Maria Minor
Kvarteret Maria Minor ingår i den kvartersrad öster om Stora Södergatan, vilken utgjort en betydelsefull del av Lunds äldsta stadsbildning. I kvarterets sydligaste del byggdes under 1000-talet en stavkyrka, helgad åt jungfru Maria och kallad S:ta Marias kapell vid torget. Under 1100-talet tillfogades epitetet minor = mindre, sedan man i stadens östra del uppfört en större Mariakyrka, S:ta Maria magle. Stavkyrkan ersattes under 1100-talet med en stenkyrka, vars påträffade delar återuppförts på Kulturen.
Ursprungligen omfattade kvarteret området från Västra Mårtensgatan upp till Skomakaregatan och utgjorde därigenom det medeltida torgets östra avgränsning. Äldre kartor illustrerar tydligt hur Stora Södergatan vidgar sig från torggata till torg.
Arkeologiska undersökningar och skriftliga notiser visar att olika kategorier hantverkare och köpmän omsatt sina produkter i permanenta bodar utmed torgets östra sida under medeltiden och fram till 1700-talets mitt.
På den Vedelska kartskissen förekommer öster om torget namnet Gabriel Sparre, vilket kan tyda på att Gabriel Sparre till Svaneholm (1549—1611) innehade en residensgård i kvarteret Maria Minor.
En första förändring i kvarterets form skedde i samband med stadshusbygget 1836. Då utvidgades Stortorget och byggnadslinjen försköts mot öster.
Nästa stora ingrepp skedde på 1930-talet, då en ny gata — Botulfsgatan — drogs fram mellan Stortorget och Mårtenstorget. Det var gamla tankar som förverkligades. Redan när saluhallen projekterades vid 1900-talets början uppstod tanken på detta gatugenombrott. För miljön vid Stortorget fick den nya gatan olyckliga följder. Torgets slutna begränsningslinje upplöstes, och först genom stadshallsbygget 1965 fick torget åter en arkitektoniskt tillfredsställande utformning. Den del av kvarteret Maria Minor, som låg norr om Botulfsgatan sammanslogs med norra delen av Sankt Botulf, och den mellanliggande delen av Vårfrugatan gjordes om till kvartersmark.
Kvarterets centrala läge har präglat dess bebyggelse — redan under medeltiden var det tätt bebyggt med gårdar och bodar. Idag torde det vara ett av stadskärnans mest intensivt utnyttjade kvarter, med hög, kompakt bebyggelse och små friytor. Redan på 1860-talet uppfördes ett par trevåningshus, något som vid denna tidpunkt ännu var ovanligt i Lund.