Kobjer
Omgiven av industriområden och den 1886 invigda järnvägen Lund-Kävlinge (nu Västkustbanan) ligger Kobjer, en liten välavgränsad stadsdel, lite grand med karaktär av stad i staden.
Kobierg nämns för första gången 1672, och Kobergsvången kom området att heta i stadens fastighetsböcker långt in på 1900-talet. Mycket till berg är det inte, men en rätt så brant backe som höjer sig en 12-13 meter från en lägsta punkt nere vid Öresundsvägen i sydväst, upp till den högsta punkten alldeles väster om torget.
På 1704 års karta är Kobergs Wången en inhägnad, uppodlad odaljord, på alla sidor omgiven av stadens gemensamma fäladsmark. Den var indelad i elva lotter och östkanten utgjordes av ett ängsstråk med en liten bäck. Lotten i det nordvästra hörnet ägdes av staden och kallades för Bytarejorden, medan de övriga ägdes av olika privatpersoner. Till sin utsträckning motsvaras Kobergsvången tämligen väl av den nuvarande stadsdelen. I söder sträckte den sig ned till den nuvarande Öresundsvägen, som 1704 motsvarades av den något sydligare belägna landsvägen från stadens Norrtull ut mot Fjelie. Kobjersvägen var då en liten markväg som gick norrut från landsvägen, upp genom Kobergsvången och vidare till den norr därom belägna Sliparelyckan.
Professorer och bönder
År 1875-77 genomfördes en reglering av gränserna i Kobergsvången och lotterna fick en fast numrering. Tidigare ändrades gränserna genom styckningar och sammanläggningar, men därefter kom de att ligga tämligen stilla till dess att området stadsplanelades. Under 1800-talet tycks de flesta lotterna ha ägts av personer som själv brukade marken, däribland ett par bönder från de norr om Kobjer belägna byarna Vallkärratorn och Nöbbelöv. Där fanns dock en del förmögnare personer som knappast själva brukade marken utan arrenderade ut den. Nämnas kan guldsmeden Niklas Ramberg och professorerna August Wahlgren och C J Hill.
Kobergsvången 5-6 och Solbacken
Liksom flertalet av stadens övriga odaljordar var Kobergsvången obebyggd under hela 1700-talet, men under 1800-talet kom flera av brukarna att flytta ut på sina marker. Bland de tidigaste byggnaderna var en trelängad gård på Kobergsvången nr 5-6 som återfinns på 1853 års karta. 1830 hade det då obebyggda området köpts av drängen och husägaren Anders Jönsson. När han 1856 sålde marken till fd åboen Åke Andersson från Lunnarp så var det med "åbyggnader" och i köpet ingick "vindkakelugnar" och "de lösören, som äro att anse som tillbehör till stallängan". Efter Åke Anderssons död delades 1859 såväl marken som byggnaderna i två lika delar, varav den ena såldes, medan den andra övertogs av en av svärsönerna. I kontrakten föreskrevs att bägge ägarna hade rätt att utnyttja såväl brunnen som den befintliga bakugnen.
Byggnaderna på den västra delen, nr 6, fanns kvar ännu när stadsplanen 1954 upprättades, men revs troligen kort därefter.
Den östra delen, nr 5, köptes 1877 av regementsläkaren L E Fick, som verkar ha använt en del av boningshuset till sommarnöje. Marken arrenderades dock ut och 1914 köptes stället av den dåvarande arrendatorn, trädgårdsmästare Bernhard Bergqvist, som dock redan 1911 hade fått lov att riva såväl de byggnader som han själv disponerade som de Fick använde, för att istället uppföra nya av lika värde. De nya husen, ett boningshus och i vinkel mot det en mindre ekonomilänga, återfinns idag i hörnet Kobjersvägen-Qvantenborgsvägen.[nutidsuppdateras] På 30-talet hette gården i adresskalendrarna Solbacken. Söder om boningshuset låg ett antal växthus, vilka revs 1967 sedan staden 1945 köpt större delen av markerna. Boningshuset köptes 1971 av Ljung uti Lund AB och byggdes om för tillverkning av konsthantverk i tenn. Sedan 1989 är där en barnstuga.
Hills sommarställe
Åren 1863-64 uppfördes ytterligare två gårdar inom Kobergsvången. Nr 3 var en liten avstyckning om 2 tunnland som köptes av f husaren A J Dahlström i samband med att han 1863 sålde nr 5. På den nya lotten byggdes ett boningshus och en ekonomibyggnad. Även den lotten blev under 1900-talet ett trädgårdsmästeri med ett antal växthus. Boningshuset ersattes 1943 av en villa i gult tegel, ritad av Ingeborg Hammarskjöld-Reiz. Den revs i sin tur 1985 för att lämna plats åt Alfa-Lavals nya kontorsbyggnad, nu CC-house.
Gården på nr 2 uppfördes av drängen Nils Larsson på det "jordstycke" som han köpte 1863. Han tycks dock ha förbyggt sig och redan året därpå bytte han bort den mot den något mindre gården nr 5, som då ägdes av jordägare P E Gallberg. Sin slutgiltiga omfattning fick nr 2 sedan Gallberg 1864-66 köpt till ytterligare två områden. Gården bestod av ett friliggande boningshus och två ekonomilängor i vinkel. Enligt ett försäkringsbrev 1874 var boningshuset och stallet uppförda i tegel och loglängan i korsvirke, alla med halmtak. Gården köptes 1873 av matematikprofessorn Carl Johan Hill, som sedan 1871 ägde den obebyggda nr 8 i andra ändan av Kobergsvången. Hill arrenderade naturligtvis ut gårdarna, men han lär ha utnyttjat nr 2 som sommarboställe, vilket torde ha inneburit att hans son, konstnären Carl Fredrik Hill, tillbringade sin barndoms somrar där. Lotterna nr 2 och 8 köptes av staden 1907 då man planerade att flytta Kävlingejärnvägen västerut i samband med förändringar av stationsområdet. Det ansågs också mycket lämpligt att staden blev ägare till nr 8 "belägen som den är intill stadens ägor och ganska nära det redan bebyggda området". Också nr 2 skulle kunna utstyckas till byggnadstomter. De bägge ekonomibyggnaderna hade då ännu halmtak, medan boningshuset med 4 r o k hade fått papp- och spåntak. I stallet fanns plats för fyra hästar och sju "fäkreatur" och logens korsvirke var brädklätt. 1921 lät staden ersätta loglängan med en ny. Ännu 1966 fanns det kor och grisar på gården, men det året flyttade den siste arrendatorn, Emil Hansson in i en modern lägenhet på Kobjer. Byggnaderna hade då köpts av Alfa-Laval och brändes ned den 9/1 1968 för att bereda plats åt en personalvårdsenhet.
Bildhuggare G F Söderberg
En annan av Kobergsvångens jordägare var bildhuggaren G F Söderberg, som under årens lopp hann med att äga inte mindre än fem av Kobergsvångens lotter, vilka han själv tycks ha bebott och brukat. Han började 1882 genom att köpa nr 1 & 4 (som han sålde redan 1883) och nr 3. År 1887 köpte han nr 7 och 1892 nr 9. På nr 7 uppförde han 1895 ett nytt boningshus med två ekonomibyggnader i vinkel på baksidan, sedan han 1894 sålt nr 3 med dess boningshus. Nr 7 kom senare att kallas för Gustavshem, och det är väl en rimlig förmodan att G F Söderberg hette Gustav i förnamn. 1911 öveltog en av hans söner marken. Ekonomibyggnaderna revs 1984 och boningshuset ersattes 1987 med en ny villa, nu i kv Rättaren.
Qvantenborg
De då obebyggda lotterna nr 1 & 4 med "växande gröda och utlagt vårutsäde" köptes 1883 av byggmästaren A Linhard, som i det nordöstra hörnet av det nuvarande kv Klövern uppförde två ekonomibyggnader i en spetsig vinkel. I juli 1887 såldes egendomen vidare till fd åboen Mårten Jönsson, som också fick rätt att redan före tillträdesdagen 25 mars 1888 inreda boningsrum i en av ekonomibyggnaderna och gräva brunn i trädgården. Med i köpet följde ett antal jordbruksredskap.
Efter ett par snabba ägarbyten köptes Kobergsvången 4 och 1A år 1900 av fd missionären Johan Qvant. Tidigare hade han arbetat för Evangeliska fosterlandsstiftelsen i Abessinien, och bytte senare namn till Hyldentong. Qvant köpte inte marken för att odla den, utan lät med detsamma stadsingenjören upprätta en plan där hela området delades in i fem kvarter (nu Lantmannen, Väpplingen, Klövern, Hästvandringen och Qvantenborg) med sammanlagt 39 byggnadstomter. Tomterna varierade kraftigt i storlek, och två mycket stora i den södra delen av kv Klövern kan knappast ha varit avsedda för bostadsbebyggelse. Av köpekontrakten framgår vilka namn Qvant hade tänkt sig på gatorna, så nämns Lantmannavägen som Sturegatan, Väpplingvägen som Sveagatan och Kobjersvägen som Wasagatan. I kv Lien lades ett hus med huvudfasaden mot den planerade, men aldrig utförda, Jernvägsgatan utmed spåret. Qvants gatunamn tycks aldrig ha blivit accepterade, men i Svensk Postortförteckning 1909 används Kvantenborg som namn på den bebyggelse som växt upp kring gatorna.
På exekutiv auktion
Tomtförsäljningen kom igång redan år 1900, och 1903 var de flesta tomterna sålda. Till en början gick husbyggandet snabbt, och 1900-1903 uppfördes 15 hus på 18 tomter. (Några parhus sträckte sig över två tomter.) De flesta husen uppfördes 1901-02. Ytterligare tre tillkom 1903, men därefter kom byggandet av sig och först 1913 uppfördes ånyo ett hus, men ännu 1995 ligger en tomt obebyggd. Om det var ekonomin som gjorde att många tomter förblev obebyggda eller om de redan från början köptes för odlingsändamål är idag inte lätt att avgöra. I något fall verkar en byggherre ha köpt två tomter för att få en större trädgård. Tre tomter köptes av tre murare och en snickare tillsammans, men när de bara bebyggde en av dem (Väpplingen 6) så var det nog av ekonomiska skäl. Även en handlare M A Dahlgren köpte flera tomter. I flertalet fall köptes dock tomterna styckevis och i stort sett tycks alla tomtköparna komma ur samma kategori av människor.
Det första huset inom området uppfördes av missionär Johan Qvant själv, men i övrigt var det genomgående olika arbetare och hantverkare som stod som byggherrar till husen 1901-03. Den i särklass vanligaste titeln var just "arbetare". Där förekommer också tre järnsvarvare/gjutare, medan endast tre hus uppfördes av olika byggnadshantverkare.
För många av tomtköparna gick det illa. Flera av fastigheterna såldes snabbt och under det första decenniet gick bortåt hälften av tomterna någon gång på exekutiv auktion. Ofta köptes husen av långivarna, i flera fall av timmerhandlare N P Lennartsson som väl hade lämnat byggnadsmaterial på kredit. Även Qvant hade lånat pengar av Lennartsson som 1906-08 övertog tre av hans tomter på exekutiv auktion. Även Qvants sista tomt inom området gick på exekutiv auktion 1919. Dessförinnan hade också Lennartssons firma gått i konkurs 1914.
Bebyggelsen 1900-1903
Johan Qvants hus, som var områdets första, byggdes i gult tegel med rikliga dekorationer i rött tegel, men därefter uppfördes husen genomgående i det vid denna tid så populära mörkröda, maskinslagna teglet. I flera fall har åtminstone gatufasaden murats enbart av tegel med kortsidan utåt, vilket var ett mode några år efter sekelskiftet och tydligen ansågs för lite finare.
Merparten av husen var parhus, där de bägge lägenheterna på bottenvåningen hade varsin entré nära gavlarna istället för en gemensam i mitten. Även inom Papegojelyckan förekommer det några enstaka parhus, även om entréerna där har förlagts på ömse sidor om den gemensamma brandmuren, men annars är typen ovanlig i Lund. De flesta parhusen är byggda av två personer på en tomt som sedan delats. Några parhus uppfördes dock tvärs över en befintlig tomtgräns, särskilt i kv Qvantenborg där tomterna redan från början var små. Likaså förekommer det att en person står för bägge halvorna i ett parhus.
Vem eller vilka som har ritat husen är obekant, men förmodligen är det någon byggmästare eller byggnadshantverkare, och liksom andra motsvarande områden så har även detta sin alldeles speciella egenart, om det nu beror på att byggherrarna har inspirerats av varandra eller att de har anlitat samma byggmästare. Lustigt är att det parhus som 1958 uppfördes på kv Klövern 3-4 fick en utformning som i hög grad påminner om de äldre. Ett par av Kobjers hustyper saknar motsvarighet på andra håll i Lund. Längs Väpplingvägen i kv Lantmannen uppfördes längs den bakre tomtgränsen tre parhus som vardera består av ett halvhus, med två 2:or. Om man sparade plats för ett framtida, mera påkostat gathus, eller om man ville få en så stor, obeskuggad tomt som möjligt att odla på, är idag inte lätt att veta. De husen fick en påfallande enkel utformning, på vinden gjordes ytterväggarna bara en halvsten tjocka, och i åtminstone ett av husen användes rivningsvirke i bjälklagen. I området finns också fyra snarlika parhus med stora frontespiser bestående av två gavelpartier sammanbunda av en lägre del, och tre av husen har också fönster med rundvälvda, putsade överstycken.
De flesta husen var 1½-planshus med två 2:or på bottenvåningen och två mindre lägenheter på övervåningen. De värmdes av kakelugnar och kaminer och på gårdarna låg brunnar och utedass. Det enda mera renodlade hyreshuset var tvåvåningshuset på Väpplingen 6 med åtta 1:or.
Efter 1903 dröjde det 10 år innan nästa hus uppfördes. Därefter har området sakta successivt förtätats genom ianspråktagande av obebyggda tomter, avstyckningar och genom rivning av två hus från 1913 respektive 1926. Ännu finns det dock en stor obebyggd tomt kvar.[nutidsuppdateras]
AB F. A. Holmbergs gjuteri
Namnet till trots har gjuteriet inget att göra med det avsevärt större Holmbergska gjuteriet inne i staden. Frans August Holmberg hade börjat som gjuteriarbetare men blev sedermera gjutmästare. Till Kobjer flyttade han 1902 sedan han köpt huset på kv Lantmannen 7. På tomten uppförde han 1905 ett stall, men tycks inte ha bedrivit någon verksamhet där. 1907 köpte han den trekantiga tomten på andra sidan gatan i vinkeln upp mot järnvägen, nuvarande kv Hästvandringen. Där startade han 1916 ett eget järngjuteri i ett litet nybyggt hus. Det hade takstol av järn, och i det enda rummet fanns en kupolugn för järnsmältning och en torkugn, rimligtvis avsedd för gjutformar. Huset var från början rektangulärt, men byggdes 1917 till med en materialbod, 1918 med ett rum för metallarbeten och 1920 med ett kontor. Därefter fyllde huset helt ut tomtens spetsiga vinkel.
Firman ombildades till aktiebolag 1926 och gick tidvis mycket bra, som mest med 16 anställda. En specialitet lär ha varit ångpanneroster, som påstås ha hållit länge utan att bli sönderbrända. Frans August var själv aktiv till nittio års ålder. Efter hans död ca 1947 drevs firman vidare av sönerna Bror, Rudolf, August och Edvin Holmberg, som alla hade arbetat i gjuteriet sedan unga år. De bodde mittemot gjuteriet i kv Qvantenborg 2-3, som de hade köpt 1923. Firman övertogs 1962 av bröderna Hilding och Sture Persson, men lades ned sedan staden 1963 antagit en stadsplan som omöjliggjorde fortsatt drift. Tomten köptes 1964 av Aug. Lundbergs Byggnads AB, varefter gjuteriet ersattes av fem radhus ritade av Aage Harald Rump 1965.
Kobjer stadsplaneläggs
En första, översiktlig plan för den östra delen av Kobjersvången upprättades av stadsingenjör Magnus Wennström 1923 inför ett beslut om utomplansbestämmelser för bl a Kobjersvången. Området avsattes för en öppen villabebyggelse, men på den högsta punkten tänktes en allmän byggnad, väl snarast en skola, till vilken en alléprydd gata ledde.
I Lunds första generalplan 1936-42, i huvudsak utarbetad av Fred Forbat och Ingeborg Hammarskjöld-Reiz, förutsattes det att Kobjersvången skulle bebyggas med en grupp trevåningshus på kullens topp, samt småstugor och radhus på sluttningarna. Det illustrerades i ett stadsplaneförslag av dem båda 1939. I förslaget, som till delar tog sin utgångspunkt i den markerade backen, lades en yttre slinga som idag motsvarar Lantmannavägen och Qvantenborgsvägen förbundna av en vid båge västerut. I en halvcirkel längs backkrönet, nu ungefär motsvarande kv Slåttern och Grödan, lades nio punkthus med utsikt mot Öresund. Som skyddszon mot Västra industriområdet planerades ett brett grönområde längs med Öresundsvägen, där det var tänkt att de befintliga trädgårdsmästerierna skulle få fortsätta sin verksamhet. Förslaget omsattes i en stadsplan 1945, där dock höghusen hade höjts till fem våningar. Planen antogs av stadsfullmäktige samma år, men återkallades 1947, innan den fastställts av länsstyrelsen, då staden ville bereda plats för landstingets upptagningshem för barn.
Att få fram den nya planen, som utarbetades av Fred Forbat och Carl-Ossian Klingspor, tog nog betydligt längre tid än vad någon hade tänkt sig. Planen komplicerades av att den även innefattade stora områden söder om Kobjer, och bl a ville stadsarkitekten 1949 av hänsyn till den nybyggda folkskolan (Lerbäcksskolan) stänga av Öresundsvägen framför denna. Då fick han inte gehör för avstängningen, som till slut ändå genomfördes 1994. 1952 kunde den nya planen antas av stadsfullmäktige. I sina huvuddrag påminde den om planen från 1945, och även nu markerades terrängen genom att "den högre bebyggelsen kransformigt dragits upp mot kullens topp." Den lägre bebyggelsen som grupperats på sluttningen nedanför, accentuerade ytterligare nivåskillnaden. Hushöjden hade dock åter reducerats till tre våningar för att inte komma i konflikt med inflygningssektorn till ett planerat storflygfält vid Trolleberg. Punkthusen hade också ersatts av lamellhus som inte bara hade grupperats med hänsyn till solvinkeln, utan även för att få ett omväxlande och sammanhållet gaturum. Större delen av det planerade skyddsområdet ned mot Öresundsvägen hade dock ersatts av ett industriområde.
Planen kom att justeras något redan 1953 i samråd med Ingeborg Hammarskjöld-Reiz, som sedan också ritade husen. Den största förändringen skedde i kv Grödan där ett antal korta längor vinkelrätt mot de nord-sydliga gatorna ersattes av en större länga utmed vardera gatan.
I planen 1952 hade en tänkt bebyggelse på västsluttningen illustrerats, men inte tagits med. Den stora rundade slingan fanns ännu kvar, men småhusbebyggelsen hade kompletterats med lite större trevåningshus på ömse sidor om Bondevägen. I en plan av Carl-Ossian Klingspor 1954 reserverades dock åter hela västsluttningen för friliggande småhus och radhus. Den genomgående slingan togs bort och i stället grupperades bebyggelsen omkring ett antal små platser, vilket skulle ge omväxling i stadsbilden. En sådan karaktäristisk platsbildning är Storekrok. Tanken var att man skulle kunna använda vitt skilda hustyper inom området men ändå erhålla "en god helhetsverkan" genom att styra dem till olika delar. 1939 hade området omgivits av en yttre grönskärm, men genom att flytta ut bebyggelsen ända ut i kanten erhölls utrymme för en stor central park trots att den totala grönytan minskade.
50-talsbebyggelsen
Merparten av bebyggelsen inom Kobjer är tillkommen under 50-talet. Då den mesta marken ägdes av staden hade man helt andra styrmöjligheter än vad enbart stadsplanen gav, och man utnyttjade dem till fullo, vilket har gett stadsdelen dess prägel.
Flerfamiljshusen byggdes i huvudsak 1954-57. I kvarteret Grödan, med torget och ett par mindre butiker, uppförde Lunds Kommunala Fastighetsbolag 132 lägenheter. Resten av marken fördelades mellan stadens större byggmästare (Harry Karlsson, Gustav F Olsson, Nils Tatis Andersson, Karl Mildner, Sture Nielsen och L E Mattsson) som uppförde ett antal bostadsrättsföreningar. Husen ritades genomgående av Ingeborg Hammarskjöld-Reiz och fick en enhetlig utformning med fasader i gult tegel. De har en för henne och tiden karaktäristisk sparsmakad, lite kärv utformning, där dock en stor omsorg ägnats de enskilda detaljerna. Områdets kvalité ligger mycket i en säker inplacering av de enskilda byggnads volymerna i gaturummet. Det lilla torget med sina butiker och Liss Erikssons skulptur "Huset" från 1955 (uppsatt 1961) har en utpräglad "50-talskänsla". Ett mindre bostadshus med postkontor på kv Solbacken 3, ritat av Lars Lindkvist 1966, faller väl in i miljön.
Ingeborg Hammarskjöld-Reiz ritade också de två längor i rött tegel som landstinget lät uppföra i kv Ärtan 1952-53. Det var ett spädbarnshem (Klövergården) med plats för 30 nyfödda och med personalbostäder på övervåningen, samt ett upptagningshem (Luzerngården) för omhändertagna barn i åldern 1-16 år. Fastigheten såldes av landstinget 1989 och förvärvades av HSB 1994, som skall bygga om hemmen till bostäder efter det att en större nybyggnad färdigställts 1995.[nutidsuppdateras]
Småhusområdet
Längs Skördevägen uppfördes 1936-43 fem småhus, men i övrigt är bebyggelsen inom småhusområdet väster om Skördevägen tillkommen efter 1954.
I kv Kusken och Arrendatorn uppförde Harry Karlsson 1956 två längor med 18 radhus och gemensam panncentral. De uppfördes efter samma koncept som de beryktade Selvaaghusen i Rådmansvången men modifierades något efter ritningar av Lennart Sandin. De fick bl a fasader i rött tegel och kallades därefter för HK radhus. Ytterligare 19 HK radhus uppfördes 1957 i kv Mjölkerskan och Pigan. Harry Karlsson och Lennart Sandin stod även för de 20 parhus (dvs med 40 lgh) som 1957 uppfördes i kv Ryktaren och Husmannen. Det var tvåvåningshus i rött tegel sammankopplade av garage- och förrådsdelar i trä.
I kv Bonden byggdes fyra låga, putsade radhus av byggmästare Erik Rehn 1957-58 efter ritningar av Birger Larsson. På kv Betodlaren 1-3 ställde byggmästare Nils Tatis Andersson 1956 upp tre prefabricerade villor med eternitfasader, tillverkade på Ekareverken i Papegojelyckan.
Bevaringssynpunkter
Utspridda i fyra kvarter ligger femton hus ifrån 1900-03. Området har ett kulturhistoriskt värde, men då kompletteringsbebyggelsen utgör ett påfallande inslag i miljön och flertalet av husen har genomgått mer eller mindre omfattande förändringar, så är det ändå begränsat. Trots att flertalet av de äldre husen i rött maskinslaget tegel ligger åtskilda har de ändå betecknats som miljöhus då mängden av snarlika hus gör att kvarteren ändå uppfattas som en sammanhängande miljö. En del av områdets värde ligger i ett antal särdrag som gör att det skiljer sig från andra motsvarande områden i staden.
- Om-, till- och nybyggnader skall i skala, färg- och materialval samt placering anpassas till den äldre bebyggelsen.
- Utvändig tilläggsisolering, samt målning eller putsning av tegelfasaderna innebär en oacceptabel förändring.
- Fönster- och dörrsnickerier är viktiga element i arkitekturen. Ursprungligen hade husen ospröjsade 4-luftsfönster, troligen grönmålade. Vid byte skall nya fönster och dörrar utföras lika de ursprungliga och täckmålas, företrädesvis i en mörk nyans.
- Alla taken var tidigare papptäckta. En lätt takkonstruktion bör bibehållas. De befintliga eternittaken fungerar utseendemässigt väl. Vid byte är skivplåt ett bra alternativ.
- Dörröppningarna mot gatorna skall bevaras och de äldre, gjutna cementtrappor som finns kvar utgör en karaktäristisk detalj som bör bibehållas.
- Grönskan utgör ett viktigt inslag i gatubilden. Väsentligt är att garage och biluppställningsplatser inte tillåts utgöra ett dominerande inslag i miljön.
Flervåningshusen inom den sydöstra delen av Kobjer har inte detaljinventerats i detta sammanhang, men de har ändå uppenbara kvalitéer som bör skyddas.
- Områdets karaktär med sparsmakade, omsorgsfullt utformade detaljer skall bibehållas. Viktiga detaljer är fönster, dörrar och balkongfronter.
Kobjersvägen finns med som en markväg redan på 1704 års karta och bör bibehållas i sin gamla sträckning. Likaså bör de äldre trädrader som markerar gamla gårdslägen värnas.
Utöver de kulturhistoriska värdena har Kobjer genom den rikliga grönskan och bebyggelsens lågmäldhet betydande boendekvalitéer som det finns skäl att värna om i andra sammanhang.