Nilstorp - Här bor man - Bostadsområden i Lunds kommun 1945-2005
Nilstorp är ett heterogent småhusområde, som förutom villor och radhus även innehåller studentbostäder, några flerbostadshus, ett stort koloniområde, ett dagis, en kyrka samt en äldre statarlänga med koppling till områdets agrara historia. Några affärer finns inte kvar i stadsdelen, men finns å andra sidan precis utanför. I söder gränsar Nilstorp till Råbyholms företagsområde, dominerat av Tetra Pak, och i sydost gränsar stadsdelen till motorvägen. Mot norr bildar även Södra vägen en rätt tydlig gräns mot innerstaden. Övriga gränser är inte lika påtagliga och på många vis utgör Hospitalsgården, Nilstorp och Stampelyckan ett sammanhängande område.
Nilstorp var ursprungligen mark som hörde till Lilla Råby och namnet uppstod då två gårdar enskiftades och slogs samman till en enhet kring sekelskiftet 1800. I norra delen av området, vid Råbykorset, avstyckades i mitten av 1800-talet ett flertal små tomter. I slutet av seklet fanns där ett gytter av gathus bebodda av hantverkare, arbetare och andra daglönare.
På 1910-talet tillkom koloniområdet Täppan en bit sydost om bybebyggelsen. Först användes de 170 till 300 kvm stora lotterna huvudsakligen till potatisodling,men 1917 lär den första kolonistugan kommit på plats. 1948 utvidgades koloniområdet norrut med den så kallade djurfarmen Gläntan. Detta var en koloni med förhållandevis stora lotter där det var tillåtet att ha kaniner, höns och duvor. Koloniområdet finns kvar och utgör ett stort grönområde, om än inhägnat, i Nilstorp.
Under 1920-talet påbörjades den egentliga utbyggnaden av Nilstorp då tomter till villor och egnahem avstyckades en bit söder om Råbykorset. Stora rektangulära kvarter indelade i stora tomter lades ut på var sin sida om Williamsvägen. Området mellan det perifert belägna egnahemsområdet och staden upptogs av handelsträdgårdar och även i övrigt var omgivningarna lantliga. Viss utvidgning av området skedde söderut, enligt befintligt mönster med villakvarter på var sin sida om Williamsvägen.
I Förslag till generalplan för Lund 1936–42 planerades en fortsatt utbyggnad av Nilstorp med ett ”småstugeområde”. I en första stadsplan för området, upprättad av Carl-Ossian Klingspor 1948, hade man också för avsikt att förse området med bebyggelse ”av villakaraktär” även om det också ritats in enstaka flerbostadshus i måttliga två våningar. Plommonvägen ritades ut som en svängd slinga, som i bägge ändar skulle ansluta till den befintliga Nilstorpsvägen. Den södra delen av planen förverkligades inte då markägaren tyckte att planen gav för få byggrätter och Plommonvägen fick därför sluta i en liten vändplats. Gatorna gavs en bredd av 18 meter för att få plats med alléplanteringar av körsbär och plommon, vilka skulle ge ”en trivsam och intim kontakt mellan hustomt och gata”. Både Plommonvägen och Körsbärsvägen fick denna bredd och planterades med fruktträd.
Södra delen av planområdet byggdes ut med grupphusbebyggelse i kvarteret Persikan 1966-68, och då med betydligt högre exploateringstal och efter andra stadsplaneprinciper: radhus längs bilfria gränder i ett rätvinkligt mönster och med en gemensam grönyta. Även i övrigt kompletterades Nilstorp med ny bebyggelse under 1950- och 60-talen: i öster grupphusbebyggelse och studentbostäder och i norr, intill Södra Vägen, dels studentbostäder och en kyrka genom Laurentiistiftelsen, dels tre sexvånings skivhus. Merparten av den gamla bebyggelsen vid Råbykorset fanns kvar till 1967 då den revs.
I mitten av 1970-talet bebyggdes det avrivna området med radhus och den norra delen av Nilstorpsvägen, som gått upp till Råbykorset, försvann. De ursprungliga planerna för området var att bygga ytterligare två sexvånings skivhus samt ett trevånings kontorshus, men vikande efterfrågan på lägenheter i flerbostadshus gjorde att byggherren, John Mattsson Byggnads AB, begärde att få bygga tvåvånings radhus med hälften så hög exploatering istället. Detta är ett av de mest signifikanta exemplen i Lund på hur förändrad bostadspolitik och bostadsmarknad i början-mitten av 1970-talet konkret påverkade bostadsbyggandet och därmed stadens gestaltning.
I slutet av 1960-talet började även de sista handelsträdgårdarna i området mellan Nilstorps äldre egnahemsområde och de nybyggda skivhusen i kvarteret Vagnmakaren att exploateras för bostadsbebyggelse. Området bebyggdes huvudsakligen med radhus, de sista kom på plats så sent som kring år 2000.
Nilstorp är ursprungligen byggt som ett villa- eller egnahemsområde med den äldsta bebyggelsen centralt i stadsdelen. Under särskilt 1950- och 60-talen skedde tydliga utvidgningar eller kompletteringar med olika typer av småhus, även om enstaka flerbostadshus även byggdes. Området kan närmast beskrivas som en stor trädgårdsstad, tydligast i området runt Plommonvägen och Körsbärsvägen. Förutom de generösa villatomterna – åtminstone för den äldre bebyggelsen – kantas området av grönytor ut mot motorvägen och i söder mot industriområdet. Inom området finns en stor trädgårdskoloni och flera mindre parker.
Området är inte trafikseparerat, även om vissa kvarter är bilfria med parkering utanför bostadsbebyggelsen. Någon genomfartstrafik förekommer inte då vägar stängts av, eller som i fallet med Nilstorpsvägen stympats. Denna gata har ändrats från att vara områdets huvudgata till att bli något slags intern matargata. Trafiksystemet är inifrånmatat.
Nilstorp har byggts ut så gott som kontinuerligt allt sedan 1920-talet och har således förändrats successivt. Av förändringar i den bebyggda miljön kan man framhålla norra delen av kvarteret Hagtornen, som byggdes med envåningshus för Bohus nation i slutet av 1960-talet. Här tillkom 70 enkelrum och 18 små lägenheter om två rum och kök för studenter. I början av 1980-talet ombildades området till bostadsrätter, lägenhetsbeståndet ändrades genom sammanslagningar och i områdets mitt tillkom fyra huskroppar i två och tre våningar. Anledningen till förtätningen var att hushålla med värdefull jordbruksmark – ett argument som ofta användes vid denna tid.
Bebyggelseenhetliga områden
Kvarteren - Hagtornen, Rönnbäret, Nyponet, Slånbäret, Druvklasen, Vildvinet
En stadsplan för området upprättades 1958. Arkitekterna Fritz Jaenecke och Sten Samuelson ritade både stadsplanen (tillsammans med stadsarkitekten Carl-Ossian Klingspor) och atriumhusen. Husen är i ett plan utom i den nordligaste raden där de är i två plan. Samtliga hus har karaktäristiska motfallstak och fasader av vitmålade lättbetongelement med inslag av panel målad i någon avvikande färg. Även taken är byggda med armerade lättbetongelement. Kök och våtrumsenhet prefabricerades på fabrik. Sparbankerna var engagerade i byggandet av billiga grupphus, vanligen radhus och atriumhus, och byggherre till dessa atriumhus var just Sparbankerna i Lund.
Bebyggelsen ligger uppradad längs traditionella angöringsgator. Tomterna är små, endast 270 kvadratmeter, och hus med garage upptar cirka hälften av ytan. Tvåvåningshusen i den nordliga raden har större tomter och som fastighetsgränsen mot det före detta studentbostadsområdet inte är parallell med gatulinjen är tomterna större i östra delen av gatan. Inom varje kvarter finns någon eller några obebyggda tomter för gemensamma grönytor. I kvarteren Nyponet och Druvklasen finns två lekplatser.
Karaktärsdrag
Atriumhusen var en utveckling av de vanliga radhusen men med lite mer privat karaktär till samma – i jämförelse med friliggande villor – höga exploateringstal. Hustypen blev populär i det blåsiga Skåne då de gav goda möjligheter till vindskyddade trädgårdar. Bostadstypen behöll sin popularitet under hela 1960-talet, men i kölvattnet på kritiken mot rekordårens standardiserade bostadsbebyggelse i början-mitten av 1970-talet försvann hustypen.
Särskilt värdefull bebyggelse
- Atriumhus i kvarteren Hagtornen, Rönnbäret, Nyponet, Slånbäret, Druvklasen, Vildvinet
Kvarteret - Persikan
Området i södra kanten av Nilstorp byggdes som ersättning för en aldrig förverkligade stadsplanen från 1948, men med betydligt högre exploateringstal. Bebyggelsen har en klart modernistisk prägel och påminner en hel del om 1920-/30- talens internationella modernism, men grupperingen och den bilfria miljön placerar miljön i 1960-talet. Husen ritades av arkitektkontoret ELLT från Stockholm medan utemiljön gestaltades av Sven Ingvar Andersson. För stadsplanen svarade stadsbyggnadsdirektör Sven Tynelius, troligen i samarbete med ELLT.
De 51 vita kubiska radhusen i kvarteret Persikan är arrangerade med stora rumsliga och arkitektoniska kvaliteter. Husen vänder sig på ena sidan mot slutna hårdgjorda gaturum och på andra sidan mot öppna gemensamma grönytor. Ett spänningsverkande spel med kontraster kännetecknar också arkitekturen. Mörka snickerier avtecknar sig mot de vitmålade fasaderna.
Karaktärsdrag
Småhusbyggandet – till skillnad från flerbostadshusen – skedde till övervägande del av privata byggherrar, som här i kvarteret Persikan där det var lundabyggmästaren Harry Karlsson som byggde. De i jämförelse med friliggande villor relativt billiga radhusen sågs som en möjlighet att ge breda befolkningsgrupper ett alternativ till lägenhet i flerbostadshus. Om just dessa hus byggdes för gemene man är tveksamt med tanke på att bostäderna var förhållandevis stora, cirka 175 kvadratmeter. Den lite exklusiva karaktären förstärks av att området med de vita radhusen ligger för sig självt, lite diskret tillbakadraget, och med ett något avvisande yttre, besökaren möts till exempel av garagelängor och slutna, vita gavelfasader.
Särskilt värdefull bebyggelse
- Radhus i kvarteret Persikan
