Sliparelyckan
Sliparelyckan var en inhägnad uppodlad odaljord omedelbart väster om Kävlingevägen. Då den i senare tid har genomkorsats av såväl Södra Stambanan och Kävlingejärnvägen som Kaprifolievägen och Norra ringen, är dess gamla begränsning svår att återfinna på en modern karta. Idag är Sliparelyckan namnet på ett mindre villaområde vid Kaprifolievägen väster om Monumentet. Någon helt övertygande tolkning av namnet finns inte, men den hittills troligaste gör gällande att slipare skulle vara en yrkesbeteckning. Sliparelyckan var förr uppdelad i Stora och Lilla Sliparelyckan, där den senare ungefär motsvaras av Monumentparken och "den nuvarande Sliparelyckan", medan Stora Sliparelyckan till större delen upptas av stadsdelen Oscarshem.
Hyllningshögen
Västra delen av Lilla Sliparelyckan upptas av en kraftig markerad höjd, och omedelbart söder om själva krönet ligger en bronsäldersgravhög. På Erik Dahlbergs teckning över slaget vid Lund 1676 finns den utsatt som Sliibe Hög, och såväl högen som den naturliga höjden kom senare att kallas för Sliparebacken. Ner från N Fäladen, genom Möllevången och omedelbart söder om Lilla Sliparelyckan rann enligt 1763 års karta Leerbäcken, som sedan fortsatte genom Kobjer och ned till Värpinge. Sliparehögen är också med all sannolikhet identisk med den mångomtalade Lerbäckshögen, nämnd redan 1296. Högen blev samlingsplatsen för det skånska landstinget, sedan detta under 1100-talets senare del flyttat in till Lund. Som bänkar åt domaren och tingmännen tjänade en fyrkant av grova stockar. Där hyllades också under medeltiden de nyvalda danska kungarna av det skånska landstinget, vilket i princip innebar ett godkännande av det gjorda valet. Sista gången detta skedde på Lerbäckshögen var den 30 januari 1584 då den blivande Christian IV mottog de skånska landskapens hyllning. Under senare delen av 1600-talet hölls landstinget i stadens rådstuga, men upphörde 1683 när svensk lag infördes i Skåne.
Själva tingsplatsen torde ha legat öster om gravhögen, där det stråk med allmänningsmark som landsvägen gick i vidgade sig. Den delen kom sedermera att införlivas med Möllevången 13 och kallades enligt en sen uppgift för Rundvallslyckan.
Högen är en av stadens mest traditionsrika platser och ägnades under 1800-talet en vederbörlig uppmärksamhet, jmf nedan. Genom en orimlig uttolkning av "slipare" kom högen också att kallas för S:t Liborii hög, och i husförhörslängdema under senare delen av 1800-talet tas samtliga hushåll i Sliparelyckan upp under denna beteckning. Idag ligger högen hårt trängd av vägbankar med en busshållplats ända in på högfoten.
Litteratur
- Larsson 1990
Kävlingevägens omläggning
Idag passerar Kävlingevägen stambanan i två 90°:s krökar, men förr fortsatte Kävlingevägen mot nordväst i en mjuk båge. Den gamla sträckningen markeras ännu av en grusväg och husrad i den västra kanten av S:t Hans park. Det var vid stambanans utbyggnad norrut från Lund 1857 som den gamla sträckningen effektivt skars av då järnvägen passerade Sliparehöjden i en djup skärning. En ny övergång anlades längre norrut, där skärningen hade upphört, men av säkerhetsskäl och för att kunna spara in en bevakad övergång byggdes i stället 1862 en ny väg med "dyrbar bro". Av praktiska skäl förlades den till Sliparelyckans högsta punkt. Körbanan var av trä och bars av järnpelare. Det berättas om hur Lunds arbetare under 1880-talet använde bron som dansbana. Den nuvarande betongbron tillkom 1965 i samband med breddningen av Kävlingevägen söderut.
Lilla Sliparelyckan och Sliparemöllan
Under 1700-talet kom lotterna i Lilla Sliparelyckan att samlas på en hand, och på 1763 års karta är lyckan ännu obebyggd. Den förvärvades av handelsmannen Thomas Henrik Neuman som 1779 även fick rätt att bedriva snustillverkning och tobakskarveri. När han 1789 sålde marken till den blivande biskopen Nils Hesslén så var det med åbyggnader. Någon kvarn nämns inte i köpebrevet, men det är kanske ändå troligt att det är Neuman som är byggherre till Sliparemöllan, då han 1789 även anhöll hos magistraten om att få mala spannmål i en av honom uppförd kvarn. När Hessléns arvingar 1824 sålde egendomen till arbetskarlen Pehr Pehrsson omtalas dock både åbyggnader och "wäderqvarn". Året därpå sålde Pehr Pehrsson i sin tur halva kvarnen till sin svåger, arbetskarlen Claes Pehrsson.
Kvarnen kom ånyo i en hand sedan mjölnare Christer Mattsson 1831 och 1832 köpt de bägge halvorna. Kvarnen omtalas då som "den Holländska Wäderqvarn som finns uppförd å den så kallade Sliparebacken". Sliparemöllan köptes 1839 av änkefru Märta Osberg, vars man tidigare hade varit mjölnare i Flackarp. Hon dog dock samma år och kvarnen övertogs 1840 av bagare M Wahlbom, som 1843 sålde den till herrar Christian Christophersson å Svenstorp och Emil Hansson från Höga möllan vid Malmö.
Emil Hansson var då 28 år gammal, och han kom att stanna på Sliparemöllan i nära 45 år, fram till sin död 1887. Redan 1845 löste han ut sin kompanjon från kvarnen, och 1849 köpte han även ett jordstycke som hade frånskilts möllan vid ett ägarskifte 1832. Det måste ha gått väl för Emil Hansson som efterhand förvärvade allt större delar av Stora Sliparelyckan. Så köpte han lotten nr 8 1856, nr 7 1871 och nr 2 1873. En mindre avstyckning gjordes när han 1881 sålde Sliparelyckan 1B till "Komitén för resandet af ett minnesmärke på slagfältet vid Lund". Monumentet med tillhörande mark skänktes sedan 1885 till Lunds stad. Som kuriositet kan nämnas att då köpet aldrig lagfarits står Emil Hansson ännu som ägare till denna del. Efter Hanssons död splittrades markinnehavet ånyo upp då hans arvingar 1898 sålde merparten av marken till olika privatpersoner.
Möllan rivs
Som nämnts ägnades Lerbäckshögen under 1800-talet mycken omtanke. I sin stadsbeskrivning 1859 skriver E W Berling "om hur denna märkwärdiga fornlemning" blivit "profanerad, i det för några få årtionden sedan en wäderqvarn tillåtits att der uppresa sig. (...) Tilltaget blef åtaladt af en bland Lunds professorer, men förgäves. Ett rum, ärewördigt genom så högtidliga minnen, borde skäligen warit fredlyst för sådan vandalisering." År 1898 erbjöd Emil Hanssons arvingar staden att köpa Sliparelyckan 1A med hög, väderkvarn och möllaregård (nu norra delen av Monumentparken). Erbjudandet, som ansågs vittna om "en sällsynt pietet för födelsestadens gamla och rika minnen", accepterades tacksamt.
Efter flera misslyckade försök att arrendera ut kvarnen beslöt staden 1909 att kvarnen och möllaregården skulle säljas till rivning, eftersom de var i dåligt skick och flera av kvarnens ståndare var genomruttna. I stället skulle gravhögen "beredas en för dess ålder lämpad omgivning". Kvarnens siste arrendator hade då redan uppfört en ny mindre kvarn ridande på taket på en länga på den Uppsala akademi tillhöriga gården Möllevången 13 på andra sidan Kävlingevägen. (De i del I återgivna uppgifterna om en ny kvarn på samma plats torde alltså vara felaktiga.) Den nya kvarnen var också försedd med motor, och sedan vingarna blåst bort i en storm 1928 kördes den maskinellt. Kvarnen fanns kvar 1942, men knappast särskilt mycket längre.
Utmed Västra Fäladsvägen
Stora Sliparelyckan bestod av ett antal avlånga lotter i nord-sydlig riktning. Dessa nåddes via en markväg som gick mellan Stora och Lilla Sliparelyckan och sedan fortsatte längs Stora Sliparelyckans sydkant. Omkring 1860 ersattes den av den blivande V Fäladsvägen. Den följde en låg höjdrygg och skar från Kävlingevägen rakt västerut tvärs över alla lotterna. Idag motsvaras sträckningen av nordkanten på den södra husgruppen inom Oscarshem. Vägen förlängdes senare över Kävlingejärnvägen, till stadens nya renhållningsverk, och vidare västerut ned till nuvarande Mobiliakarusellen. Längs med vägen uppstod under senare delen av 1800-talet en spridd bebyggelse.
Sliparelyckan 2B, senare stg 127, låg norr om vägen i hörnet mot Kävlingevägen. Den då obebyggda marken styckades av från nr 2 efter Emil Hanssons död och köptes 1898 av stationskarl Nils Persson Reimers. Utmed Kävlingevägen uppförde han år 1900 ett bostadshus i tegel med fyra smålägenheter. Väster därom byggdes 1902 en större T-formad länga i tegel och korsvirke, klädd med bräder. Förutom loge, sädesmagasin, stall mm inrymde den också en lägenhet om 4 r o k samt en bakugn. Huset byggdes senare till i ett par omgångar. Ett hönshus tillkom 1910 och på 20-talet uppfördes en större byggnad, förmodligen en lada, väster om de övriga byggnaderna. Gården var i drift ännu 1964 och förutom den egna marken arrenderades stora arealer. Husen inlöstes av staden och revs 1965.
Nästa gård var Sliparelyckan 3, Oscarshem kallad, med byggnader på ömse sidor om vägen.
Nytorp, senare stg 591 & 594, bestod av Sliparelyckan 5 & 6B. Den då obebyggda lotten nr 5 köptes 1864 av smedmästare G Holmberg från Wallkärratorn. När han 1873 sålde marken till åboen Lars Svensson från Wallkärra, så var det med åbyggnader och plantering och gården kallades då för Nytorp. Året därpå köpte Lars Svensson även till Sliparelyckan 6. Nytorp såldes 1902 till ägaren av egendomen Oscarshem och förenades med denna. Säljaren förbehöll sig dock rätten att kostnadsfritt bo kvar i boningshuset under resten av sin livstid. Nytorps byggnader styckades sedermera åter av. De benämndes då Sliparelyckan 5A & 6C och såldes 1932 till lantbrukare Alfred Rosberg. Fastigheten köptes 1944 av trädgårdsmästare Uno Cervin som 1945 uppförde ett större växthus, ritat av A Persson. I en stadsplan 1964 lades området ut till parkmark, men Cervins fick ändå fortsätta sitt trädgårdsmästeri under ett antal år. Gården löstes in av kommunen och revs 1981.
Sliparelyckan 6A, senare stg 118. Den då obebyggda marken styckades av från nr 6 och såldes 1878 till murargesäll Lars Jönsson Linderoth. När han 1882 åter sålde marken var den bebyggd. Huset var en brädklädd envåningslänga i obränt tegel med 3 r o k. Det köptes av staden 1958 och revs 1966.
Oscarshem
Egendomen som så småningom kom att omfatta nästan hela Stora Sliparelyckan, började med lotten nr 3. Den då obebyggda lotten köptes 1859 av ladufogden Nils Christensson, och förmodligen var det han som lät uppföra den ännu kvarstående mangårdsbyggnaden. På 1864 års karta är lotten ännu obebyggd, men i husförhörslängden 1862-67 anges Christensson som boende i Sliparelyckan. I längderna 1871-76 finns dessutom "Olstorp" ditskrivet. Förutom den egna marken arrenderade han drygt 12 tunnland i Kobjersvången.
Gården såldes 1883 till skräddarmästare Knut Olsson från Vallkärra och i kontraktet omtalas åbyggnader, uthusbyggnader och stall. Om Knut Olsson skrev Truedsson 1958 att han mest kallades för Knut Skräddare. "Han anlade en dansbana inne på gårdsplanen, och här roade man sig av hjärtans lust. Ägarens döttrar serverade kaffe till ett pris av 12 öre." Efter Knut Skräddares död 1887 lades det hela ned. Någon brist på serveringspersonal hade han knappast då alla hans åtta barn var flickor. Att han inte enbart sysslade med lantbruk framgår av att det i hushållet även ingick ett antal skrädderiarbetare.
Sitt namn fick gården av lantbrukare Oscar J Callmer, även han från Vallkärra, som köpte den av Olssons arvingar 1895. Redan 1896 såldes Oscarshem vidare till lantbrukare Sven Andersson från Odarslöv. Under hans tid expanderade egendomen snabbt, då han 1901-06 köpte till lotterna nr 4, 5 & 6B samt 9 i Sliparelyckan. Han blev tämligen välbärgad och bedrev förutom hästavel tidvis en omfattande hästhandel. Om Sven Andersson har sonen Torsten Bergelin berättat: Hans dag började kl 5.00 med en besk i spiskammaren. Sedan väckte han de två pigorna, som eldade och kokade kaffe. Så väckte han de två drängarna. På vintern gick han till stallarna och tittade på djuren, på sommaren tittade han till fälten. Vid 6.00 drack han kaffegök. Vid 1-tiden kördes han av en dräng till stationen. Han reste runt i hästaffärer. Många långresor företog han till Västergötland och Östergötland. Sven Andersson kom hem till kvällen berusad, men dock aldrig redlöst full. Han var en jätte till karl. Svens hustru var "en fin dam". Hon fick besök av en del av stadens fina fröknar som förlade sina söndagspromenader ut till Oscarshem där de åt. Sedan körde kusken dem hem.
Efter Anderssons död köptes Oscarshem 1915 av hästhandlare Johan Nilsson från Malmö. Han köpte även 1917 till lotterna nr 7-8 & 2A och 1918 lär han ha uppfört nya ekonomibyggnader. Riktig lika bra tycks det inte ha gått för honom och 1919 såldes Oscarshem. I köpet medföljde också arrenderätterna till "Liedbeckska lyckan" (belägen mellan Sliparelyckan och Kobergsvången) och Möllevången 13 med hans därå uppförda byggnader och kvarn. I en lång inventarielista över medföljande lösöre omtalas bl a 3 hästar, 6 kor, 86 svin, 1 får, 11 höns samt en gårdvar - en S:t Bernhardshund med koja. Johan Nilsson lämnade dock inte gården, utan anställdes som föreståndare. För detta fick han fritt bo kvar och utnyttja byggnaderna för sina häst- och kreatursaffärer samt av gårdens produkter ta vad som behövdes för det egna hushållet.
Efter ett par snabba ägarbyten köptes Oscarshem 1920 av patron Lars Larsson på Bellevue i Åkarp. Han sålde 1925 av marken väster om Kävlingejärnvägen till staden för anläggandet av ett nytt renhållningsverk. Larsson gick i konkurs och Oscarshem köptes 1932 av en av fordringsägarna, lantbrukare Gottfrid Persson i Esarp. I anslutning till gården uppförde han ett nytt boningshus sedan den gamla huvudbyggnaden 1935 sålts av. År 1939 köptes så Oscarshem av staden. Under ett antal år arrenderades Oscarshem ut, men stadens förvärv innebar ändå att dess dagar som lantbruk var räknade. Den gamla huvudbyggnaden användes på 40-talet som sommarbostad, men 1965 köptes även den av staden.
Oscarshem motsvaras idag tämligen väl av stadsdelen med samma namn, samt den söder därom belägna delen av N Ringen. Stadsdelens tillkomst har en lite inofficiell prägel då stadsplanen först upprättades 1964, efter det att merparten av bebyggelsen redan hade uppförts. I maj 1955 presenterade arkitekterna Fritz Jaenecke och Sten Samuelson för byggnadsnämnden ett förslag till stadsplan för Oscarshem "samt företedde åtskilliga ritningar för nybyggnader å ovannämnda område". Marken fördelades mellan Sparbankernas samarbetsdelegation för bostadssparande (södra delen), HSB (nordvästra delen) och Lunds byggmästaregille (nordöstra delen), vilka senare upplät tomterna till olika privatpersoner. Merparten av bebyggelsen uppfördes 1959-61. HSB:s del ritades av Lennart Bergström, men i övrigt stod Jaenecke & Samuelson för merparten av husen. Området kompletterades 1965 längst i öster med ett mindre antal av Harry Karlssons "Lunnavillan".
Vattenreservoar och Sliparelyckans bostadsområde
Sliparelyckans bostadsområde ligger huvudsakligen inom Sliparelyckan 1C. Den köptes 1899 av AB Sliparelyckan, formellt bildat 1901. Tanken var att anlägga en reservoar för uppsamlande av det från Ö Torn och N Fäladen kommande vattnet, vilket sedan skulle säljas till olika industrier. Initiativtagare var boktryckaren Håkan Ohlssson, som ända sedan 1885 hade försökt få till stånd en motsvarande vattenreservoar på Norra Fäladen. Han lyckades även intressera Sockerraffinaderiet Öresund, med dess väldiga vattenförbrukning, för det nya projektet. I styrelsen kom också att ingå Carl Jensen från raffinaderiet och timmerhandlare N P Lennartsson. Någon vattenreservoar tycks dock aldrig ha kommit till utförande.
Hela området behövdes dock inte för den planerade vattenreservoaren, utan 1899 lades åtta byggnadstomter ut längs områdets nordkant, nu norr om Lavendelvägen. Försäljningen fick dock avvakta bolagets formella bildande, men 1901-06 såldes och bebyggdes elva tomter inom området. De lades dock inte ut helt enligt styckningsplanen, utan främst inom områdets östra del. Därefter blev området liggande, men 1922 tog avstyckningarna åter fart och under 20-talet bebyggdes ytterligare 27 tomter med mindre villor. Även därefter har vissa kompletteringar skett.
Bevaringssynpunkter
Lerbäckshög är ett av stadens märkligare fornminnen. Idag ligger den hårt klämd av moderna trafikanläggningar och dold av trädridåer, vilket står i skarp kontrast till den pietet som tidigare ägnades högen. Miljön kring Monumentet och gravhögen bör omdanas så att högen åter ges ett exponerat läge i stadsbilden.
