Stadsbildens framväxt/Stadsplanering i Lund 1600-1980. Idéer och verklighet/Dags att läka såren
60-talet kom att präglas av centrumleden och förberedelserna för densamma, förberedelser som inte bara innebar idéernas konkretisering på papperet utan också fysiskt kännbara ingrepp i stadskroppen i form av stora avrivna områden vid Tvärgatorna. Första hälften av 70-talet däremot kännetecknades närmast av stiltje och möjligen eftertanke. Men det saknades inte omstridda förnyelser under detta decenium. 1975 kom t ex rivningen av Avenyhuset att innebära en så gott som total och ännu inte avslutad omstrukturering av kvarteret S:t Clemens västra och södra delar. Och ingen har väl glömt den kamp, som förgäves utkämpades för att rädda Clemenstorgets sydsida.
Uppförandet av Focushuset 1977 betecknade slutet på en lång serie försök till förändring av detta kvarter. Bland önskvärda saneringsprojekt inom stadskärnan hade nämligen denna del av Lund tidigt mycket hög prioritet. Mittpartiet av kvarteret Carl Holmberg var staden ovärdigt. Placeringen av en industrianläggning rakt framför en stationsbyggnad, på sätt som skett här, måste ha tillhört sällsyntheterna — så helt i strid med 1800-talets idealbild av miljön kring detta nya samfärdsmedel. Ett studium av de olika förslagen till en presentabel stadsentré skulle på samma sätt som vid Stortorget visa prov på olika perioders stilvilja och önskningar om exploateringstal. När man 1959 inledde omdaningen gick uppdraget till våra gamla bekanta Backström och Renius.
Mot slutet av 70-talet blev det dags att läka såren efter "genombrottet". Då hade tiden sedan länge sprungit ifrån funktionalismens planmodeller men också 60-talets gestaltningsidéer och dess krav på parkering inom kvartersmark. Ett resultat av nya tankegångar ser vi i Nöden. Här blev bebyggelsen "låg och tät", dagens signum. Längs Trädgårdsgatan och Korsgatan i kvarteret Gärdet är husen dessutom uppförda i en lätt pastischartad stil, som direkt anknyter till det gamla Nöden. Och Lilla Tvärgatans mjuka böjning känner vi igen från förr. "Den nya bebyggelsen sluter om kvarteret i gatulinjen, så att gaturummen helas."
Detta citat är hämtat ur "Traflk- och miljökommiténs betänkande ang planeringen av stadskärnan i Lund" från 1972. Här kan vi vidare läsa: "Den miljömässiga struktur som stadskärnan hittills kunnat bevara gör det angeläget att nya åtgärder, som berör planeringen av och byggandet i stadskärnan sker med varsamhet. "För att spåra en ny inställning bör vi söka oss tillbaka till denna skrift. Kommittén var resultatet av en motion av den socialdemokratiska stadsfullmäktigegruppen. Kommittén tillsattes 1969 men motionen var två år äldre, en tidsrymd som intressant nog inramar en aktiv fas i planeringen av centrumleden. Som utredningsman och expert anlitades Per Friberg. Den attitydförändring som inträffat ser han redan i valet av kommitténs namn: "Tidigare", säger han, "hade planeringen av Lunds stadskärna gjorts till i första hand ett trafikproblem och i andra hand ett miljöproblem framför allt med avseende på inplacering av parkeringshus i stadskärnan. Nu fastslogs att frågan berörde både trafiken och miljön, problemen med de båda begreppen hängde oupplösligt samman och i stället för att anpassa miljön efter trafiken hävdas den motsatta ståndpunkten: att man borde anpassa trafiken liksom nybebyggelsen och andra förändringar efter den befintliga miljön."
Per Friberg avslutade sin omfattande rapport med att göra några idéskisser — till kvarteren Gärdet, Sankt Mårten och Billegården. Sina tankegångar formulerade han på följande sätt: "//varje kvarter i stadskärnan borde göras till en livspulserande, självförsörjande enhet, som i sitt inre gör avkall på markeringar av tomtgränser med murar och plank för att vinna gemensamma friytor." Undanröjda tomtgränser och gemensamma friytor, är vi inte här tillbaka i 30-talets öppna planideal? Vid en hastig läsning ser vi parallellerna. Men olikheter finns också, det visar förslagen; vi leds ett steg längre bakåt i tiden, till 1910- och 20-talens storgårdskvarter, som introducerades som en reaktion mot 1800-talets högexploaterade bakgårdar. I enlighet med traditionen slöt sig bebyggelsen utåt men bjöd innanför på stora sammanhängande ytor. Det är viktigt att framhålla, att vi som regel finner storgårdarna i stadskärnornas yttre zoner eller utanför dessa. Men nu gällde det Lunds innerstad.
Hur såg då Fribergs förslag ut? I själva verket innebar de ingen våldsam brytning med det förflutna. Man kan t o m spåra rester av äldre tomtindelningar i det sätt på vilken husens grupperats. Det finns fler beröringspunkter. Planteringarna i kvarterens mitt ger hänvisningar till det förindustriella Lunds stora trädgårdar.
Men hur gick det sedan? Hur kom verkligheten att se ut, när man mot decenniets slut påbörjade omdaningen i kvarteren Gärdet och Repslagaren nere i Nöden och Sankt Peter innanför Bredgatan? Här möter vi varken 20-talets storgårdar eller Fribergs variant på densamma. Förebilden är i stället de moderna förortsområdenas småhusbebyggelse, ett Nöbbelöv, ett Linero eller Gunnesbo. Utan hänsyn till den genom seklerna utvecklade strukturen har förortens planmönster och hustyper omplanterats i dessa kvarter. Och i kvarteret Billegården ser vi nu samma fenomen upprepas. Nödenkvarteren har sluppit lindrigast undan. Rötterna är inte desamma som i Sankt Peter. Denna senare stadsdel vittnade såväl om den agrara köpstaden som industrialismens barndom och har dåligt tålt dagens ingrepp. Nydaning och förtätning borde inte vara oförenligt med ett rimligt hänsyntagande till vad som fram till vår egen tid kännetecknat en miljö som denna.
I kvarteret Repslagaren finner vi dessutom ett annat främmande inslag, nämligen frånvaron av entréer mot de omgivande gatorna. Stumma står huslängorna mot Stora Tvärgatan och Prennegatan. I stället öppnar de sig mot ett komplicerat nätverk av stråk i kvarterens inre. I ordets traditionella mening existerar inte dessa kvarter längre.
Vid dessa innerstadsförnyelser sätts boendet främst och med viss rätt. Men det sker inte utan offer. För att ett kvarter skall vara "en livspulserande, självförsörjande enhet" krävs också verksamheter som hantverk och småindustrier, ett med staden i sekler. Det offentliga, utåtvända stadsrummet, som med fasadernas hjälp manifesterar sina oiika roller, har alltid stått i kontrast mot och samverkan med en baksida, på sitt sätt lika rik och överraskande. Vi måste nu slå vakt om vad som finns kvar av detta innehåll, för dess bidrag till stadens liv men också som en ovärderlig kunskapskälla vid tolkningen av stadslandskapet. Kvarteret Färgaren är borta, kvarteret Gråbröder har naggats i kanten och nu senast också kvarteret Östertull för att bara ge några exempel.
En som mycket tidigt insåg "tomtens betydelse i stadsbyggandet" var professor Eskil Sundahl, skaparen av KF:s arkitektkontor och dess chef i många år. Jag vill sluta med hans tänkvärda ord, hämtade ur en uppsats från 1928 ined titel som ovan. "I ett stort antal av våra stader har man vid stadsplanearbetet och vid den enskilda tomtens bebyggande att utgå från tomtförhållanden, som redan för århundraden sedan tryckt sin prägel på staden. Även om den ursprungliga bebyggelsen av tomten ej alltid är bevarad, fortlever dock ofta enbart genom tomtens planform och stundom också genom en viss traditionell bebyggelse det väsentliga i den karaktär, som gågna tiders egendomsförhållanden påtryckt stadsbilden. Obetydliga regleringar under olika tider av enstaka tomters gränslinjer spela darvid kanske icke så stor roll // huvudsaken är ju, att faktorer, sådana som tomtens planform, måttförhållanden och bebyggelseschema, i den mån de inverka på stadsbilden, i det väsentliga kunnat bevaras oförändrade. I detta hänseende har emellertid mycket försummats och oersättliga värden gått förlorade, mången gång genom okunnighet och brist på kultur hos dem som företagit dessa regleringar. //Det kan icke nog framhävas att for bevarandet av en gammal stadsbilds karaktär betyder tomtindelningens huvudsakliga bibehållande i längden minst lika mycket som konserverandet av enstaka hus eller fasader."