Stadsbildens framväxt/Stadsplanering i Lund 1600-1980. Idéer och verklighet/Med lagens hjälp
1874 fick Sverige en för hela riket gällande byggnadsstadga, eller som den officiellt kallades, 1874 års byggnadsstadga för rikets städer, den första i sitt slag och med smärre tillägg och förändringar giltig fram till 1947. Även stadsliknande samhällen, d v s köpingar och municipalsamhällen innefattades i stadgan. De många stadsbränderna, befolkningsökningen i samband med industrialismens genombrott och som en följd därav hårdare exploatering av stadskärnorna hade med nödvändighet lett fram till denna.
Frågan var väl förberedd. 1859 hade den tagits upp i riksdagen, då närmast för att man via lagstiftning skulle finna en lösning på de planproblem, som med järnvägarnas framväxt väntades uppstå i såväl äldre städer som nybildade samhällen. Det var också en till Svenska järnvägsbyggnadsstaten knuten arkitekt, A W Edelswärd, som varit förutseende, och hans förslag till en modellstad fick stor betydelse i det fortsatta arbetet. En viktig förebild var också den finska byggnadsstadgan från 1856.
De kommiterade var väl medvetna om lokala olikheter inom landet men ansåg dock att "allmänna och öfwer allt tillämpliga bestämmelser i afseende på byggnadssätt och tomtreglering, hvarigenom prydlighet, renlighet, luftvexling och säkerhet kunde vinnas, otvifvelaktigt skulle i flera afseenden verka välgörande" (Kungl Maj:ts byggnadsstadga 1875).
Att landet tidigare saknat en allmän författning betyder inte, att man inte hade haft uppmärksamheten riktad mot t ex problemet med gatornas skötsel och brandfaran; inte minst det senare var viktigt, när husbeståndet till största delen bestod av trä.
I Lund finns handlingar från 1600-talet, där dessa frågor tas upp, närmare bestämt i skrivelser mellan stadens två jurisdiktioner, akademiens och stadens. Här talas om gatornas rätande, jämnande och renhållande, och 1696 omnämns en av myndigheten i Malmö "approberad och autorirad" brand- och gatuordning. 1734 tog saken fastare form, nämligen i "Ordning huru med Gatorna och theras Renhållande samt Swinens innestäningande förhållas skall uthi Staden Lundh" (William Karlsson, 1954).
1734 var också märkesåret för Sveriges rikes lag, med denna innehöll underligt nog inga bestämmelser om städernas byggnadsväsen. Lokala sådana förkom alltså i stället jämte brandföreskrifter. Den ovan nämnda ordningen för Lund hade avfattats i femton punkter. Så skulle t ex regularitet i gatuplanen eftersträvas då nya hus uppfördes, och alla gator skulle stenläggas och förses med rännstenar. Detta gällde dock inte för gränderna, där sten endast krävdes för gångbanor vid sidorna.
Tid efter annan utfärdades nya och mer detaljerade bestämmelser samtidigt som uppmärksamheten framför allt koncentrerades till den enskilda byggnaden, där hänsyn togs till varje del i såväl exteriör som interiör. Bestämda regler rådde beträffande material liksom högsta tillåtna hushöjd. I Byggnads- och Brandordningar för staden Lund 1868 (1807 hade stadens första byggnadsordning fastställts) kan man t ex läsa att "Alla åt gata eller öppen plats belägna byggnader af hwad slag som helst skola uppföras av grundmur af bränd, huggen eller sprängd sten". Och inom vallarna begränsade hushöjden till tre våningar.
Vad gällde stadens former och funktioner i stort var reglerna däremot ytterst generella, Om gatorna stadgades t ex att de skulle "bibehållas tills vidare wid den bredd de nu hafwa, och i fall utwidgning behöfwes eller ny gata skall anläggas, bör huvudgata wara minst fyratio fot och så rak som mojligt". § 1 visar vilka möjligheter en enskild person hade den gången. Han kunde t ex på sin egen tomt "anlägga gata eller gränd, öppen för allmän trafik". Sigridsgatorna var en tillämpning på denna paragraf, och rådman Ripa kunde åberopa den, när han på sina ängar lät avstycka tomter till försäljning. Så uppstod "Nöden". Paragraf åtta såge man gärna tillämpad även idag: "Åt gata eller allmän plats skall, der byggnad utmed tomtlinien eller någon del deraf icke förefinnes, stängsel uppsättas af prydligt staket, plank eller mur. "Beträffande verksamheter finns i denna byggnadsordning en enda rekommendation; "Fabriker och inrättningar af synnerligen eldfarlig beskaffenhet, såsom Mältor, Tändsticksfabriker o d, böra utom sjelfwa staden anläggas.
Det är emellertid viktigt att här påpeka att dessa regler inte var unika for Lund; det skulle ett studium av andra städers byggnadsordningar visa. Likheten hänger samman med de rekommendationer, som anbefalldes genom kungligt cirkulär den 21 september 1824 men framför allt den normerande inverkan som Brandförsäkringsverket hade, eller som Nils Herlitz (1925) formulerat det: "Den byggnadslagstiftning, som sålunda tillkommit bar i vissa hänseenden en starkt enhetlig prägel. Den egentliga drivkraften hade ju varit brandskyddsintressena//." Herlitz säger vidare att utförliga bestämmelser om byggnadskontrollen ofta gavs. Av speciellt intresse för oss är att han "på ett håll (funnit] en förelöpare till nutida byggnadsnämnden (byggnadsdirektionen)". Här talar han om Lund.
Vad innebar då 1874 års byggnadsstadga? "Stadsplan bör så uppgöras, att han på en gång motsvarar rörelsens (trafikens) behov af utrymme och bekwämlighet, sundhetens fordran på ljus och frisk luft, önskligheten af storsta möjliga trygghet mot mera utbredda eldsolyckor, samt skönhetssinnets anspråk på fritt utrymme, omwexling och prydlighet. "Detta var den bärande tanken och målet skulle bl a uppnås genom breda gator, rymliga torg med "beqwämliga lägen", esplanader med planteringar i mitten, gator med planterade förgårdar, måttligt stora kvarter men inom dessa rymliga tomter.
Det ovan beskrivna kunde lättast förverkligas inom s k "ny stad eller stadsdel", och inom två år efter det att stadgan trätt i kraft skulle varje stad till Kungl. Maj:t inlämna ett förslag, dar det angavs vilka delar som var att hänföra till dessa kategorier. Men även inom de befintliga stadskärnorna med "af ålder bestående planer" var på sikt tomt- och gaturegleringar önskvärda. Beträffande byggnadshöjden bestämdes att denna inte fick överstiga fem våningar. Detta gällde oavsett stadernas storlek. Lunds högt uppstickande brandgavlar är kanske det tydligaste beviset på stadgans tillämpning inom vallarna. Flera byggherrar utnyttjade möjligheten att bygga högt. Grannarna däremot avstod eller saknade ekonomisk möjlighet och så uppstod en stadsbild med starkt individualistiska drag, inte i gängse mening arkitektoniskt skön men omväxlande.
Mannen, som skulle ansvara for att byggnadsstadgans krav efterlevdes i Lund, var stadens nyutnämnde stadsingenjör och stadsarkitekt, August Bernhard Jakobsson. Med stadgan följde nämligen kravet på en sådan befattningshavare, liksom en byggnadsnämnd. Längre än någon av sina efterträdare kom Jakobsson att upprätthålla denna tjänst, närmare bestämt i 40 år, mellan 1876 och 1916. Inte bara stadsplaner bär hans signatur, också flera hyreshus och offentliga institutioner, t ex "Spyken", den gamla f d folkskolan på Bredgatan samt Tullkammaren.
Det var ingen oerfaren man som kommit till Lund. Han hade gått i Malmö tekniska skola 1862—1864. Denna utbildning kompletterades vid Svenska slöjdföreningens skola i Stockholm 1864—67. Jakobsson hade vidare gått i lära hos en arkitekt, som senare skulle bli en av landets mest erfarna planförfattare, P Sundius. Dessutom hade han arbetat i såväl Paris (1867—69) som Wien (1870—75), två städer, som vid den här tiden var föremål för uppmärksammade och genomgripande förändringar.
Utöver Jakobsson hade ytterligare tre anmält sitt intresse för tjänsten, arkitekten A Liljeström från Stockholm, C A Svensson från Malmö samt efter ansökningstidens utgång arkitekten och ingenjören A V Lundberg från Sorunda. Det kan tyckas märkligt att inte fler lockades att söka. Lund med sitt rika förflutna och en hoppingivande framtid, med ett universitet i ett kraftigt utbyggnadsskede samt ett näringsliv på frammarsch kan inte ha varit en ointressant uppgift för en stadsbyggare. Den gången hade dessutom en sådan person nästan oinskränkt makt i sin flerdubbla roll av arkitekt, planförfattare, ingenjör och administratör. Byråkratin var inte heller så utvecklad som i dag. Men situationen var den, att motsvarande tjänster utlystes ungefär samtidigt på många håll och vid en tidpunkt, då yrkeskåren ännu var förhållandevis liten. Den nya uppgiften kändes kanske också främmande, vana som tidens arkitekter var vid helt andra och i traditionell mening mera exklusiva uppdrag.
Några merithandlingar har inte gått att finna. Vi kan bara konstatera att fullmäktige inte ansåg någon vara kompetent för tjänsten, och den utannonserades på nytt. Nu var Jakobsson den ende sökande, och den 20 november 1875 tillsattes han.