Stadsbildens framväxt/Stadsplanering i Lund 1600-1980. Idéer och verklighet/Att närma den gamla och den nya staden till varandra
En stad är en levande organism med ständiga förändringar, men förändringarna sker ofta språngvis. Under långa perioder händer mycket lite. Detta stillastående kan ha många orsaker, ekonomiska bl a, men det kan också betyda, att stadens fysiska gestalt är precis rätt för rådande villkor; staden befinner sig med andra ord i ett harmoniskt tillstånd, där stabilitet och balans råder. Så var det sannolikt under 1800-talets första hälft. Det Lund Jakobsson kom till tog däremot ett språng. Han skulle under sin verksamhetsperiod få uppleva hur staden till stora delar ändrade karaktär. En kartbild över husens ålder skulle lätt illustrera detta faktum.
Den äldre en- och tvåvåniga bebyggelsen svarade sällan mot de nya önskemålen. I industrialismens och järnvägsålderns fotspår följde i stället ståtliga bank- och affärsbyggnader, förnäma hyreshus men också arbetarnas enkla bostäder i stadskärnans yttre delar.
"Plan för reglering af gator och öppna platser i stadens äldre delar, som icke enligt Kungl Byggnadsstadgan äro att till ny stadsdel hänföra, skall genom Byggnads-Nämndens försorg uppgöras, och bör sedan plan sedan den vunnit Nådig fastställelse, av Byggnads-Nämnden bringas till utförande efterhand, i den mån nybyggnader utmed vederbörande gata eller öppna plats komma i fråga eller eljest tillfälle yppas." Detta citat är hämtat ur Byggnads-Ordning för staden Lund och dess område, årsgammal med stadgan. Byggnadsstadgan var nämligen inte det enda instrument, som stod till buds. Fortfarande skulle vid sidan om denna finnas en "byggnadsordning, innehållande de föreskrifter, som utöfver denna stadgas bestämmelser anses erforderliga för ordnande af stadens byggnadswäsen".
Här angavs detaljerade bestämmelser för husbyggandet samt anvisningar av mera lokal karaktär. Korsvirkeshus t ex, tidigare ett vanligt inslag i Lunds gatubild, tilläts nu endast inne på gårdarna. Och de ännu befintliga halm- eller spåntaken skulle vara borta före 1884 års utgång.
Beträffande hushöjden angavs för alla torg och större gator en minimihöjd, nämligen två våningar. Till de större gatorna räknades den gången Stora Södergatan, Stora Kyrkogatan, Bredgatan, Skomakaregatan, Döbelns gränd (nuvarande Svartbrödersgatan), Mårtens- och Kiliansgatorna, Stora och Lilla Kungsgatorna, Tegnérsplatsen, Sandgatan, Paradisgatan, St Petri Kyrkogata, Stora Gråbrödersgatan, Klostergatan, Lilla Fiskaregatan, Clements gränd (nuvarande östra delen av L Fiskaregatan), Bangatan, Nygatan, Svanegatan och Grönegatan.
Det rör sig här inte oväntat om en koncentration till stadens gamla centrum — och nya i väster. Fortfarande vittnar i dessa delar enstaka envåningshus om tiden före stadgans tillämpning. Nygatans bebyggelse kom, intressant nog, att till största delen präglas av den förindustriella tidens lågskalighet. Men så är gatan också, om än en produkt av järnvägsåldern, dryga decenniet äldre än stadgan.
Förutsättningarna för planarbetet var inte det samma innanför som utanför stadskärnan. I det senare fallet stod jungfruägt land till förfogande, och någon större konstfärdighet var det inte tal om. Stadgans föreskrifter och mönsterplaner till ledning för arbetet var rättesnöret.
Inne i stadskärnan var situationen däremot annorlunda. Här var fortfarande det medeltida gatunätet och kvartersmönstret så gott som intakt med en klart avläsbar hierarki. Men några kulturhistoriska skäl för att bibehålla denna struktur såg man inte vid den här tiden. I stället sökte man närma den gamla och den nya staden till varandra och oförskräckt grep Jakobsson sig verket an under detta sekels första år.
Ingreppen pekar på olika behov, bostäder t ex. Lågt utnyttjad mark fanns. Jakobsson öppnade upp några av de stora kvarteren med nya gator som resultat. Det dröjde inte heller länge förrän en ny bebyggelse fanns på plats, som svarade mot kraven pä ny stadsmässighet. Jag tänker här på Magnus Stenbocks- och Skolgatorna, i det första fallet en gestaltningsmässig helhet av förslagsställare (till gatan), arkitekt och byggherre i en och samma person, Fr Fredriksson. Agardhsgatan kan också nämnas, visserligen betydligt yngre men som förslag hörande hemma i samma tid som de förra. Att forändringar som dessa inte skedde helt utan protester framgick långt senare av följande citat: "Nu äro valnötsträden borta — allt det gamla vackra går sin väg. — Skolgatan stryker rakt genom kvarteret//." Mannen som yttrade sig så var Waldemar Bülow och året var 1923.
Ökad framkomlighet var ibland målet, t ex Råbygatans förlängning ned till Esplanaden. I andra fall tycks en genväg ha eftersträvats. Så måste idén med den tolv meter breda gatan mellan Gråbrödersgatan och Bytaregatan betraktas. Den kom, som vi vet, långt senare till stånd men då i form av ett gångstråk. På papperet stannade den likaså tolv meter vida förbindelselänken mellan Sankt Månsgatan och Stora Fiskaregatan liksom en mellan Bred- och Sankt Laurentiigatorna. Tolv meter, eller "fyratio fot", var enligt byggnadsstadgan minimimåttet för dessa nya gator eller gatudelar.
I stadsplanen från 1880 hade Jakobsson ritat in ett stråk, som gick från Karl XII-gatan ned genom kvarteret Kråkelyckan och Sankt Peter för att mynna där stadsbiblioteket i dag ligger. Kan man möjligen i detta djupperspektiv läsa in en önskan hos dess upphovsman att åstadkomma en tydlig förbindelse mellan det gamla och det nya Lund? Svårare att tolka är den gata han önskade leda mellan Kungsgatan och Kyrkogatan, söder om Liberiet. I gengäld skulle Lilla Kyrkogatan läggas igen. Det senare skedde också. På samma gång som nya stråk tillskapades skulle det befintliga gatunätet rätas och vidgas. Ofullbordade ingrepp kan vi fortfarande se i stadsbilden. Det tydligaste är kanske Västra Mårtensgatan. Några hus i kvarteret Sankt Mårten "blev över" och skjuter ut i gatan, en god påminnelse om en äldre tid.
Det går att hitta motiv för reglering av centrala stråk. Däremot har man svårt att förstå det angelägna i förslaget att bredda Sandgatan från tolv till sexton meter, i dag en orimlig tanke. Och varför rubba mönstret på Adelgatan och Själbodgasan? Men då är det viktigt att erinra om att dessa förändringar inte skulle iscensättas förrän nya hus uppfördes. Därför finner vi, åttio år senare, i det som en gång var "småfolkstrakter", fortfarande gator som bibehållit sin ursprungliga karaktär. Blott enstaka hus, indragna från den i övrigt jämna gatulinjen, vittnar här och där om tidens lagstiftning.
Hur förhöll det sig med stadens viktigaste pulsåder, Stora Södergatan? Vilka avsikter hade man här? Kartbilden från 1907 visar fortfarande upp ett stycke medeltid. Den som då nalkades Lund söderifrån upplevde något, som vi endast med fantasins hjälp kan frammana: den trånga mynningen, den obrutna, mjukt böjda linjen, gaturummets långsmala stegring från cirka tio meter till drygt det dubbla vid den punkt, där Torggatan mynnar i det egentliga torgrummet. Nästan samma mått bestämdes nu för gatans startpunkt i söder. Man kan beklaga denna förändring, men den går också att förklara. På platsen för den gamla Hospitalsgården fanns nämligen ett stycke oexploaterad mark, som kommit i stadens ägo och nu skulle ordnas.
Att i de olika officiella handlingarna följa detta ärendes gång är att möta nya tankegångar och idéer men också att erfara motsättningar mellan de beslutsfattande organen. Paragrafernas mängd och den tidsrymd, som problemet spänner över, vittnar mer om delade meningar än om frågans komplexitet.
Den första förslagsplanen för styckning av Hospitalsgården uppgjordes av t f stadsingenjören Joh A Jakobsson. Detta var år 1904. Resultatet blev en konventionell tomtindelning samt en gata i ungefär Tullgatans sträckning. Stadsfullmäktige godkände planen, medan drätselkammaren fann tomtindelningen "mindre ändamålsenlig". Två år senare finner vi att uppdraget gått vidare till den erfarne planförfattaren Fredrik Sundbärg, Landskronas dåvarande stadsarkitekt, känd i Lund framför allt för Akademiska förenigens tillbyggnad.
Sundbärgs förslag är intressant. Här introducerades för första gången i Lund egnahemsbebyggelse, såväl med friliggande hus som "sammanbyggda enfamiljshus", d v s radhus. En sluten högre bebyggelse skulle utgöra skärm mot Stora Södergatan. Denna utformning visar att arkitekten låg väl framme i tiden. Trädgårdsstadens rötter finns visserligen att söka i utlandet, men just nu hittar vi inom landet många exempel på samma fenomen — och som skulle förverkligas.
Lundaförslaget däremot godkändes inte, tvärtemot drätselkammarens önskningar. A B Jakobsson hade i kraft av sitt ämbete tagit ställning till kollegans förslag. Dennes tanke att här förlägga ett villakvarter fann Jakobsson "i princip mycket tilltalande" men ett förverkligande skulle bli svårt av ekonomiska skäl. Jakobsson fastslog att lägsta byggnadskostnaden på småtomterna inte skulle understiga trettiotusen kronor tomtpriset undantaget.
"De flesta personer ur den samhällsklass som äger vilja och förmåga att realisera planen skulle enligt min mening hellre taga steget fullt ut och bygga verkliga villor på rymlig tomt, oaktadt kostnaderna naturligtvis i detta fall bli ännu högre. Som platsen ifråga icke är bland de i Lund mest begärliga torde tomternas försäljning ej blifva lätt, hvarför jag icke kan tillstyrka områdets utstyckning för egna hems eller villatomter." När Jakobsson ifrågasatte områdets attraktionskraft tänkte han givetvis på det nära grannskapet till Nöden. Och han skulle, som vi strax skall se, få rätt betraffande svårigheten att sälja tomterna. Men hur kunde hans kostnadsberäkning sluta på minst trettiotusen kronor, en med hänsyn till den tidens penningvärde svindlande summa? Ekvationen går inte riktigt ihop. De ekonomiskt rustade förväntades inte söka sig hit och dem Sundbärg kan ha haft i åtanke förhindrades genom en orealistisk (?) kalkyl.
I sitt beslut tog byggnadsnämnden fasta på Jakobssons synpunkter samt tillfogade anmärkningen att gårdarna endast fått en bredd av nio meter medan byggnadsstadgans bestämmelser föreskrev tolv i "ny stadsdel med boningshus mot bakgård". Här skymtar paragrafrytteri. Att Sundbärg vågat tumma på denna regel kan ha hängt samman med det öppna byggnadssättet, så fjärran begreppet "bakgård".
Slutet på andra kapitlet i denna berättelse blev att Jakobsson på anmodan av byggnadsnämnden gjorde ett nytt förslag, inte olikt 1904 års, med tomter i storleksordningen 20x40 och 25x50 meter. Vem som förväntades intressera sig för dessa framgår inte av handlingarna. Även Sundbärg återkom med ett lätt modifierat förslag, men valet föll på Jakobssons. Vi är nu framme vid 1907, och det är ett intressant år med tanke på ärendets fortsatta handläggning.
Detta år fick landet en ny stadsplanelag, som möjliggjorde tomträtt. När stadsfullmäktige fattat beslut om försäljning av de utstyckade tomterna på offentlig auktion "sedan vissa (ej bekantgjorda] minimipriser fastställts", dröjde det inte länge förrän en av dess ledamöter, därtill riksdagsman och sedermera statsråd, Jacob T Larsson, väckte motion om utredning "af fråga rörande tomträttsupplåtelse m m". Han brukade flera sidor för att övertyga om tomträttens fördelar: "//att åt samhället bevara den jordvärdestegring, som vid ett samhälles utveckling med nödvändighet inträder och som är en följd af denna utveckling själf och af de åtgärder, hvilka för dess befordrande av samhället vidtagits samt därför ock bör rättvisligen komma det allmänna tillgodo."
Larsson ville nu förhindra "förhastade tomtförsäljningar" innan frågan utretts. En kommitté tillsattes, men beslutet om försäljning av Hospitalsgårdens tomter samt Gernandtska trädgårdens, som också ingick i styckningsplanen, hävdes inte. Samtliga anbud understeg emellertid de åsatta minimipriserna. I stället kom koloniträdgårdar länge att dominera området. Först 1912 uppfördes ett fyravåningshus vid Stora Södergatan, och det stod där i ensamt majestät fram till 1930, då några grannar kom. Kvarteret Hospitalsträdgården, som vi känner det, blev så en tydlig produkt av detta decennium: eftersläpande 20-talsklassicism från årtiondets första år i förening med lamellhus från 30-talets senare hälft. Men här är det inte fråga om en doktrinär modernism. Homogenitet i bebyggelsen har eftersträvats mer än kontrast; allt är i det röda teglets varma ton. Men hur gick det med tomträttskommittén? Trots många års arbete kom man ingen vart p g a drätselkammarens motstånd, står det i "Stadsfullmäktige i Lund 1913—1937".
