Kring Lundagård
Lundagård har alltid utgjort centrum i Lunds andliga värld. Där bredde under medeltiden ärkebiskopens borg ut sig, och norr därom sträckte ärkebiskopens trädgårdar ut sig i ett stråk över universitetsplatsen, genom kvarteret Paradis och upp mot Allhelgonaklostret som låg där nu Universitetsbiblioteket, UB, ligger. Efter en förvanskning av klostrets namn kom norra delen av Sandgatan att kallas för Helenegatan.
På nuvarande Historiska museets plats låg ett kanikresidens och en bit upp på Sandgatan fanns ytterligare ett. Efter reformationen råkade området i förfall. Lundagård drogs in till kronan och ärkebiskopens efterträdare fick flytta till det gamla kanikresidenset öster om domkyrkan där sedan många generationer biskopar bodde i fallfärdiga hus. Lundagård förlänades till flera olika privatpersoner efter varandra och dess många byggnader förföll.
Först sedan Akademien hade övertagit Lundagård 1688 skedde en uppsnyggning av hela gårdsanläggningen. Många av de gamla husen revs och materialet användes till stor del till att uppföra nya murar kring Lundagård 1744. Universitetet blev en sluten miljö. 1784 gjorde Hårleman upp en plan över Lundagård och Paradislyckan. Det var en strikt plan med en nordsydlig axel och prydligt utlagda gångstråk, alléer och gräsmattor och med byggnadernas huvudfasader orienterade mot domkyrkan i söder. På den östra sidan av Krafts torg och Tegnérsplatsen låg vid 1700-talets slut två stora gårdsanläggningar, en i kvarteret Tegnér och en i kvarteret Sankt Mikael. På Tegnérsplatsen låg bokhandlare Sylvans gård som även omfattade hela den plats där Akademiska Föreningens byggnad nu ligger. Längre upp på Sandgatan fanns fem hus ägda av hantverkare och "borgare".
Brunius bygger
Under 1800-talet kom området att genomgå stora förändringar och i en stadsbeskrivning från 1859 kan man läsa: "I början af 1700-talet kunde knappast någon framkomma på den nuwarande Sandgatan. Stadsborna förbjöds slutligen att der uppgräfwa grus och sten och ditföra gödsel och annan smuts. Sandgatan daterar sitt hedersrum såsom den prydligaste bland stadens gator egentligen från 1740- talet, då hon vid Lundagårdsmurarnes uppförande erhöll raka proportioner. Förut war hon ganska ojemn och krokig och wid den norra änden långt smalare än wid den södra".
Under 1800-talets första decennier började man röja upp kring domkyrkan under ledning av professorn i grekiska C G Brunius. Ett par medeltida stenhus revs liksom biskopshuset. Murarna kring Krafts kyrkogård, som låg öster om absiden togs ned och kyrkogården lades ut till torg och stensattes 1832.
Brunius kom även att leda ombyggnadsarbetena på Lundagårdshuset 1837—39. Ritningarna till ombyggnaden hade ursprungligen uppgjorts av honom själv, men blivit kraftigt modifierade av en arkitekt vid överintendentsämbetet i Stockholm, professor Axel Nyström.
Nyström ritade även det nya biskopshuset (nuvarande Historiska museet[nutidsuppdateras]). Det är en stram blockartad byggnad i rött tegel. Nyström som var klart påverkad av tidens klassicistiska tradition försökte aldrig få huset att se äldre ut än det var, men anknöt medvetet till domkyrkans absid i fasadens utformning med höga lisener som förenades uppåt i rundbågar. Brunius fick även här fungera som byggnadsledare och påverkade husets detaljutformning en del. Detta hindrade honom inte från att häftigt kritisera huset. Redan när det planerades hade han motsatt sig dess placering som motverkade hans strävanden att skapa en så stor öppen plats som möjligt kring domkyrkan. Särskilt oroade han sig över de stall för fyra hästar, vagnslider, hönshus, svinstia, vedbodar, spillningsplats etc som ansågs krävas för ett biskopsresidens. När huset var färdigbyggt kritiserade han det framförallt för att det inte var tillräckligt "medeltidsaktigt". Vad han menade framgår om man jämför huset med det nuvarande biskopshuset som Brunius själv ritade, Brunius hus på Biskopsgatan 1 har samma proportioner, slutna sockelvåningar och höga lisener. Det har dock i motsats till Historiska museet kraftigt markerade horisontaler och ett väl artikulerat mittparti i form av en risalit. Brunius har också använt ett större antal medeltida formelement. Medan Nyström försökte anpassa ett nytt hus till domkyrkan ritade Brunius "moderna" medeltidshus.
Det nuvarande Biskopshuset uppfördes ursprungligen som institutionshus. Det var under sin tid som universitetsrektor som Brunius 1842 föreslog att man skulle inköpa en tomt i Sandgatans förlängning far att där uppföra ett nytt institutionshus. Detta låg i linje med hans strävan att skapa en akademiskkyrklig helhetsmiljö med domkyrkan som vägledande stilprincip. Eftersom Sandgatan i ena ändan avskärmades av domkyrkans korutsprång ansåg Brunius att resultatet skulle bä inbjudande om "en ansenlig och prydlig byggnad i ädel medeltidsstil" uppfördes i motsatta ändan.
Brunius lärjunge och medhjälpare Hans Strömberg skulle komma att fortsätta i Brunius anda. Han ritade både Akademiska Föreningens hus och det nuvarande Theologicum vid Sandgatan 1851. I båda husen känner man igen de slutna sockelvåningarna, höga lisenerna, markerade horisontalerna och de medeltida formelementen från Brunius arkitektur. Däremot har han inte använt sig av Brunius markerade mittpartier.
Brunius har även ritat det av domkyrkokamreren Sven Carl Brink 1842 uppförda bostadshuset på Krafts torg 10. Huset blev 1867 ombyggt med putsdekorationer i holländsk nyrenässansstil, men det av Brink något längre västerut uppförda huset har fortfarande kvar sin ursprungliga fasad 1 Brunius stil. Brink var en flitig byggherre och han lät även tillsammans med M. Larsson 1854 uppföra Kulturens nuvarande huvudbyggnad som med sin vita, klassicerande fasad ligger förnämt tillbakadraget från tomtgränsen.
På den västra sidan av Sandgatans norra del fanns det på 1850-talet en rad för sin tid tämligen påkostade en- och tvåvåningshus. Huset det sydvästra hörnet av kvarteret Thomander fick sin påkostade klassicerande putsfasad 1857 och huset söder därom hade då en enklare fasad med kvaderimiterande hörnkedjor.
Zettervall skapar
Den som framför andra präglat Sandgatans nuvarande utseende är Helgo Zettervall. 1867 uppfördes kirurgens stora nybyggnad efter hans ritningar och man kan i den byggnaden klart urskilja en påverkan av Brnnius tegelarkitektur. I motsats till Brunius har han dock hållit sig helt fri i förhållande till de medeltida förebilderna. Trots att gamla kirurgen vänder sin huvudfasad mot Sandgatan är den, där den ligger djupt inbäddad 1 en park med ett avgränsande järnstaket framför klart avskild från gatan. Mitt emot kirurgen byggde Zettervall sedan sin egen villa. Dess fasad har på grund av sin måleriska djupverkan trots sin litenhet fått en monumentalitet. Husets "förnämhet" understryks av den framförliggande trädgården som avskiljs från gatan genom ett järnstaket mellan murpelare. Zettervall var de stora idéernas man. Där Brunius tänkte i enstaka hus tänkte Zettervall i hela platser.
Universitetsplatsen är en i Sverige unik platsbildning. Den är anlagd av Zettervall och han har på ett genialt sätt passat in de befintliga byggnaderna i sitt nya sammanhang i förhållande till de nya. Universitetshusets överdådiga putsfasad kontrasterar på ett verkningsfullt sätt mot Lundagårdshusets och det för platsen ritade Palaestras lugna röda tegelfasader. Som avslutning av platsen i öster hade Zettervall tänkt sig att Strömbergs AF skulle byggas till åt norr med ett trapphus, som skulle hamna i universitetshusets längdaxel, och på andra sidan trapphuset en spegelvänd kopia av det gamla huset.
Zettervall fick ett par gånger senare tillfälle att komplettera platsbildningen, Palais d'Ask ritade han med tanke på den ovan nämnda planerade tillbyggnaden till Akademiska Föreningen. Den numera rivna Patologen vid Paradisgatan utformades även den med tanke på dess verkan vid universitetsplatsen, trots att den bara skulle skymta fram bakom Palaestra. Zettervalls förslag till utbyggnad av AF förverkligades dock aldrig, utan huset kom istället att byggas till efter ritningar av Fredrik Sundbärg 1909—11. Särskilt i tornpartiet har Sundbärg där arbetat med en starkt tredimensionell verkan.
Liknande försök att arbeta med en djupverkan i fasaderna hade Sundbärg gjort ett par år tidigare när han ritade ett kontorshus i holländsk nyrenässans åt Skånska Brand, i hörnet av Lilla Algatan och Tegnérsplatsen. Dess imposanta tornspira utgör nu ett markant inslag i gatubilden. Även i trevåningshuset i rött tegel på Sandgatan 12 har Sundbärg använt sig av en djupverkan i fasaden. Sandgatan 10 är byggd i direkt följd efter, av samma byggmästare. Husen är så lika att de ofta tas för ett. Den södra halvan är dock ritad av Theodor Wåhlin som här har anpassat sig till Sundbärgs fasadbehandling. Wåhlin arbetade annars oftast med hela slutna byggnadsvolymer som i domkapitlets hus på Krafts torg 12.
Bevaringssynpunkter
Flera av husen inom området kring Lundagård har ritats av sin tids främste arkitekter. I flera fall har arkitekterna utformat byggnaderna med tanke på hela gaturummet och platsbildningarna.
- Inga breddningar av gatunätet eller indragningar av byggnadslinjerna får ske.
- Befintlig gatstensbeläggning på gator och trottoarer bör bibehållas och eventuellt kompletteras
- Ombyggnader och eventuella nybyggnader måste i skala, material och färgsättning anpassas till äldre bebyggelse.
- Parkområden och planteringarna är omistliga komponenter i miljön och skall ägnas speciell omsorg.
- Staket och murar i tomtgränserna är viktiga inslag i miljön och bör bibehållas.
- Skyltar och reklamanordningar bör endast i undantagsfall tillåtas. Speciell omsorg bör läggas vid utformningen av cykelparkeringar, uteserveringar, eventuella parkeringsplatser, gatlyktor, parkbänkar, papperskorgar, blomsterlådor och övriga gatumöbler, så att de inte kommer att utgöra ett störande inslag i miljön.
