Stadsbildens framväxt/Stadsplanering i Lund 1600-1980. Idéer och verklighet/Ryttare, spårvagnar och annan rörlig trafik
Hög prioritering i generalplanen fick "upptagandet av en ny öst-västlig trafikled för tyngre fordonstrafik strax söder om Mårtenstorget". Till denna tanke, som ingen planerare tycks fri från, skall jag återkomma senare. Gatunätets påstådda otillräcklighet går som en röd tråd genom Lunds stadsbyggnadshistoria. Låt oss för ett ögonblick följa ett par gator och ett kvarter i ett litet längre perspektiv och se hur arkitekter, myndigheter och andra berörda resonerat.
1915 kom Östra Mårtensgatan i biickpunkten för intresset. Några rader ur en bilaga till stadsfullmäktiges protokoll ger fantasin stoff. Vi får bilden av ett Lund som funnits men också av ett som aldrig blev till. "//som stadens enda infartsled från dess östra och viktigaste uppland med östra järnvägsstationen och Södra Skånska Infanteriregementets blivande kaserner och övningsplatser, måste [den] anses vara och bliva en av stadens allra viktigaste gator."
Östra Mårtensgatan skulle breddas. Men hur mycket? Till sexton eller arton meter? "Gatan måste beräknas för framtida dubbel spårvägslinje, vilken bör taga en ungefärlig gatubredd av 6 meter. För annan körtrafik och ridning och cykling skulle då med 16 meters gatubredd sedan åtminstone 5 meter beräknats till trottoarer, endast 5 meter återstå, vilket i längden torde bliva alltför litet. //Ur estetisk och hygienisk synpunkt är naturligtvis otvivelaktigt den större gatubredden att föredraga." Och så blev det — på papperet.
Tiden sprang emellertid ifrån ryttarna, och spårvagnarna, som i major Nilssons stadsplan på ett storstadsmässigt sätt skulle förbinda Lunds olika ytterområden med stadskärnan, förblev en vision. Man rev inte heller några hus eller uppförde nya. ABt förblev vid det gamla, inklusive det trånga gaturummet.
Drygt tjugo år senare var det emellertid dags för en ny översyn, och nu innefattades också ett kvarter, Garvaren i detta fallet. Den totalbild av Lund, som Magnus Wennström såg för sig, kom också att prägla detta stadsplaneförslag. 1937, det är då den fastställdes av Kungl Maj;t, var kvarterets karaktär ännu den förindustriella småstadens. Ett enda hus från 1932 — var i tre våningar. Bl a med hänsyn till Östra Mårtensgatans tilltänkta bredd på 18 meter föreslog Wennström här fem våningar höga hus. Mot Stora Tomegatan och Östra Vallgatan begränsades höjden till tre och mot Magle Lilla Kyrkogata till två. Enligt ett beslut från 1917 skulle Stora Tomegatan dessutom växa från 5,5 till 9 meter. Kvarterets inre fick ej bebyggas och dess tidigare slutenhet skulle upphävas genom öppningar i sydvästra och sydöstra hörnen, något som utan övriga kommentarer ansågs "fördelaktigt". Allt sammantaget innebar förslaget en total omdaning.
Någon reaktion i form av yttrande inkom inte, vilket kan tolkas på olika sätt: var det så att de närmast berörda liksom representanter för kulturvården redan hade anammat funktionalismens och 1930-talets budskap? Fanns det dessutom någon som vid den här tiden ansåg att kvarterets anspråkslösa 1800-talshus hade något som helst arkitektoniskt eller ens miljömässigt värde? Eller var det så att mycket få över huvudtaget tog dessa nya stadsplaner på allvar, pappersprodukter med ringa sannolikhet vad gällde genomförande?
Låg utvecklingstakt av byggandet under 40- och 50-talen lät även denna gång saker och ting förbli vid det gamla. En enda byggnad uppfördes enligt planen, på Östra Vallgatan 27. Under 60-talet var däremot förutsättningarna andra, och nu hade också annat hänt som gjorde att 30-talsplanen kändes föråldrad, Bilinnehavet hade ökat drastiskt och i stället för att låta trafiken underordna sig befintliga förhållanden, önskade man nu på alla sätt tillmötesgå dess behov.
"Trafikens nuvarande omfattning och den förutsedda ökningen av densamma i framtiden ställer helt nya krav på utrymme såval för den rörliga trafiken som för parkeringen samt på differentieringen av gatunätet som avses huvudsakligen för att släppa fram trafiken och sådana som avses till butiksgator. //Bebyggelsens omfattning måste vidare avvagas på sådant sätt att den erforderliga uppställningen av bilar kan beredas plats på kvartersmark utan att inkräkta på behovet av obebyggd mark för andra ändamål såsom lek och rekreationsytor utan att verka störande på de i husen boende." Så lyder texten i planen från 1961. Det var för bilens skull som exploateringstalet skulle sänkas, inte i första hand av miljöhänsyn!
Den öst-västliga trafikleden genom stadskärnan, som generalplanen föreskrev, låg nu tidsmässigt inom räckhåll. Därför kunde, menade planförfattaren, Östra Mårtensgatans breddning begränsas till 14 meter i stället för de tidigare beslutade 18. Det nya gaturummet skulle delvis åstadkommas genom indragning av bottenvåningen, vilket också skett vid Domus och Österport. Dessutom skulle Östra Vallgatan i sin egenskap av inre ring utökas åt öster. Och som om detta inte vore nog bestämdes att Stora Tomegatan i ett senare skede skulle breddas, inte från 5,5 till 9 utan till 12 meter. Detta skulle på sikt innebära att båda sidorna av gatan fick ny karaktär. Den miljömässiga förlusten är lätt att föreställa sig, inte minst förlusten av det gamla stråket.
Som i den äldre stadsplanen skulle bebyggelsen utmed Östra Vallgatan och Stora Tomegatan vara tre våningar hög. Nytt var däremot att även Östra Mårtensgatans norrsida skulle få denna höjd. Mot Magle Lilla Kyrkogata föreslog planförfattaren en och två våningar. Det mest iögonfallande i det nya förslaget är det sätt på vilket kvarterets inre tagits i anspråk för parkering, såväl ovan jord som under. "Rekreationsyta" är ett utmärkt ord för den mark, som nu också finns bakom den nya bebyggelsen längs Stora Tamegatan. Något mera avlägset 1800-talsstadens gårdsbebyggelse med olika typer av verksamheter eller prunkande trädgårdar kan svårligen tänkas än dessa neutrala impediment bredvid och över garageutrymmen.
1936 års plan hade, som vi sett, godkänts och fastställts utan några problem. Lika lätt gick det inte 1961. Med hjälp av en inventering av Lunds äldre byggnadsverk, "Lunds stadsbild", från år 1952, kunde man nu öppna moteld. Husägare lade också i dagen en större medvetenhet. Att befintlig kulturhistoriskt värdefull bebyggelse var så fallfärdig att restaurering av ekonomiska skäl ansågs utesluten, var ett alltför generellt omdöme för att godtas. Dåvarande stadsantikvarien Ragnar Blomqvist yttrade sig över förslaget och betonade speciellt värdet av hörnbebyggelsen i sydväst (nu riven), liksom husen längs Magle Lilla Kyrkogata. De senares ägare försökte planförfattaren lugna med hänvisning till att avsikten med planen var att reglera ny bebyggelse. "Något hinder i föreliggande fall för att den nuvarande bebyggelsen på tomterna 2, 3, 4, 5 och 6 bevaras och underhålles inträder icke genom den nya planens fastställande." Detta låter tryggt. Sanningen är dock den att en stadsplans "inbyggda" löften upplevs som ett hot av den som ser värden i den befintliga miljön; samtidigt är de en lockelse för den, vars enda väg till förändring är rivning och nybyggnad. Över det äldsta huset, sannolikt från tidigt 1800-tal, på tomt nr 1, i hörnet Stora Tomegatan —Magle Lilla Kyrkogata, utfärdades dödsdomen, om än med på obestämd tid uppskjuten verkställelse. Dess brott är att det följer en äldre gatulinje.
Kvarteret Garvaren är i dag ett åskådligt exempel på olika perioders behov och stilvilja. Forändringens vind blåste dock inte bort mer än knappt hälften av den äldre miljön. Starkare tog den tag i ett annat kvarter högre upp vid Stora Tomegatan, Sankt Thomas. Här bildar tre hus den yttersta utposten av "Kulturkvadrantens" småskaliga bebyggelse, en anakronism bland idel höghus, där inte minst gårdarna vittnar om attitydförändringar i ett kort perspektiv.
