Råby räddningsinstitut
| ” | Det är en uppfostringsanstalt, så mycket som möjligt närmande sig familjlifvet, hvarest Föreståndaren är husfadern och Lärarne medlemmar af familjen (...). Ändamålet är att upptaga de vilseförda såsom i en huslig krets, att bibringa dem nödiga kunskaper i Christendomen och andra stycken, att lära dem åtskilliga handtverk och slöjder, och att sysselsätta dem med åkerbruk och trädgårdsskötsel, men framförallt att införlifva Barnen med Samhället, att vänja dem vid ordning, arbetsamhet, kärlek till välgörare och medmenniskor. | „ |
| — Ur: UNDERRÄTTELSE om en uti Provinsen Skåne varande RÄDDNINGSANSTALT FÖR VILSEFÖRDA och moraliskt vårdslösade BARN 1840 | ||
Råby räddningsinstitut till vilseförda och Moraliskt vårdslösade Barns förbättring, kom till på initiativ av baron och friherre Gösta Gyllenkrok, fideikommissarie till Björnstorp och Svenstorp. Gyllenkrok hade ett starkt socialt engagemang och var bland annat aktiv vid uppbyggnaden av Lunds lasarett. Beslutet att försöka göra något för att rädda vanartade barn från undergång växte fram hos Gyllenkrok sedan han drabbats av personlig tragedi när hans son Gustaf tvingats i landsflykt efter att ha "lånat" ur regementskassan för att betala en spelskuld.
Vid sina omfattande resor på kontinenten hade Gyllenkrok inte försummat att studera olika pedagogiska idéer och vårdanstalter för barn, och i Das Rauhe Haus i Hamburg fann han förebilden till sin skapelse.
Sedan stiftelsen hade bildats 1838 satte ett riksomfattande insamlingsarbete igång. Den störste bidragsgivaren var Gyllenkrok själv, som förutom betydande pengabelopp skänkte en för ändamålet inköpt gård i Stora Råby, nära men inte alltför nära Lund. Till den planerade byggnaden skänkte Karl XIV Johan murtegel från Trolleholm, och ritningar upprättades gratis av C G Brunius. Huvudbyggnaden, med plats för tolv elever, kunde invigas den 3 oktober 1840. Förutom bostadsrum för lärare och elever fanns där kök, matsal och undervisningsrum. Taket kröntes av ett litet klocktorn som hade bekostats direkt av baron Gyllenkrok, liksom allt annat som avsåg husets försköning. Huset väckte samtidens beundran, men även en viss kritik såsom alltför dekorerat, vilket Brunius i sina memoarer kommenterade med "att, om en rikt utsirad snusdosa kan i anseende till mästerlig utarbetning betraktas som sannt konststycke, en rikare prydlighet å ett mindre boningshus icke bör billigtvis klandras."
"bereda barnens moraliska förbättring"
Räddningsinstitutet, som var avsett för pojkar mellan 9 och 16 år, var det första i landet och kom att stå som förebild för en rad andra. Tidigare hade det enbart varit fängelser som stod till buds för vanartiga barn, och det hände även att barn fick följa sina föräldrar i fängelse i brist på annan vård. På Råbyhemmet skulle eleverna genom yrkesutbildning och en vänlig men bestämd uppfostran, som enligt tidens sed naturligtvis innefattade aga, ges förutsättningar för ett stadgat liv. Allt som hade "sken af fängelse" skulle undvikas så att barnen "under landtlig sysselsättning" kunde fatta "kärlek för stället". Med hänvisning till barnens bakgrund ansågs det lämpligt att "afleda barnens önskningar att vid utgående från räddningshuset vinna inträde uti någon annan samhällsklass än den arbetande (...). Barnens bokliga undervisning bör derföre endast lämpas efter en dylik ståndpunkt". Barnen skulle inte vänjas vid bättre förhållanden än vad de skulle möta framgent i livet. Därför skulle "endast sådan föda bestås, som barnen kunna påräkna under en högst tarflig ställning i lifvet antingen hos åkerbrukare eller handtverkare." De låg i oeldade sovrum "som vanligt är med ungt folk af arbetsklassen i Skåne", och de skulle "hafva en beklädnad, som motsvarar deras ställning". Ändå kritiserades Råbyhemmet för att vara så elegant att man riskerade uppväcka "frestelse hos föräldrar att låta sina barn stjäla och begå brott, för att få dem intagna vid en inrättning, där de behandlas som små prinsar".
Utemiljön ägnades stor omsorg och redan innan byggnadsarbetena påbörjades hade egendomen omgivits med pyramidpopplar och ett stort antal fruktträd planterats. Dammen för bad på sommaren och skridskoåkning på vintern blev klar 1845, men hade funnits med i planeringen redan från början.
Gyllenkrok ägnade verksamheten ett stort intresse och avlade täta besök. Rektorsbostaden uppfördes 1862 som sommarbostad åt makarna Gyllenkrok, men användes aldrig som sådan då hustrun avled innan den var klar. Gösta Gyllenkrok dog 1865.
Stora Råby 14 och äldre bebyggelse
Den äldsta delen av Räddningsinstitutet är beläget inom gården Stora Råby 14:s ägor. Gården hade vid skiftet 1805 delats mellan två bröder, jmf Stora Råby 14. Den västra halvan, förmodligen bebyggd med en trelängad gård, köptes 1825 av rusthållare Isak Nilsson, som 1826 lät stycka upp den i fem delar som såldes separat. Styckningen gjordes så att tre av lotterna fick en var av gårdens längor. En fjärde lott köptes och bebyggdes av sockensmeden Jöns Östergren. Den femte och minsta lotten köptes av husman Jöns Persson, som under de följande åren kom att stycka av ett antal smärre jordstycken, varav flera bebyggdes. Vissa av köparna styckade i sin tur upp sina lotter, och 1837 hade Perssons lott delats i åtta delar, varav minst fem var bebyggda.
För det blivande Räddningsinstitutets räkning köpte Gyllenkrok 1838 smeden Östergrens lott. Med den lotten som bas stämde Gyllenkrok 1841 tre av de mindre lottägarna för att få lösa in deras mark. Det Gyllenkrok utnyttjade var en lag som gav ägaren till en större brukningsenhet rätt att återlösa avstyckade delar, om de var för små för att bilda egna brukningsenheter. En av dem Gyllenkrok stämde var Jöns Persson, som var villig att sälja merparten av sin kvarvarande del, men ville behålla tre kappland (knappt 500 m²) och huset "som han för sin husvarelse och bergning nödvändigt behöfde". Persson förlorade och ålades att flytta bort sitt hus från markerna. I en förlikning med Gyllenkrok fick han dock senare lov att bo kvar i huset under sin livstid. 1846-47 köpte Gyllenkrok de resterande delarna av Perssons ursprungslott. Även en av de större lotterna, som 1826 hade varit bebyggd med en länga, köptes av Gyllenkrok 1842.
Att finna uppgifter om den äldre bebyggelsen på den inköpta marken är svårt, och delar av den torde ha rivits genast. Eventuellt ingick den 1842 inköpta längan i den ladugårdsanläggning som uppfördes 1853-56. Jöns Perssons undantagsstuga revs 1855 då den låg för nära den nya ladugården. Istället fick han bo i ett nyuppfört hus. Ladugårdarna, som låg i trädgården nordöst om den nuvarande huvudbyggnaden, beskrivs i ett brandförsäkringsbrev 1857. Det var tre delvis brädklädda längor i korsvirke med halmtak. De innehöll stall, logar och något boningsrum. I samma försäkring nämns också Norra Handtwerkshuset och Södra Trädgårdshuset, bägge i korsvirke och det senare dessutom brädklätt. Ladugårdarna brändes ned av en elev 1873, och de bägge andra husen revs förmodligen därefter.
Lilla Råby 10 och Bomhusen
För Institutets räkning köpte Gyllenkrok 1852-54 den norra delen av Lilla Råby 10, som gränsade till Institutets marker i väster. Senare köptes även den södra delen in. Med i köpet följde Lilla Råby 4 - ett gatehus under nr 10. Huset låg vid vägen mellan Lilla och Stora Råby precis vid gränsen mellan de bägge byarna. Det kallades för Bomhuset efter en landsvägsbom i gränsen. Platsen ligger idag väster om motorvägen, strax söder om den vägport som för Råbyvägen under motorvägen. Huset friköptes 1837 av smeden Åke Löfgren, men återlöstes senare av ägaren till nr 10. 1840 omtalas det som ett korsvirkeshus med smedja. Då fanns där även ett nyuppfört hus som beboddes av en ryktare.
Även vid Råbyholms allé, som från institutet ledde rakt västerut till Malmövägen fanns det en landsvägsbom. När en skomakare Ohlsson 1867 anställdes ingick det att han skulle "bebo det wid nya wägen åt wester från räddningsinstitutet å dettas ägor nybyggda Bomvaktarehus..". Han skulle noga tillse "den öfver vägen anbragte Bom" så att den ständigt hölls stängd för alla lastvagnar som inte var för institutet, men för s k res- eller åkvagnar skulle bommen genast öppnas. I huset fanns också en skomakareverkstad.
Begravningsplatsen
Med motiveringen att spara plats på St Råby kyrkogård fick institutet 1856 tillstånd att anlägga en egen begravningsplats. Invigningen kom dock att dröja till den 27 januari 1867. Under årens lopp har sju personer begravts där. Platsen pryds av ett kors och två urnor i gjutjärn. Tidigare har urnorna varit uppställda på socklar. Enligt tidens ideal var begravningsplatsen omgiven av höga träd och ett staket med X-ställda spjälor, idag ersatt av en låg häck.
Malin Gyllenkroks vårdanstalt
Till hustruns minne instiftade Gösta Gyllenkrok 1863 Malin Gyllenkroks vårdanstalt för fattiga och värnlösa flickor. Anstalten, som invigdes senare samma år, hade plats för 11 elever och förlades till gårdsplatsen för Lilla Råby 10 sedan Gyllenkrok hade låtit "ombygga den därvarande gamla och förrutnade torpbyggnaden". Läget är markerat med A på kartan. Huset brändes ned av en elev 1869, men återuppbyggdes 1871. I början av 1920-talet var det för anstalten anslagna kapitalet på upphällningen och ett vikande elevunderlag gav minskade intäkter i form av vårdavgifter. 1925 lades anstalten ned och föreståndarinnan jämte de två kvarvarande eleverna flyttades till en i Källby skola förhyrd lägenhet. Huset övertogs istället av Räddningsinstitutet, som tidvis hyrde ut det till Skånska barnavårdsförbundet. Efter omorganisationen 1938 förlades yrkeshemmet till det för ändamålet iordningställda huset. Det byggdes 1953 om till utskrivningsavdelning. Det kom att kallas Nyhem, senare Oxiegården. Huset revs 1987, men än står det gamla vårdträdet - en hängask - kvar.
Jordbruk och musik
Grundläggande för såväl institutets fostrande verksamhet som dess ekonomi var att eleverna kunde skaffas tillräckligt med arbete. Avsikten var också att institutet så småningom skulle bli självförsörjande, eller som det uttrycks i en skrift 1844: "dess inkomster och tillgångar äro som källådror, hvilka blott en gång behöfva öppnas för att sedermera rinna oafbrutet." Allt från början hade eleverna sysselsatts med diverse handaslöjder såsom korgmakeri, kardmakeri och andra ståltrådsarbeten, och försäljningsintäkterna gav stundtals betydande bidrag till institutets ekonomi. 1843 meddelas det att eleverna då var så skickliga att de kunde förfärdiga alla vid inrättningen behövliga skor. Musiken kom att spela en stor roll på hemmet och många av eleverna fick sedermera anställning som regementsmusiker. Framförallt satsades det dock på jordbruket och efterhand inköptes allt större jordområden. Som nämnts uppfördes 1853-56 tre nya ladugårdsbyggnader. De brändes ned av en elev 1873, men ersattes av nya 1874. Som följd av ett kraftigt utökat elevantal inköptes 1928 ytterligare 25 tunnland jord från Råbyholm för att bereda de nya eleverna arbetsuppgifter, och en ny tidsenlig ladugård uppfördes. 1944 hade institutet 3 hästar, 19 kor, 22 ungdjur, 30 grisar och 100 höns. Tidvis ägde institutet också jordegendomar på andra håll, som till delar sköttes av eleverna. Tidens gång gjorde dock att yrkesutbildningen så småningom fick ändra inriktning. Så uppfördes 1963 en mekanisk verkstad för utbildning till reparatör, svetsare och smed, medan jordbruket lades ned 1965. Marken arrenderades ut och stallet byggdes om till snickeri. Snickar- och verkstadsutbildningen upphörde dock vid landstingets övertagande av verksamheten 1983.
Staten tar över
Sedan Sverige 1902 fått sin första egentliga barnavårdslag, enligt vilken skyddshem skulle inrättas för vanartade barn, påbörjades en diskussion om att omvandla Råby till ett sådant skyddshem. Det var dock först sedan en ny barnavårdslag antagits 1924 som Råby räddningsinstitut 1925 ombildades till ett skyddshem med ett nytt, av staten fastställt, reglemente, representanter för landstinget i styrelsen och, inte minst viktigt, statliga bidrag. Frånsett ett engångsanslag 1854 var det första gången som stiftelsen fick offentliga anslag. Tidigare hade verksamheten finansierats genom gåvor, egna intäkter och av kommuners vårdavgifter för enskilda elever. Namnet ändrades till Skyddshemmet i Råby och platsantalet utökades till 50. För att bereda plats för de nya eleverna uppfördes ett nytt skolhus och de äldre byggnaderna renoverades grundligt. Som arkitekt för arbetena stod Carl Andrén från Staffanstorp.
En ny organisationsförändring skedde 1938 då skyddshemmen blev en statlig angelägenhet. Mellan staten och institutet slöts ett avtal om 30 skolhemsplatser och 20 yrkeshemsplatser, och landstingets representanter i direktionen ersattes av statliga. Namnet blev nu Råby skolhem och yrkesskola. Den nya lagen om villkorlig dom medförde ett ökat behov av skyddshemsplatser, och 1943 kom det propåer från socialstyrelsen om att Råbyhemmet skulle omvandlas till en ren yrkesskola då det ansågs olämpligt att blanda elever av olika åldrar. Under 2:a världskriget, då Råby fick ta emot elever från andra håll, hade antalet platser närmat sig 70 stycken. Som ett led i omvandlingen minskades nu elevantalet snabbt, och snart fanns det inte längre kvar några elever i den ålderskategori som Råby ursprungligen byggdes för.
Den l juli 1950 övertog staten helt ansvaret för verksamheten, och Råby blev en av statens ca 25 ungdomsvårdsskolor, med speciell inriktning på svagt begåvade pojkar i åldern 15-18 år, omhändertagna på grund av kriminellt beteende. Därmed förlorade stiftelsen sitt direkta inflytande över verksamheten, och dess roll reducerades till upplåtare av mark och byggnader, med rätt att välja om den ville bekosta och arrendera ut de ytterligare byggnader som kunde behövas. Stiftelsen har också fortsatt att stötta verksamheten genom att bekosta stipendier, idrottsplats, musikinstrument, växthus och annat sådant som inte rymts inom de ordinarie ramarna.
Som en följd av debatten om ungdomskriminaliteten försågs ungdomsvårdsskolorna under 50-talet med slutna avdelningar, på Råby Åsbogården. Med 60-talets växande ungdomsmissbruk fick Råby ett delvis nytt klientel, och 1969 bestod det nästan enbart av narkotikamissbrukare i åldern 16-19 år. De nya krav verksamheten ställde medförde ett antal nybyggnader under 1960-talet.
Om man under 60-talet gick mot en allt högre grad av specialisering inom vården, så kom man under 70-talet att betona närhet och helhetssyn. En konsekvens av detta var den nya Socialtjänstlagen 1982, enligt vilken huvudmannaskapet för Råby yrkesskola 1983 överfördes på landstinget. Som en följd härav påbörjade Malmö en hemtagning av sina elever, vilket ledde till stängningar av ett par avdelningar, bl a den som inretts i Malin Gyllenkroks minne. Underlaget för verkstadsutbildningen försvann då också. 1986 fanns 22 elevplatser kvar på Råby, fördelade på två stängda och en öppen avdelning. 1994 var det dock dags att återföra de s k LVU-hemmen (lagen om vård av unga) i statlig regi. Råby ungdomshem, som inrättningen numera heter, hade 1998 40 platser för pojkar i åldern 15-21, fördelade på sex avdelningar. Därtill kommer en avdelning för skolpliktiga flickor i Övedskloster.
Nya vårdavdelningar
Förändringarna av verksamheten under 50- och 60-talet kom att avspegla sig i en rad ny- och ombyggnader. Personalbostäderna 1955 och Asbogården 1958 bekostades av stiftelsen, men när en ny verkstadsbyggnad skulle uppföras avstod stiftelsen från sin rätt att svara för nybyggnadsarbetena, som därefter kom att bekostas av staten.
Åsbogården (17 på kartan) är uppförd som en sluten specialavdelning 1958. Liksom de senare vårdavdelningarna är det en låg envåningsbyggnad i rött tegel med panel i gavelspetsarna och sadeltak med rött tegel. Ursprungligen bestod den av två längor i en vinkel, men genom tillbyggnader 1978 åstadkoms en kringbyggd gård, och senare har ytterligare tillbyggnader adderats. Huset ritades förmodligen av Sten Jonson vid Arkitektfirman S B Jonson AB i Stockholm, som även stod för tillbyggnaden 1978.
Verkstadsbyggnaden (15) 1963 har en högdel med verkstadshall och en lågdel med bl a teorisal och omklädningsrum. Byggnaden gavs en verktygsutrustning motsvarande den vid de centrala verkstadsskolornas utbildningslinje för reparatör, smed och svetsare. Sedan verkstadsutbildningen lagts ned ca 1983 används huset för fritidsaktiviteter.
De följande vårdavdelningarna ritades även de av Sten Jonson, och i materialval och volymer påminner de alla om Åsbogården. Genomgående består de av låga längor som har brutits upp i mindre volymer. Onsjögården (18) från 1963 var en sluten mottagningsavdelning avsedd främst för ungdomar som omhändertagits för utredning enligt 1960 års barnavårdslag. Mottagningsavdelningen stängdes 1973 och vid en ombyggnad till elevhem 1992 förlängdes flyglarna något.
Bjäregården (9) uppfördes som en öppen avdelning 1966. Från samma år är Frostagården (14), byggd som sjuk- och behandlingshem för alkoholskadad ungdom. Den bestod av tre nord-sydliga längor, där de båda i öster innehöll elevhem, och den västra administrationslokaler. Längorna sammanbinds av en förbindelsegång med terapilokaler. Vid en ombyggnad 1996 efter ritningar av Hegelund & Marsvik ändrades administrationsdelen till elevhem, kallat Albagården, och byggdes till vid gavlarna. Dessutom tillkom ytterligare en kort länga längst i väster.
Bevaringssynpunkter
Förutom byggnadernas egenvärde har Råbyinstitutet ett betydande kulturhistoriskt värde då det på pedagogiska sätt belyser 18- och 1900-talets förändrade människosyn, och statens successivt ökande ansvarstagande för olika vårdkategorier. Den äldre bebyggelsen är genomgående av hög kvalité, och under hela den tid verksamheten sköttes av stiftelsen ägnades den yttre miljön stor omsorg. Slående är den respekt man visade den äldre bebyggelsen vid 1925 års ombyggnad. Gamla huvudbyggnaden, rektorsbostaden, matsalsbyggnaden, korgmakareverkstaden samt 1925 års huvudbyggnad blev 1972 statligt byggnadsminne. När landstinget 1983 övertog verksamheten från staten var den dåvarande lagstiftningen så konstruerad att skyddet som statligt byggnadsminne med automatik föll. Samma år väcktes istället frågan om att skydda anläggningen som ett "vanligt" byggnadsminne. Ärendet är år 2002 ännu inte avgjort. Även den gamla ladugårdsanläggningen är av den kvalitén att den måste ägnas en speciell omsorg.
- Parken och köksträdgården är viktiga delar av anläggningen och skall bibehållas till sin karaktär. Önskvärt vore om begravningsplatsen åter kunde omges av träd.
- Även de enklare ekonomibyggnaderna har sin betydelse då de visar på ambitionen att göra Råby till en självförsörjande enhet, och på den yrkesutbildning som bedrevs.
- Det avskilda läget var medvetet valt dels för tillgången till jordbruksmark, dels för att eleverna inte skulle drabbas av stadens frestelser. För anläggningens karaktär är det väsentligt att kontakten med det öppna jordbrukslandskapet bibehålls.
- Eventuell nybebyggelse i anslutning till Råbyinstitutet måste underordna sig den äldre bebyggelsen och i materialval och kvalité anpassa sig till denna.
- Råbyholms allé var den väg baronen tog när han från sin gård i Lund skulle besöka Råby. När motorvägen byggdes skar den av allén. Institutets del av allén har nyligen nyplanterats. Viktigt är att allen bevaras och att den visuella kontakten mellan de bägge delarna bibehålls. Kunde de bägge delarna åter knytas ihop med en GoC-förbindelse skulle ett attraktivt stråk ut i landskapet skapas.
Litteratur
- Ekelin, Oskar: Råby räddningsinstitut (Skyddshemmet i Råby): dess stiftande samt kort historik över dess verksamhet under åren 1838-1928, [Gleerupska universitets-bokh.], Lund 1928 (swe). Libris 1329230.
- Grandien, Bo: Drömmen om medeltiden: Carl Georg Brunius som byggmästare och idéförmedlare = [A mediaeval vision] : [Carl Georg Brunius, architect and pioneer], Stockholm 1974, Nordiska museets handlingar, 0346-8585 ; 82 (swe). ISBN 91-7108-074-0. Libris 7603525.
- Green, Allan: Då kom baronen: jubileumsskrift om Råby räddningsinstitut och dess stiftare, [A. Green], [Lund] 1988 (swe). ISBN 91-7970-490-5. Libris 7678294.
- Kahl, Achatius: En röst ur räddningshuset St. Råby till Sveriges statsmakter., Lund 1844 (swe). Libris 3110179.