Rådmansvången och Pilelyckan
Att återfinna Rådmansvången på en modern karta är inte helt lätt, därtill har järnvägarna och Ringvägen medfört för stora förändringar i stadslandskapet. I norr gränsade den dock till Trollebergsvägen, medan östgränsen utgjordes av Rådmansgatan och dess förlängning fram till Stadsparken. Östra Stattenavägen är en rest av vångens sydöstgräns och sydgränsen gick söder om ishallen och genom Å&R. Den lilla Snickarevägen är en rest av den sneda västgränsen.
Pilelyckan sträckte sig från Rådmansvången och ut till den västra stadsgränsen, belägen strax väster om nuvarande Folkparksvägen. Lyckan tillhörde S:t Peters Klosters säteri åtminstone sedan 1741 då säteriets innehavare, Svante Caspar von Böhnen, vann en tvist med staden om äganderätten till lyckan.
Borgmästarens löningsjord
På 1704 års karta avviker Rådmansvången genom sin regelbundna parcellindelning från stadens övriga vångar. I Kancelliets Brevbøger vedrørende Danmarks indre Forhold kan man för år 1636 (s 721) läsa att borgarna i Lund klagade över att borgmästaren och en del av rådmännen hade "intagit" en stor del av den gemensamma fäladsmarken "til stor Forringelse for deres Græsmark". Rimligtvis är det då Rådmansvången (eller eventuellt delar av den) läggs ut.
Borgmästare och rådmän nämns för första gången i Lund på 1300-talet. Länge utgjordes deras lön framför allt av befrielse från skatter och en del andra gemensamma åtaganden, samt en del naturaintäkter. Senare kom löningsjordarna, varav Rådmansvången var den största, att bli väsentliga.
På 1704 års karta är Rådmansvången indelad i 13 lotter. Detta avspeglar förmodligen kung Hans stadslagar som föreskrev att varje dansk stad skulle ha en byfogde, två borgmästare och tio rådmän. Efter det att Skåne blivit svenskt ändrades detta så småningom (förmodligen omkring 1700) till en borgmästare och fyra rådmän. Som en följd av denna förändring skedde 1730 en ny indelning av Rådmansvången. Den delades i tre delar och av varje del fick borgmästaren en tredubbel lott (belägna längst i väster), de fyra rådmännen vardera en enkel lott och stadsnotarien en halv lott (belägna längst i öster). Senare (troligen omkring 1800) fick borgmästaren all sin mark samlad i ett stycke längst i väster och stadsnotarien sin i ett stycke längst i öster. När en del av Rådmansvången expropierades för Trelleborgsjärnvägen beslöt stadsfullmäktige 1876 att "indelningshafwarne" tillsvidare skulle få åtnjuta räntan på ersättningen tills ny jord hade inköpts eller ersättning ordnats på annat sätt.
I början av 1800-talet hade borgmästaren tröttnat på att själv bedriva jordbruk och marken arrenderades ut. Det skedde med något enstaka år i taget men 1813 fick borgmästaren tillåtelse att arrendera ut marken på trettio år. Trots två arrendeauktioner hittade man dock ingen som ville arrendera hela området. Vid den tredje auktionen hade "en stor del af Stadens Invånare" infunnit sig men ändå var det bara glasmästare Nordström som gav ett antagligt bud på den ena halvan. Vid nästa auktion gick dock den andra halvan till bagare N W Romare. Snart styckade de dock upp sina arrendelotter i mindre som de i sin tur arrenderade ut. Vid nästa arrendeauktion 1843 antogs inte mindre än 12 arrendatorer till olika smådelar.
Borgmästaregården och Rådmanstorp
Borgmästaregården låg i det nordöstra, det staden närmast belägna, hörnet av borgmästarens löningsjord, nu motsvarande västdelen av kv Borgmästaren. Rådmanstorp låg i vinkeln mellan stambanan och Trelleborgsjärnvägen.
När byggnaderna uppfördes är oklart. Ett brandförsäkringsbrev från 1843 gällande ett boningshus i korsvirke från 1829 och ett stall från 1842 har i senare tid angetts gälla Borgmästaregården. Då det för övrigt saknas så tidiga uppgifter om bebyggelse på Rådmansvången är det tveksamt om detta är korrekt. På 1876 års karta finns en byggnad, troligen en lada, markerad på vången. Den låg strax sydöst om nuvarande Polhemskolan.
Löningsjordarna avskaffades förmodligen i samband med en reglering av borgmästarens och rådmännens ämbete och löneförmåner 1889. Förvaltningen av marken övertogs då av stadsfullmäktige. Borgmästaregården arrenderades då av Nils Larsson, som hade bebyggt den redan innan den drogs in till staden. När Larsson 1889 ville bygga till gården förband sig staden att efter arrendetidens utgång lösa till sig byggnaderna. Då fanns redan ett 25 meter långt stall och en 12,5 meter lång lada, bägge av timmer under spåntak och uppförda efter stadsarkitekt A B lakobssons ritningar.
Borgmästaregårdens byggnader löstes in 1941. Boningshuset fick ligga kvar ett tag, medan ekonomibyggnaderna fick lämna plats för nybebyggelse 1942. Rådmanstorp, bestående av ett större boningshus sammanbyggt med ett stall och ett mindre boningshus, löstes in 1934 i samband med byggandet av Ringvägen, och revs 1936.
Området planläggs
Under senare delen av 1800-talet kom allt fler av stadens jordar att tas i anspråk för olika institutioner och andra "allmännyttiga ändamål". 1897 var det på förslag att stadens nya fattigvårdsinrättning skulle förläggas till Rådmansvången, och ritningar upprättades. Därav blev det intet men 1910-12 uppfördes där stadens nya folkskola, nuvarande Polhemskolan.
Området var dock för perifert beläget för att bli föremål för något mera omfattande byggande innan bostadsförsörjningen på 30-talet i allt högre grad kom att betraktas som ett offentligt intresse. Så uppfördes barnrikehusen Solgårdarna 1935-36 och området Borgmästaregården påbörjades 1939, se vidare nedan.
Vid utbyggnaden av Borgmästaregården upprättades aldrig någon formell stadsplan, utan man nöjde sig med en styckningsplan. I arbetet med styckningsplanen hade Fred Forbat även ritat på hela Rådmansvången. Utmed Trollebergsvägen skulle uppföras en rad med lamellhus i exakt nord-sydlig riktning, medan området söder därom uppläts för småhus och radhus.
En stadsplan för kv Pilelyckan upprättades 1946 efter en skiss av Ingeborg Hammarskjöld-Reiz i samband med att kvarteret skulle bebyggas. I planen fick lamellhusen en friare placering som avvek från den tidigare strama nord-sydliga.
Senare samma år antogs en stadsplan för hela Rådmansvången utarbetad av Fred Forbat. Den nya bebyggelsen avgränsades från Borgmästaregården av ett brett grön bälte och indelades i fyra delar av två korsande parkstråk. Vid skärningen mellan dem lades Hårlemans plats med butiker och en barnkrubba, som kunde nås via parkstråken. Även ut mot Trollebergsvägen anlades ett skyddande parkstråk. Det finns en ansats till att föra merparten av biltrafiken till områdets ytterkant, medan de inre delarna är relativt fredade. Inom den norra delen skulle det byggas trevåningslängor i öppna kvarter, medan den södra delen avsattes för radhus och småhus. Som ett skilje mellan bebyggelsen och industriområdet söder därom lades ett upp till 190 meter brett grönområde. Där placerades den planerade småskolan, nu Palettskolan, och sydkanten upptogs av kolonilotter. Hela området beräknades få ca 850 lägenheter.
Hammarskjöld-Reiz och bostadskommittén
Inom den södra delen uppläts många av tomterna med tomträtt. Småhustomterna bebyggdes med några få undantag 1947-49. Flertalet var trähus, även om de flesta nu har klätts in med andra fasadmaterial. Bland husen finns ett flertal husfabrikanter representerade, men HSB:s hus synes vara vanligast.
Radhustomterna blev liggande något längre, men 1953-56 uppfördes fem radhuslängor, med vardera sju lägenheter, efter ritningar av Nils Ernstson. Radhusen i rött tegel har en våning mot gatan och två mot gården och kraftiga, dominerande skorstenar. De har markerade dörrpartier och är av god kvalité, men kontrasterar lite egendomligt mot de enklare småhusen. Inom kv Lodet uppförde Harry Karlsson 1954 sina Selvaaghus, se nedan.
Hyreshusbebyggelsen inom den norra delen av Rådmansvången uppfördes av staden och dess fastighetsbolag. Till en början skedde det genom Lund Stads Bostadskommitté som 1946 uppförde åtta hus i kv Pilelyckan med ett antal rymliga lägenheter om 2-3 rok för barnfamiljer. Där ingick även ett antal 1:or med kokvrå, men då man trodde att behovet av smålägenheter skulle minska hade man förberett sammanslagning med de större lägenheterna. Då lägenhetsbristen var fortsatt stor beslutade man redan i december att Bostadskommittén till oktober 1948 skulle låta färdigställa ytterligare tio hus med 180 lägenheter. Husen förlades öster om Hårlemans plats och inrymde mest 2:or, avsedda för barnfamiljer. Bostadskommittén kom dock aldrig att fullfölja projektet. Sedan ett antal år hade bildandet av ett kommunalt bostadsaktiebolag diskuterats och i december 1947 togs bygget över av det nybildade Lund Stads Fastighets AB.
Som arkitekt för allt bostadskommitténs och fastighetsaktiebolagets byggande inom Rådmansvången 1946-55 stod bostadskommitténs arkitekt och sekreterare Ingeborg Hammarskjöld-Reiz. Hon ritade även mödrahemmet vid Ringvägen 1950, butikslokalen vid Hårlemans plats 1951 och Palettskolan 1956 med utbyggnad 1969. Ännu på 1980-talet har hon ritat tillbyggnader av småstugor inom Borgmästaregården!
Bostadsområdet utökades 1960 västerut, på andra sidan av Folkparksvägen. Där uppfördes 1961-63 inom den norra delen ett antal hyreshus för Lunds kommunala fastighetsbolag efter ritningar av Sten Samuelsson och Fritz Jaenecke.
Solgårdarna
Solgårdarna låg i kvarteret med samma namn omedelbart söder om Trollebergsvägen.
Trettiotalet var i mycket bostadspolitikens decennium. Stockholmsutställningen 1930 hade påvisat det omöjliga i att till rimliga kostnader bygga bra bostäder åt de sämst ställda. Som en följd därav infördes 1935 statliga stöd till bostäder för mindre bemedlade, barnrika familjer.
I Lund genomförde 1933 den nyblivne andre stadsläkaren Olof Johnsson lite självsvåldigt, utan beviljade anslag, en omfattande bostadsundersökning, som blev mycket uppmärksammad. Det ledde till att staden efter en motion tillsatte en bostadskommitté med ett tämligen vitt uppdrag.
Kommittén arbetade raskt. En ny bostadsutredning visade att det fanns 442 barnrika (≧3 barn) familjer i Lund. Av dessa var drygt hälften trångbodda eller bodde i undermåliga lägenheter. Trångbodd var man om det bodde mer än två personer i varje rum. Då räknades barn som en halv person och kök som ett halvt rum, dvs en tvåbarnsfamilj i 1 rok var inte trångbodd. På förslag av kommittén beslöt stadsfullmäktige november 1935 att två barnrikehus skulle byggas. En halvkommunal stiftelse ansågs vara det lämpliga sättet att administrera det statliga stödet och en samarbetspartner fann man i HSB med dess erfarenhet av bostadsbyggande. Tillsammans bildade man HSB i Lunds stiftelse Solgårdar. Arrangemanget med HSB kom sedan att bilda modell för många andra kommuner i landet.
Husen utformades i huvudsak enligt HSB:s "typ 3 av bostadshus för barnrika familjer" och ritades av John Berglund vid HSB:s arkitektkontor. Det var trevåningars lamellhus med 12 lägenheter om 2-3 rok i varje. Statens byggnadslånebyrå beviljade bostadsanskaffningslån med 45% av kostnaderna. Dessutom utgick familjebidrag med 10% avdrag på hyran för varje barn upp till 50% avdrag. Enligt de statliga kraven fick endast hyresgäster som säkert klarade av hyran antas, varför de fattigaste utestängdes från de subventionerade lägenheterna. Resten av byggnadskostnaderna lånades upp, medan staden fick ställa upp med fri tomt. Inredningen gjordes "enkel men gedigen". Tapeterna var tvättbara, badrummen hade sittbadkar och i köken fanns gasspisar. Däremot saknades sopnedkast och rejäla köksvaskar som det gick att diska i. I september 1936 stod de bägge husen klara och tillsammans hade de 24 första familjerna 101 barn.
I en redogörelse 1936 skriver bostadskommitténs ordförande att lägenheterna hade gjorts små för att hålla ned hyrorna, vilket väckte kritik dels från högerhåll, "där invändningen var en klar förevändning för försök att komma ifrån det hela", dels från socialdemokrater, vilka "dock tydligen glömt den ekonomiska sidan". Köken hade gjorts små "med tanke på att hindra deras användande som sovrum."
Efter ett nytt beslut i stadsfullmäktige uppförde stiftelsen 1937 ett tredje hus väster om de andra. Det var snarlikt de tidigare, men denna gång signerades ritningarna av G Wejke och K Ödeen, även de vid HSB:s arkitektkontor.
1976 beslöt kommunen att stiftelsen skulle förenas med det kommunala Fastighets AB Färgaren, som bestämde att husen skulle rivas. Efter omfattande protester revs husen i februari 1980. Marken överläts på Riksbyggen som uppförde tre punkthus i 5-6 våningar.
Selvaaghusen - BO 54
Selvaaghusen utgörs av ett antal tvåvåningsradhus i kv Lodet vid Murarevägen - Arkitektvägen. Husen uppfördes av byggmästare Harry Karlsson, som har berättat om dem i sina memoarer:
"År 1953 reste jag till Oslo och träffade då Olav Selvaag. Han var en friskus: orädd och stridbar för sina idéer gick han mot strömmen, fick mycket mothugg, men hans idéer slog igenom. (...) Med honom slöt jag ett avtal, som gav mig rätt att begagna mig av hans konstruktioner, och 1954 byggde jag här i Lund 26 radhus efter hans förebild men modifierade efter svenska förhållanden. Vid den tiden var jag nybliven ordförande i den gamla ärevördiga Fabriks- och Hantverksföreningen i Lund. Vi ordnade en utställning benämnd BO 54, som fick 30.000 besökare. Hit kom folk från hela Sverige, från Ystad till Haparanda. Radhusen var i två våningar och innehöll fyra rum och kök med bad och moderna bekvämligheter. De hade en nyttig golvyta av 82m². Boendekostnaden uppgick till ca 22 kr/m² och de kostade med statliga lån 33.500 kronor med tomt, uthus och trädgård. Det blev en succé, men diskussionens vågor gick höga kring de billiga husen. Jag blev omskriven i hundratals tidningsartiklar. Bebyggelsen politiserades, vilket ju var föga ändamålsenligt.
Köpare till liknande hus kom från kommuner och industrier i hela vårt land. Jag fick erbjudande att bygga 3.000 sådana radhus. Men det var inte endast Sverige, det kom också förfrågningar från London, Paris och Bryssel."
Husen blev Harry Karlssons genombrott som storbyggmästare. Förutom genom att vara ytsnåla hölls priset nere av enkla material och en billig stomme, där precis så mycket virke användes som behövdes för att klara bärigheten.
Ritningarna till husen i Lund utfördes av arkitekterna Axel Grönvall och Ernst Hirsch. Jämfört med den norska förebilden hade standarden ökats. Taken täcktes med korrugerad eternit och fasaderna kläddes med vita eternitplattor, s k sidiplattor. Stommen bestod av stenullsmattor mellan trästolpar och brandsäkerheten mellan husen klarades med gipsskivor. Husen saknade källare och fick istället lägenhetsförråd i små uthus av rödmålat trä på gatusidan. Med Selvaagshusen introducerades ett antal byggmetoder som känns igen från nyare tiders byggande.
BO-utställningen invigdes den 14 september och till den hade konstnären Martin Emond fått inreda ett hem för "en ung konstnärsfamilj". Även konstnären Leo Reis, arkitekterna Klas Anshelm och Carl-Ossian Klingspor samt fru Greta Kjellberg inredde varsin lägenhet. Dagen efter invigningen skrev tidningarna om "dessa förkättrade billiga bostäder som i den politiskt färgade debatten utdömts långt i förväg därför att standarden skulle vara för låg."
1975 kläddes husen in med rött tegel.
Bevaringssynpunkter
Ingeborg Hammarskjöld-Reiz hyreshusbebyggelse inom Rådmansvången präglas av en enkel, sjåsfri tegelarkitektur i en senfunktionalistisk anda, där husen är tämligen renskrapade men har fått traditionella fönster och sadeltak. Bebyggelsen präglas också av att den har uppförts för att åstadkomma goda bostäder till så låg kostnad som möjligt. I 50-talsbebyggelsen i kv Snickaren och Plåtslagaren kan man dock ana en begynnande lekfullhet. Bebyggelsens kvalité ligger kanske inte framför allt i det vackra utan i avsaknaden av det fula. Områdets främsta kvalité ligger i det sammanhängande grönområdet där de smäckra längorna har fått karaktären av byggnader i park utan ett övermått av gångvägar, sop- och förrådsskjul, staket och andra revirmarkeringar. För hyreshusområdet öster om Folkparksvägen gäller:
- Områdets karaktär av byggnader i park skall bevaras. Väsentligt är att åtgärder på tomtmark inte tillåts förta detta intryck. Utblickarna mot den större grönytan i söder är betydelsefulla.
- Om-, till- och nybyggnader skall anpassas till områdets karaktär. Väsentligt är att hantverkskvalitén upprätthålls i detaljutförandet. Viktiga detaljer är dörrar, fönster och balkongräcken. För området främmande material som aluminium, synlig betong och oftast träpanel bör undvikas.
- Trollebergsvägen är Lunds medeltida utfart mot väster. Dess karaktär och gamla betydelse bör klart framgå och de estetiska aspekterna bör ges åtminstone samma tyngd som de rent trafiktekniska. Allén skall bevaras liksom grönområdena på bägge sidor.
Bevaringssynpunkter för Borgmästaregården återfinns på Borgmästaregården.
