Linero - Här bor man - Bostadsområden i Lunds kommun 1945-2005
Stadsdelen Linero avgränsas av Sandbyvägen i nordväst, Dalbyvägen i söder och jordbrukslandskapet i öster. Stadsdelen präglas av en markant sluttning åt söder och rikligt med grönytor. Bebyggelsen utgörs av lamellhus, radhus, kedjehus och friliggande villor. Kvarters- och gatunamnen har en koppling till områdets äldsta historia som går tillbaka till vikingatid och järnålder. Området var i stort sett obebyggt fram till 1970.
Bostadsbebyggelsen på Linero tillkom i en tid av kraftig expansion och då alla prognoser pekade uppåt. Det var i slutet av 1960-talet och i Lund byggdes bostäder som aldrig förr. Tre kilometer öster om Lunds stadskärna fanns ett område runt Linerogården, lämpligt för ny bostadsbebyggelse, och som ”med sitt magnifika läge bör ges en användning som svarar mot detta”. Stadsfullmäktige antog 1967 en dispositionsplan för Linero författad på Stadsarkitektkontoret. Denna plan räknade med 520 småhus, 1100 lägenheter i flerbostadshus och med drygt 5 000 boende.
Planeringsfilosofin var enkel: en större avgränsad stadsdel med blandad bostadsbebyggelse, skolor och barnomsorg, eget centrum med kommersiell och social service samt trafikseparering. Linero fick däremot inte ett konsekvent utifrånmatat gatunät, vilket annars var det vanliga, eller i alla fall det önskvärda. Området blev för stort. Både Linerovägen och Vikingavägen leder genom stadsdelen, den sistnämnda med ett abrupt slut vid en liten vändplats för stadsbussen. Tanken var att Vikingavägen här skulle ha anslutit till vad man kallade den Yttre Ringvägen.
Dispositionsplanen uppvisade småhus i de högre belägna delarna i norr, flerbostadshus samt centrum i söder och däremellan ett stort grönområde med skola, fritidsgård och annan service. Flerbostadshusen skulle byggas dels som lamellhus, dels som punkthus i tre-fyra våningar, ”bland annat emedan de ansågs lättare ansluta till den starkt sluttande terrängen och kunde giva goda utblickar mot slätten från flertalet lägenheter”.
Marken delades upp mellan de olika byggherrarna LKF, HSB och Lunds Byggmästargille. Stadsplaner upprättades för de skilda områdena 1969, parallellt med att ritningar på husen färdigställdes. I samband med detta ändrades de ursprungliga planerna och punkthusen ströks bort till förmån för trevånings lamellhus. Samma år började arbetet med att dra fram vägar och förbereda annan infrastruktur. Området var färdigt 1973 då Linero Centrum invigdes. Däremot byggdes annan service inte ut riktigt i den omfattning som planerats, då Linero färdigställdes i samband med oljekrisen och en begynnande lågkonjunktur.
I början av 1980-talet bebyggdes kvarteret Tre högar i områdets mitt. Dessa hus uppfördes på platsen för den gamla Linerogården, som revs runt 1980. Vid denna tidpunkt tillkom även fotbollsplanerna öster om kvarteret Tre högar och en nybyggd fritidsgård. Runt 1990 färdigställdes ett nytt område med cirka 400 lägenheter i villor och radhus öster om småhusbebyggelsen på norra Linero. Sedan 2006 pågår utbyggnad av radhus och villor öster om detta område.
Förutom nämnda utvidgningar av området har övriga större förändringar gällt grönområden och service. LKF:s båda kvarter, Eddan och Havamal, som av arkitekten (Sten Samuelson) och trädgårdsarkitekten (Per Friberg) var tänkta att vara ”stadsmässiga” med mycket hårdgjord yta och sparsamt med planteringar, har genom miljöförbättringsbidrag i början av 1980-talet försetts med mer grönska. Den ursprungliga tanken var också att bostadsområdet skulle kontrastera mot den intilliggande Tre högars park, som i början av 1970-talet planterades med 4 500 träd och 130 000 buskar. Denna park är på väg att förvandlas till skog. Även på andra håll på Linero har grönskan brett ut sig och området gör nu ett lummigt intryck. Husen har däremot förändrats i liten grad, främst gäller det omfärgningar och/eller smärre tillbyggnader av småhusen.
Av den service som utlovades då området planerades, men som ströks bort under byggskedet, har det senare tillkommit bland annat sporthall och högstadieskola. En bygglekplats har däremot försvunnit och centrumanläggningen som kompletterats med både barnomsorg och äldreboende har numera svårt att hävda sig kommersiellt mot större externa köpcentra.
Bebyggelseenhetliga områden
Kvarteren - Strutharald, Hövdingen, Hirden, Hirdmannen, Drakskeppet, Ledungen, Fylkingen, Jarlen
I kvarteret Strutharald med flera finns en enhetlig radhusbebyggelse i en våning och med källare. Husen har platta tak. I områdets södra del är husen byggda med suterrängvåning på grund av markplanets kraftiga sluttning mot sydväst. Husen byggdes 1971-72 av LKF. Arkitekt var Sten Samuelson. Karaktärsskapande är de rätvinkliga volymerna och de vita fasaderna i mexisten och träpanel, vilka tillsammans gett husen smeknamnet ”Sockerbitarna”.
Radhusen karaktäriseras av de plana taken och den ljusa färgsättningen, som var utmärkande för tiden då husen byggdes. Arkitekturen präglas av rektangulära och vinkelräta fält och ett samspel mellan de olika fasadmaterialen. Husen är förbundna av våningshöga, utskjutande enstensmurar, vilket skapar intima trädgårdsrum. Typiskt för trädgårdarna är de vintergröna växter som hade blivit vanliga i svenska villatomter under 1960-talet. Vid tomtgränserna finns på trädgårdssidan i de flesta fall höga häckar, som sommartid nästan döljer de låga husen. Hela bostadsområdet är bilfritt och all parkering sker på parkeringsplatser eller i garagelängor utanför området, undantaget kvarteren längst i söder där angöringsgator går in mellan husraderna.
Karaktärsdrag
Området har en struktur typisk för sin tids planering av bostadsområden samt en enhetlig och sammanhållen arkitektur. Husens enkla formspråk, de plana taken och de vita fasaderna är stildrag som hängt med sedan 1930-talets modernism mensom genom husens proportioner och mexisten får en karaktäristisk prägel för sin tillkomsttid. Bebyggelsen representerar en mindre del av miljonprogrammets småhus då de är arkitektritade. De vanligaste småhusen från perioden är olika typer av kataloghus.
Särskilt värdefull bebyggelse
- Radhus i kvarteren Strutharald, Hövdingen, Hirden, Hirdmannen, Drakskeppet, Ledungen, Fylkingen, Jarlen
Kvarteren - Angantyr, Torkel Höge, Ragnar Lodbrok, Starkodder, Sköldmön, Enviget, Bärsärken, Tvekampen, Strandhugget, Brynjan, Skölden, Spjutet, Svärdet, Hären, Stridsyxan
Det är ett stort område i centrala delen av Linero och består av fyra något olika typer av 1½-plansvillor och kedjehus samt från dessa något avvikande tvåvånings radhus i kvarteret Starkodder. Bostadshusen i området är tillkomna 1970-72. Bebyggelsen, särskilt villorna och kedjehusen, är mycket tidstypiska med branta sadeltak täckta med betongpannor och fasader där bottenvåning och gavelröste har kontrasterande färger.
Radhusen och de 93 villorna i norra delen projekterades av HSB och ritades av Carl-Ossian Klingspor. Övriga hus uppfördes av olika byggmästare inom Lunds Byggmästargille. Bebyggelsen präglas av ett rationellt och ekonomiskt byggande delvis baserat på prefabricerade byggelement. Varje byggherre uppförde sin grupp av likadana hus.
Villor och kedjehus ligger grupperade längs säckgator med garagebyggnader mellan husen. Radhusen har parkeringsgarage längs matargatan. Vid denna tid hadebilen blivit en vardagsvara för landets småhusägare och var en förutsättning för det spatiösa byggandet av bostadsområden separerade från arbetsplatser och handel. Trädgårdarna är placerade på baksidan, medan framsidan vanligen bara försågs med några vintergröna buskar samt en bilplats.
Karaktärsdrag
Grupphusområdet upptas av tidstypiska småhus med likaså tidstypiska och rätt små tomter på mellan 400-500 kvadratmeter. För att betona kontakten mellan inne och ute var de källarlösa husen (med något undantag) försedda med altandörr och uteplats i anslutning till vardagsrum. Små trädgårdar kompenserades av rikligt tilltagna, och bilfria, grönytor intill husgrupperna. Här skulle barnen kunna leka mer eller mindre ostört. Såväl bebyggelse som planering och gestaltning av utemiljö är tidstypisk och konsekvent genomförd.
Fasader av tegel eller vitmålad lättbetong med gavelrösten i kontrasterande färger och branta sadeltak lagda med mörka betongpannor är mycket typiskt för villabyggande i början av 1970-talet. Husen är också större än 60-talsvillorna i allmänhet. Detta var sannolikt miljonprogrammets mest omtyckta och omhuldade bostad och husen har aldrig varit utsatta för samma kritik som riktats mot periodens flerbostadshus, trots att både planeringsfilosofin och estetiken är ungefär densamma.
Kvarteren - Havamal, Eddan, Runstenen, Runristaren, Vikingen
Detta område på södra Linero bebyggdes 1969-72 och består av trevånings lamellhus av tre något olika typer. LKF-området (kv Eddan och Havamal) väster om Linero centrum är uppbyggt med rader av trevåningshus orienterade längsnivåkurvorna på sydsluttningen. De 28 husen är placerade så att man från de övre våningsplanen har utsikt över taken på husen nedanför. Detta var LKF:s största satsning med 765 lägenheter. Arkitekturen är stram och skivverkan i tak och särskilt gavlar är betonade. Slutna gavlar kontrasterar mot öppna balkongfasader i söder. Eddan och Havamal byggdes med platsgjutna stommar och med fabrikstillverkade fasadelement.
Parallellt med att LKF byggde sina flerbostadshus startade även HSB (kv Vikingen) och Lunds Byggmästargille (kv Runstenen och Runristaren) att bebygga sina respektive flerbostadshusområden. Stadsplanerna för dessa områden var gjorda på stadsarkitektkontoret. Planerna föreskrev lamellhus i tre våningar.
HSB byggde tolv trevåningshus med sammanlagt 279 lägenheter med en stor majoritet treor. Husen ritades av Ove Kildetoft på HSB:s arkitektkontor i Stockholm (Kildetoft blev något år senare chef på HSB:s arkitektkontor i Malmö). Alla husen är orienterade med fasader mot söder respektive norr. Entréer vetter mot trafik skyddade gårdar med lekplatser för småbarn. Till området hörde även 262 bilplatser, ungefär hälften i garage.
Lunds Byggmästargille byggde genom Byggnads AB Harry Karlsson 16 trevåningshus omfattande cirka 420 lägenheter fördelade på 15 procent ett rum och kök, 30 procent två rum och kök, 41 procent tre rum och kök samt 14 procent fyra rum och kök. Bebyggelsen grupperades runt en parkyta i områdets mitt med tolv hus i gult tegel öster om parken och fyra hus i rött tegel väster om densamma. Husen var i övrigt lika och ritades av ingenjör John Vittstrand vid Byggnads AB Harry Karlsson och arkitekt Christian Bergenudd vid Jaenecke-Samuelson Konsultbyrå AB.
Karaktärsdrag
Bebyggelsens skala och fasadmaterial är tidstypisk, liksom den konsekvent genomförda trafiksepareringen och den stora dominansen av lägenheter på tre rum och kök. Tegel var det vanligaste fasadmaterialet under perioden 1965-75 medan betongelement endast användes för cirka 15 procent av flerbostadshusen. Materialet har dock blivit emblematiskt för miljonprogrammet och var absolut kongenialt med den modernistiska estetik som byggde på minimalistisk upprepning. Det handlade även om att ta avstånd från den äldre bebyggelsen och byggnadsteknikensom förknippades med slum och låg standard. Husen i kvarteren Eddan och Havamal motsvarar helt och fullt periodens strävanden om ett snabbt och rationellt byggande ”med sträng variantbegränsning” i överensstämmelse med upprepningens estetik.
Med Linero fick Sten Samuelson rita en variant på ”den vita staden” (även om bostadshusen snarare var ljusgrå, men på lite håll upplevdes de som vita – särskilt tillsamman med den angränsande centrumanläggningen i vit mexitegel). Detta hade varit ett ideal för många arkitekter allt sedan Weissenhofutställningen i Stuttgart 1927. Det modernistiska arvet, både i arkitektur och i planideologi, kom tydligt till uttryck i Linero: moderna hus i moderna material, byggda på ett modernt vis i en modern omgivning och för moderna människor. Weissenhof i Lund 1972.
Särskilt värdefull bebyggelse
- Lamellhus i kvarteret Eddan
- Lamellhus i kvarteret Havamal
