Stadsbildens framväxt/Stadsplanering i Lund 1600-1980. Idéer och verklighet/Ett nytt och bättre samhälle
1874 års byggnadsstadga hade bara varit inledningen till en växande kontroll och styrning av byggandet. De allt snabbare förändringarna krävde en ständig översyn av gallande lagstiftning. 1907 fick vi således en lag om stadsplan och tomtindelning, som 1917, med vissa förändringar överfördes till lagen om fastighetbildning i stad. Nu infördes också mölligheten att bestämma graden av exploatering samt hur byggnadskvarteren skulle användas; man kunde med andra ord välja funktioner som var, menade man, mer lämpade an andra med hänsyn till trivsel, säkerhet och trafikförhållanden; en planerad differentiering uppstod.
Men alla problem var långt ifrån lösta med detta. Stadsplanen, som var den enda plantypen, fick tjäna som både detaljplan och översiktlig plan, och det var önskvärt, att man särade på dessa två begrepp. Så skedde också — genom 1947 års byggnadslag — då Generalplan infördes som ett nytt planinstrument. Dessförinnan hade förarbeten gjorts, och då är Lund intressant. Som en av de första städerna i landet började man här arbeta med vad som så småningom skulle leda fram till denna nya plantyp.
Problemen var nu annorlunda och mer komplicerade än tidigare och Lund kallade in expertis utifrån, bl a arkitekten Sune Lindström från Stockholm. I sin tjänst tog man också den landsflyktige, ungerskfödde Fred Forbat, en av funktionalismens pionjärer. Genom kontakter med svenska arkitekter, främst Uno Åhren, hade han hamnat i Sverige efter Hitlers maktövertagande. Forbat hade stor erfarenhet av liknande arbeten på kontinenten, bl a i Tyskland men också långt borta i Ural i den nya Sovjetstaten. Tillsammans med den tyske arkitekten Ernst May hade han där utarbetat ett förslag till generalplan för stålstaden Magnitogorsk. Spår av hans verksamhet i Lund från den här tiden, vid sidan om arbetet med generalplanen, är bl a Borgmästaregårdens stadsplan och flerfamiljshus, d v s området söder om Trollebergsvägen.
Lokalt ansvarig för generalplanearbetet i Lund blev dåvarande stadsingenjören Magnus Wennström. Arbetet påbörjades 1936 och var klart 1942. Vid sidan om det egentliga planarbetet genomfördes en rad specialundersökningar som underlag till detta, något helt nytt i sammanhanget. Inventeringar av näringslivets sammansättning, av trafikförhållanden och befolkningsstruktur hörde hit men också prognoser för framtiden. Inte minst i det avseendet är läsningen intressant i dag. De kalkyler som gjordes förde nämligen fram till år 1980. Då beräknades stadens invånareantal vara lägst 32.000, högst 41.000 men troligast omkring 37.000, om utvecklingen skulle motsvara ett uppskattat riksgenomsnitt. Man ansåg emellertid att det fanns skäl för viss överdimensionering och valde i stallet siffran 48.000. 1980 hade centralorten Lund 55.079 invånare, en skillnad på drygt 18.000, om vi väljer siffran 37.000, som ansågs mest sannolik.
Med facit i hand kan vi konstatera att denna tidiga generalplan blev ett viktigt arbetsinstrument vid Lunds utbyggnad. Överenstämmelserna är stora även om ramarna sprängdes långt tidigare än beräknat. Efterkrigstiden innebar en utvecklingstakt som 1930-talets planerare knappast kunde förutse.
Stadens ytterområden föreföll de ansvariga problemlösa i jämförelse med stadskärnan: "Ett särskilt spörsmål möter i den gamla staden och i frågan om bevarande av den gamla miljön. Genom den bebyggelse, som tillkommit under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet, har denna miljö i stor utsträckning spolierats. Detta har tyvärr också skett på ett klumpigt och brutalt sätt. Och häri ligger egentligen det sorgliga i detta faktum. Ty i och för sig finna vi det tämligen orimligt att tänka sig den centrala delen av staden konserverad i en form, som den fått under något förgånget århundrade."
Detta citat är belysande i sin illustration av attityden vid den här tiden men också långt senare. I rättvisans namn bör dock sägas, att när man uttalade sig så förklenande om det just timade, var man i gott sällskap. Knappt hade de första decennierna efter industrialismens genombrott hunnit avsätta de första spåren i byggnadsavseende förrän man, bildlikt talat, var framme med grävskopan. Så här kunde t ex professorn i konsthistoria, Ewert Wrangel, yttra sig 1919: "Husbyggnadskonsten visar ju har som annorstädes under 1800-talets senare del, stillöshet och monotoni, och även de större offentliga byggnader, som då tillkomma, göra ett nedslående intryck genom både former och färger (smutsgrå cementering eller smutsgult tegel)."
"De konstnärligt och kulturellt värdefullaste av de gamla byggnaderna bör bevaras", står det vidare i generalplanen. Enstaka solitärer ja — från tiden före 1850. Dessutom skulle gatubebyggelsen i stadens mitt i huvudsak få stå kvar. Men med den inställning man hade till den närmast föregående arkitektgenerationens bidrag, var det med all sannolikhet fråga om en ekonomisk och inte en estetisk bedömning. Det skall emellertid också tilläggas att planförfattarna förutsatte "en viss hänsyn och anpassning hos nybebyggelsen".
Hur skulle då det nya Lund se ut? Jo, det framgår av de stadsplaner, som under 1930-talets andra hälft uppgjordes för de flesta kvarteren inne i staden. Mannen bakom dessa var den förut nämnde stadsingenjören, civilingenjör Magnus Wennström. Dennes engagemang i hithörande frågor var stort, liksom en osviklig tro på funktionalismens budskap. Detta framgår av en uppsats från 1933, där Wennströms arbetsmetoder och resonemang tydligast kan avläsas: "Det skulle vara fördelaktigt och även hedersamt för staden, om vi har i detta urgamla samhälle kunde på relativt kort tid åstadkomma en fullständig saneringsplan för den gamla stadskärnan, en plan, som, sedermera så småningom tillämpad, skulle medföra en sådan ordning av bebyggelsen i kvarterens inre, att den faktiskt skulle åstadkomma ett nytt och bättre samhälle."
Det är 1930-talets stadsplaneideal och funktionalisternas förhållningssätt till föregående sekel, som här kommer till uttryck. Med en berättigad reaktion mot de värsta avarterna i 1800-talets sten- och kåkstad — trångboddhet, sanitärt underhaltiga bostäder och förkrymta gårdsutrymmen — följde i de flesta kretsar en närmast total brist på känsla för stadskärnornas särdrag. Och inte fäste man i Lund något avseende vid att denna stad inte drabbats av storstädernas hårdare exploatering.
Men Wennström var realist och stod alltså inte främmande för problemen, vare sig av ekonomisk eller fysisk art. De senare var framför allt förknippade med "den ofta mycket egendomligt utformade tomtindelningen". Det nya programmet däremot föreskrev öppna, helst sammanhängande gårdsytor inne i kvarteren. Den framsynte planförfattaren insåg att vägen dit sannolikt endast kunde nås genom punktvisa ingrepp och det gällde då att "skissera fram en nybebyggelse för varje kvarter, så anordnad att varje tomtägare kan i skalig grad utnyttja sin tomtmark oberoende av sina grannar".
På Lilla Södergatan 19, i kvarteret Grynmalaren, ligger ett lätt indraget hus i tre våningar från 1945, omgivet av äldre grannar. Detta är ett tydligt exempel på vad Wennström bör ha avsett. Hela östra delen av samma kvarter är däremot en spegelbild av idealet — fritt liggande huskroppar, grönska och ett upplöst gaturum, fjärran all tidigare föreställning om en stad.
Ett studium av de fastställda men sällan utförda stadsplanerna visar att huskropparna inte alltid kunde orienteras så att maximalt ljusinsläpp garanterades, en av hörnstenarna i 1930-talets planeringsideologi. För att följa de gamla kvartersgränserna tvingades planförfattaren att göra avkall på denna doktrin. Men resultatet är gott nog, betraktat med 30-talsögon. Gammal tomtindelning har utplånats, och stora öppna gårdar har kommit i stället; en sammanhängande enhetlig bebyggelse har ersatt den traditionella uppdelningen på små enheter. Men skalan är måttlig, som generalplanen rekommenderade. Merparten av bebyggelsen tänktes i tre våningar även om ett större antal ansågs motiverat på många håll i staden. I gengäld borde den inte överstiga två runt Kulturen. Inom de största kvarteren har en viss exploatering i form av ett eller ett par lamellhus tillåtits.
Wennström illustrerade sin ovan nämnda uppsats med några planförslag, men i pedagogisk syfte gav han också "en intresserad läsare tillfälle att själv lista ut, hur en ur hygienisk synpunkt oklanderlig bebyggelse" av kvarteren Svartbröder och Gråbröder borde se ut. I det senare möter vi fortfarande 1800-talet så gott som intakt, passagen megan Bytaregatan och Lilla Gråbrödersgatan till trots, och den nya byggnadskroppen invid denna. Kvarteret Svartbröder däremot kom att i sin sydöstra del få en bebyggelse i överensstämmelse med stadsplanen från 1938 även om den ena av de två byggnaderna, Arbetsfömedlingens, uppfördes sa sent som 1973.
Beträffande gatunätet ansåg Wennström, att detta borde "bibehållas på så sätt, att redan befintliga trafikleder allt fortfarande hållas öppna, ehuru i vissa eller snarare många fall vidgade efterhand som nybyggnader företagas". Som exempel kan nämnas att han i sitt arbete med de nya stadsplanerna föreslog att Stålbrogatan och Sankt Månsgatan skulle växa från 7,5 meter till 13. Måtten på bl a Magle Lilla, Kungs- och Skomakaregatorna skulle också justeras. Ett kvarter som nu så gott som helt omgestaltats, kv Färgaren, tänktes genombrutet av två gatuleder i respektive nord-sydlig och öst-västlig riktning.