Nya stan

Korsningen Trädgårdsgatan - Korsgatan 1978.
Hörnhuset är typiskt för bebyggelsen i Nya stan. Det avskurna hörnpartiet hade både praktiskt och estetiskt syfte; främst att underlätta sikten men också att ge varje gatukorsning karaktär av en liten öppen plats.

Plan för indelning i Gator och Kvarter av tomterna Nris 145, 146 och 160 uti staden Lund, upprättad år 1873 av V Palmcrantz, Stadsingenjörskontoret, Lund.
Planen kom till ett par år innan landets första enhetliga byggnadslagstiftning trädde i kraft år 1875. Genom lokala byggnadsordningar reglerades redan tidigare städernas bebyggande. 1868 års byggnadsordning för Lund stadgar: "Vill enskild person å egen tomt anlägga gata eller gränd, öppen för allmän trafik, skall han anmälan därom jemte bifogad planritning till Drätselkammaren inlämna." Planen för Nya stan ansluter i viss mån till de estetiska och hygieniska idéer som kom till uttryck i 1874 års stadga. Bland annat motiveras gatornas läge med att luftväxlingen i stadsdelen skulle underlättas. Men de smala gatorna, endast 7 meter breda, skulle ej ha varit möjliga efter 1875, då 12 meter angavs som minimibredd i nya stadsdelar.

Vad är Nya stan?

På en karta över Lund kan man lätt urskilja Nya stan som en enklav i stadskärnans sydöstra del. Området avviker genom sitt rätvinkliga gatunät och regelbundna tomtfigurer. Enligt I Ingers' definition avses med Nya stan "kvarteren kring Korsgatan, Trädgårdsgatan, Mariagatan och Hospitalsgatan, som utlades och bebyggdes på 1870-talet, på ett förut obebyggt område, kallat Ripas äng".

Stadsdelens tillkomst

I hela landet var 1870-talet en period av snabb samhällsförändring; industrialisering och befolkningsökning gav städerna växtvärk, och mer eller mindre välplanerade förstadsområden växte fram för att fylla bostadsbehovet.

Även Lund hade bekymmer med bostadsbristen. 1872 aktualiserade Lunds äldre arbetarförening arbetarbostadsfrågan, och i en skrivelse till stadsfullmäktige vädjade föreningen om stöd i form av billig eller gratis upplåten tomtmark, att bebyggas med arbetarbostäder.

Ungefär samtidigt hade emellertid en av stadens inflytelserika män, rådman A Ripa, kommit in med en ansökan om att få tomtindela ett markområde i sydöstra delen av staden. Till sin ansökan fogade Ripa ett genomarbetat planförslag. Han erbjöd sig att utan kostnad skjuta till mark till nödvändiga nya gator, och dessutom avstå en del av södra stadsvallen för en där tilltänkt promenad.

Tomterna skulle säljas "till ett sådant pris och på sådana betalningsvillkor att det bliver möjligt för en mindre bemedlad företagsam person att mot billigt pris erhålla byggnadsplatser". Ripa betonar det samhällsnyttiga i sitt företag och avslutar ansökan: "Då, utan den fördel som ernås därigenom att tillfälle beredes att utan svårighet erhålla bostad i staden och många av dess invånare tillskyndas den inkomst, som blir en följd av dess fortsatta bebyggande och ökade folkmängd, hyser jag den förmodan att stadens auktoriteter ej lägger hinder i vägen för realiserandet av det förslag jag har äran framlägga."

I tidens anda föredrog staden att stödja detta privata initiativ framför att agera själv. Arbetarföreningens ansökan avslogs, och rådman Ripas godkändes.

Bebyggelsen

Stadsdelen byggdes ut inom en tioårsperiod, och fick ett enhetligt innehåll, både beträffande befolkning och byggnader. Nya stan blev en typisk arbetarstadsdel, även om det oftast var hantverkare som uppförde och ägde husen. Flerfamiljshuset, i form av en envåningslänga med tvårumslägenheter i bottenvåningen och smålägenheter på vinden, är den förhärskande byggnadstypen. Gathusen har oftast en enhetlig takfotslinje, med en enkel avtrappad gesims. De flesta hus har sadeltak med en rad kupor och ibland frontespis. Ursprunglig takbeläggning var enkupigt tegel eller falsplåt, i några fall skiffer. Fasaderna hade grågult tegel efler var ljusputsade, med regelbundet glacerade sexrutade fönster och entréer med pardörrar.

Enskilda hus avviker genom rikare utformade fasader, men i stort präglas området av enkelhet och sparsamhet i byggnadssättet. Under 1960 och 70-talen skedde stora förändringar i stadsdelen; arbetsplatserna försvann, många hus byggdes om till enfamiljsbostäder, och i smålägenheterna flyttade studenter in. Omfattande rivningar i kvarteren Repslagaren och Gärdet skapade luckor, som nu börjar fyllas med ny bostadsbebyggelse.^{[nutidsuppdateras]} Den ursprungliga enhetligheten har delvis gått förlorad och ersatts med en viss brokighet vad gäller fasadutformning, takbeläggning och färgsättning. Kvarteren Bommen, Ripa, Ängen, Täppan och Trädgården har dock kvar det mesta av den ursprungliga bebyggelsen, och de utgör idag ett angeläget bevaringsområde. Större enhetlighet bör i framtiden eftersträvas vid ombyggnader och fasadförändringar.