bevaringssynpunkter
Områdets värde ligger i att det utgör en hel 50-talsmiljö av hög kvalité med många välbevarade detaljer. Den utpräglade tidskänslan förstärks av den medvetet formgivna utemiljön.
- Om-, till- och eventuella nybyggnader skall i skala, färg- och materialval samt placering anpassas till den äldre bebyggelsen.
- För byggnaderna karaktäristiska detaljer skall bibehållas. Speciellt gäller detta de ofta lekfullt utformade balkongräckena. Byts de i sinuskorrugerad plåt ut, skall nya utföras med samma plåtprofil och utformning av överliggarna.
- Fönsterna skall vara täckmålade och vid byte skall nya utföras lika de ursprungliga. På flera av husen har fönsterna en tidstypisk färgsättning med blå karmar och vita bågar.
- Särskilt i flerfamiljshusen är entréernas utformning väsentlig. Måste dörrarna bytas skall nya kopieras efter de gamla.
- Den arkitektoniska idén bakom radhusen bygger på ett regelbundet upprepande av lika fasadelement. Därför måste det enskilda radhuset underordna sig helhetsmiljön och förändringar i detaljutförandet bör endast accepteras om de utförs samlat.
- Då grönytor och planteringar utgör en betydelsefull del av helhetsmiljön är det väsentligt att bibehålla deras karaktär. Lamellhusområdets genomsiktlighet är viktig. Angeläget är att slå vakt om tidstypiska detaljer såsom t ex spaljéer och äldre markbehandlingar.