Stångby Stationssamhälle
Bebyggelsen i Stångby stationssamhälle ligger till stora delar på järnvägens västra sida. Byn har sedan järnvägens expansion vid sekelskiftet 1900 byggts ut i tydliga årsringar fram till idag. Under 1960-talet genomfördes en omfattande utbyggnad då ca en tredjedel av samhällets bebyggelse tillkom. Därefter rådde relativ stiltje fram till år 2000 då stora arealer med bostäder började bebyggas både öster om järnvägen och norr om Vallkärravägen.
Den äldsta bebyggelsen utgörs av de gårdar som skiftades ut från Vallkärratorn runt år 1812 och som idag ligger insprängda ibland småhusbebyggelsen. I samband med att järnvägen drogs genom byn kom flera gårdar att flyttas, rivas och byggas om. Genom hemmansklyvning ökade antalet gårdar successivt. Efter järnvägens intåg började en bebyggelse med friliggande hus växa fram under perioden 1900- 1920, i huvudsak längs med Rossings väg, Vallkärravägen och Bomvevsvägen. Denna bebyggelse kan karaktäriseras som relativt homogen med stora 1-2 familjehus uppförda i rött tegel, fritt placerade på stora tomter.
Nästa utbyggnadsfas sker under 1920- och 1930-talen med den tidstypiska egnahemsbebyggelse som uppförs söder om Bomvevsvägen. Under perioden 1947–1963 bebyggdes området mellan Vallkärravägen och längs båda sidor om Pärlemorvägen. Området byggdes ut i tre etapper. De första husen uppfördes i 1½-plan i gult eller rött tegel, enstaka hus putsades.
De något senare husen från 1950- och 1960-talen längs Pärlemorvägen fick en enhetlig utformning i gult tegel. Under 1950- och 1960-talen tillkom även en större utbyggnad med enfamiljshus mot söder efter en stadsplan utformad av Ingeborg Hammarskjöld-Reiz. Bebyggelsen utgörs av enplansvillor med fasad i gult och rött tegelmed fönsterband. Nästa utbyggnadsfas sker under 1970-talet med prefabricerade villor, och tar senare ny fart i början på 2000-talet.