Stadsbildens framväxt/Stadsplanering i Lund 1600-1980. Idéer och verklighet/En medeltida lundabo skulle hitta rätt även idag

Från bevaringsprogram

Genom seklerna har försök att omgestalta Lund inte saknats. Nya stadsplaneideal har från tid till annan givit signaler, som kommit att spegla olika attityder, i tanke och verklighet. Men vår stad har andå på ett märkligt sätt bevarat sin egenart. Detta vågar jag påstå trots vetskapen om den genomgripande omvandling som industrialismens genombrott, näringsfrihetens införande och järnvägen bidrog till under senare hälften av 1800-talet. Vårt eget 1960- och 1970-tal har också ansträngt sig att bryta sönder stadens struktur. Och ändå — en medeltida Lundabo skulle sannolikt hitta rätt även i dag. Och för en nutida besökare är möjligheterna att ta sig in mot centrum inte stort fler än för dem, som nalkades staden för några hundra år sedan.

När vi själva i dag tar genvägar genom de stora kvarteren, rör vi oss inte sällan på sedan länge försvunna stråk. Så är det när vi t ex går mellan byggnaderna i kvarteret Paradis, som för inte så länge sedan utgjorde Södra lasarettsområdet. Det nybyggda Sankt Peter har öppnat en passage mellan stadsbiblioteket och Sankt Laurentiigatan. Medeltidsforskarna tror sig veta att en gränd en gång löpt här längs de gamla tomtgränserna. Så speglar nutiden det förflutna.

Få svenska städer har i dag ett dominerande byggnadsbestånd äldre än 1800-talets. Lund utgör inget undantag. Men genom de olika tidslagren ger sig medeltiden till känna. Den gör det främst i gatunätet även om det mestadels lagts några meter till stråkens bredd. De länge sedan försvunna stadsportarna kan vi blott med arkeologins hjälp visualisera. Men de uråldriga infarterna i norr och söder, öster och väster är fortfarande i bruk och alla har en klar riktning mot centrum.

I det organiskt framvuxna Lund gränsar stora kvarter till små, gator och gränder mynnar i varandra på ett svårtolkat sätt, och det är tydligt att ingen vinkelhake varit till hands vid tillkomsten. Men ett slags ordning kan skönjas. Tvärgatorna leder med obönhörlig konsekvens in mot den nord- sydgående pulsådern, genom århundradena centrum för handel och hantverk. Inte olikt koncentriska ringar löper så sidogator av olika bredd parallellt med huvudstråket. Terrängens karaktär har i vissa delar styrt kvarters- och gatumönster, men ägostrukturen har också spelat sin roll. Som en outnyttjad reserv låg länge stora ytor i vallens närhet, föga eller inte alls bebyggda.