Lundagårdshuset
Röd tegelbyggnad i tre våningar med sadeltak och runt trapptorn på sydfasaden. Fasaderna är artikulerade med rundbågefriser, lister och blinderingar och trapptornet har krenelerad avslutning. Fönstren är rundbågiga i bottenvåningen och raka i de övre våningarna. Entrén i trapptornet är inramad av en rundbågig portal i sandsten med spetsig betäckning. Den består av kopplade och enkla kolonner med senromanska kapitäl och ett tympanon med reliefbild av Simson och lejonet.
Huset byggdes ursprungligen av den danske kungen Fredrik II mellan 1578 och 1584, Det uppfördes i två våningar med brant tegeltak, ett trapptorn och två homejor på varje långsida och med flöjelsmyckade trappgavlar. Det södra trapptornet hade en hög spira av bly och murarna var rappade. Arkitekten till denna byggnad hette Diiriik Byggmästare och länsmannen på Lundagård, som hade ansvaret för att arbetet genomfördes, hette Björn Kaas. Om den ursprungliga inredningen vet man inte så mycket men våningar inreddes både åt kungen och åt länsmannen. Under kriget 1643 till 1645 blev "det stora huset" på Lundagård illa skadat. "Alla fönster och dörrar liksom tornhuven och det mesta av takstenen" saknades vid en besiktning 1645. Murarna var dessutom spruckna och rappningen hade fallit av. Efter denna förödelse stod huset oanvänt ända till dess Peder Winstrup köpte Lundagård av Vitas Bering 1660. När gården reducerats från Winstrups arvingar 1688 anhöll dessa om ersättning, då Winstrup "endast hade mottagit murarna", och han sedan hade låtit reparera huset till användbart skick.
Då universitetet övertog Lundagård 1688 medförde detta stora ekonomiska problem. Huset var åter fallfardigt och pengar för reparationer saknades. Först 1895 beviljades medel från Kungl. Maj:t så att huset året därpå kunde tagas i besittning.
1710 hade danskarna sitt högkvarter i Lund och de utnyttjade då akademibyggnaden till magasin vilket medförde betydande skador på byggnaden. 1715 gjordes därför åter en del nödvändiga reparationer och i samband med dessa murades den norra öppningen mot trädgården igen.
Efter det stora nordiska krigets slut 1721 beslöt man att göra en omfattande renovering av akademibyggnaden. Det mest överhängande var att riva den norra rundeln och där skapa en enhetlig fasad samt att laga taket och att bygga en trappa. Tornet på norrsidan revs 1725 men de övriga förbättringarna dröjde.
1732 byggdes den nuvarande trappan av akademitimmermannen Per Nilsson. Man hade avsett att lägga den runt en stenpelare men p.g.a. penningbrist användes i stället trä. Det stora problemet var därefter taket. P.g.a. den branta takresningen blåste det ofta sönder och en rad olika förslag till olika nya tak gjordes nu. Man bestämde sig slutligen för att ta det förslag som lämnades av Hårleman. Detta innebar ett mansardtak av den typ som han sedan har blivit bekant för. Taket uppfördes emellertid inte helt efter Hårlemans ritningar utan med den ändringen att det övre takfallet gjordes betydligt högre. En portal vid entrén uppfördes också 1735 efter ritning av en murmästare från Landskrona vid namn Mockelten.
Under senare delen av 1700-talet blev utrymmet i akademihuset otillräckligt och man diskuterade olika förslag till utvidgning. 1753 höjdes tornet med sju alnar för att rymma ett observatorium och 1798 ritade arkitekten C.F. Sundvall två flygelbyggnader öster och väster om akademihuset. Den östra uppfördes 1801. Det var ett enkelt rektangulärt tvåvåningshus under lågt sadeltak, Biblioteket var inrymt på vinden till den gamla akademibyggnaden och ökade utrymmen fordrades ständigt. Då universitetets utrymmen var spridda på flera ställen i staden syntes det mest lämpligt att bygga på det gamla huset med en tredje våning. Hovarkitekten, professor Axel Nyström ritade det förslag som vann universitetskanslerns gillande. Brunius fick överinseendet över byggnadsföretaget som verkställdes mellan 1837 och 1839. Alla fönster i första och andra våningen utvidgades och placerades regelbundet. De båda första våningarna höjdes. Gavlarna fick fönster i medeltidsstil och en ny portal gjordes i sandsten från den 1837 raserade västra Lundagårdsmuren. Arbetet därmed utfördes av stenhuggare från domkyrkobygget. Det stora nedre auditoriets tak vilade på åtta kolonner och dess entré fick en portal helt uppförd av medeltida fragment, vilka troligen flyttats hit från domkyrkan. Byggnaden användes nu huvudsakligen som bibliotek. På bottenvåningen fanns Carolinasalen och några mindre auditorier. 1846 flyttade Historiska museet in i dessa rum i bottenvåningens östra del och 1866 lämnade astronomiska institutionen tornet vilket togs i besittning av biblioteket.
Då den nya universitetsbyggnaden planerades ingick den gamla som en del i planeringen av hela platsen. Dess yttre ändrades då ännu en gång för att passa in här. 1875 ritade Helgo Zettervall ett förslag och arbetet utfördes 1877 till 1879. Rappningen på yttermurarna togs bort. Tornets krön och gavlarnas hörn försågs med kreneleringar och huset fick det utseende som det har i dag. 1884 när den nya universitetsbyggnaden togs i bruk övertog biblioteket hela den gamla. Carolinasalen blev magasin och de utrymmen som Historiska museet använt gjordes om till läsesalar. Biblioteket fortsatte att växa och i slutet på 1880-talet flyttade man även in i några rum i flygelbyggnaden. Denna (kallad Kuggis) revs 1897 för att ge plats åt en ny biblioteksbyggnad i fyra våningar på samma plats. Det nya biblioteket kom dock att i stället byggas på Helgonabacken och 1907 flyttade man ur Lundagårdshuset. Historiska museet flyttade då tillbaka ocb disponerade under några år hela bottenvåningen. De övriga utrymmena kom också att disponeras av universitetet. Carolinasalen blev åter festsal och har sedan dess använts för disputationer och andra högtidliga sammankomster. De övre våningarna rymmer idag de filosofiska och pedagogiska institutionerna.[nutidsuppdateras]
Byggnadsminnesmärke den 25/1 1935 och 1/4 1966.