Stadsbildens framväxt/Bebyggelsehistorik 1000-1700/Topografi och arkeologi
Den ursprungliga topografin inom Lunds stadskärna har genom nästan hundra års arkeologiska undersökningar och observationer kunnat kartläggas ganska väl. Den del av Romelåsens västra utlöpare där staden ligger var ursprungligen en av mindre sänkor och raviner genomkorsad sluttning, förmodligen gräsbevuxen. Genom sänkorna och ravinerna bortleddes det ytvatten som bildades vid snösmältning och skyfall.
I en av sluttningens raviner, som i stort sett löper parallellt med Kyrkogatan och St Södergatan från kv Apotekaren i norr till kv Katedralskolan i söder, har en del större arkeologiska undersökningar ägt rum. Åtskilliga viktiga upplysningar om Lunds äldre historia ar hämtade från denna ravin, vars botten stundom ligger nästan sex meter under dagens markyta. Tack vare de goda bevaringsomständigheter, som uppkommit genom den snabba kulturlagertillväxten, har här organiskt material, som t ex trä och läder, bevarats i nästan oförändrat skick genom århundrandena. Med hjälp av årsringsdatering (dendrokronologi) av välbevarat trä har det blivit möjligt att bestamma när enskilda byggnader uppförts. Dessa dateringar, som ibland t.o.m. kan resultera i exakta årtal, är väsentliga inte enbart för den enskilda anläggningen, utan även för de fynd som görs i anslutning till den. Eftersom många fyndtyper tillverkats under ganska korta perioder får man på så vis hjälp att datera områden där inga daterbara byggnadslämningar finns kvar på grund av den ringa kulturlagertillväxten. På så sätt har man kunnat definiera det område, som varit bebyggt under 1000-talet.
