Stadsparken
Det var 1821, 10 år efter det att den gamla stadsvallen upphört att fungera som tullgräns, som staden upplät en del av den åt Akademin för anläggandet av en Akademisk promenad. Högevall eller "Den Södra Wallpromenaden" har därefter intagit en speciell plats i lundabornas hjärtan, och stadsparken är ett resultat av ansträngningarna att freda den från en alltför påträngande bebyggelse. Så köptes 1860 en stor del av området innanför vallen upp av det för ändamålet bildade Lunds Park-bolag. Man ville hindra områdets styckande och vanprydliga bebyggande samt bereda stadens invånare en angenäm tillflyktsort under den varma årstiden. Där anlades en trädgård som till en början endast var öppen för aktieägarna. Parkbolaget inköptes 1904 av staden och bebyggelsen i den delen av stadsparken skildras i Svanelyckan.
Området utanför vallen införlivades med stadsparken efter Lundautställningen 1907, och motsvaras tämligen väl av två äldre åkerlyckor. Skultelyckan i norr ägdes 1704 av byfogden Jöns Schults änka Anna. Lyckan inköptes 1875 av AB C O Borgs söner. En mindre del av lyckan användes i den komplicerade bytesaffären mellan Borgs, Gleerups och staden, då egendomen Sunna omvandlades från fäladsjord till odaljord (se Galgevången 2:3). Därefter arrenderades lyckan ut till odling och Borgs hade även uppfört en lada där. I april 1902 blev det känt att SJ:s pensionsinrättning var på väg att köpa en tomt i Skultelyckan för ett stationskarlahus. Affären stoppades då staden, som ansåg att bygget skulle verka störande på den södra vallpromenaden, inte medgav någon gas- eller vattenanslutning till tomten. På förslag av Christian Bülow inköpte staden strax därefter lyckan. Gids- eller Gedsholmslyckan i söder finns omnämnd redan 1673, och eventuellt är det ordet get som ingår i förleden. Gidsholmen var en liten ö omgiven av en grävd kanal. Så småningom omvandlades omgivningen till ett kärr, som vid anläggandet av stadsparken grävdes ut till en fågeldamm. Eventuellt kan ön i dammen vara en rest av holmen. Lyckan inköptes 1896 av Lunds Andelsmejeriförening. Det var dock området närmast St Södergatan som föreningen var intresserad av och resten av marken överläts till staden 1898 och 1908.
Industri-, slöjd- och konstutställningen i Lund 1907
| ” | Hell Eder alla, slöjdjlitens fränder, bröder i konstens ädla förbund! Framstegets fanvakt! Välkomst Er sänder fornsagans härd, vårt åldriga Lund. Våren, som smyckat dess lunder på nytt, årslång förhoppning i värklighet bytt. Vårbud från samtidens näringslif kallar män i dess sold till vårt gilleslags hallar bådar den arbetets fästdag, som grytt. | „ |
| — Kantat vid utställningens öppnande | ||
Det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet var industriutställningarnas tid. I ett utslag av tidens framstegsoptimism hade man ett ständigt återkommande behov av att demonstrera teknikens senaste landvinningar och att visa upp alla de nya produkter som genom massfabrikationen nu blivit tillgängligare för bredare befolkningslager.
När portarna till Lundautställningen slogs upp den sista maj 1907 för knappa fyra sommarmånaders hektisk verksamhet, hade det föregåtts av ett långvarigt förberedelsearbete. Framgången med Fabriks- och Handtverksföreningens industriutställning 1895 i nuvarande Parkskolan hade gett blodad tand, och vid ett par tillfällen diskuterades anordnandet av en betydligt större utställning. Planerna strandade på att lämplig plats saknades, men sedan staden inköpt Skultelyckan kom saken i ett nytt läge. En motion i Fabriks- och Handtverksföreningen 1904 resulterade i en första utredning. 1905 tillsattes en utställningsstyrelse och snabbt tecknade olika privatpersoner garantiförbindelser för 160 000 kronor. I mars 1906 beslutade stadsfullmäktige efter lång diskussion att ställa området till förfogande. Dessutom skulle staden bidra till områdets plantering, dra fram ledningar och ställa en större garantisumma. Röster som varnade för "pekuniära uppoffringar" saknades inte. Utställningen kom också att kosta tre gånger så mycket som beräknat, men då intäkterna steg ännu mer gick utställningen faktiskt med en liten vinst.
Lite drygt ett år hade styrelsen på sig att få utställningen klar. Planen för området ritades av stadsträdgårdsmästaren Johannes Ekberg och efter en tävling utsågs Theodor Wåhlin till utställningens arkitekt med uppdraget att rita de officiella byggnaderna. Byggnadsarbetena utfördes av ett konsortium med byggmästarna Otto Sörensen, A Linhard och J A Sterner.
Entrébyggnaden uppe vid Svanegatan utformades efter Lunds medeltida stadsvapen med tinnar och torn i reveterat trä. Den kröntes av en spira med tre kronor över varandra, som numera återfinns på "Halmstadstornet" på Kulturen. I parkbolagets trädgård (där nu lekplatsen ligger) uppfördes på platsen för den gamla restaurangen en ny. "...det är ingen praktbyggnad i modern stil, dignande af förgyllarekram - det är en enkel skånsk bondstuga med hvita väggar i rödmåladt korsvirke" hette det i beskrivningen 1907. Gårdens halmtak räddades över utställningsperioden av K Maj:t sedan byggnadsnämnden beordrat dess nedtagande. I musikpaviljongen som tronade uppe på vallen spelade Södra skånska infanteriregementets 21-mannaorkester dagligen 6 timmar sommaren igenom. Bredvid paviljongen hade en ny passage tagits upp genom vallen och utanför den bredde det egentliga utställningsfältet ut sig.
Fältet dominerades av den 165 meter långa Industrihallen som låg där caféet nu står. I hallen fanns ett brett spektrum av utställningar kring industri- och hantverksprodukter. I ena änden reste sig det över 40 meter höga utsiktstornet med två trappor och en hiss från Asea. På en hedersplats mitt emot Industrihallen låg den elektriska kraftstationen som försåg utställningen med all el. Den utställdes gemensamt av Carl Holmbergs i Lund och Asea och var en suggasanläggning kopplad till en av Aseas "likströmsdynamomaskiner". Mot söder slöts utställningsområdet av maskinhallen. "Skedtakkonstruktionen har möjliggjort en rikare belysning, hvilket gör att de många maskiner och andra föremål, som fylla hallen, presentera sig förmånligare än vad som ofta eljest är fallet", säger beskrivningen 1907.
Bredvid maskinhalllen låg utställningens stolthet: Turist-, sport- och jaktutställningen. Huvuddelen utgjordes av den svenska avdelningen på en internationell sport- och turistutställning i Berlin, som i sista stund hade anlänt till Lund. Bland idrottsredskap, vapen och STF:s naturfoton fanns även diverse av konungen nedlagda villebråd. En 14 meter hög plafondmålning av Tännforsen i vinterskrud omslöts av en av arkitekten Boberg "konstnärligt anordnad ram af sportföremål". Konsthallen slutligen, hade en särpräglad utformning med en bred fris i gipsstuck "efter modärna mönster".
I centrum av fältet låg en liten barockpark med försänkta "gräsdammar" och den stora fontänen med sitt sex meter höga springvatten, "som så värksamt bidrog att förläna utställningsfältet en imposant prägel och som väckte så allmän beundran."
Här och var, men framför allt utmed vallen och framför Maskinhallen fanns mer eller mindre fantasifullt utformade enskilda paviljonger. Holländska Kafferosteriet hade en paviljong i "moskéstil", med takservering, medan Malmö Kaffekompani hade byggt upp ett antal Javahyddor i en palmlund. Hälsingborgs Ängtegelbruk hade uppfört "Kärnan" i miniatyr, medan Skånska Cement AB och Skandinaviska Eternit AB gemensamt stod för en byggnad uppförd av Lommakalksandsten i olika färger och klädd med "eternitskifferplattor". Skabersjö-Klagshamn Kalksandstensfabriks byggnad var naturligtvis uppförd av kalksandsten med tak av kalksandstakpannor. Mest uppmärksamhet väckte Pellerins Margarinfabrik vars paviljong bestod av en margarinlåda på vilken satt en tomte i kolossalformat. Där fanns också en Camera obscura, "i hvilken visades spegelbilder från utställningen", liksom ett gårdsmejeri och en snickerifabrik i arbete. "Solidarvillan" med ett "solidarhem" hade ritats av arkitekten Harald Boklund på uppdrag av Malmö-Lund Solidarkommitté. Solidarrörelsen arbetade för hemmets utformning och skötsel efter rationella och hygieniska principer.
Söder om Maskinhallen tog nöjesfältet vid, och det bredde ut sig ned mot Mejeriet. Bland attraktionerna märktes en tunnelkarusell och en automatutställning.
Litteratur
- Bülow 1907
- Bülow 1912
Stadsparken
Redan när utställningen planerades hade nog de flesta tänkt sig att området därefter skulle bli park. Det fanns dock andra intressenter. Det motionerades om att idrottsplatsen skulle flyttas dit, varvid en del av byggnaderna skulle kunna utnyttjas. Även Akademiska Föreningen ville ha en tomt för ett idrottshus. I den kommitté som fick uppdraget att överväga områdets framtida användning rådde det dock ingen tveksamhet. Där skulle bli en park som var öppen för alla! I motiveringen hette det att stadens invånare hade redan "visat kärlek och intresse för denna plats genom flitiga besök där även efter utställningens slut."
Flertalet av de större byggnaderna hade efter utställningen sålts till borttransport. Av de kvarvarande ville kommittén behålla Eternitvillan och Klagshamnsbyggnaden, som kunde bli vaktrum mm. Dessutom tyckte man att "Kärnan", entrébyggnaden och restaurangen tills vidare kunde behållas. Sedan drätselkammaren konstaterat att flertalet var i dåligt skick blev resultatet att Klagshamnshuset fick ligga kvar ett tag och att musikpaviljongen flyttades till sin nuvarande plats, medan resten av byggnaderna revs. Virket från restaurangen skulle användas till en lada bakom badhuset för förvaring av parksoffor o dyl. Ett förslag att åter förena de bägge valldelarna med en bro eller dylikt föll i kommittén med minsta möjliga marginal.
Parkanläggningen ritades av stadsträdgårdsmästare Johannes Ekberg, som ju också hade gjort planen till utställningen. Förslaget godkändes 1909 och 1911 var anläggningsarbetena klara. I centrum bibehölls den strama barockanläggningen med den stora bassängen i skärningen mellan de bägge axlarna. Den ena av axlarna har senare förstärkts av musikpaviljongen och cafébyggnaden. Bassängen har behållit sin form, men fick snart gjutas om då den inte var gjord för att hålla i mer än fyra månader. Upp mot cafét kvarstår sedan utställningstiden en trappa med balustrad, utställd av Merserums Stenhuggeri, och en glob krönt stenpelare från AB Öwedsklosters Sandstensbrott.
Resten av området fick en friare utformning. I söder anlades en större fågeldamm och i anslutning till den ett "stenkummel". Massorna från dammen lades upp till en kälkbacke med en utsikts platå på krönet, nu beläget bakom cafét. Området utmed Hardebergaspåret anordnades till "gräsplaner för allmänhetens fria begagnande", Gröningen kallad. I söder planterades en hagtornshäck till skydd för området. Av kostnadsskäl ersattes en tänkt körbana för "promenadåkdon" med en gångväg som dock senare skulle kunna vidgas. I parken planterades allehanda exotiska träd och buskar. Vid dammen restes en "runsten" med runslinga och texten: Å DET OMRÅDE INOM HVILKEN INDUSTRI-SLÖJD-OCH KONSTUTSTÄLLNINGEN ÅR 1907 AFHÖLLS ANLADE LUNDS STAD UNDER ÅREN 1909-1911 DENNA PARK. MÅ DEN BLIFVA SAMHÄLLET TILL GAGN OCH TREFNAD.
Lingmonumentet, en reliefstaty i sandsten föreställande ett antal ynglingar under diverse gymnastiska övningar, utfördes av Gunnar Nordborg och sattes upp 1939 till hundraårsminnet av Lings död. Pomona, Nils Möllerbergs kvinnoskulptur i granit, sattes upp 1957.
Bevaringssynpunkter
Stadsparken har en lång historia med sedan länge starka känslomässiga bindningar för lundaborna. Den är sammansatt av flera olika delar, vallpromenaden, parkbolagets trädgård, observatorieparken och utställningsområdet, var och en med sin karaktär och sin historia. Väsentligt är att de olika delarna får behålla/ges en utformning så att deras skiftande bakgrund och historia tydligt framgår.
