Stadsbildens framväxt/Bebyggelsehistorik 1000-1700/1200-talet. Tegel och korsvirke

Senast vid 1200-talets början uppfördes de första tegelbyggnaderna i Lund. Den äldsta säkra dateringen är för Svartbrödraklostret, som grundades 1222. Vid det laget hade redan några tegelkyrkor byggts i landskapet (t ex Maglarp på 1170-talet och Gumlösa, invigd 1191) varför det förefaller sannolikt att man redan under 1100-talets senare del uppfört tegelbyggnader i Lund. Hittilis har dock inga sådana byggnadslämningar kunnat påvisas.

Tiggarmunksordnarna brukar betraktas som de viktigaste introduktörerna av teglet som byggmaterial. I Lund var Svartbröderna först på plats. Med början 1222 (endast ett år efter stiftarens, den heliga Dominikus, död) uppfördes vid nuvarande Kiliansgatan en stor fyrlängad klosteranläggning med en hallkyrka i gatulinjen. På taket över koret fanns en takrystare, varav en vid grävningar återfunnen del numera finns på Kulturen.

Gråbröderna kom till Lund något senare än svartbröderna. Klostret grundades 1238 och dess kyrka kunde invigas 1276. Det var i denna kyrka som ärkebiskopen Jakob Erlandsson efter sin död 1274 fick sitt näst sista vilorum i en komplicerad grav som efter undersökning 1972 nu finns återuppförd på Kulturen. Klostret var även i detta fall uppfört som en fyrlängad anläggning med kyrkan i söder. Arkitektoniskt sett föreligger inga större skillnader mellan de båda tiggarmunkordnarnas klosterbyggen. Gråbrödrakyrkan ligger idag under Klostergatan, som den efter reformationen fick lämna plats för.

Även det 1192 nedbrunna Allhelgonaklostret återuppfördes under 1200-talet i tegel. Det arkitektoniska anslaget var i detta fall mera komplicerat med en treskeppig kyrka och en stor klosteranläggning med många byggnader. Kyrkan lades visserligen efter reformationen i ruiner men klosterlängorna stod välbevarade ännu 1676 då Erik Dahlberg ritade av dem i sina bataljskildringar av slaget vid Lund. Byggnaderna sprängdes 1693, 1697 och 1707. Närmare en överlevnad in i modern tid kom inget av Lunds medeltida kloster.

Av 1200-talets tegelbyggeri finns idag ytterst litet bevarat. Den största lämningen är de rester av det så kallade Kanikresidenset, som ingår i Folkets Hus. Byggnaden uppfördes vid seklets början av en för oss okänd byggherre, dock troligen en världslig storman. I källmaterialet nämns huset första gången 1346, då kaniken vid domkapitlet Nils Bunkeflo testamentariskt skänkte det till en altarstiftelse i Domkyrkan. Den tomt tegelhuset stod på omfattade västra delen av kv Maria Magle. Den östra delen upptogs av kyrkan Maria Magle och dess kyrkogård. Den ursprungliga tegelbyggnaden har tack vare byggnadsarkeologiska undersökningar rätt väl kunnat rekonstrueras. Huset låg vid tomtens nordvästra hörn dar Magle Stora Kyrkogata förenar sig med Kiliansgatan. Det var byggt i tre våningar. Det hade en dörr mot Kiliansgatan och ett trapptorn på gårdssidan, som svarade för förbindelsen mellan våningarna. Bottenvåningen förefaller med sina få och små fönsteröppningar ha utgjort ett ekonomiutrymme, medan andra våningen kanske utgjort den egentliga bostaden och tredje våningen med sina stora fönster i sydgaveln kan ha fungerat som salsvåning, Till andra våningen har två priveter (avträden) funnits, båda byggda som utvändiga holkar, en på sydgaveln och en på trapptornets norra vägg. Hur uppvärmningen av huset skett vet vi inget om - några spår av eldstäder eller rökgångar kunde inte konstateras i det genom tiderna kraftiga ombyggda huset. Till huset har säkert hört flera ekonomibyggnader utförda i trä.

Resterna av en tegelbyggnad från 1200-talets senare del ingår i det så kallade Dekanresidenset, som 1908 flyttades till Kulturen. Ursprungligen låg byggnaden vid St Kyrkogatan. Grävningsundersökningen visade att 1200-talshuset varit tämligen litet, c 9 gånger c 13 m. Det har varit uppfört i två våningar med en svalgångsförbindelse mellan våningarna på den gavel som vände mot St Kyrkogatan. På nordsidan har ett privettorn funnits. Efter det att byggnaden på 1400-talet kommit i dekanens ägo byggdes det bostadstorn som idag utgör den dominerande byggnadsdelen.

Det tredje fragmentet av en bostadsbyggnad i tegel, som kan hänföras till 1200/1300-talet, utgörs av en utvändigt 11 skift hög tegelmur, som utgör grund för det på 1600-talet uppförda korsvirkesbyggnaden Berlingska huset. Huset utgjorde under medeltidens senare del S:t Knuts altares vikarieresidens och var alltså knutet till Domkyrkan. 1911-1912 flyttades det till Kulturen eftersom telegrafverkets hus skulle uppföras på tomten vid Lilla Gråbrödersgatan.

Arkivaliskt och arkeologiskt är det möjligt att lokalisera ytterligare tegelbyggnader från 1200-talet, framför allt gäller det byggnaderna på domkyrkoområdet. Åtminstone två byggnader kan nämnas. Vid absidens norra sida uppfördes kapitelhuset, där kanikerna vid damkapitlet sammanträdde varje fredag. Huset revs i början på 1800-talet. Väster om Historiska museet har också en byggnad ingående i domkyrkoborgen påträffats vid grävningsundersökningar. Huset har byggnadsarkeolagiskt daterats till 1200-talets mitt. Vi kan lugnt räkna med att ytterliggare tegelhus från tegelbyggandets äldsta tid fanns inom domkyrkoområdet — men forskningen står här än så länge på mycket osäker grund, eftersom detta för Lunds byggnadshistoria centrala område tillhör de minst undersökta.

Gemene man byggde under 1200-talet uppenbarligen i stort enligt gällande tradition. Enkla trä- och klinehus torde ha dominerat stadsbilden. Mot seklets slut kom dock nya signaler även i detta byggande. De första ännu primitiva korsvirkeshusen uppfördes. Det finns en undersökning av lämningar av ett tidigt korsvirkeshus på tomten nr 4 i kv S:t Clemens (på gården till Gleerups), som visar att en ny byggnadsteknik var på väg att bryta igenom. Byggnadsresterna gav vid handen att det hade varit ett hus med nedgrävda stolpar. Mellan dessa låg syllstenar, som burit väggfacken. En anledning tiB den nya konstruktionstekniken torde ha varit en allt kännbarare virkesbrist i det alltmer uppodlade Skåne. En mycket klar kvalitativ förbättring av de vanliga bostadshusen var på vag att genomföras. I det skånska klimatet med dess milda vintrar har rena träbyggnader alltid varit problematiska. Omloppstiderna var under medeltiden mycket korta (c 30 år). Med korsvirket fick man äntligen en byggnadsteknik, som bättre svarade mot de klimatiska kraven.

Det kyrkhga byggandet i Lund under 1200-talet innebar en viktig nydaning. Flertalet av de under 1100-talet uppförda sockenkyrkorna fick under detta sekel västtorn. Det har vid arkeologiska undersökningar av kyrkoruinerna visat sig, att tornen inte är ursprungliga. Nya influenser, inte minst den förebild som Domkyrkan utgjorde, påverkade synen på kyrkoarkitekturen och det kändes uppenbarligen inte tillfredsstäflande med en kyrkobyggnad utan torn. Klockorna fick en bättre placering än de hade haft i fristående klockstaplar av trä. Att kyrkklockor redan sedan 1000-talet tillverkats visar fyndet av en klockgjutningsgrop i den stavkyrka som 1984 påträffades i kv Drotten söder om Kattesund.