Realskolan 1
Huvudbyggnaden är uppförd i rött maskinslaget tegel, med rika inslag av formtegel, i en variant av nyrenässans. I fasaden mot Ö Vallgatan avspeglar sig trapphuset som en markerad mittrisalit. På ömse sidor om risaliten delas fasaden in i jämnstora fält av lisener som knyts samman upptill av en rundbågefris. Under fönsterna på de bägge övre våningarna dekorativt murade fält, de övre något lättare med inslag av dekorplattor. Markerad gesims med formtegel och en tandsnittsfris, samt därunder en konsolfris. Risaliten är rikare artikulerad och har överst tre kopplade, rundbågade fönster som åtskiljs av tegelkolonner med korintiska kapitäl. Under dem sitter skoluret och under gesimsen en fris av vegetativa dekorplattor. Konturen på den rundvälvda entrén förstärks av en äggstavslist, buren av konsoler med akantusblad. Den flankeras av två smideslyktor. De rödmålade fönsterna, mindre på översta våningen, sattes in 1988. Till sin indelning går de tillbaka på originalfönsterna som byttes ut redan 1959.
Huset är byggt med en genomgående vestibul och ursprungligen låg huvudentrén mot skolgården. På bottenvåningen fanns sju skolsalar samt ett minimalt lärarrum. På andra våningen upptogs hela nordhalvan av en samlingssal medan det i den södra delen fanns tre skolsalar samt en tjänstebostad om ett r o k. Rektorns tjänstebostad om sju r o k upptog större delen av tredje våningen, men där fanns även en liten expedition och två skolrum. Också i källaren fanns en lärosal, medan det på vinden fanns en vaktmästarebostad samt ett par boningsrum för ynglingar. Huset värmdes av en varmluftsapparat i källaren, men boningsrummen hade även kakelugnar, förmodligen för att kunna spara på centralvärmen under loven. Lokalerna blev snart för trånga. Salar för de naturvetenskapliga ämnena inreddes på vind och i källare, samlingssalen blev bibliotek och rektorn fick 1905 lämna sin tjänstebostad. Under årens lopp har flera smärre ombyggnader av interiören skett. Samlingssalen har delats upp och vinden inretts i omgångar. Huset totalrenoverades 1988-89 efter ritningar av Yngve Lundqvist och upptas nu till större delen av skolans administration.
Lokalbristen och myndighetskrav ledde till att en ny byggnad fick uppföras, invigd 1913. Dess något säregna utformning är en följd av det lite speciella rumsprogrammet. På bottenvåningen, längs med Skolgatan, låg en gymnastiksal som in mot gården motsvarades av fysiksalar i två plan. Hela överdelen upptogs av en aula i två våningar. På vinden inreddes en teckningssal med överljusfönster och i källaren ett slöjdrum. Byggnaden är uppförd i rött, maskinslaget tegel, med medeltidsromantiska drag, och har en "kubisk" karaktär. Fasaderna är slutna och detaljutformningen varierar mellan de olika sidorna. Fasadernas övre del är med hjälp av en bågfris något utkragad. Bottenvåningen är nästan helt sluten och avslutas med ett sågtandsskift. Sockel av huggen granit. Ursprungliga vitmålade fönster med lösa innanfönster. Mot Skolgatan är alla fönsterna samlade till den breda mittrisaliten, som avslutas med uppbyggnader med karaktären av hängtorn. Fasaden domineras av de höga rundbågade aulafönsterna som accentueras av sågtandslister. Nordfasaden har en snarlik uppbyggnad, medan gaveln mot Arkivgatan är enklare.
En förbindelsegång i två våningar, med en stor rundvälvd genomgång på bottenvåningen, knyter samman aulan med huvudbyggnaden. Gången har småspröjsade fönster och ovanför valvet ett mönstermurat fält. Den försågs 1967 med en plåtpåbyggnad för biblioteket. Även aulabyggnaden totalrenoverades 1988-89. Då inreddes bl a en musiksal i gymnastiksalen, ett utvändigt hisstorn i glas byggdes och genomgången glasades igen. Aulans bänkinredning är ny men de ursprungliga lamporna finns kvar liksom podiets möbler och ett målat glasfönster i fonden. Takbjälkarna är överdragna med en dekorativ stuck.
När skolan övertogs av kommunen var lokalerna slitna och utrymmesbristen besvärande. Under 70-talet diskuterade man att bygga en ny gymnasieskola på Linero, medan den gamla skulle ersättas av ett parkeringshus. Efterhand växte dock beslutet att skolan skulle ligga kvar på sin gamla plats fram och 1982 förelåg de första något mera detaljerade skisserna till en utbyggnad på samma plats. Tillbyggnaden fick formen av tre huskroppar i 2-4 våningar som tillsammans med den äldre bebyggelsen kom att innesluta skolgården. Byggnaden utmed Dalbyvägen är sammansatt av flera volymer och har en indragen femte våning samt ett högt torn (delvis finansierat med anslaget för konstnärlig utsmyckning). Arkitekten har varit inspirerad av den venetianska palatsarkitekturen, dock är husen uppförda av prefabricerade betongelement vilket är tydligt skönjbart i fasaderna. Bottenvåningen är till större delen utförd som en vitmålad bandrustik. På de övre våningarna har hörnpartierna getts en lugnare utformning i rött tegel medan mittpartierna består av rikt artikulerade betongelement målade i vitt och rosa. För att ge tornet en mera monolitisk karaktär har dess tegel fogats med infärgat bruk. In mot skolgården har två av byggnaderna försetts med arkader för att åstadkomma en ökning av skolgårdens yta. För den konstnärliga utsmyckningen svarade John Wipp.
Historik
Realskolan i Lund, som Spyken ursprungligen hette, startades vårterminen 1848 av fyra unga studenter. Idén hade väckts året innan på en fest vid Smålands nation då några nyblivna magistrar hade diskuterat sina framtidsutsikter. Då det redan fanns ett klassiskt läroverk i staden beslutade man att det skulle bli ett realläroverk. Som förebild tjänade Nya Elementarskolan i Stockholm. Undervisningen skulle leda fram till studentexamen för elever "som ämna sig åt militär-ståndet, civila embetsverken, handeln eller näringarna" som det hette i den annons man satte in. Detta innebar att man i undervisningen kom att betona de levande språken och de naturvetenskapliga ämnena. Från 1849 erbjöd man dock även undervisning i latin och genom att kombinera de bägge typerna av läroverk föregrep man, liksom så många gånger senare, utvecklingen inom den allmänna skolan. Under de bägge första decennierna förde skolan en ambulerande tillvaro. Fem olika lokaler hann man med, alla lika anspråkslösa, och man fick pröva på att ha såväl krogar som kor inunder sig. Elevantalet uppgick till omkring 50 och lärarlönerna utgjordes av överskottet på terminsavgifterna som man broderligt delade i förhållande till antalet undervisningstimmar. Under denna tid avlades studentexamen vid universitetet som ett inträdesprov och Realskolan utmärkte sig genom att få igenom alla elever som man godkänt.
Då studentexamen 1864 överflyttades till läroverken råkade Realskolan i allvarliga svårigheter då man först 1868, vid tredje försöket, erhöll den s k "dimissionsrätten". Till "undvikande av förväxling" bytte man därefter namn till "Lunds privata elementarskola". Under senare delen av 1800-talet kom såväl skolans anseende som elevantal att variera med kollegiets kompetens och rektorns drivkraft. Som mest nådde man upp till 130 elever. Hur unga elever som togs in varierade men från 1884 var skolan en renodlad gymnasieskola. Redan under denna tid hade skolan fått rykte om sig att snabbt kunna få fram elever till studentexamen, även sådana som misslyckats på andra håll. Öknamnet "Studentfabriken" blev vitt spritt och från hela Sverige sökte sig elever till skolan. Från 1866 hyrde skolan bottenvåningen, samt ett par rum i en uthuslänga, i en gård som hade köpts av en av skolans lektorer, och så småningom förhyrde man hela fastigheten. Gården som låg vid Vårfrugatan i nuvarande hörnet mot Botulfsgatan fick 1933 lämna plats åt busstationen.
Sin storhetsperiod uppnådde skolan under Johannes Strömbergs ledning (rektor 1898-1916). Elevantalet steg snabbt till 800 elever 1915 och de gamla byggnaderna blev snart för trånga. Arbetet med att få egna lokaler leddes av Strömberg. För att skolan inte skulle drabbas av för höga fasta hyreskostnader bildades ett byggnadsaktiebolag där lärare, föräldrar och fd elever fick teckna aktier, vars avkastning var beroende av inkomna elevavgifter. Så länge skolan var privat fick nyanställda lärare lösa in avgående lärares aktier. Under Strömbergs tid prövades många nya grepp inom undervisningen och flera gånger blev skolan föregångare inom pedagogiken. Flickorna släpptes för första gången in på skolan 1902 och det var till en nystartad kurs för elever som inte tänkte fortsätta på universitetet. Den ledde fram till en examen som senare kom att motsvara realexamen. Hela skolan öppnades för kvinnliga elever 1931. 1902 infördes också koncentrationsläsning för studiebegåvade elever som klarade att läsa in gymnasiet på två år.
I samband med 60-talets skolreformer förstatligades skolan 1968 och byggnaderna köptes av kommunen. Skolan blev då åter en renodlad gymnasieskola och för att hedra dess store man döpte man den till Strömbergskolan. Vid invigningen av de nya byggnaderna den 9/9 1986 ändrades namnet då skolans, av många generationer lärare hatade, öknamn upphöjdes till officiell beteckning. Det är dock fortfarande Strömberg som är upphov till namnet, det var nämligen han som först kallades för Spyken. Ordet går tillbaka på psyke och psykologi. Ifall öknamnet går tillbaka på en felsägning från Strömbergs sida eller ifall han ofta använde de bägge orden, därom är meningarna delade.
Litteratur
- Strömberg (1903)
- Minnesskrift 1923,
- Svalenius 1957
- Spyken (1986)
- Spyken (1989)