Stadsbildens framväxt/Stadsplanering i Lund 1600-1980. Idéer och verklighet/Till stadens försköning
Ett Lund helt i avsaknad av naturskönhet i sina omgivningar, det är bilden Christian Molbech ger i det ovan citerade stycket. Men Lundagård var inte den enda oasen. Vid en tid då stadsparker ännu var ett okänt begrepp, var de gamla kyrkogårdarna naturliga strövplatser, i romantikens tidevarv kanske de mest omtyckta. Så här skriver t ex Nils Petter Osberg i sina från l820-, 30- och 40-talen nedtecknade Lundaminnen om nuvarande Petriplatsen, den gången en kyrkogård: "Denna nekropol, till hvilken redan då ej någon på länge inflyttat, var likväl med den egna pietet, som nu mera får vår tid är så främmande, bibehållen i sitt primitiva skick. Den var åt de två gatsidorne inhägnad af en låg och bred gärdesgård af gråsten, som ofvanpå var täckt med flata skifferhällar. Åt de inre sidorna voro byggnader. Stora, lummiga kastanjeträn prydde rundtom denna de dödas stad, och jag kommer så lifligt ihåg den yppiga vegetation af hundkäx, körfvel, svalört och ranunkel, som omgaf grafstenarne med deras af sol och regn urblekta bilder och prydnader eller trängde sig mellan remnorna på de söndergångna monumenterne. Hur mången glad stund tillbragte jag ej der i betraktande af dessa i relief utförde bilder, som i min själ väckte så underliga föreställningar."
De ganda kyrkogårdarnas antal var dock litet, medan jordlyckorna var lika talrika i stadens hjärta som i periferin. "ett mellanting af trädgård och åkerfält". Nuvarande Tegnérsplatsen "omgafs af ett stengärde, som rikt smyckadt med svalört hägnade odlingar af säd och grönsaker samt någon betesmark, på hvilken några getter under den vackra årstiden vanligtvis underhöllos, hvilka härigenom åt det hela förlänade något ytterligare rustikt". "L'air rustique" får det heta en annan gång med Osbergs känsla för romantikens krav på språkdräkt.
Övergången från hage och trädgård till den plats vi känner idag gick inte i ett språng. Ett stadium beskriver vårt språkrör så här: "Intill 1848 var ofvan berörde jordlycka, som efter hand blifvit försedd med vackra liguster- och hagtornshäckar samt en blomsterkulle i dess midt jemte sittsoffor och sandade gångar, en angenäm och mycket besökt promenadplats." Det är inte utan att en jämförelse med dagens grusplan utfaller till den senares nackdel.
Dessa agrara inslag i staden hotades mot 1800-talets mitt. Men med en annan tid för dörren upplevdes kanske förlusten inte som något smärtsamt. Självhushållningen var dömd att försvinna. Vad som finns kvar i dag av täppor och odlingar kan i bästa fall bara anas genom gårdsportarna. Men de finns där och är ofta lika betydelsefulla påminnelser om det förflutna som husen, värda att vårdas och bevaras.
Med förändringar inom handel och näringsliv följde också en ny medvetenhet om det ansikte Lund visade upp. Här var järnvägen alldeles tydligt en bidragande faktor. Staden räknade självklart med fler besökare och skulle bokstavligen "se bra ut" — även från tåget. Ett uttryck för detta finner vi i det intresse man plötsligt ägnade just trädgårdsfrågan.
1860, bara ett fåtal år efter det att Lund nåtts av detta nya samfärdsmedel, initierade haradshövdingen plus några till tanken på en trädgårds- och parkanläggning i omedelbar närhet av "jernbanan vid södra vallen", d v s längs Svanegatan. Det uttrycktes klart att man önskade förhindra att "berörde tomt sönderstyckades och med smaklöst uppförde byggnader vanpryddes". Gissningsvis sökte man vid stadens nya infart undvika småfolksbebyggelse — lik den vid Norra Vallgatan. I stället ville man genom denna anläggning "dels bidraga till stadens försköning, dels ock bereda dess invånare en angenäm promenad och tillflyktsort under den varma årstiden". Lund saknade nämligen "en publik park eller trädgård, sådan man vid de flesta städer inom och utom landet redan förskaffat sig". Finansieringen skulle ske genom stiftande av ett bolag grundat på minst hundra aktier, vardera om 150 riksdaler.
Parkbolaget var samma år etablerat och redan inom några år talar man om parken som "stadens vackraste och mest besökta promenadplats". Dessa ord kan man läsa i ett drätselkammarprotokoll från 1866, och ärendet gällde lämplig plats för stadens första folkskolebyggnad. Skulle skolan komma att ligga i denna stadsdel ville kammaren förbehålla sig rättigheten, "att blifvande byggnadsritningar granska i hwad det yttre anginge". Uttryck för samma omsorg finns betecknande nog inte formulerade, när man beslöt sig för att uppföra byggnaden vid Råbygatan.
"En publik park", en stadspark i egentlig mening, tillgänglig för alla, utan avgift, lät emellertid vänta på sig. En sådan anlades först under åren 1909—11 i Skultelyckan, där 1907 den stora hantverksutställningen gått av stapein och vars planläggning till vissa delar kom att utgöra grunden till densamma. Men redan 1904 hade Parkbolagets trädgård inlösts av staden. I dag utgör de båda anläggningarna ett sammanhängande helt.
Nu hade emellertid Lundaborna i gemen inte varit helt lottlösa. Filantropin hade tidigt tagit sig olika uttryck. Så hade t ex Helgonabacken redan på 1820-talet genom biskop Faxes försorg gjorts tillgänglig "för alla klasser". I öster fanns Östra promenaden, en biprodukt av den 1847 på privat väg — och också som aktiebolag — anlagda begravningsplatsen söder om densamma. Och längst ner i söder fanns "den med lummig grönska överskuggade södra wallen, som redan 1821 genom Kongl. bref blef upplåten till promenadplats men först under senaste årtionden genom ändamålsenlig anordning i förening med det friska läget och närheten till jernwägen blifvit en af den lustwandrande allmänhetens favoritplatser", som E W Berling skriver (1879).
