Stadsbildens framväxt/Stadsplanering i Lund 1600-1980. Idéer och verklighet/Otidsenlig och oskön
Att formmässigt organisera staden efter fasta regler och mönster hörde inte medeltiden till. Stadsplanering i den meningen av ordet var est okänt begrepp. 1600-talet innebar emellertid ett stort steg närmare vår egen tid. För nämnda sekels planerare tycktes den medeltida staden inte bara otidsenlig utan också ohanterlig och oskön. I stället hyllades renässansens rätlinjighet. Regelbundet gatunät och rektangulära kvarter var den enklaste varianten, ett utsparat centralt beläget torg hörde också till.
Att alla nygrundade städer kom att ordnas efter rutnätets principer, liksom en gång det antika härlägret, är inte att undra över. Men man nöjde sig inte med detta. Även många medeltida stadskärnor önskade man se regulariserade, och den svenska centralförvaltningen begagnade sin möjlighet att utöva ett tryck på lokal nivå.
Före 1600 var kartläggningsverksamheten i Sverige och Danmark så gott som obefintlig. Man anser att svenska lantmäteriets historia har sin utgångpunkt i en av Kungl Maj:t den 4 april 1628 utfärdad instruktion för generalmathematicus Anders Bure. Avsikten med denna regeringshandling var att skaffa Kungl Maj:t "en synopsis, däruti H K M:t alla landskapers och städers lägenhet sig för ögonen ställa kunde, hvaraf H K M:t sedan desto bättre kan öfverse och begrunda, hvaruti och huru hvart och ett stode att reparera och förbättra". Lantmätaren skulle också "göra säkra afritningar af alla städer här i riket som nu under Sveriges krona äro eller härefter vinnas kunna, på det H K M:t må kunna se, huru de byggda skickade äro, hvaraf H K M:t och kan marka, huru de bäst och lägägast till en god skickelse och disposition forbättras kunna".
Den här avbildade kartan från tidig svensk tid får trots vissa felaktigheter betraktas som en av de trognaste återgivningarna av Lund vid den tidpunkt, då man avsåg att "reparera och förbättra" staden. Det var inte längre en mäktig ärkebiskopsstad man gav sig på. De flesta klostren och sockenkyrkorna var sedan länge rivna. Dessutom hade danskarna 1678 satt delar av staden i brand. Men trots att Lund var svårt sargad, kan man i dag ställa sig frågande inför de olika förslagen till ny stadsplan.
Det äldsta förslaget är från 1660-talet och dess upphovsman var lantmätare Nils Eriksson Njurén. När man studerar hans stadsplan, som totalt skulle ha utraderat stadens ursprungliga karaktär, har man svårt för att tro att Eriksson själv var övertygad om det rimliga i förslaget. Inte till någon del tog han nämligen vara på det befintliga. Planen är dessutom en enkel schablon, ett raster utan konstnärliga anspråk. Eriksson tog inte heller någon hansyn till domkyrkan; fräckt lät han en gata skära bort absiden från byggnadskroppen i övrigt. Och någon antydan till torgrum letar man förgäves efter. Att genomföra ett förslag som detta skulle, milt uttryckt, ha varit förenat med stora problem och ekonomiska uppoffringar.
Den karta som låg till grund för detta försök till nydaning kallas "Andreas karta", och denne Andreas kom också själv med ett forslag, men jämfört med kollegans var ingreppen blygsamma. Nuvarande Stora Södergatan fick en delvis annan sträckning men mynnade fortfarande i Stortorget. Bredgatan stramades upp, så också Petri Kyrkogata, Paradisgatan och Stora Tomegapsgatan, alltså en ansats till ett "genombrott" i norr, om man så vill. Andreas lät Västra Mårtensgatan fortsätta rakt västerut, och häri låg framför allt det nya och fröet till en seglivad tanke, en central östvästlig led.
Detta förslag skulle emellertid beaktas lika lite som det förra, och inte stort bättre lyckades den store Erik Dahlbergh, generalkvartermästare och chef för Fortifikationsstaten. I dessa egenskaper skulle Dahlbergh övervaka fästningarnas tillstånd såväl i det egentliga Sverige som i de erövrade provinserna. Men han var också arkitekt, konstnär och en av sin tids främsta stadsplanerare. Många omsorgsfullt utförda planer bär hans signatur liksom byggnadsritningar och teckningar. Sin konstnärliga utbildning hade han bl a inhämtat under långa resor på kontinenten, framför allt i Italien. I dag är Dahlbergh kanske mest känd för det stora topografiska arbetet "Suecia antiqua et hodierna".
Den gaturegleringskarta över Lund från 1680-talet som tillskrivits Erik Dahlbergh finns inte omnämnd i någon Dahlberghlitteratur, och själv talar han inte om den i sin dagbok. Men sannolikheten för att han åtagit sig ett uppdrag som detta är utomordentligt stor. Han var vid tidpunkten i fråga guvernör över delar av Skåne och var väl förtrogen med Lund från dansk-svenska kriget.
Dahlbergh valde som sin föregångare Andreas att i stort bibehålla den medeltida strukturen. Kvarterens oregelbundna form bevarades, de gator som uppfattades som sekundära fick fortsätta sitt slingrande lopp. Men med fältherrens blick kunde Dahlbergh lätt konstatera, att det krävdes ett visst mått av lokalkännedom för att smidigt förflytta sig genom staden. Den som t ex önskade ta sig vidare norrut vid Stortorget fick göra sig omaket att gå via Gråbrödersgatorna. Här såg Dahlbergh en enklare lösning. Ingreppet var inte stort, och I702 var också Kyrkogatan ett faktum. Stadens andliga och profana centra hade på så sätt kommit i tydligare förbindelse med varandra.
Dahlbergh nöjde sig dock inte med detta. Liksom Andreas föreslog han, för att bruka modern terminologi, två nya centrumleder, en i norr och en i söder. Men detta var inte heller nog. Skomakaregatan förlängdes rakt österut och tillsammans med en upprätad Fiskaregatan bildades så ett tredje genombrott. Lundabon i gemen såg säkert ingen olägenhet i gatornas ålderdomliga system. Man sökte sig in till och ut från något. Så inte Dahlbergh. För honom framstod uppenbarligen möjligheten att ta sig genom staden som det utslagsgivande, och häri låg skillnaden — och också det geniala enligt senare tiders stadsplanerare.
Att det mesta således fick förbli vid det gamla kan möjligen bero på att stadens uråldriga huvudstråk på ett naturligt sätt var direkt förbundna med de gamla landsvägarna. In- och utfarter fanns med andra ord där de bäst behövdes. Det var svårt att finna något egentligt behov av nya genomfartsleder, inte minst i en tid då Lund bokstavligen tog slut vid vallarna. Detta utesluter självklart inte att ekonomiska skäl också utgjorde en broms liksom en allmän motvilja mot förändringar.
Som framgår av förslaget nöjde sig Dahlbergh i övrigt med att hyfsa till de viktigaste gatorna med linjalens hjälp, t ex Winstrups- och Gråbrödersgatorna samt Västra och Östra Mårtensgatorna. Skall detta tolkas som ett hänsynstagande till befintliga förhållanden eller som en brist på engagemang? Det schematiska utförandet pekar på det senare. Dahlberghs förslag kan lika litet som hans föregångares anses fylla några konstnärliga anspråk. Ett studium av samtida arbeten av hans hand visar en annan bild. Nya stadsanläggningar eller bearbetningar av äldre städer, dar direkta försvarshänsyn förelåg, fångade på ett helt annat sätt hans intresse.
Det märkligaste försöket att ge Lund en ny stadsplan härrör från 1700-talet, och vi finner det på en tullkarta. Upphovsmannen är okänd liksom den exakta tidpunkten, men på Krigsarkivet, där ett exemplar förvaras, uppges som tillkomstdatum "l730—50". Detta förslag liknar inte något av de förut beskrivna. Här möts medeltid och renässans på ett minst sagt originellt sätt. Trots att planförfattaren konsekvent arbetat med linjal och vinkelhake, tycker man sig andå se något som är besläktat med det gamla Lund. Man låter sig luras av att inget kvarter är det andra likt och att vinklarna sällan är räta. Här finns heller ingenting av barockens monumentalitet. Den gamla nord-sydliga huvudleden går rakt genom staden men saknar de nya idealens vidare rumskänsla. Endast ett stråk, ungefär med Lilla Tvärgatans sträckning, har tillåtits växa i omfång, och staden får på så sätt en tydlig tredelning.
Vad har avsikten varit med denna stadsplan — utöver tullmyndighetens krav på kontroll av stadens ut- och infarter? Ville man med en mångfald små gatstumpar och diminutiva kvarter i kombination med större bibehålla den medeltida karaktären men göra det med renässansens krav pa ordning och stramhet? Nog får detta förslag mest betraktas som en ämbetsmans fantasifulla lek med en motsträvig verklighet.
Varför var inte Lundaborna mer samarbetsvilliga? Vilka starka skäl förhindrade att dessa olika förslag genomfördes? Alla syftade ju till ordning och reda i form av raka och breda gator. Ett par tänkbara orsaker har jag redan angivit, t ex ekonomiska och funktionella. Med det senare antyds att det befintliga gatunätet tjänade sina syften. Sannolikheten i ett sådant påstående styrks i följande citat (Jutikkala, 1963): "En större eldsäkerhet, de fördelar för trafiken och för byggandet som de räta gatorna i motsats till de krokiga erbjöd, samt vissa militära synpunkter i fästningsstäderna, bidrog till att hos samhällets högsta skikt öka förkärleken för de nya planerna, men de avgörande motiven var nog estetiska. Hade de praktiska synpunkterna vid planeringen vägt tyngst i vågskålen, så skulle borgarnas motstånd vara svårt att förstå." (Min kursivering.)
Det motstånd som Lund bjöd kraven på förändring var inte unikt. Det visar den här citerade finske forskaren. Jutikkala redovisar hur kronan i stad efter stad, med större eller mindre framgång, hävdat sina intressen. Av speciellt intresse för oss är den skillnad han finner mellan Sverige—Finland och Danmark—Norge. Förandringen biev i det förra fallet mera genomgripande, säger han: "Det var representativiteten, som krävde regularitet, och det var stormaktsställningen som krävde representativitet." Jutikkala konstaterar också att det "finns en hel del städer i Sverige och åtminstone en stad i Finland, där myndigheterna under stormaktstiden aldrig skred till åtgärder i syfte att omreglera gatunätet och tomterna; de geometriska planer som ritades för vissa av dessa städer är endast av teoretiskt intresse. Till denna grupp hör de flesta städerna i de i Brömsebro- och Roskildefrederna införlivade landskapen fastän dessa på få undantag när var organiskt tillvuxna och ehuru en hel del av dem nedbrändes under de förhärjade krigen". Lund nämns inte men måste självklart räknas hit.
Men så läser vi pa ett annat ställe att "kraven på prydlighet och representativitet var störst i huvudstaden samt i universitets- och residensstäderna". Detta stämmer väl med innehållet i en Kongl. resolution den 2 oktober 1668, där vi får veta, att regeringen efter akademins stiftelse sökte "upphjelpa staden", d v s Lund. Så t ex skulle byggnadsmaterial i tre år få tullfritt införas, och gator och tomter skulle rättas (Brunius, 1854). Mot denna bakgrund är utvecklingen intressant. Samtliga förslag till regularisering tillkom efter universitetets grundande, och det borde således ha varit naturligt för myndigheterna, att med större eftertryck hävda kravet på nydaning för att skapa en värdig omramning åt akademien i den nya landsdelen. Å andra sidan erbjöd, som vi sett, de olika Lundaförslagen föga av representativitet. Vinsten hade med andra ord inte blivit stor om ens någon. I Uppsala däremot slutfördes regleringen på 1640-talet även om, skriver Jutikkala, regelbundenheten aldrig blev fullständig.