Stadsbildens framväxt/Bebyggelsehistorik 1000-1700/Sammanfattning
Lunds profana bebyggelse dominerades under medeltidens tre första århundraden av trähusen. I trästaden infördes stenbyggnaderna genom kyrkans och kungens försorg under det sena 1000-talet och 1100-talet. De tidigaste belagda exemplen på tegelbyggande är klostren och ett litet antal bostadshus utanför domkyrkoområdet. Sten- och tegelbyggnader förblev dock under medeltiden och renässansen endast öar i en enklare profanbebyggelse, som mot medeltidens mitt växlade karaktär från trä till korsvirke. Därvid blev det in på 1800-talet, då puts- och tegelarkitekturen bröt det traditionsbundna mönstret. Lunds arkitektoniska "insomnande" inträdde vid 1400-talets mitt då stadens ekonomiska ställning avgörande försvagades. Reformationen 1536 innebar att storhetstiden definitivt var förbi. Med vissa undantag skulle dvalan vara ända till industrialismens genombrott.
Lund och dess stadsbild är med sina bryderier för nutidens planerare ingalunda en slumpmässig produkt av medeltiden. En av de ofta diskuterade men olösliga frågorna är hur den knoppande danska centralmakten från början fick dispositionsrätt över det landområde, som skulle bli Lund. Att bebyggelsen förlades kring fungerande kommunikationsleder torde dock stå tämligen klart.
De arkeologiska undersökningarna visar på flera betydande omdisponeringar av staden, mycket långt innan ordet stadsplan var påtänkt. En omstrukturering ägde rum vid 1000-talets mitt. Detta var den tid då flertalet stavkyrkor byggdes. Den tidigare fritt grupperade bebyggelsen fick då mera reglerade former i samband med sockenindelningen. Vid 1100-talets början märks en tydlig omorientering som innebar att bebyggelsen knyts närmare till gatorna. Vid denna tid skapades huvuddragen i den topografi som ännu till stora delar består, i tomtindelningar och gatunät. I flera fall har existerande tomtgränser kunnat följas ända ned i medeltiden vid arkeologiska undersökningar. Ägostrukturer har när de väl utbildats en stark tendens att vidmakthållas. En konserverande effekt får säkert tillskrivas kyrkans markinnehav, vilket vid tiden för reformationen utgjorde uppåt 80 procent av fastigheterna i staden.
Gatunätet — förbindelsesystemet genom och inom staden — fick tidigt sina gränser fastlagda. Några gator (bl a St Södergatan) skall ses som primära vägsträckningar kring vilka den äldsta bebyggelsen grupperades. Det är faktiskt inte många viktiga gator som tillkommit under nyare tid. Lunds gator utgör, tillsammans med det ursprungliga Stortorget, en påminnelse om och en kontakt med det förgångna. Det i alla väsentligheter intakta medeltida gatunätet utgör ett historiskt sett utomordentligt viktigt och särpräglat minnesmärke, som måste skyddas för att Lund skall förbli Lund.